Innehållsförteckning 1.
Valfrihet i välfärden 2 2.
Den visionslösa politiken 3 3.
Valfrihetsrevolutionen 5 4.
Familjepolitiken 5 5.
Hälso- och sjukvården 7 6.
Rätten att välja skola 8
Hemställan10
1. Valfrihet i välfärden
De tre senaste åren har flera viktiga steg tagits för att tillförsäkra medborgarna en valfrihet i välfärden. Syftet med förändringarna har varit att öka den enskildes möjligheter att välja den omsorg, den vård och den skola han eller hon finner bäst, samtidigt som verksamheten effektiviseras och förbättras. De största förändringarna har därför skett på familjepolitikens- och hälso- och sjukvårdens område, samt inom skolan. Det är inom dessa områden bristen på valfrihet och möjlighet att påverka varit som störst. Det är mot den bakgrunden vi i denna motion redovisar vår bestämda vilja att -- i strid med Socialdemokraternas återställarpolitik -- värna de enskilda medborgarnas valfrihet inom utomordentligt viktiga välfärdsområden.
Grunden för Moderata samlingspartiets syn på välfärden i egentlig mening är visionen om fria, oberoende och trygga medborgare i levande gemenskap människor emellan. Välfärd kan bara byggas med ett välstånd som ständigt måste skapas. Tryggheten i välfärden förutsätter en offentlig verksamhet, men välfärd är något mer än så. Familjen och den lilla världens gemenskaper ger tryggheten fler dimensioner än vad en aldrig så omfattande offentlig verksamhet kan erbjuda. När gemenskapen människor emellan urholkas, när de sociala nätverken trängs undan och när familjen betyder mindre, är den offentliga verksamheten inte tillräcklig för att möta de sociala problem som följer.
Mitt i det svenska materiella välståndet finns i dag -- trots en omfattande offentlig sektor -- en otrygghet och en brist på identitet som bara kan mötas genom att gemenskap och ansvar i den lilla världen får ökad betydelse. Det förutsätter att den enskilde och familjen får en större frihet att välja och ta ansvar, men också att vi som medmänniskor och medborgare ser det ansvar som vi själva och andra måste ta. Det kräver inte bara frihet att välja och en mångfald i välfärden att välja mellan utan förutsätter också välfärdssystem som bygger på respekt för den enskilde, hans rätt att forma sitt eget liv och hans förmåga till ansvarstagande.
Detta förutsätter en politik för ökad välfärd som ger familjen och den enskilde individen huvudansvaret för besluten om den egna välfärden, oavsett om det gäller barnomsorg, läkare, äldrevård eller skola. Det offentliga skall svara för att var och en är tillförsäkrad en grundläggande trygghet och erbjuda förutsättningarna för den enskildes möjligheter att välja -- men det innebär inte att det offentliga skall svara för produktionen av all vård, omsorg eller andra tjänster. Samhällets grund är familjen och den lilla världen. Den lilla världen kan beskrivas i form av mänskliga nätverk och gemenskaper som inbegriper nära anhöriga likaväl som vänner, bekanta och grannar. Det är i dessa nätverk vi lever våra liv, får en personlig identitet, hjälper och stöttar varandra. I takt med att den offentliga sektorn tagit över ansvaret för allt mer av det som tidigare sköttes och ordnades inom ramen för det civila samhället och människors eget ansvar, har det offentliga ersatt den lilla världen på allt fler områden. Enskilda initiativ och alternativ har genom regler, skattesystem och inte minst ett kraftigt bidragsberoende försvårats eller helt omöjliggjorts.
En av politikens viktigaste uppgifter blir därför att skapa goda förutsättningar för att familjen och samhällets gemenskaper åter ställs i centrum. Hur välvillig politiken än kan synas vara kan den aldrig -- och skall heller aldrig -- ersätta det personliga engagemanget, de enskilda insatserna och känslorna.
