Det finns en bred enighet i vårt land om att människor som
har ett handikapp skall garanteras trygghet och välfärd.
De fyra senaste åren har Sverige genomlidit en av de värsta
lågkonjunkturerna sedan 1930-talet, och skadeverkningar
förstärktes av den socialdemokratiska 80-talspolitiken. De
besparingar den dåvarande (s)-regeringen genomförde slog
hårdast och utan urskilning mot de allra svagaste individerna
i samhället. Den moderatledda regeringen hade därför ett
viktigt mål i sikte: att få balans i vårt lands ekonomi och
därmed skapa förutsättningar för en välfärd värd namnet. Vi
började se resultaten av denna politik vid slutet av
föregående mandatperiod.
Trots att den borgerliga regeringen fick överta ett land i
ekonomiskt moras 1991 ansåg man att de handikappade inte
skulle drabbas.
Moderata utgångspunkter
Vår utgångspunkt är att det offentligas insatser för
människors välfärd skall prioritera dem som har det svårast.
De svagaste, inte de röststarkaste, skall stå i centrum för
välfärdspolitiken.
Stödet till fysiskt och psykiskt handikappade skall vara
mångsidigt och anpassas till den handikappades
förutsättningar. Det skall ge de handikappade valfrihet och
goda möjligheter att påverka sin situation, t.ex. genom att de
själva får fatta beslut om att anställa vårdpersonal och välja
omsorgsformer.
Genom förutseende planering kan den inre och yttre
miljön bättre anpassas till de handikappade. Tekniska
hjälpmedel och nya medier kan ge nya förutsättningar, som
måste utnyttjas effektivt.
Den enskilde handikappade skall så långt det är möjligt
arbeta på den reguljära arbetsmarknaden. Flexibla och
individuellt utformade lönebidrag samt andra stödformer gör
detta möjligt. Förtidspensionering av handikappade skall i
möjligaste mån undvikas, särskilt gäller detta yngre
handikappade. För att detta skall vara möjligt måste
habilitering och rehabilitering för handikappade byggas ut.
Det offentliga måste ta ett särskilt ansvar för gravt
handikappade. De är starkt beroende av andra och har stora
behov av utrustning och vårdpersonal.
Medmänniskors personliga engagemang gör den
handikappades liv rikare och ökar hans trygghet. Det skapar
också förståelse hos fler för den handikappades problem --
men framför allt för hans möjligheter. Frivilligt socialt arbete
med handikappade skall uppmuntras och stödjas. Det
offentligas insatser får aldrig bli en ersättning för
medmänskligt engagemang.
Reformerna under de moderatledda regeringsåren
I bjärt kontrast till den förra socialdemokratiska
regeringens politik på handikappområdet står de reformer
och förbättringar som regeringen Bildt genomförde 1991--
1994.
I samband med att den moderatledda regeringen tillträdde
sade statsminister Carl Bildt i sin första regeringsförklaring
den 4 oktober 1991 följande om de handikappade:
Människor med handikapp och deras anhöriga skall ges
ökade möjligheter till ett gott liv. Regeringen kommer under
1992 att lägga fram förslag till ett ökat stöd för de
handikappade grundat på förslaget från
handikapputredningen.
Den 1 juli 1992 förbättrades vårdbidraget för föräldrar som
vårdar sådana barn under 16 år som behöver särskild tillsyn
och vård på grund av sjukdom eller handikapp från 2 till 2,5
basbelopp. En större del av vårdbidraget blev också ATP-
grundande. Samtidigt som vårdbidraget förbättrades
förbättrades också det särskilda pensionstillägget till
folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat
barn.
Den 1 januari 1993 trädde en lag i kraft som innebär att
kommunerna är skyldiga att ordna bostadsanpassning för
handikappade.
Bilstödet till handikappade måste förbättras. Därför
tillsatte regeringen i maj 1993 en utredning som skulle se
över nödvändiga förändringar. Utredningen presenterade sitt
betänkande (SOU 1994:55) våren 1994 och ett förslag
bereds för närvarande på Socialdepartementet.
