De tre senaste åren har flera viktiga steg tagits för att
tillförsäkra medborgarna en valfrihet i välfärden. Syftet med
förändringarna har varit att öka den enskildes möjligheter att
välja den omsorg, den vård och den skola han eller hon finner
bäst, samtidigt som verksamheten effektiviseras och
förbättras. De största förändringarna har därför skett på
familjepolitikens- och hälso- och sjukvårdens område, samt
inom skolan. Det är inom dessa områden bristen på valfrihet
och möjlighet att påverka varit som störst. Det är mot den
bakgrunden vi i denna motion redovisar vår bestämda vilja
att -- i strid med Socialdemokraternas återställarpolitik --
värna de enskilda medborgarnas valfrihet inom
utomordentligt viktiga välfärdsområden.
Grunden för Moderata samlingspartiets syn på välfärden i
egentlig mening är visionen om fria, oberoende och trygga
medborgare i levande gemenskap människor emellan.
Välfärd kan bara byggas med ett välstånd som ständigt måste
skapas. Tryggheten i välfärden förutsätter en offentlig
verksamhet, men välfärd är något mer än så. Familjen och
den lilla världens gemenskaper ger tryggheten fler
dimensioner än vad en aldrig så omfattande offentlig
verksamhet kan erbjuda. När gemenskapen människor
emellan urholkas, när de sociala nätverken trängs undan och
när familjen betyder mindre, är den offentliga verksamheten
inte tillräcklig för att möta de sociala problem som följer.
Mitt i det svenska materiella välståndet finns i dag -- trots
en omfattande offentlig sektor -- en otrygghet och en brist på
identitet som bara kan mötas genom att gemenskap och
ansvar i den lilla världen får ökad betydelse. Det förutsätter
att den enskilde och familjen får en större frihet att välja och
ta ansvar, men också att vi som medmänniskor och
medborgare ser det ansvar som vi själva och andra måste ta.
Det kräver inte bara frihet att välja och en mångfald i
välfärden att välja mellan utan förutsätter också
välfärdssystem som bygger på respekt för den enskilde, hans
rätt att forma sitt eget liv och hans förmåga till
ansvarstagande.
Detta förutsätter en politik för ökad välfärd som ger
familjen och den enskilde individen huvudansvaret för
besluten om den egna välfärden, oavsett om det gäller
barnomsorg, läkare, äldrevård eller skola. Det offentliga
skall svara för att var och en är tillförsäkrad en
grundläggande trygghet och erbjuda förutsättningarna för
den enskildes möjligheter att välja -- men det innebär inte att
det offentliga skall svara för produktionen av all vård,
omsorg eller andra tjänster. Samhällets grund är familjen och
den lilla världen. Den lilla världen kan beskrivas i form av
mänskliga nätverk och gemenskaper som inbegriper nära
anhöriga likaväl som vänner, bekanta och grannar. Det är i
dessa nätverk vi lever våra liv, får en personlig identitet,
hjälper och stöttar varandra. I takt med att den offentliga
sektorn tagit över ansvaret för allt mer av det som tidigare
sköttes och ordnades inom ramen för det civila samhället och
människors eget ansvar, har det offentliga ersatt den lilla
världen på allt fler områden. Enskilda initiativ och alternativ
har genom regler, skattesystem och inte minst ett kraftigt
bidragsberoende försvårats eller helt omöjliggjorts.
En av politikens viktigaste uppgifter blir därför att skapa
goda förutsättningar för att familjen och samhällets
gemenskaper åter ställs i centrum. Hur välvillig politiken än
kan synas vara kan den aldrig -- och skall heller aldrig --
ersätta det personliga engagemanget, de enskilda insatserna
och känslorna.
Det går inte att i en handvändning ändra ett välfärdssystem
som byggts upp under decennier. Det kräver en konsekvent
och långsiktig politik för valfrihet som ger familjen och den
enskilde makten över välfärden. Då får också nya alternativ
och möjligheter tid att växa fram. Steg för steg måste
familjen och den enskilda individen sättas i centrum.
Välfärden måste utvecklas utifrån familjens och den
enskildes behov och önskemål. Välfärd innebär att det
enskilda initiativet, de mänskliga nätverken och det
offentliga samverkar för att skapa ett samhälle som bygger
på respekt, tillit och valfrihet för alla.
