En av samhällets mest angelägna uppgifter är ansvaret för
omsorgen och för vården av de äldre, främst de som har svårt
att tydliggöra sina behov. Att klara den uppgiften är ett
grundläggande krav på ett humant samhälle.
För att ta tillvara de äldres intressen och bevaka att gamla
inte diskrimineras bör en äldreombudsman eller ett
äldreombudsämbete inrättas.
Resursbehov
En stor del av de äldre behöver vård. För närvarande går
ca 40 procent av vårdresurserna till människor som är 75 år
och äldre. Genomsnittligt går 30 procent av kostnaderna åt
under det sista levnadsåret. Samtidigt ökar antalet äldre
markant. 1973 fanns det 441 000 personer som var över 75
år. 1991 hade den siffran stigit till 698 000 personer. År 2000
beräknas antalet äldre över 75 år vara 782 000 personer. Från
1973 till 1991 ökade antalet äldre med 58 procent. Samtidigt
minskade resurserna till sjukvården.
Antalet vårdplatser minskade under 80-talet med 23 700
eller cirka 20 procent. Denna utveckling är mycket
oroväckande.
Landstingsförbundet anser att hälso- och sjukvårdens
resursbehov de kommande åren motsvarar en volymtillväxt
på minst 2 procent per år för att möta anspråken som följer
av att befolkningen åldras och av de möjligheter som den
medicinska och tekniska utvecklingen ger. Sjukvården har
dock fått mindre resurser att klara av de ökande behoven.
Mer medicinsk vård för äldre
En grundläggande princip i vår välfärd är att alla skall
kunna känna trygghet när de är sjuka. Därför tillhör också
hälso- och sjukvården den del av välfärden som en bred
allmänhet prioriterar allra högst. Detta bekräftades bland
annat i en Sifo-undersökning hösten 1993, där sju av tio
svenskar sa sig vara beredda att betala mer i skatt för att
behålla en bra vård.
I dag är många patienter, deras anhöriga och personalen
inom sjukvården starkt oroade. Denna oro måste vi som
politiskt ansvariga ta till oss och respektera. Det krävs också
inom detta område en stor ödmjukhet från beslutsfattare på
alla nivåer i samhället.
Prioriteringar inom vården
Prioriteringsutredningen lyfter på ett tydligt sätt fram att
alla ska ha rätt till likvärdig vård. Utredningen redovisar tre
etiska grundprinciper: människovärdesprincipen, behovs-
och solidaritetsprincipen samt effektivitetsprincipen som
grund för detta. Med dessa etiska grundprinciper som bas
utesluter prioriteringsutredningen att efterfrågan ska få styra
prioriteringar inom vården. Det är den enskildes behov av
vård som ska styra hur resurserna fördelas. Utifrån denna
grundsyn på vården vill vi vidare slå fast att det vore
oförenligt med de etiska principerna att sänka ambitionerna
när det gäller vården av gamla människor.
Utifrån den kunskap vi har i dag kan vi se framför oss ett
ökat och delvis förändrat vårdbehov. Medicinska framsteg
kommer att möta vissa av dessa behov. Samtidigt skapas nya.
Antalet mycket gamla kommer dessutom att öka markant
under 90-talet.
De små sjukhusen ger trygghet
De medicinska framstegen har bland annat ställt oss inför
nödvändiga förändringar av sjukhusstrukturen. Vi bör
undvika att olika trender utan reell ekonomisk och medicinsk
grund blir vägledande för de åtgärder som vidtas.
Strukturåtgärder har ofta handlat om att lägga ned delar av
eller hela sjukhus. Under perioden 1985 till 1991 har 18
procent av vårdplatserna lagts ned. Samtidigt har antalet
intagningar ökat med cirka 10 procent. Medelvårdtiderna har
på grund av detta ofta blivit för korta. Sjuka i uppenbart
behov av sjukhusvård kan inte beredas plats på grund av att
avdelningar är överbelagda.
Det finns ingen struktur som är rätt, objektivt sett. Det är
värderingarna som styr besluten om framtidens sjukvård. Att
koncentrera sjukvården kan rimligtvis inte vara den enda
lösningen. I vissa situationer kan störst säkerhet och kvalitet
uppnås genom att ett nät av mindre sjukhus behålls.
