Kampen mot alkohol- och drogmissbruk måste skärpas. I
föreliggande motion presenteras vår alkohol- och
narkotikapolitik.
Vad gäller alkoholpolitiken föreslås en rad åtgärder som
främst inriktar sig på en grupp överkonsumenter. De utgör
10 procent av befolkningen men konsumerar 50 procent av
alkoholen.
Den nuvarande fixeringen vid en minskning av
totalkonsumtionen av alkohol är, enligt vår mening, inte
verkningsfull. Bland de krav som framförs finns en
förändrad och förbättrad informations- och
opinionsbildning, en politik som innebär att familjen stärks,
ett tydliggörande av skolans roll för att minska
rekryteringsunderlaget till missbruk samt en förändring av
den nuvarande LVU-lagen.
Betydelsen av de insatser som görs av ideella
organisationer vad gäller såväl vård som hjälpinsatser för
alkohol- och narkotikamissbrukare understryks.
Det internationella samarbetet i kampen mot narkotikan är
av stor vikt.
2. Moderata utgångspunkter
Moderata samlingspartiets utgångspunkt är respekten för
den enskilde individens förmåga att ta ansvar och att forma
sitt eget liv. Det offentligas uppgift är, som vi ser det, att
skapa förutsättningar för ett enskilt ansvarstagande, samt att
bistå och värna de medborgare som saknar personliga
förutsättningar att ta självständigt ansvar.
Bruket av alkohol är en del av vår kultur med
månghundraåriga traditioner. Samtidigt är det angeläget att
göra en klar åtskillnad mellan bruk och missbruk av alkohol.
Allt för ofta blandas dessa begrepp ihop, vilket bl.a. har fört
med sig att Sverige för en alkoholpolitik som skiljer sig
markant från den syn i dessa frågor som är förhärskande i
vår omvärld.
Eftersom det bland svenska politiker finns en övertro på
totalkonsumtionens betydelse, försummar man den grupp
som utgör 10 procent av befolkningen, men som svarar för
50 procent av all alkoholkonsumtion. Så länge som inga
insatser riktas speciellt mot denna grupp missbrukare
kommer vi aldrig att varaktigt kunna minska de sociala och
medicinska problem alkoholen kan medföra.
Vi hävdar att den absolut övervägande delen av Sveriges
befolkning är fullt kapabel att ta ansvar för sin egen
alkoholkonsumtion, utan restriktioner och regler. Detta bör
vara vägledande för den svenska alkoholpolitiken.
Vår uppfattning är att alkoholpolitiken skall inriktas på
opinionsbildning, inte minst i skolan, och på att minska
missbruket av alkohol.
Förbudslinjen har visat sig ge dåliga resultat i arbetet mot
alkoholmissbruk. Som bevis för detta kan bl a anföras att
andelen missbrukare hållit sig konstant under åren, samt att
allt fler rapporter ger belägg för att hembränningen ökat och
fortfarande ökar. Opinionsbildning, nya och ansvarsfulla
värderingar och ett nytt förhållningssätt är betydligt
effektivare. Mot den bakgrunden bör alkoholpolitikens mål
vara att upprätta en balans mellan den enskildes frihet under
ansvar å ena sidan och riskerna för missbruk å den andra.
Åtgärder för att begränsa alkoholkonsumtionen måste
vidtas på såväl kort som lång sikt. Den politik som bedrivits
i Sverige har i alltför hög utsträckning koncentrerats till
totalkonsumtionen. Detta har inneburit att det verkliga
problemet, nämligen den grupp som överkonsumerar, inte
uppmärksammats i tid.
Det finns inget entydigt samband mellan totalkonsumtion
och alkoholskador. Självfallet är det viktigt att minska
konsumtionen av alkohol, men fixeringen vid
totalkonsumtionen har ofta lett till felaktiga prioriteringar
och åtgärder.
Det är viktigt att de åtgärder som vidtas för att minska
alkoholkonsumtionen inte uppfattas som trakasserier av den
övervägande del av befolkningen som inte har några problem
med sin alkoholkonsumtion. Därför har vi avvisat förslag om
strängare utskänkningstillstånd, högre åldersgränser,
ingrepp mot marknadsföring och dylikt. För att åtgärderna
skall vara verkningsfulla krävs acceptans från en bred
opinion.
Det gäller att mobilisera människornas egen
ansvarskänsla -- för sig själva och sin omgivning. Det är
viktigt att de åtgärder som vidtas, på såväl lång som kort sikt,
finner förståelse hos den breda allmänheten. I och med att
det i dag finns en stor kunskap om de medicinska och
psykiska skador en alltför stor konsumtion av alkohol kan
leda till, finns också en bra grund för åtgärder som är
nödvändiga för att hjälpa och stötta dem som redan befinner
sig i ett missbruk, men också för att minska
rekryteringsbasen för nya missbrukare.
Starkare gemenskaper minskar riskerna för missbruk.
Förbättrade förutsättningar att servera öl, vin och sprit till
rimliga priser ger en bättre dryckeskultur än den som
uvecklas utan social kontroll.
Det viktigaste instrumentet är och förblir opinionsbildning
och information. Inom många andra områden har
information och aktiv upplysning visat sig mycket effektiv.