Men välfärd är också att ge människor ansvar för det egna
livet och hur man vill leva det. Den trygghet vi behöver i
närheten till våra medmänniskor växer om de sociala
nätverken och familjen får en större kraft och betydelse. Då
kan tryggheten växa mer än när de offentliga utgifterna tillåts
växa på det civila samhällets bekostnad.
2. Den visionslösa politiken
Den socialdemokratiska välfärdsmodellen har begränsat
den enskilde individens ansvar för det egna livet och hans
möjligheter att påverka den egna verkligheten.
Den svenska välfärdsstaten har byggt på storskaliga
lösningar vars syfte har varit att ge varje medborgare exakt
samma form av service och omsorg oavsett behov och
oavsett eget val. Det har lett till att Sverige i dag har världens
dyraste välfärd -- utan att den alltid är den bästa. Eftersom
det inte har funnits alternativ har det aldrig varit nödvändigt
att göra verksamheterna så effektiva som möjligt. Har
kostnaderna stigit har det alltid funnits möjlighet att råda bot
på de ökade kostnaderna genom att höja skatterna, vilket i
sin tur inneburit att den enskilda individens möjligheter att
välja och själv bestämma hur de egna resurserna skall
användas har beskurits.
Ett annat problem har varit det faktum att många förmåner
har upplevts som kostnadsfria och därmed skapat en närmast
oändlig efterfrågan. Dessutom har det försvårat
framkomsten av enskilda alternativ. Detta är en viktig
förklaring till de köer som varit ett kännetecken för den
offentliga sektorns verksamhet.
Socialdemokraterna har inte förbjudit men motarbetat
privata alternativ. Genom att offentliga bidrag endast har
utgått till offentlig verksamhet har valfriheten endast varit
förunnad människor med god ekonomi.
De välfärdssystem som socialdemokraterna byggt upp har
inte alltid skyddat dem som har de största behoven av hjälp.
I den socialdemokratiska verkligheten är det främst de som
har en röststark organisation bakom sig som kan ''rädda''
bidrag och transfereringar.
Genom en barnomsorgspolitik som byggde på
socialistiska värderingar och en obegränsad tilltro till stat
och kommun har man steg för steg försvagat familjen. Redan
Alva Myrdal konstaterade att barnuppfostran var alldeles för
viktig för att överlämnas till föräldrarna. Den synen har
därefter påverkat den socialdemokratiska familjepolitiken.
Kommunal barnomsorg byggdes ut i en rasande takt under
70- och 80-talen. Fanns det familjer som önskade ha sina
barn i enskilda barnstugor eller på annat sätt ville lösa
omsorgen om de egna barnen stoppades det.
Socialdemokraterna införde i regeringsställning t ex Lex
Pysslingen, som uttryckligen förbjöd offentliga bidrag till
enskild barnomsorg.
Familjer som av en eller annan orsak inte ville ha sina barn
i offentligt organiserad barnomsorg erhöll inget som helst
stöd. Det innebar att en familj som hade barn i kommunalt
daghem subventionerades med i genomsnitt 70 000 kronor
varje år via skatten, medan en familj där den ena föräldern
var hemma med det egna barnet inte fick någonting.
I den socialdemokratiska välfärdsstaten kan inte den
enskilda familjen bestämma hur den skall leva sitt eget liv.
I stället blir familjen och dess medlemmar föremål för den
politiska maktens välvilja och åsikter om välfärden.
Det är ingen tillfällighet att så blev fallet i de
bostadsområden som i sin uppbyggnad mest präglades av
den socialdemokratiska politiken. Där finns bara den skola,
barnomsorg, tandvård, sjukvård, bostad och äldreomsorg
som den offentliga makten har planerat för. Då blir den
sociala rörligheten begränsad. Det personliga ansvaret
urholkas när familjen och människors gemenskap sätts på
undantag, och segregationen blir ett faktum när friheten att
välja blir till något exklusivt i stället för en allemans rätt.
