Sverige och delar av svensk socialpolitik har blivit något
där vi å ena sidan glider på en skala mellan fusk, missbruk
och bidragsmaximering, och å den andra misslyckas med att
hjälpa tusentals människor som formellt har rätt till hjälp.
Det första kostar enorma pengar och urgröper vårt ansvar
gentemot varandra. Det andra är ett hån mot alla de beslut
som är fattade i tron att bara för att socialpolitiken är
omfattande, når vi också dem som bäst behöver vår
gemensamma hjälp. Vår vilja att alla ska ha det bra och få
hjälp när de behöver har lett till att vi inte vågar ställa krav
på varandra eller kontrollera att pengarna används på bästa
möjliga sätt.
Vissa människor är i desperat behov av hjälp och omtanke,
men blir kvar ute i kylan, medan friska och arbetsföra
smygfuskar fast de har det hyggligt bra. Det hör till det sunda
i svensk samhällsdebatt just nu att detta diskuteras. Att vi
börjar ifrågasätta om allt blev så bra som det var tänkt. Nu
när pengarna tar slut ökar vår beredskap att ompröva gamla
lösningar.
Socialtjänstlagen var länge skapelsens krona i svensk
socialpolitik. Den var för många beviset på att ingen far illa
i Sverige. Sedan den kom 1980 har den allt oftare kritiserats
allt hårdare. Dels för att lagen ställer ut löften som den aldrig
kan infria. I princip ger lagen alla rätt att leva på
''samhällets'' bekostnad. Allt ansvar läggs på det
gemensamma och praktiskt taget inget ansvar på den
enskilde. Det kan i längden inte fungera. Dels för att den
lägger ansvaret för alla kostnader på kommunerna, men
rätten att fatta besluten på staten och domstolarna. Åtskilliga
är de absurda rättsfall där kommuner dömts att betala ut mer
pengar än vad kommunen har tyckt var rimligt och där
socialnämndens ledamöter konstaterar att de själva ligger
under socialbidragsnormen. Det finns alltså goda skäl att
göra om lagen.
Men Socialtjänstkommitténs (majoritetens) förslag till ny
socialtjänstlag är inget nytänkande, utan tvärtom ytterligare
en tegelsten i bygget av den gamla modellen. På fyra
områden har Socialtjänstkommitténs majoritet blundat för
den seriösa kritik mot svensk socialpolitik som nu diskuteras
utanför skrået:
För det första är utredningens förslag kvar i det kravlösa
70-talstänkande som ledde fram till 1980 års socialtjänstlag.
Man verkar tro att det stora bekymret i svensk socialpolitik
är att stat och kommun har för få uppgifter och spenderar
för lite pengar. De ser inte det personliga ansvaret, bara de
anonyma rättigheterna. De verkar inte vilja ta intryck av 80-
talets lärdomar: att bidragsberoendet redan idag är farligt
stort, att vi har för stora och för dyra generella system i en
krympande ekonomi och att mina rättigheter alltid innebär
någon annans skyldigheter. T.ex. ska kommunerna inte
kunna ställa krav på att unga missbrukare aktivt medverkar
i ett rehabiliteringsprogram -- det skulle nämligen leda till
''ett oacceptabelt inslag av kontroll och sanktioner''. Att
samma ungdomar kan knarka ihjäl sig med hjälp av
socialbidrag har kommittén inga synpunkter på.
För det andra är det en socialpolitisk offensiv som
beskrivs, där de gamla generella systemen ska bli ännu mer
generella: ''Vi anser att det vore en fördel att med mer
generella åtgärder inom t.ex. socialförsäkringssystemet
förbättra utsatta gruppers situation.'' Precis så tänkte man vid
tidigare generella utbyggnader. Men varje gång de generella
systemen har byggts ut har också kraven på socialbidrag
ökat. Det är en konstig livsstil som uppmuntras i
slutrapporten. I stället för att beskriva det normala i
samhället som att var och en lever av sitt eget arbete och litar
på sig och sina nära, vill kommittén göra alla till
bidragstagare: ''socialtjänstens verksamhet ... utformas på ett
sådant sätt att människor ser det som naturligt att tidigt söka
stöd och hjälp.''
Redan idag är 50 procent av alla gifta par med tre barn
och 70 procent av alla ensamstående med ett barn egentligen
berättigade till bidrag. Om de generella systemen ska bli än
fler, och allt fler uppmanas att söka bidrag, kommer det att
bli kris i systemen. Eller revolt bland dem som betalar för
systemen. Redan idag skulle konsekvenserna bli enorma, om
alla som formellt har rätt att söka bidrag också gjorde det.
För det tredje vill kommittén att socialtjänsten ska fungera
ungefär som Anslagstavlan på TV. Om folk nämligen
inte har vett att själva söka bidrag vill man att ''socialtjänsten
bedriver uppsökande verksamhet'' för att informera om alla
de bidrag och förmåner som står till buds. Det är
kommunernas uppgift att informera om alla rättigheter och
bidrag som kan sökas.
För det fjärde fortsätter hyckleriet i Sverige om den lokala,
kommunala självbestämmanderätten. I teorin är
kommunerna självstyrande. I praktiken detaljstyrs allt mer
från regering och riksdag. Socialtjänstkommittén föreslår nu
ytterligare ingrepp i självstyrelsen. Kommunernas
ansvarsområde vidgas och kostnaderna kommer att stiga.
Riksdagen ska fatta årliga beslut om nivån på socialbidragen.
Och kommunerna ska betala.
Det är fel väg när politiker i riksdagen bestämmer över hur
skattebetalarnas pengar ska användas i landets kommuner.
Kostnadsansvaret måste följa beslutanderätten. Om
riksdagen bestämmer socialbidragsnivåerna är det också
riksdagen som ska stå för finansieringen.
Samtidigt vet alla att socialbidragen måste skötas lokalt i
kommunerna. Mänskliga sociala beslut ska fattas nära
medborgarna där man bäst kan de lokala förutsättningarna,
kanske till och med känner socialbidragstagarna. Därför bör
också kommunerna ha rätt att ha olika nivåer på bidragen.
Förutsättningarna är vitt skilda mellan Lycksele, Stockholm
och Kristianstad. Det är därför naturligt att nivåerna på
bidragen skiljer sig åt.
Genom lagstiftning och socialbidragsnorm försöker nu
Socialtjänstkommittén sätta käppar i hjulet på de kommuner
som arbetar aktivt för att minska bidragsberoende, som
kämpar för att göra människor självständiga och som vill
minska kostnaderna för socialbidrag. För visst går det.
Vänersborg och Sollentuna har t.ex. trots lågkonjunkturen
lyckats minska socialbidragskostnaderna, liksom
Skarpnäcks stadsdelsnämnd i Stockholm.
Det är lite dejavu över kommitténs förslag. Som om tiden
stått stilla. Som om vi lever i den bästa av världar där inga
nya sociala problem har upptäckts, där ingen missbrukar de
system vi har och där pengarna fortfarande strömmar till.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om socialtjänstlagens inriktning.