Det framstår som naturligt att låta de mindre sjukhusen
vara basen för den medborgarnära sjukvården. Detta är
särskilt viktigt i ett land som Sverige, som är geografiskt
stort, men relativt glest befolkat. I många fall är de små
sjukhusen en nödvändig resurs för att garantera hela
befolkningen tillgänglighet och en grundläggande hälso- och
sjukvård på lika villkor. Tillgängligheten är också en viktig
faktor för de äldre. Det är däremot inte nödvändigt att alla
sjukhus behåller alla sina specialiserade kliniker och
aktiviteter.
När det gäller att avgöra hur många sjukhus vi ska ha i
framtiden ska vi beakta att inget annat land ägnar sig åt
sådana sjukhuscentraliseringar som Sverige för närvarande
är på väg att genomföra.
Uppvärdera geriatriken
För att skapa trygghet och ge de äldre den specialiserade
vård de ofta är i behov av krävs att geriatriken, den
medicinska vården av de äldre, lyfts fram och uppvärderas.
Det är inte acceptabelt att man av besparingsskäl,
organisatoriska brister eller oklarheter i ansvarsfrågan låter
den kunskap som finns inom denna medicinska specialitet
tunnas ut. Det ökade antalet äldre och de snabbt
expanderande kunskaperna om de äldres specifika
medicinska behov och rehabiliteringsbehov kommer att
ställa ökade krav på resurser inom detta område.
De äldre ska ha rätt till medicinsk akutsjukvård, samtidigt
som det vid varje större sjukhus ska finnas en geriatrisk
klinik eller en geriatrisk enhet inom medicinkliniken som
upprätthåller och utvecklar denna speciella kunskap.
Trygghet i en stabil vårdkedja
Människor förväntar sig att det ska finnas en garanterad
tillgång till sjukvård av god kvalitet på nära håll. För den som
ofta behöver sjukvårdens insatser, detta gäller inte minst
gamla långvarigt sjuka och handikappade, är det viktigt med
kontinuitet när det gäller strukturer och huvudmannaskap.
För dessa patienter finns dessutom ett stort värde i kontakten
och kunskapsöverföringen som finns mellan sjukvårdens
olika nivåer, primärvårdssjukvård, länssjukvård och
regionsjukvård. Det måste finnas garantier för att patienterna
erhåller en förbättrad hälso- och sjukvård innan
genomgripande organisationsförändringar görs.
Yrkeskårer i nära samverkan
Man ska inte varje gång behöva upprepa sitt livs
sjukdomshistoria för läkaren. Fasta och kontinuerliga
läkarkontakter ger trygghet i den ofta utsatta situation som
ett sjukdomstillstånd innebär.
Distriktssköterskorna skall enligt vår mening också i
framtiden arbeta utifrån ett geografiskt områdesansvar. På
detta sätt kan vi bäst skapa trygghet i denna sektor av
sjukvården.
Det är viktigt att bibehålla den roll och den kompetens som
distriktssköterskorna står för. En väl utvecklad samverkan
mellan distriktssköterskor och familjeläkare är också viktig.
Vi vill slå vakt om den decentraliserade primärvården med
distriktssköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och
arbetsterapeuter. Detta kommer att vara av stor betydelse inte
minst för de äldre.
Vård i livets slutskede
Hur vården i livets slutskede utformas är ett uttryck för
samhällets värderingar, inte minst synen på människovärdet.
Framförallt behövs palliativ vård, omsorg som bygger på
lindrandets konst.
Grundstenarna i den palliativa vården är att behärska
symtomkontroll, att utöva lagarbete och att skapa en relation
till patienten och familjen. I palliativ vård ingår även att
stötta de anhöriga efter ett dödsfall.
I Storbritannien är palliativ vård en egen specialitet sedan
1987. I Sverige är däremot bristen på kunskapen om palliativ
vård fortfarande stor. Alltför ofta undviker man att se den
döende människans behov. Detta har blivit särskilt tydligt i
samband med Ädel-reformen. Många kommuner tar hem
sina klinikfärdiga patienter från sjukhusen till kommunalt
eller eget boende, ibland utan att ha kunskap om det verkliga
vårdbehovet.
Detta innebär att döende människor kan skrivas ut när
klinikerna inte längre kan ge bot, men väl skulle kunna ge
lindring.