Socialdemokraterna beskriver själva resultaten av den
egna välfärdspolitiken i sitt 90-talsprogram:
I nedslitna förorter splittras familjer, ungdomar blir
rotlösa, gamla känner oro för att gå ut på kvällarna. Klotter
och vandalisering skapar otrevnad och besvikelse. Många
undrar var de gamla sociala nätverken, den sociala
kontrollen, vårt gemensamma ansvar för varandra och för
ungdomems fostran tagit vägen. Tvivlet gror: har
välfärdssamhället i all sin välvilliga omtanke tagit över så
många sociala uppgifter från familj, vänner, oss själva, att
livet blivit opersonligt och ansvarslöst och vi själva blivit
hjälplösa?
För Socialdemokraterna handlar välfärd inte om att skapa
förutsättningar för den enskilde individen, att leva det liv
som var och en finner bäst. I stället handlar välfärden om att
med offentliga medel och offentlig makt planera och lägga
människors liv till rätta. Inställningen framgår i programmet
''Framtiden i folkets händer'' från 1985 års partikongress.
Där står följande:
Huvudprincipen för den offentliga sektorns organisation är
att medborgare som efterfrågar offentlig service blir
hänvisade en daghemsplats, en skola eller en vårdcentral.
Det finns rationella förklaringar till denna princip. Det blir
lättare att planera samhällsservicen, samtidigt som
kostnadsfördelningen kan följa enkla principer, t.ex.
befolkningens storlek inom ett visst område.
I denna ansats finns förklaringen både till välfärdssystem
som präglats av ständigt växande kostnader och till en brist
på gemenskap och ansvar som inte kan leva utan friheten att
välja och rätten att ta personligt ansvar för sig själv och de
närmaste. Den gamla politiken har misslyckats med att ge
den trygghet och den långsiktighet som människor
behöver för att kunna planera sin tillvaro. I
Socialdemokraternas välfärdsstat är det viktigare att
underlätta planeringen för politikerna än att skapa goda
förutsättningar för de enskilda medborgarna.
3. Valfrihetsrevolutionen
Den borgerliga regeringen uttalade i sin
regeringsförklaring den 4 oktober 1991 följande om vad man
önskade åstadkomma inom välfärden:
...förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom den
valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken som vi kommer att
inleda.
På område efter område inleddes arbetet med att skapa
alternativ och valfrihet. Det gällde barnomsorg,
familjepolitik, skola och hälso- och sjukvård. Det arbete som
inleddes och vars positiva effekter bara hade börjat visa sig
avskaffades på tre månader av den nya visionslösa
socialdemokratin i förening med vänstern och Miljöpartiet.
Det anmärkningsvärda har inte bara varit föraktet för den
enskildes rätt att välja utan också bristen på visioner som
kännetecknat de socialistiska ''återställarna'' på område
efter område.
4. Familjepolitiken
Redan 1992 avskaffade den borgerliga regeringen Lex
Pysslingen, en lag som förbjöd att offentliga medel användes
till enskilt drivna barnstugor. Arbetet inom familjepolitiken
fortsatte sedan med förändringar i socialtjänstlagen som gav
enskilt drivna barnstugor samma möjligheter att erhålla
kommunala medel som offentligt drivna. Detta
kombinerades med införandet av avdragsrätten för styrkta
barnomsorgskostnader och vårdnadsbidraget.
Vårdnadsbidraget, som den socialistiska majoriteten
avskaffat från och med den 1 januari 1995, utgick med upp
till 2 000 kronor per månad och barn mellan 1 och 3 år.
Vårdnadsbidraget var beskattat och var förenat med en
avdragsmöjlighet för styrkta barnomsorgskostnader.
Syftet med avdragsrätten och vårdnadsbidraget var och är
att skapa rättvisa i familjepolitiken. Även de föräldrar som
valt att inte använda sig av den offentliga barnomsorgen
skulle ges ett ekonomiskt stöd. Avdragsrätten skulle öka
möjligheten att utveckla den form av barnomsorg som passar
familjen bäst.
Detta innebar att en familj t.ex. kunde använda sig av en
egen dagmamma, gå ihop med andra familjer och anställa en
dagmamma, vara hemma längre än de 1,5 år som
föräldraförsäkringen tidigare gav möjlighet till. Kort och gott
flyttades makten över barnomsorgen över från den politiska
makten till de enskilda familjerna. Att vårdnadsbidraget var
uppskattat och sågs som en möjlighet till barnomsorg som
passade barn och familj visades genom att nära 180 000
familjer ansökte om och erhöll vårdnadsbidrag.