Situationen för kvinnor med handikapp har också
uppmärksammats och tre miljoner kronor har avsatts att
fördelas ur Allmänna arvsfonden under 1994 för att förbättra
förhållandena för kvinnor med funktionshinder. För åren
1994 och 1995 beslöt den moderatledda regeringen också att
fördela tio miljoner kronor ur arvsfonden till invandrare med
funktionshinder för att öka deras delaktighet i samhällslivet.
Under tiden 1992--1994 satsades dessutom extra via
Allmänna arvsfonden till utvecklingsinsatser inom den
framgångsrika svenska handikappidrotten.
Trots det ytterst allvarliga ekonomiska läget tog den
borgerliga regeringen de första stegen för att förbättra de
handikappades situation i enlighet med
Handikapputredningens förslag. Sedan den 1 januari 1994
finns en rättighetslag som ger vissa funktionshindrade rätt
till personligt stöd och service. Det gäller t.ex. rätt till
rådgivning och personligt stöd, personlig assistans,
ledsagarservice, avlösarservice och bostad med särskild
service. För att skydda de handikappades rätt har inrättats en
ombudsman som skall ta tillvara de handikappades intressen.
En grupp handikappade som alltför länge har åsidosatts är
de psykiskt handikappade. Därför presenterade den
borgerliga regeringen i april 1994 ett förslag på förbättringar
för de psykiskt sjuka. Förslaget bygger på
Psykiatriutredningens förslag.
Vidare betonade den borgerliga regeringen vikten av
rehabilitering av torterade flyktingar, som gavs ett bidrag på
50 miljoner kronor. En utredning skall tillsättas som skall se
över vård och stöd till psykiskt störda barn och ungdomar.
Ökade anslag till kamratstöd och stöd till anhöriga föreslås
också.
Sammantaget kan konstateras att den borgerliga
regeringen under sina tre år gjort mer för de handikappade
än vad Socialdemokraterna någonsin klarade av. De reformer
som den förra regeringen genomförde ligger helt i linje med
de utgångspunkter vi redovisat ovan.
Den socialdemokratiska regeringen vill nu föra en
tillväxthämmande högskattepolitik vilket kan leda till att
reformerna ej kan fullföljas. Regeringens ekonomiska politik
kommer att drabba de svagaste i samhället.
Vi moderater vill i stället begränsa skatteuttaget så att den
övervägande delen av inkomsttagarna kan leva på sin lön
utan bidrag och subventioner och de grupper, som på grund
av sjukdom och handikapp har behov av samhällets stöd
skall tillförsäkras rimlig och med andra grupper jämförbar
levnadsstandard.
Hjälpmedelsgarantin
Även om betydande insatser har gjorts för de
handikappade återstår mycket.
Köerna för att erhålla hjälpmedel är alltför långa. De
ekonomiska åtstramningarna inom landstingen har också
slagit mot hjälpmedelsförsörjningen. Landstingen har i dag
i princip monopol på hjälpmedel. Genom centralt dirigerade
överenskommelser hänvisas alla med rätt till hjälpmedel till
en enda huvudman, landstingen. Detta är kostnadsdrivande
på grund av frånvaron av konkurrens. En anpassning av en
bil för en rörelsehandikappad som är beroende av rullstol blir
därför ofta 100 000 kr dyrare utan att några fördelar vinns
trots den högre kostnaden! På så sätt kan alla de som inte
har pengar och kontakter komma i kläm, precis som inom
sjukvården, när byråkratin inte hänger med och inte sporras
att hitta nya och bättre hjälpmedel.
Moderna hjälpmedel är för många människor skillnaden
mellan ett liv i passivitet och invaliditet och möjligheten att
leva ett så normalt liv som möjligt. Därför är det allvarligt
när den offentliga sektorns monopol inte klarar av uppgiften
att underlätta för de handikappade. Vi vet också att väntan
på hjälpmedel kan försvåra en invaliditet men också leda till
depressioner och arbetsoförmåga. Därför måste alla vägar
prövas för att man skall komma till rätta med dagens
kösituation och brist på flexibilitet inom
hjälpmedelsområdet.
Vi moderater vill öppna upp hjälpmedelsmarknaden och
öka möjligheterna för alla att få de hjälpmedel som de
behöver.
Vi kallar vår reform för en hjälpmedelsgaranti.
Förslagets grund är att alla som är i behov av ett
hjälpmedel skall garanteras detta -- samtidigt som
möjligheten till val av hjälpmedel öppnas för den enskilde.