Ädel-reformens ekonomiska styrinstrument har fått ett
starkt genomslag. Den döende kommer vanligen inte hem till
någon läkare som behärskar symtomkontrollen.
Kommunikationen mellan vårdgivarna är ofta otillräcklig. I
många kommuner saknas dessutom insikt om den palliativa
vården.
I vissa områden finns sjukhusbaserad hemsjukvård eller
annan form av stödfunktion utförd av primärvårdens
personal.
Sverige har ett avtal med EG sedan 1989 med avseende på
palliativ vård. En kommitté möttes i Stockholm i maj 1991.
Då definierade man och lyfte fram den palliativa vården.
Man framhöll också det viktiga i att palliativ vård inte bara
behövs inom cancervården utan även vid andra svåra och
obotliga sjukdomar.
Hälso- och sjukvården i Sverige måste göras medveten om
behovet av att värna om även den döende patientens behov.
Symtomkontrollen inom den palliativa vården kräver
läkarmedverkan. Vård i livets slutskede innebär för en
döende människa en period med många problem som svensk
sjukvård i dag inte sällan blundar för och som kommunerna
i dagsläget inte har resurser att möta.
Kvalitetssäkring
Vården av de äldre har ett stort behov av kvalitetssäkring
och kvalitetsgranskning i verksamheten. Orsakerna till detta
är flera. Nämnas kan att den medicinsk-tekniska vården blir
alltmer komplex och patienterna, liksom anhöriga, har
därmed ett berättigat krav på hög kvalitet.
Vårdapparatens organisatoriska uppbyggnad,
arbetsorganisationen och många anställdas fragmenterade
tjänstgöring ger ofta dålig patient--personal--läkar-
kontinuitet. Även de många olika administrativa och
organisatoriska förändringar, där ÄDEL-reformen är den
största, som bland annat inneburit att patienter, vårdplatser,
personal och kompetens flyttats ut från sjukhusen till
primärvårdens och kommunernas sjukvårdsansvar, samt
införande av olika former av köp--sälj-system, har skapat oro
och osäkerhet hos såväl patienter som personal.
Gamla inbyggda kontrollsystem har därigenom brutits ner.
Dessa måste ersättas med för de nya förhållandena anpassade
moderna metoder för kvalitetskontroll och kvalitetssäkring
för att minska risken att patienter kommer i kläm. Sverige
ligger efter flera andra länder när det gäller att tillämpa
kvalitetssäkring.
Initiativ för att utveckla och pröva metoder för
kvalitetskontroll har tagits på många håll i vårt land. I
vardagssjukvården har dock det som hittills gjorts sannolikt
haft föga praktisk betydelse inte minst på grund av att
kontinuerligt kvalitetskontrollarbete ännu inte fått allmänt
genomslag.
Ett speciellt skäl till att stora insatser bör göras snarast är
den snabba förändringen av sjukhusen med neddragning av
antalet vårdplatser. Därigenom vårdas allt fler, framför allt
äldre, med stora medicinska vårdbehov på lägre
professionell nivå. Vi vill peka på behovet av
kvalitetssäkringssystem av befolkningsansvarsmodell, som
innebär ansvar för hela befolkningen, således även för dem
som hamnar mellan vårdens olika instanser eller inte når
fram till en acceptabel nivå inom vårdsystemet exempelvis
på grund av resursbrist.
Anhöriga
Anhörigomsorgen har först under senare år blivit
uppmärksammad. Tidigare fokuserades intresset främst på
samhällets åtgärder och insatser för dem som behöver hjälp.
Så sker givetvis också i dag, men betydelsen av de anhörigas
hjälpinsatser framhålls allt oftare.
I dag vet vi att de anhörigas hjälpinsatser är mycket
omfattande. Resultat från olika undersökningar pekar på att
anhörigomsorgen överstiger samhällets samlade
hjälpinsatser flera gånger om. Den omsorg som anhöriga ger
sker ofta i det tysta. Många anhöriga som vårdar äldre har
liten eller ingen kontakt med hemtjänsten eller andra
samhällsorgan. De anhöriga blir lätt isolerade och ensamma
då omsorgen om den sjuke tar all tid och ork i anspråk. Ett
växande antal studier har på senare år gett en ökad kunskap
om vilka de anhöriga är, vilka insatser som utförs och vilka
brister som finns i samhällets stöd till de anhöriga. Mer
forskning och underlag behövs dock. Åtskilliga anhöriga till
långvarigt sjuka och funktionshindrade personer lever under
fysiskt, psykiskt och socialt påfrestande förhållanden.