Socialdemokraterna hotade under hela valrörelsen med att
omedelbart avskaffa vårdnadsbidraget. Birgitta Dahl
uppmanade t.o.m. föräldrar att planera för framtiden. Den 11
augusti 1994 sade Dahl följande:
Man kan utgå ifrån att om vi får en socialdemokratisk
regering försvinner vårdnadsbidraget senast den 1 januari.
Och det ska man vara medveten om i sin planering.
Socialdemokraterna levde upp till sitt löfte att avskaffa en
rättvisereform som omfattade nära 180 000 familjer. Nu
nöjde sig inte Socialdemokraterna med detta. Man straffar
dessutom de familjer som utnyttjat vårdnadsbidraget.
Regeringen föreslog att de familjer som utnyttjat bidraget
skulle få de utnyttjade dagarna avräknande från rätten till de
återinförda garantidagarna. Riksdagen ändrade detta och
beslutade att garantidagarna i och för sig skulle få utnyttjas
även av dem som haft vårdnadsbidrag -- men utan ersättning.
Därmed nådde man målet att straffa de familjer som vågat
trotsa Socialdemokraterna och utnyttja den möjlighet till
valfrihet som vårdnadsbidraget innebar.
Samtidigt som vårdnadsbidraget avskaffas stoppas också
enskild barnomsorg. Den socialistiska majoriteten i
riksdagen följde den socialdemokratiska regeringens förslag
att ändra i socialtjänstlagen så att enskild barnomsorg endast
kan få offentligt stöd om kommunpolitikerna anser att detta
är befogat. I praktiken innebär detta ett stopp för alternativ
barnomsorg i de kommuner som har socialistiskt styre.
Under de tre senaste åren har socialdemokrater ute i
kommunerna aktivt agerat för att stoppa alternativ och
förhindra nya att växa fram. Argumenten har varit många.
Det har handlat om problem med kvalitet och
sekretesslagstiftning och brist på insyn. Det egentliga syftet
har dock varit klart -- av ideologiska skäl kan man inte
acceptera att föräldrar väljer någon annan form av
barnomsorg än den offentliga. Socialdemokratiska politiker
i riksdag och i kommuner har medvetet valt att genom
konfrontation stoppa den utveckling av barnomsorg som
följer av föräldrars egna val och initativ.
Genom riksdagsbeslutet får Socialdemokraterna ute i
kommunerna åter möjlighet att stoppa allt som inte passar
den egna ideologin. Lever man i en socialdemokratiskt styrd
kommun kan bidraget till den enskilda barnstugan, och den
barnomsorg man valt, dras in när som helst.
Avskaffandet av vårdnadsbidraget och stoppet för enskild
barnomsorg handlar inte bara om att ta bort en lagstadgad
valfrihet för de enskilda barnfamiljerna och återigen
omyndigförklara Sveriges föräldrar. Trycket på den
offentliga barnomsorgen kommer snabbt att öka -- eftersom
barnomsorgsgarantin kvarstår -- med två konsekvenser som
följd.
Den ena blir att vi återvänder till åttiotalets
barnomsorgsköer, som den borgerliga familjepolitiken
avskaffade. Genom vårdnadsbidrag och utbyggd valfrihet
breddades barnomsorgen genom en lång rad alternativ. De
riskerar nu att försvinna helt och hållet.
Den andra konsekvensen blir kraftigt ökade kostnader för
kommunerna. Bara det faktum att en barnomsorgsplats i
genomsnitt kostar 70 000 kronor och ett vårdnadsbidrag
24 000 kronor innebär en kraftigt ökad kostnad för
kommunerna om bara en del av de barn som tidigare haft
vårdnadsbidrag nu söker om en plats i den kommunala
barnomsorgen. I förlängningen kan ett avskaffande av
vårdnadsbidraget på detta sätt innebära en utökad kostnad
för kommunerna med tio miljarder kronor per år.
