Det finns sedan ett decennium tillbaka 125--130 kvinnojourer som arbetar med att stödja misshandlade kvinnor och deras barn. Verksamheten har hög legalitet och är välkänd såväl i kommuner som hos den grupp av kvinnor som är målgrupp. Kvinnojourerna finansierar sin verksamhet i huvudsak med kommunala anslag. Varje jour är uppbyggd som förening och fungerar fristående men samarbetar sinsemellan efter det behov den hjälpsökande kvinnan har. De flesta jourerna är anslutna till en riksorganisation (ROKS) som ägnar sig åt övergripande frågor.
Kvinnojourerna kan i dag erbjuda tillfälliga bostäder för de hjälpsökande vilket för de flesta är tillräckligt. Dock finns det en grupp kvinnor som i rädsla flyttar från plats till plats antingen med kvinnojourernas hjälp eller på egen hand.
Jag vill här peka på behovet av utveckling av den stödjande verksamheten då jag kan konstatera att dessa kvinnor lever som flyktingar i sitt eget land. Det helt överskuggande problemet är dock att det med dessa kvinnor ofta följer minderåriga barn. Dessa barn får inte möjlighet till den trygghet och kontinuitet som barn så väl behöver. De får inte heller alltid chans att gå i skola som de borde. För att tillgodose dessa kvinnors och barns behov av trygghet finns skäl att utveckla den stödjande verksamheten så att möjlighet ges till en mer skyddad boendeform än vad eget boende innebär men med längre tids boende än vad kvinnojourerna i dag kan bistå med.
Jag vill med detta anföra att frågan blir föremål för uppmärksamhet och att initiativ till utveckling av skyddat boende för kvinnor och barn stöds på lämpligt sätt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklat skyddat boende för kvinnor och barn.
Stockholm den 17 januari 1995 Elisebeht Markström (s)