Det skall ses som en fortsättning på den valfrihetsrevolution
som den borgerliga regeringen inledde i form av t.ex.
skolpeng och vårdgaranti.
Vi föreslår därför att verksamheten på landstingens
hjälpmedelscentraler kompletteras. För dem som har rätt till
hjälpmedel och inte anser sig kunna vänta i kön eller inte
har denna möjlighet beroende på t.ex. svårt handikapp bör
en hjälpmedelsgaranti införas med bidragsgivning upp till en
viss nivå av hjälpmedelscentralens kostnader.
Fördelarna med detta är flera.Genom en
hjälpmedelsgaranti ökar vi valfriheten för alla och inte bara
för de ekonomiskt starka.Genom garantin ökar
informationsspridningen kring nya hjälpmedel då en
uppluckring av monopolet innebär en press på
hjälpmedelsproducenterna att marknadsföra sina produkter.
Det betyder att nya, förbättrade hjälpmedel kommer fler till
del snabbare.Garantin ger handikapporganisationerna en
starkare ställning såväl ekonomiskt som rent
organisationsmässigt -- ekonomiskt eftersom t.ex.
hjälpmedelsproducenterna för att marknadsföra sina
produkter kommer att använda organisationernas
informationskanaler, och organisationsmässigt då
handikapprörelsen blir en naturlig källa för information om
alla nya och gamla produkter på hjälpmedelsmarknaden.
De som inte väljer att använda sig av garantin kommer att
mötas av kortare väntetider på landstingens
hjälpmedelscentraler, då dessa avlastats genom
hjälpmedelsgarantin.
Hjälpmedelsgarantin skall ingå som en del i
socialförsäkringen men inte rymmas inom ramen för vårt
förslag om en sjukvårdsförsäkring, eftersom vi inte anser att
det är naturligt att jämställa handikapp med sjukvård. Precis
som i dag skall rätten till hjälpmedel ges av
hjälpmedelscentralernas konsulenter. Men även läkare skall
kunna utfärda intyg för hjälpmedel, speciellt om det är fråga
om handikapp som har grund i ålderdom.
Vi har inte fastlagt någon nivå på garantin. Skälet till detta
är att den rent praktiska utformningen av garantin måste bli
föremål för särskild utredning där noggranna analyser och
avvägningar görs. Det är också viktigt att föra en dialog med
handikapporganisationerna. Ett problem i sammanhanget
kan t.ex. vara kostnadsskillnader för olika hjälpmedel på
ända upp till flera 100 000-tals kronor. Nivån måste sannolikt
därför variera beroende på vilken typ av hjälpmedel som
behövs.
Kostnaden för vår garanti kommer att rymmas inom de
nuvarande utgifterna för hjälpmedlen. Mycket talar
dessutom för att garantin i längden kommer att minska det
offentligas kostnader, samtidigt som utbudet av hjälpmedel
ökar. Skälet är att en uppluckring av en monopolmarknad
innebär ökad konkurrens och därmed lägre kostnader,
samtidigt som den tekniska utvecklingen påskyndas.
I valrörelsen 1991 lovade vi att en borgerlig regering skulle
studera denna garanti närmare och återkomma med förslag
på en hjälpmedelsgaranti. Detta arbete inleddes också, bl.a.
fick Socialstyrelsen i uppdrag att delta. Detta arbete måste
fortsätta och intensifieras så att nödvändiga analyser och
avvägningar kommer till stånd.
Läkemedel
Målet för läkemedelspolitiken skall vara en god hälsa för
alla och att ge den enskilde tillgång till ändamålsenliga och
säkra läkemedel till rimlig kostnad.
Det är då viktigt att skydda dem som på grund av sjukdom
drabbas av särskilt höga kostnader. Det kan gälla unga med
stora sjukdomsproblem och barnfamiljer. Hittills har skyddet
bland annat bestått i ''fria läkemedel'', en förmån som
Socialdemokraterna av ekonomiska skäl gång på gång
försökt avskaffa utan att föreslå något bättre och framför allt
utan att föreslå något som också säkrar en bättre och
modernare läkemedelsterapi.
Det finns brister i systemet med fria läkemedel som gör att
man bör söka former för att säkerställa en bättre och
modernare behandling. Dagens system leder till att förlegade
behandlingsmetoder med omoderna mediciner bibehålls.