Moderata samlingspartiet anser att riksdagen skall
återinföra vårdnadsbidraget i den form det hade före den 1
januari 1995. Socialtjänstlagen skall också i konsekvens med
vad som sagts ovan återfå sin lydelse enligt riksdagen beslut
(1993/94:SoU11).
Vi utvecklar vår syn på familjepolitiken i motion
1994/95:So605 av Gullan Lindblad m.fl. (m).
5. Hälso- och sjukvården
I slutet av 80-talet fick man i Södermanland vänta 15
månader för att få sina slitna gamla höftleder opererade. I
Värmland fick man vänta åtta månader för att få sin starr
bortopererad. Våren 1990 var situationen ännu värre. Då
kunde väntetiden för en höftledsoperation vara upp till 24
månader och för en starroperation upp till 17 månader.
Den borgerliga regeringen införde omedelbart en
vårdgaranti. I korthet innebar garantin att ingen skulle
behöva vänta mer än tre månader på en operation. Detta i
kombination med ett omfattande förändringsarbete i
landstingen, med ökad konkurrensutsättning, avknoppning
av enheter och andra liknande åtgärder, ledde snabbt till att
operationsköerna i slutet av de borgerliga regeringsåren i
princip var helt avskaffade.
För att öka valfriheten och kontinuiteten i hälso- och
sjukvården infördes husläkarsystemet. Det innebar att varje
medborgare genom eget val fick sin egen läkare. Samtidigt
infördes fri etablering för husläkare, vilket innebar att såväl
offentliga som privata husläkare fick samma möjligheter att
verka. Valfriheten för den enskilde patienten blev därigenom
stor.
Husläkarsystemet har inneburit en lång rad fördelar. Men
en av de kanske viktigaste har varit att tillgången på läkare i
glesbygden har ökat markant tack vare reformen. Genom den
fria etableringsrätten har husläkare funnit det intressant att
även välja glest befolkade områden. Nästa steg för den
borgerliga regeringen var etableringsfriheten för
specialistläkare och sjukgymnaster. Det regelrätta
yrkesförbudet för de privatpraktiserande specialistläkarna
och sjukgymnasterna togs bort den 1 januari 1994.
Tack vare den borgerliga regeringens förslag fick
privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast rätten att öppna
praktik och samtidigt få ersättning genom sjukförsäkringen.
Genom detta blev det möjligt också för var och en att själv
välja just den specialist eller sjukgymnast man tyckte var
bäst.
Den socialdemokratiska regeringen kunde inte heller tåla
att denna valfrihetsreform, för såväl den enskilde patienten
som för de berörda yrkesgrupperna, fanns kvar. Därför
avskaffades etableringsfriheten från och med den 1 januari
1995. De läkare som redan har tillstånd eller de läkare som
har fått tillstånd före den 14 november 1994, men ännu inte
hunnit öppna praktik, kommer under en övergångsperiod att
få fortsätta som tidigare. Därefter kommer varje landsting att
avgöra om det skall finnas privatpraktiserande läkare eller
sjukgymnaster med offentligt stöd.
De av regeringen framförda argumenten för att avskaffa
etableringsfriheten var svaga. Regeringen skrev följande i
proposition 1994/95:109:
Även om erfarenheterna av tillämpningen av lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning till
sjukgymnastik ännu är begränsade och inte kan baseras på
mer än de åtta första månadernas verksamhet finns oroande
uppgifter om de ekonomiska konsekvenserna av de nya
etableringsbestämmelserna. Den nuvarande ordningen ger
heller inte sjukvårdshuvudmännen reella möjligheter att
fullgöra sitt fastlagda planeringsansvar.
Det mest intressanta i den socialdemokratiska
diskussionen om de ökade kostnaderna för landstingen på
grund av den fria etableringen är att man överhuvudtaget inte
berör att det ökade inslaget av enskild vård i förlängningen
kommer att innebära ett minskat tryck på
landstingsverksamheten och därför långsiktigt innebär
besparingar i landstingens egen verksamhet.
Genom framväxande alternativ får alla berörda parter en
anledning att se över verksamhet, öka effektiviteten och
utveckla omsorgen om den enskilde patienten. Den
förändring av välfärdens verksamheter som många söker
undvika genom monopol underlättas med framväxten av
alternativ. Det är alltid till fördel för sjukvårdens utveckling.