De flesta människor upplever det naturligt att hjälpa
varandra inom familjen. Detta grundar sig på en djup
tradition. De anhörigas vård- och omsorgsinsatser för sina
äldre och svårt sjuka släktingar är ovärderliga och beräknas
utgöra två tredjedelar av den samlade vårdinsatsen. Mot den
bakgrunden kan man i realiteten se samhällets vård som ett
komplement till de anhörigas.
Trots att problemet uppmärksammats är det många
kommuner som ännu inte har något utbyggt system för att
hjälpa de anhöriga. Vi anser att kommunerna genom olika
insatser ska stödja och uppmuntra anhörigas arbete inom
vården. Detta kan ske genom att den anhöriga anställs som
vårdare under den tid omvårdnadsbehovet varar. Kommunen
kan också på andra sätt stödja anhörigas viktiga arbete.
Utbildningsresor, möjlighet till ledighet och rekreation är
exempel på sådana insatser.
Olika dagverksamheter kan innebära mycket positivt för
den som behöver vård. Dagverksamheter kan även fungera
som ett viktigt avlösningsalternativ för anhörigvårdare.
I socialtjänstkommitténs betänkande SOU 1994:139 lyfts
de anhörigas insatser fram. Kommittén föreslår att en ny
bestämmelse förs in i lagens inledande kapitel.
Bestämmelsen innebär att socialtjänsten genom stöd och
avlastning bör underlätta för närstående som vårdar
långvarigt sjuka, äldre eller människor med funktionshinder.
De tre grundpelarna för att kunna bo kvar hemma är
hemtjänst, färdtjänst och anhörigvård. Därför är det naturligt
att dessa tre behov likställs även i lagen.
I regeringens kommande behandling av
socialtjänstkommitténs betänkande bör ovanstående
synpunkter beaktas. Riksdagen bör ge regeringen till känna
att det är rimligt att anhörigstödet ges samma
lagstiftningsstöd som hemtjänst och färdtjänst.
Kulturella insatser
Äldre människor kan lätt bli ensamma när rörelseförmågan
och den intellektuella förmågan blir nedsatt. Denna
ensamhet kan minskas om färdtjänsten fungerar och
kollektivtrafiken är anpassad så att de äldre tillförsäkras god
tillgänglighet. Tillgången till ett varierat kulturutbud i form
av musik, konst, litteratur och teater är en viktig faktor för
äldre människors livskvalitet. Det är stimulerande för den
enskilde äldre att delta i kulturlivet. Det motverkar isolering
och kan fördröja demens och annan sjukdom.
Ensamhet kan även bero på svårighet att få kontakt med
andra människor på grund av ens ursprung. Många
invandrare lever isolerade redan under den mer aktiva åldern.
Då saknas också förutsättningar för naturlig gemenskap
under ålderdomen. Detta skapar ensamhetsproblem som ofta
leder till sjukdom. Sverige har inte bara världens äldsta
befolkning utan kanske också den mest utbredda
ensamheten. Det är därför angeläget att vidta åtgärder i syfte
att bryta ensamheten för enskilda invandrare.
Den uppsökande verksamheten behöver intensifieras. Här
kan frivilliga organisationer spela en stor roll genom att
komplettera den offentliga verksamheten genom
information, kontaktverksamhet och språkträning. Även
äldre invandrares erfarenhet kan vara en viktig resurs i detta
arbete. På detta sätt kan ensamheten bland de äldre brytas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en äldreombudsman för att bevaka
och ta till vara intressen för de gamla,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de små sjukhusens betydelse,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av geriatrisk verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fast läkarkontakt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vården i livets slutskede,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vid den kommande
behandlingen av Socialtjänstkommitténs betänkande ta i
beaktande vikten av att anhörigstödet ges samma
lagstiftningsstöd i socialtjänstlagen som hemtjänst och
färdtjänst,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldre invandrare och äldrekultur.
Stockholm den 19 januari 1995
Alf Svensson (kds)
Chatrine Pålsson (kds)
Göran Hägglund (kds)
Inger Davidson (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)
Mats Odell (kds)