Det går inte att i en handvändning ändra ett välfärdssystem som byggts upp under decennier. Det kräver en konsekvent och långsiktig politik för valfrihet som ger familjen och den enskilde makten över välfärden. Då får också nya alternativ och möjligheter tid att växa fram. Steg för steg måste familjen och den enskilda individen sättas i centrum. Välfärden måste utvecklas utifrån familjens och den enskildes behov och önskemål. Välfärd innebär att det enskilda initiativet, de mänskliga nätverken och det offentliga samverkar för att skapa ett samhälle som bygger på respekt, tillit och valfrihet för alla.
Men välfärd är också att ge människor ansvar för det egna livet och hur man vill leva det. Den trygghet vi behöver i närheten till våra medmänniskor växer om de sociala nätverken och familjen får en större kraft och betydelse. Då kan tryggheten växa mer än när de offentliga utgifterna tillåts växa på det civila samhällets bekostnad.
2. Den visionslösa politiken
Den socialdemokratiska välfärdsmodellen har begränsat den enskilde individens ansvar för det egna livet och hans möjligheter att påverka den egna verkligheten.
Den svenska välfärdsstaten har byggt på storskaliga lösningar vars syfte har varit att ge varje medborgare exakt samma form av service och omsorg oavsett behov och oavsett eget val. Det har lett till att Sverige i dag har världens dyraste välfärd -- utan att den alltid är den bästa. Eftersom det inte har funnits alternativ har det aldrig varit nödvändigt att göra verksamheterna så effektiva som möjligt. Har kostnaderna stigit har det alltid funnits möjlighet att råda bot på de ökade kostnaderna genom att höja skatterna, vilket i sin tur inneburit att den enskilda individens möjligheter att välja och själv bestämma hur de egna resurserna skall användas har beskurits.
Ett annat problem har varit det faktum att många förmåner har upplevts som kostnadsfria och därmed skapat en närmast oändlig efterfrågan. Dessutom har det försvårat framkomsten av enskilda alternativ. Detta är en viktig förklaring till de köer som varit ett kännetecken för den offentliga sektorns verksamhet.
Socialdemokraterna har inte förbjudit men motarbetat privata alternativ. Genom att offentliga bidrag endast har utgått till offentlig verksamhet har valfriheten endast varit förunnad människor med god ekonomi.
De välfärdssystem som socialdemokraterna byggt upp har inte alltid skyddat dem som har de största behoven av hjälp. I den socialdemokratiska verkligheten är det främst de som har en röststark organisation bakom sig som kan ''rädda'' bidrag och transfereringar.
Genom en barnomsorgspolitik som byggde på socialistiska värderingar och en obegränsad tilltro till stat och kommun har man steg för steg försvagat familjen. Redan Alva Myrdal konstaterade att barnuppfostran var alldeles för viktig för att överlämnas till föräldrarna. Den synen har därefter påverkat den socialdemokratiska familjepolitiken. Kommunal barnomsorg byggdes ut i en rasande takt under 70- och 80-talen. Fanns det familjer som önskade ha sina barn i enskilda barnstugor eller på annat sätt ville lösa omsorgen om de egna barnen stoppades det. Socialdemokraterna införde i regeringsställning t ex Lex Pysslingen, som uttryckligen förbjöd offentliga bidrag till enskild barnomsorg.
Familjer som av en eller annan orsak inte ville ha sina barn i offentligt organiserad barnomsorg erhöll inget som helst stöd. Det innebar att en familj som hade barn i kommunalt daghem subventionerades med i genomsnitt 70 000 kronor varje år via skatten, medan en familj där den ena föräldern var hemma med det egna barnet inte fick någonting.
I den socialdemokratiska välfärdsstaten kan inte den enskilda familjen bestämma hur den skall leva sitt eget liv. I stället blir familjen och dess medlemmar föremål för den politiska maktens välvilja och åsikter om välfärden.
Det är ingen tillfällighet att så blev fallet i de bostadsområden som i sin uppbyggnad mest präglades av den socialdemokratiska politiken. Där finns bara den skola, barnomsorg, tandvård, sjukvård, bostad och äldreomsorg som den offentliga makten har planerat för. Då blir den sociala rörligheten begränsad. Det personliga ansvaret urholkas när familjen och människors gemenskap sätts på undantag, och segregationen blir ett faktum när friheten att välja blir till något exklusivt i stället för en allemans rätt.