Det faktum att förändringarna i den tidigare stelbenta och
socialistiskt styrda sjukvårdspolitiken också medfört rejäla
produktivitetsförbättringar under de tre borgerliga åren, d.v.s
man utnyttjade de existerande resurserna mer effektivt, har
den nya regeringen överhuvudtaget inte berört. Ändå är detta
inte en obekant företeelse. Aftonbladet skrev den 25 juli
1993 följande om den svenska sjukvården:
Produktiviteten ökar markant. Köerna minskar och antalet
behandlade och intagna patienter växer. Samtidigt är en vård
med ett mänskligt ansikte på väg att ersätta den gamla
militäriska ordningen. Långsamt börjar den storskaliga
sjukhusfixerade och läkarstyrda svenska sjukvården
förändras och alternativa vårdformer upptäckas.
Men, återigen vill Socialdemokraterna att välfärden skall
handla om den politiska maktens möjlighet till planering och
kontroll. Någon diskussion om vilka konsekvenser det
återinförda yrkesförbudet kommer att få för den enskilde
patienten eller den enskilde sjukgymnasten förs
överhuvudtaget inte i regeringens proposition. Patienternas
intressen och behov står lika lite som sjukvårdpersonalens
möjligheter att utveckla nya arbetsformer i centrum för
Socialdemokraternas sjukvårdspolitik. Det är av dogmatiska
skäl Socialdemokraterna avskaffar rätten och möjligheterna
att välja sjukvård.
Vi anser att det fria valet av läkare och sjukgymnast --
oavsett om han eller hon arbetar i offentlig verksamhet eller
privat -- är en självklarhet. Därför bör möjligheten för
privatpraktiserande specialistläkare och sjukgymnaster att
fritt etablera sig utan att tvingas sluta särskilda avtal med
landstingen återinföras.
Vi utvecklar vår syn på hälso- och sjukvården i motion
1994/95:So424 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
6. Rätten att välja skola
Likaväl som rätten att välja omsorg och vård är en
självklarhet inom familjepolitiken och hälso- och
sjukvården, är rätten för de enskilda familjerna att välja skola
för de egna barnen en bärande princip för dem som tror på
den enskilda individen. Rätten att välja skola gäller såväl
mellan kommunala skolor med olika karaktär och inriktning
som mellan kommunala skolor och friskolor.
Ett av de viktigaste inslagen i den borgerliga regeringens
valfrihetsrevolution var därför att ge elever och föräldrar rätt
och möjlighet att välja skola och att godkända fristående
grundskolor fick en lagfäst rätt att få ekonomiska bidrag för
varje elev.
Det fria valet och många olika skolor skapar utveckling
och dynamik. I en tid då kunskap blir allt viktigare är tillgång
till bra utbildning avgörande både för den enskilde
individens välstånd och för vår nations utveckling. Barn är
olika och har olika behov. Mångfald i utbildningen ger var
och en möjligheter att välja en utbildning som passar de olika
önskemålen.
För kunskapsinlärningen är valfriheten, och möjligheten
att kunna påverka, viktig. Människor som kan utöva ett
inflytande skaffar sig bättre information och blir mer
engagerade, i detta fall i sina barns skolgång. Betydelsen av
föräldrarnas stöd och intresse för barnens studieresultat kan
inte underskattas.
När skolorna måste vinna och behålla elevers och
föräldrars förtroende blir de mer lyhörda och genom
konkurrens emellan skolor höjs kvaliteten. Betydelsen av
utbildning med hög kvalitet är särskilt stor för elever från
mindre studiemotiverade miljöer.
Friskolorna är en viktig del i de ökade möjligheterna för
den enskilde att råda över utbildningen.
Antalet friskolor har ökat dramatiskt. När den borgerliga
regeringen tillträdde hösten 1991 fanns cirka 80 fristående
skolor i Sverige. Hösten 1994 hade cirka 250 fristående
skolor givits tillstånd och i de allra flesta fall startat sin
verksamhet. Andelen elever i fristående skolor fördubblades
under denna period. Och tack vare den s.k. skolpengen kan
alla välja skola och skolform.