Sedan 1984 har med ett undantag ingen uppdatering av listan
över fria läkemedel skett. Av medicinska och humanitära
skäl behövs alltså ett nytt system som säkrar modern
behandling, är ekonomiskt bättre och ändock skyddar till
exempel unga med allvarliga kroniska, livshotande eller
invalidiserande sjukdomar samt andra som på grund av långa
och svåra sjukdomstillstånd har höga medicinkostnader. Ett
sådant system skall minska krånglet och effektivisera
handläggningen vid sjukhemmen, medge ett effektivare
arbete för apotekspersonalen samt underlätta uppföljning,
kontroll och korrekt receptförskrivning.
Idag finns en tendens att föra över kostnaderna för
läkemedel på annan huvudman. Det förekommer att man
skriver ut patienter för någon dag försedda med recept att
lösa ut för att sedan åter lägga in patienten som då får
använda sin ''egen'' medicin inom den slutna vården.
Huvudmannen har då ''sparat in'' läkemedelskostnaden men
förvisso inte skattebetalarna.
Vi anser att de ''långtidsfriska'' kan betala en större del av
de receptbelagda läkemedlen själva. De flesta köper inte mer
än en receptbelagd medicin per år, varför en höjning av
egenavgiften inte skulle betyda mycket. Särskilt inte om man
kombinerar detta med ett särskilt högkostnads- och
likviditetsskydd. Som högkostnadsskyddet är utformat idag
kan man inte se vad som är läkarkostnad och vad som är
läkemedelskostnad och detta är otillfredsställande. Det är
också viktigt att man tidigt, som relativt frisk, blir medveten
om läkemedelskostnaderna. De allra flesta av oss kommer
förr eller senare att ha behov av större mängder läkemedel.
Kunskap om de verkliga kostnaderna är av värde för att
förstå vikten av ett humanitärt betingat stöd till svaga
individer. Systemet skall alltså också ha en pedagogisk effekt
och tydliggöra hur viktig solidariteten med de svagare är.
Vi anser att en särskild utredning skall tillsättas för att se
över möjligheterna att skapa ett nytt, bättre förmånssystem
som garanterar att moderna mediciner inte undanhålls
kroniskt sjuka. Systemet skall samtidigt ge såväl ett gott
ekonomiskt skydd för den enskilde som ett förbättrat
administrativt och ekonomiskt system för samhället. En
översyn måste då också göras för att klarlägga hur de olika
systemen utfaller för den enskilde så att inte någon träffas av
orimliga ekonomiska konsekvenser på grund av att
helhetseffekterna av olika avgifter inte beaktats. Samtidigt
bör man beakta de nödvändiga hjälpmedel och den
specialkost som en del behöver för att kunna leva drägligt
eller till och med för att överleva. Vi anser således inte att de
tilläggsdirektiv som regeringen givit HSU 2000 är
tillräckliga, utan menar att frågorna bör utredas i särskild
ordning och enligt de principer vi angivit ovan.
Vad gäller högkostnadsskyddet föreslår regeringen att det
bör höjas till 1 800 kronor från nuvarande 1 700 kronor från
och med den 1 juli 1995. Vi vidhåller i motion
1994/95:Sf204 vårt förslag presenterat i motion 1994/95:Sf7
innebärande att högkostnadsskyddet skall höjas till 1 900
kronor -- men från den 1 juli 1995. Regeringen bör också få
i uppdrag att återkomma med ett förslag till riksdagen som
innebär att högkostnadsskyddet höjs med 100 kronor per år
utöver prisindexökningen under en femårsperiod.
Vidare anser vi att högkostnadsskyddet skall innehålla en
expeditionsavgift på tio kronor för varje inköpstillfälle.
Enligt Riksförsäkringsverket skulle det innebära en
besparing på ca 50 miljoner kronor per år.
Regeringen föreslår i statsbudgeten att egenavgiften för
receptbelagda mediciner den 1 juli 1995 höjs till 135 kronor
för det första läkemedlet och till 25 kronor för varje
ytterligare samtidigt inköpt läkemedel. Vi biträder detta
förslag.
