Det finns sedan ett decennium tillbaka 125--130
kvinnojourer som arbetar med att stödja misshandlade
kvinnor och deras barn. Verksamheten har hög legalitet och
är välkänd såväl i kommuner som hos den grupp av kvinnor
som är målgrupp. Kvinnojourerna finansierar sin verksamhet
i huvudsak med kommunala anslag. Varje jour är uppbyggd
som förening och fungerar fristående men samarbetar
sinsemellan efter det behov den hjälpsökande kvinnan har.
De flesta jourerna är anslutna till en riksorganisation
(ROKS) som ägnar sig åt övergripande frågor.
Kvinnojourerna kan i dag erbjuda tillfälliga bostäder för
de hjälpsökande vilket för de flesta är tillräckligt. Dock finns
det en grupp kvinnor som i rädsla flyttar från plats till plats
antingen med kvinnojourernas hjälp eller på egen hand.
Jag vill här peka på behovet av utveckling av den stödjande
verksamheten då jag kan konstatera att dessa kvinnor lever
som flyktingar i sitt eget land. Det helt överskuggande
problemet är dock att det med dessa kvinnor ofta följer
minderåriga barn. Dessa barn får inte möjlighet till den
trygghet och kontinuitet som barn så väl behöver. De får inte
heller alltid chans att gå i skola som de borde. För att
tillgodose dessa kvinnors och barns behov av trygghet finns
skäl att utveckla den stödjande verksamheten så att möjlighet
ges till en mer skyddad boendeform än vad eget boende
innebär men med längre tids boende än vad kvinnojourerna
i dag kan bistå med.
Jag vill med detta anföra att frågan blir föremål för
uppmärksamhet och att initiativ till utveckling av skyddat
boende för kvinnor och barn stöds på lämpligt sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvecklat skyddat boende för kvinnor
och barn.
Stockholm den 17 januari 1995
Elisebeht Markström (s)