Socialdemokraterna beskriver själva resultaten av den egna välfärdspolitiken i sitt 90-talsprogram:
I nedslitna förorter splittras familjer, ungdomar blir rotlösa, gamla känner oro för att gå ut på kvällarna. Klotter och vandalisering skapar otrevnad och besvikelse. Många undrar var de gamla sociala nätverken, den sociala kontrollen, vårt gemensamma ansvar för varandra och för ungdomems fostran tagit vägen. Tvivlet gror: har välfärdssamhället i all sin välvilliga omtanke tagit över så många sociala uppgifter från familj, vänner, oss själva, att livet blivit opersonligt och ansvarslöst och vi själva blivit hjälplösa?
För Socialdemokraterna handlar välfärd inte om att skapa förutsättningar för den enskilde individen, att leva det liv som var och en finner bäst. I stället handlar välfärden om att med offentliga medel och offentlig makt planera och lägga människors liv till rätta. Inställningen framgår i programmet ''Framtiden i folkets händer'' från 1985 års partikongress. Där står följande:
Huvudprincipen för den offentliga sektorns organisation är att medborgare som efterfrågar offentlig service blir hänvisade en daghemsplats, en skola eller en vårdcentral. Det finns rationella förklaringar till denna princip. Det blir lättare att planera samhällsservicen, samtidigt som kostnadsfördelningen kan följa enkla principer, t.ex. befolkningens storlek inom ett visst område.
I denna ansats finns förklaringen både till välfärdssystem som präglats av ständigt växande kostnader och till en brist på gemenskap och ansvar som inte kan leva utan friheten att välja och rätten att ta personligt ansvar för sig själv och de närmaste. Den gamla politiken har misslyckats med att ge den trygghet och den långsiktighet som människor behöver för att kunna planera sin tillvaro. I Socialdemokraternas välfärdsstat är det viktigare att underlätta planeringen för politikerna än att skapa goda förutsättningar för de enskilda medborgarna.
3. Valfrihetsrevolutionen
Den borgerliga regeringen uttalade i sin regeringsförklaring den 4 oktober 1991 följande om vad man önskade åstadkomma inom välfärden:
...förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom den valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken som vi kommer att inleda.
På område efter område inleddes arbetet med att skapa alternativ och valfrihet. Det gällde barnomsorg, familjepolitik, skola och hälso- och sjukvård. Det arbete som inleddes och vars positiva effekter bara hade börjat visa sig avskaffades på tre månader av den nya visionslösa socialdemokratin i förening med vänstern och Miljöpartiet. Det anmärkningsvärda har inte bara varit föraktet för den enskildes rätt att välja utan också bristen på visioner som kännetecknat de socialistiska ''återställarna'' på område efter område.
4. Familjepolitiken
Redan 1992 avskaffade den borgerliga regeringen Lex Pysslingen, en lag som förbjöd att offentliga medel användes till enskilt drivna barnstugor. Arbetet inom familjepolitiken fortsatte sedan med förändringar i socialtjänstlagen som gav enskilt drivna barnstugor samma möjligheter att erhålla kommunala medel som offentligt drivna. Detta kombinerades med införandet av avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader och vårdnadsbidraget.
Vårdnadsbidraget, som den socialistiska majoriteten avskaffat från och med den 1 januari 1995, utgick med upp till 2 000 kronor per månad och barn mellan 1 och 3 år. Vårdnadsbidraget var beskattat och var förenat med en avdragsmöjlighet för styrkta barnomsorgskostnader.
Syftet med avdragsrätten och vårdnadsbidraget var och är att skapa rättvisa i familjepolitiken. Även de föräldrar som valt att inte använda sig av den offentliga barnomsorgen skulle ges ett ekonomiskt stöd. Avdragsrätten skulle öka möjligheten att utveckla den form av barnomsorg som passar familjen bäst.