Intresset för att starta friskolor håller i sig. Enligt
Skolverket ligger cirka 150 nya ansökningar för behandling.
Det finns fristående skolor i samtliga län, och många skolor
har startats i glesbygd. Genom skolpengen -- d.v.s. rätten till
ett garanterat bidrag till fristående skolor -- har byns skola
kunnat leva kvar, alternativt har man kunnat starta skola trots
att kommunen inte ansett att det funnits behov. De fristående
skolorna är inte längre bara ett storstadsfenomen.
Enligt riksdagsbeslut våren 1992 skall ett bidrag
motsvarande 85 procent av den genomsnittliga
elevkostnaden i hemkommunen följa en elev som valt en
godkänd, fristående grundskola. Fristående skolor har idag
rätt att ta ut avgifter, men de skall vara skäliga. 65 procent
av de fristående skolorna tar inte ut några avgifter alls.
Socialdemokraterna klargjorde i valkampanjen att
skolpengen och det fria skolvalet skulle avskaffas. Istället
skall kommunerna fördela pengar efter det behov som
kommunen bestämmer finns till fristående och kommunala
skolor.
Om skolpengen avskaffas eller besluten överlåts till
kommunalpolitiker hur blir det då med valfriheten för den
enskilde eleven? Catharina Tarras-Wahlberg,
socialdemokratisk skolpolitiker i Stockholms stad är en av
dem som givit besked:
Vi är inte dogmatiskt emot friskolor, men jag vill säga nej
till dom som inte behövs.
För Socialdemokraterna väger föräldrarnas rätt att välja
inte högt. Socialdemokratiska kommunalpolitiker anses veta
bättre.
Friskolorna får idag ett bidrag som med 15 procent
understiger den genomsnittliga kostnaden för de kommunala
skolorna. De har ingen mervärdesskattereduktion och får
inte del av den kompensation som regeringen nu ger till
offentlig sektor/kommunala skolor för de höjda
arbetsgivaravgifterna. För det fall regeringen avser sänka
bidragsnivån kommer flera fristående skolor att tvingas ta ut
elevavgifter. Om detta förbjuds, vilket man på goda grunder
kan befara, har man effektivt sett till att avsevärt färre elever
än de 30 000 barn som idag går i friskolor får denna
möjlighet, eftersom få föräldrar har råd att betala de
terminsavgifter som skulle krävas om friskolorna inte längre
kan ta emot offentligt stöd.
Genom den borgerliga friskolereformen har alla givits rätt
och möjlighet att välja skola. Mot detta står ett socialistiskt
synsätt, som inte visar tilltro till, eller respekt för, vanliga
människors förmåga och rätt att själva bestämma över sina
egna liv. Den nyblivna socialdemokratiska
riksdagsledamoten Nalin Baksi förtydligar:
Att överklassen kunde välja friskola i ett
socialdemokratiskt Sverige var och blir oundvikligt, men
medelklassen och arbetarklassen ska gå i den enhetliga
svenska kommunskolan.
Den syn på valfriheten som präglar Socialdemokraternas
agerande hör inte hemma i en modern välfärdspolitik. Den
motverkar förnyelse och utveckling. Den urholkar familjens
och den enskildes frihet och ansvar. Den ger mindre makt åt
familjen och mer till den offentliga sektorn. Sverige bör
under 90-talet slutgiltigt bryta upp från denna förstelnade
välfärdssyn.
Vi utvecklar vår syn på utbildningspolitiken i andra
moderata motioner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av en politik för ökad
valfrihet i välfärden,
2. att riksdagen beslutar att återinföra avdragsrätten för
styrkta barnomsorgskostnader i enlighet med vad som gällde
före den 1 januari 1995,
3. att riksdagen beslutar återinföra vårdnadsbidraget i
enlighet med vad som gällde före den 1 januari 1995,
4. att riksdagen beslutar om möjlighet till enskild
barnomsorg i enlighet med riksdagens beslut
1993/94:SoU11,
5. att riksdagen beslutar att återinföra etableringsfriheten
för specialistläkare och sjukgymnaster i enlighet med vad
som gällde före den 1 januari 1995,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten att välja skola,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättningen till godkända
friskolor.1
Stockholm den 11 januari 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)