Vi presenterar i kommittémotion 1994/95:Sf204 av Gullan
Lindblad m.fl.(m) detaljer kring vårt förslag om nödvändiga
förändringar av läkemedelsförsäkringen.
Reformer
Som redovisats ovan har det hänt mer på
handikappområdet under de tre borgerliga regeringsåren än
under någon annan motsvarande tidsperiod. Ett flertal
mycket stora och också kostnadskrävande reformer har
igångsatts eller beslutats. Utrymmet för att nu fortsätta med
fler större reformer, t.ex. en ökning av personkretsen i LSS,
finns inte.
Däremot anser vi att man bör studera ett antal reformer. Vi
tänker då först och främst på den amerikanska lagstiftningen
''Americans with Disabilities Act'' (ADA). Lagen trädde i
kraft den 1 juli 1990. I Handikapputredningens
slutbetänkande (SOU 1991:46) nämndes ADA, men någon
djupare analys av lagstiftningen och dess effekter gjordes av
naturliga skäl inte.
Nu har det emellertid gått ett antal år, varför det vore av
värde att se närmare på erfarenheterna av lagen, särskilt mot
bakgrund av att den borgerliga regeringen tillsatte en
handikappombudsman med delvis samma uppgift som
ADA, d.v.s. bevaka att handikappade inte diskrimineras.
Även den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen bör
studeras i detalj. Denna princip innebär att kostnaden för
t.ex. handikappanpassning inte skall belasta en enskild grupp
utan slås ut på alla brukare. Det tydligaste exemplet på
ansvars- och finansieringsprincipen i praktiken är
flygbolagens eskortservice av handikappade på
flygplatserna. Detta bekostas inte av de enskilda
handikappade utan betalas av alla passagerare via
biljettpriset.
Handikappade och EU
Genom Sveriges medlemskap i Europeiska unionen får
även de handikappade i vårt land del i EU:s arbete för att
förbättra de handikappades situation.
Inom EU finns ett antal projekt vars syfte är att komplettera
nationella åtaganden. EU lägger sig dock inte i vilken
handikappolitik vi bedriver i Sverige, så länge vi inte
underskrider ett antal fastställda miniminivåer.
Sverige har i dag en mycket avancerad handikappolitik. Vi
är världsledande när det gäller habilitering och rehabilitering
av handikappade. Men vi kan också lära oss mycket av EU.
Genom att de flesta europeiska staterna har stora mängder
krigsinvalider har man utvecklat bra system för
handikappanpassning. Så är fallet i t.ex. Nederländerna och
Spanien.
Inom EU finns ett samarbetsprojekt, HELIOS, som syftar
till att utgöra ett komplement till de enskilda
medlemsländernas handikappolitik. Genom lokala projekt
arbetar man inom HELIOS med att t.ex. yrkesutbilda
handikappade ungdomar, integrera handikappade barn i
vanliga skolor och informera och upplysa om handikapp.
Utöver HELIOS finns ett datoriserat
informationssystem -- HANDYNET -- tillgängligt för
handikappade. Genom ett annat program -- HORIZON --
arbetar EU för att hjälpa handikappade att komma in på
arbetsmarknaden.
Det är viktigt att Sverige, med den erfarenhet och den
kunskap vi har, aktivt är med och utvecklar dessa
samarbetsformer.
Det är också väsentligt att de handikappade i vårt land
informeras om alla de nya möjligheter som öppnar sig tack
vare medlemskapet. Den fria rörligheten gäller självfallet
också de handikappade, och genom de olika program som
EU utarbetat ges de handikappade möjlighet att arbeta och
studera över hela Europa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utgångspunkterna för
handikappolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en hjälpmedelsgaranti,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om läkemedel,
4. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
läkemedelsförsäkringen i enlighet med vad som anförts i
motionen,1
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en årlig
höjning av högkostnadsskyddet med 100 kr utöver
prisindexökningen i enlighet med vad som anförts i
motionen,1
6. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
erfarenheterna av den amerikanska Americans with
Disabilities Act (ADA) i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ansvars-
och finansieringsprincipen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de handikappade och Europeiska
unionen.
Stockholm den 13 januari 1995
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Leif Carlson (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)
Göte Jonsson (m)
Inger Koch (m)
Ulf Kristersson (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Bertil Persson (m)
My Persson (m)
Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)
Anna Åkerhielm (m)