Detta innebar att en familj t.ex. kunde använda sig av en egen dagmamma, gå ihop med andra familjer och anställa en dagmamma, vara hemma längre än de 1,5 år som föräldraförsäkringen tidigare gav möjlighet till. Kort och gott flyttades makten över barnomsorgen över från den politiska makten till de enskilda familjerna. Att vårdnadsbidraget var uppskattat och sågs som en möjlighet till barnomsorg som passade barn och familj visades genom att nära 180 000 familjer ansökte om och erhöll vårdnadsbidrag.
Socialdemokraterna hotade under hela valrörelsen med att omedelbart avskaffa vårdnadsbidraget. Birgitta Dahl uppmanade t.o.m. föräldrar att planera för framtiden. Den 11 augusti 1994 sade Dahl följande:
Man kan utgå ifrån att om vi får en socialdemokratisk regering försvinner vårdnadsbidraget senast den 1 januari. Och det ska man vara medveten om i sin planering.
Socialdemokraterna levde upp till sitt löfte att avskaffa en rättvisereform som omfattade nära 180 000 familjer. Nu nöjde sig inte Socialdemokraterna med detta. Man straffar dessutom de familjer som utnyttjat vårdnadsbidraget. Regeringen föreslog att de familjer som utnyttjat bidraget skulle få de utnyttjade dagarna avräknande från rätten till de återinförda garantidagarna. Riksdagen ändrade detta och beslutade att garantidagarna i och för sig skulle få utnyttjas även av dem som haft vårdnadsbidrag -- men utan ersättning. Därmed nådde man målet att straffa de familjer som vågat trotsa Socialdemokraterna och utnyttja den möjlighet till valfrihet som vårdnadsbidraget innebar.
Samtidigt som vårdnadsbidraget avskaffas stoppas också enskild barnomsorg. Den socialistiska majoriteten i riksdagen följde den socialdemokratiska regeringens förslag att ändra i socialtjänstlagen så att enskild barnomsorg endast kan få offentligt stöd om kommunpolitikerna anser att detta är befogat. I praktiken innebär detta ett stopp för alternativ barnomsorg i de kommuner som har socialistiskt styre.
Under de tre senaste åren har socialdemokrater ute i kommunerna aktivt agerat för att stoppa alternativ och förhindra nya att växa fram. Argumenten har varit många. Det har handlat om problem med kvalitet och sekretesslagstiftning och brist på insyn. Det egentliga syftet har dock varit klart -- av ideologiska skäl kan man inte acceptera att föräldrar väljer någon annan form av barnomsorg än den offentliga. Socialdemokratiska politiker i riksdag och i kommuner har medvetet valt att genom konfrontation stoppa den utveckling av barnomsorg som följer av föräldrars egna val och initativ.
Genom riksdagsbeslutet får Socialdemokraterna ute i kommunerna åter möjlighet att stoppa allt som inte passar den egna ideologin. Lever man i en socialdemokratiskt styrd kommun kan bidraget till den enskilda barnstugan, och den barnomsorg man valt, dras in när som helst.
Avskaffandet av vårdnadsbidraget och stoppet för enskild barnomsorg handlar inte bara om att ta bort en lagstadgad valfrihet för de enskilda barnfamiljerna och återigen omyndigförklara Sveriges föräldrar. Trycket på den offentliga barnomsorgen kommer snabbt att öka -- eftersom barnomsorgsgarantin kvarstår -- med två konsekvenser som följd.
Den ena blir att vi återvänder till åttiotalets barnomsorgsköer, som den borgerliga familjepolitiken avskaffade. Genom vårdnadsbidrag och utbyggd valfrihet breddades barnomsorgen genom en lång rad alternativ. De riskerar nu att försvinna helt och hållet.
Den andra konsekvensen blir kraftigt ökade kostnader för kommunerna. Bara det faktum att en barnomsorgsplats i genomsnitt kostar 70 000 kronor och ett vårdnadsbidrag 24 000 kronor innebär en kraftigt ökad kostnad för kommunerna om bara en del av de barn som tidigare haft vårdnadsbidrag nu söker om en plats i den kommunala barnomsorgen. I förlängningen kan ett avskaffande av vårdnadsbidraget på detta sätt innebära en utökad kostnad för kommunerna med tio miljarder kronor per år.
Moderata samlingspartiet anser att riksdagen skall återinföra vårdnadsbidraget i den form det hade före den 1 januari 1995. Socialtjänstlagen skall också i konsekvens med vad som sagts ovan återfå sin lydelse enligt riksdagen beslut (1993/94:SoU11).
Vi utvecklar vår syn på familjepolitiken i motion 1994/95:So605 av Gullan Lindblad m.fl. (m).
5. Hälso- och sjukvården
I slutet av 80-talet fick man i Södermanland vänta 15 månader för att få sina slitna gamla höftleder opererade. I Värmland fick man vänta åtta månader för att få sin starr bortopererad. Våren 1990 var situationen ännu värre. Då kunde väntetiden för en höftledsoperation vara upp till 24 månader och för en starroperation upp till 17 månader.
Den borgerliga regeringen införde omedelbart en vårdgaranti. I korthet innebar garantin att ingen skulle behöva vänta mer än tre månader på en operation. Detta i kombination med ett omfattande förändringsarbete i landstingen, med ökad konkurrensutsättning, avknoppning av enheter och andra liknande åtgärder, ledde snabbt till att operationsköerna i slutet av de borgerliga regeringsåren i princip var helt avskaffade.
För att öka valfriheten och kontinuiteten i hälso- och sjukvården infördes husläkarsystemet. Det innebar att varje medborgare genom eget val fick sin egen läkare. Samtidigt infördes fri etablering för husläkare, vilket innebar att såväl offentliga som privata husläkare fick samma möjligheter att verka. Valfriheten för den enskilde patienten blev därigenom stor.
Husläkarsystemet har inneburit en lång rad fördelar. Men en av de kanske viktigaste har varit att tillgången på läkare i glesbygden har ökat markant tack vare reformen. Genom den fria etableringsrätten har husläkare funnit det intressant att även välja glest befolkade områden. Nästa steg för den borgerliga regeringen var etableringsfriheten för specialistläkare och sjukgymnaster. Det regelrätta yrkesförbudet för de privatpraktiserande specialistläkarna och sjukgymnasterna togs bort den 1 januari 1994.
Tack vare den borgerliga regeringens förslag fick privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast rätten att öppna praktik och samtidigt få ersättning genom sjukförsäkringen. Genom detta blev det möjligt också för var och en att själv välja just den specialist eller sjukgymnast man tyckte var bäst.
Den socialdemokratiska regeringen kunde inte heller tåla att denna valfrihetsreform, för såväl den enskilde patienten som för de berörda yrkesgrupperna, fanns kvar. Därför avskaffades etableringsfriheten från och med den 1 januari 1995. De läkare som redan har tillstånd eller de läkare som har fått tillstånd före den 14 november 1994, men ännu inte hunnit öppna praktik, kommer under en övergångsperiod att få fortsätta som tidigare. Därefter kommer varje landsting att avgöra om det skall finnas privatpraktiserande läkare eller sjukgymnaster med offentligt stöd.
De av regeringen framförda argumenten för att avskaffa etableringsfriheten var svaga. Regeringen skrev följande i proposition 1994/95:109:
Även om erfarenheterna av tillämpningen av lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning till sjukgymnastik ännu är begränsade och inte kan baseras på mer än de åtta första månadernas verksamhet finns oroande uppgifter om de ekonomiska konsekvenserna av de nya etableringsbestämmelserna. Den nuvarande ordningen ger heller inte sjukvårdshuvudmännen reella möjligheter att fullgöra sitt fastlagda planeringsansvar.
Det mest intressanta i den socialdemokratiska diskussionen om de ökade kostnaderna för landstingen på grund av den fria etableringen är att man överhuvudtaget inte berör att det ökade inslaget av enskild vård i förlängningen kommer att innebära ett minskat tryck på landstingsverksamheten och därför långsiktigt innebär besparingar i landstingens egen verksamhet.
Genom framväxande alternativ får alla berörda parter en anledning att se över verksamhet, öka effektiviteten och utveckla omsorgen om den enskilde patienten. Den förändring av välfärdens verksamheter som många söker undvika genom monopol underlättas med framväxten av alternativ. Det är alltid till fördel för sjukvårdens utveckling.
Det faktum att förändringarna i den tidigare stelbenta och socialistiskt styrda sjukvårdspolitiken också medfört rejäla produktivitetsförbättringar under de tre borgerliga åren, d.v.s man utnyttjade de existerande resurserna mer effektivt, har den nya regeringen överhuvudtaget inte berört. Ändå är detta inte en obekant företeelse. Aftonbladet skrev den 25 juli 1993 följande om den svenska sjukvården:
Produktiviteten ökar markant. Köerna minskar och antalet behandlade och intagna patienter växer. Samtidigt är en vård med ett mänskligt ansikte på väg att ersätta den gamla militäriska ordningen. Långsamt börjar den storskaliga sjukhusfixerade och läkarstyrda svenska sjukvården förändras och alternativa vårdformer upptäckas.
Men, återigen vill Socialdemokraterna att välfärden skall handla om den politiska maktens möjlighet till planering och kontroll. Någon diskussion om vilka konsekvenser det återinförda yrkesförbudet kommer att få för den enskilde patienten eller den enskilde sjukgymnasten förs överhuvudtaget inte i regeringens proposition. Patienternas intressen och behov står lika lite som sjukvårdpersonalens möjligheter att utveckla nya arbetsformer i centrum för Socialdemokraternas sjukvårdspolitik. Det är av dogmatiska skäl Socialdemokraterna avskaffar rätten och möjligheterna att välja sjukvård.
Vi anser att det fria valet av läkare och sjukgymnast -- oavsett om han eller hon arbetar i offentlig verksamhet eller privat -- är en självklarhet. Därför bör möjligheten för privatpraktiserande specialistläkare och sjukgymnaster att fritt etablera sig utan att tvingas sluta särskilda avtal med landstingen återinföras.
Vi utvecklar vår syn på hälso- och sjukvården i motion 1994/95:So424 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
6. Rätten att välja skola
Likaväl som rätten att välja omsorg och vård är en självklarhet inom familjepolitiken och hälso- och sjukvården, är rätten för de enskilda familjerna att välja skola för de egna barnen en bärande princip för dem som tror på den enskilda individen. Rätten att välja skola gäller såväl mellan kommunala skolor med olika karaktär och inriktning som mellan kommunala skolor och friskolor.
Ett av de viktigaste inslagen i den borgerliga regeringens valfrihetsrevolution var därför att ge elever och föräldrar rätt och möjlighet att välja skola och att godkända fristående grundskolor fick en lagfäst rätt att få ekonomiska bidrag för varje elev.
Det fria valet och många olika skolor skapar utveckling och dynamik. I en tid då kunskap blir allt viktigare är tillgång till bra utbildning avgörande både för den enskilde individens välstånd och för vår nations utveckling. Barn är olika och har olika behov. Mångfald i utbildningen ger var och en möjligheter att välja en utbildning som passar de olika önskemålen.
För kunskapsinlärningen är valfriheten, och möjligheten att kunna påverka, viktig. Människor som kan utöva ett inflytande skaffar sig bättre information och blir mer engagerade, i detta fall i sina barns skolgång. Betydelsen av föräldrarnas stöd och intresse för barnens studieresultat kan inte underskattas.
När skolorna måste vinna och behålla elevers och föräldrars förtroende blir de mer lyhörda och genom konkurrens emellan skolor höjs kvaliteten. Betydelsen av utbildning med hög kvalitet är särskilt stor för elever från mindre studiemotiverade miljöer.
Friskolorna är en viktig del i de ökade möjligheterna för den enskilde att råda över utbildningen.
Antalet friskolor har ökat dramatiskt. När den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991 fanns cirka 80 fristående skolor i Sverige. Hösten 1994 hade cirka 250 fristående skolor givits tillstånd och i de allra flesta fall startat sin verksamhet. Andelen elever i fristående skolor fördubblades under denna period. Och tack vare den s.k. skolpengen kan alla välja skola och skolform.
Intresset för att starta friskolor håller i sig. Enligt Skolverket ligger cirka 150 nya ansökningar för behandling. Det finns fristående skolor i samtliga län, och många skolor har startats i glesbygd. Genom skolpengen -- d.v.s. rätten till ett garanterat bidrag till fristående skolor -- har byns skola kunnat leva kvar, alternativt har man kunnat starta skola trots att kommunen inte ansett att det funnits behov. De fristående skolorna är inte längre bara ett storstadsfenomen.
Enligt riksdagsbeslut våren 1992 skall ett bidrag motsvarande 85 procent av den genomsnittliga elevkostnaden i hemkommunen följa en elev som valt en godkänd, fristående grundskola. Fristående skolor har idag rätt att ta ut avgifter, men de skall vara skäliga. 65 procent av de fristående skolorna tar inte ut några avgifter alls.
Socialdemokraterna klargjorde i valkampanjen att skolpengen och det fria skolvalet skulle avskaffas. Istället skall kommunerna fördela pengar efter det behov som kommunen bestämmer finns till fristående och kommunala skolor.
Om skolpengen avskaffas eller besluten överlåts till kommunalpolitiker hur blir det då med valfriheten för den enskilde eleven? Catharina Tarras-Wahlberg, socialdemokratisk skolpolitiker i Stockholms stad är en av dem som givit besked:
Vi är inte dogmatiskt emot friskolor, men jag vill säga nej till dom som inte behövs.
För Socialdemokraterna väger föräldrarnas rätt att välja inte högt. Socialdemokratiska kommunalpolitiker anses veta bättre.
Friskolorna får idag ett bidrag som med 15 procent understiger den genomsnittliga kostnaden för de kommunala skolorna. De har ingen mervärdesskattereduktion och får inte del av den kompensation som regeringen nu ger till offentlig sektor/kommunala skolor för de höjda arbetsgivaravgifterna. För det fall regeringen avser sänka bidragsnivån kommer flera fristående skolor att tvingas ta ut elevavgifter. Om detta förbjuds, vilket man på goda grunder kan befara, har man effektivt sett till att avsevärt färre elever än de 30 000 barn som idag går i friskolor får denna möjlighet, eftersom få föräldrar har råd att betala de terminsavgifter som skulle krävas om friskolorna inte längre kan ta emot offentligt stöd.
Genom den borgerliga friskolereformen har alla givits rätt och möjlighet att välja skola. Mot detta står ett socialistiskt synsätt, som inte visar tilltro till, eller respekt för, vanliga människors förmåga och rätt att själva bestämma över sina egna liv. Den nyblivna socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Baksi förtydligar:
Att överklassen kunde välja friskola i ett socialdemokratiskt Sverige var och blir oundvikligt, men medelklassen och arbetarklassen ska gå i den enhetliga svenska kommunskolan.
Den syn på valfriheten som präglar Socialdemokraternas agerande hör inte hemma i en modern välfärdspolitik. Den motverkar förnyelse och utveckling. Den urholkar familjens och den enskildes frihet och ansvar. Den ger mindre makt åt familjen och mer till den offentliga sektorn. Sverige bör under 90-talet slutgiltigt bryta upp från denna förstelnade välfärdssyn.
Vi utvecklar vår syn på utbildningspolitiken i andra moderata motioner.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av en politik för ökad valfrihet i välfärden,
2. att riksdagen beslutar att återinföra avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader i enlighet med vad som gällde före den 1 januari 1995,
3. att riksdagen beslutar återinföra vårdnadsbidraget i enlighet med vad som gällde före den 1 januari 1995,
4. att riksdagen beslutar om möjlighet till enskild barnomsorg i enlighet med riksdagens beslut 1993/94:SoU11,
5. att riksdagen beslutar att återinföra etableringsfriheten för specialistläkare och sjukgymnaster i enlighet med vad som gällde före den 1 januari 1995,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att välja skola,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättningen till godkända friskolor.1
Stockholm den 11 januari 1995 Carl Bildt (m) Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)
1 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till UbU