Ett bra exempel på detta är den omfattande antirökkampanj
som bedrevs främst i slutet av 1970-talet. Resultatet har blivit
en kraftig minskning av rökningen bland de ungdomar som
var föremål för denna information.
Det är viktigt att informationen om alkoholen är baserad
på fakta och kunskap. Därför är det väsentligt att sådan
sammanställs och utvärderas för att på ett effektivt sätt kunna
användas i opinionsarbetet. Kampanjer för information om
alkoholens skadeverkningar kan vara ett sätt att få ungdomar
att minska sin alkoholkonsumtion och att t.ex. övergå från
starköl till svagare alternativ.
Samtidigt är det centralt att den information som ges inte
uppfattas som förbudsivrande och förmynderi.
Erfarenheterna visar nämligen att sådan information inte ger
den tilltänkta effekten utan i stället får människor att
utestänga budskapet.
På flera håll i världen pågår arbete med att informera och
upplysa om alkoholen utifrån ett positivt perspektiv. Det
främsta exemplet är det arbete som sker i den kanadensiska
delstaten Quebec. Där har en omfattande liberalisering av
alkohollagarna kombinerats med ett omfattande
upplysningarbete. Den förändrade politiken är mycket
lovande med en minskning av konsumtionen som resultat. I
alla andra sammanhang används ofta internationella
erfarenheter som modell. Det intressanta och slående är dock
att när det gäller just alkohol diskuteras allt för sällan
internationell forskning och erfarenhet som på något sätt
bryter mot det svenska etablissemangets syn på
alkoholpolitiken.
Internationell forskning visar t ex att en viss mängd
alkohol per dag t o m är nyttigt och kraftigt minskar dödsfall
i hjärt- och kärlsjukdomar. Detta faktum diskuteras för
närvarande runt om i världen, med Sverige som undantag. Vi
anser att denna enkelspåriga attityd till forskningen på det
alkohomedicinska området är allvarlig.
Barn och ungdomar har ofta förebilder. Det är främst de
egna föräldrarna, men också idrottsstjärnor, pop- och
rockmusiker och andra artister. Därför är det viktigt att dessa
ställer upp som positiva förebilder.
Familjen måste stärkas. Det måste vara möjligt för
föräldrar att ge sina barn den kärlek, omtanke, stöd och
ledning som varje barn har rätt till, och som i sin tur leder till
att barnen växer upp till trygga och harmoniska människor.
I detta sammanhang är det också viktigt att framhäva det
tankemönster som är alltför utbrett i vårt land, nämligen att
någon annan tar över ansvaret i och med att skatten är betald.
Alla måste känna ansvar och hjälpa, stötta och säga ifrån när
människor är på väg in i missbruk, innan det är för sent. Här
spelar det civila samhället -- vars viktigaste delar utgörs av
den ''lilla världen'': familjen, vänner, arbetskamrater -- en
viktig roll, som inte kan övertas av det offentliga.
I Sverige bygger välfärden på storslagna system som
beslutats av regering och riksdag. Syftet har varit att försöka
lösa problemen genom att flytta ansvaret från det civila
samhället till statsmakten. Vår välfärdstrappa börjar
uppifrån och söker sig nedåt mot samhällets botten. Men den
officiella trappan når sällan samhällets botten:
Frälsningsarmén och Stadsmissionen känner fler
alkoholmissbukare och uteliggare än kommunens
socialförvaltning.
Det är ingen tvekan om att civilsamhällets direkta väg är
billigare. Den är också i linje med folkrörelsernas
ursprungliga medborgaranda som såg civilsamhället som
verksamhet av typen ''låt-oss-gå-samman-och-göra-det-
själva''. De tre argumenten för civilsamhällets roll i
välfärden är alltså ekonomiska, moraliska och
medborgerliga.
Samtidigt är det viktigt att det offentliga, när den lilla
världen inte är tillräcklig, eller kanske inte längre finns, är
beredd och har förmågan att hjälpa och stötta. Kommunernas
socialassistenter och annan personal som är utbildad för
detta, måste ges större möjligheter att arbeta preventivt där
det håller på att gå snett, eller att hjälpa människor som redan
är alkoholiserade.
3. Allmän prevention, vård och omsorg
Varje barn är unikt och oersättligt. Barnen har olika
förutsättningar och möjligheter. Detta måste också
respekteras och tas hänsyn till i skolan, där barn och
ungdomars värderingar i mycket stor utsträckning präglas.
Många elever ''hänger inte med'' under den känsliga
högstadietiden, vilket gör att de försöker hävda sig, ofta
genom bruk av alkohol och ibland även av narkotika.
För att undvika detta är det viktigt att skolan har tid och
möjlighet att ta hänsyn till varje enskild elev. Skolan måste
uppmärksamma och hjälpa elever som riskerar att komma
efter och ge dem stöd och hjälp. Samtidigt måste skolan
garantera alla elever ordentliga baskunskaper innan de går
vidare. För att detta skall bli möjligt är det därför centralt
att undervisning om alkoholens skadeverkningar återfinns i
skolans läroplan.
Många av de problem som vissa ungdomar har, bottnar i
hemförhållanden. Detta får dock inte hindra skolan att i
samarbete med hemmet och socialvården försöka lösa
problemen.
Hem, skola och socialvård måste också i samverkan
bekämpa normlöshet i form av skolk, mobbning, utstötning
och bristande hänsyn till andra. Krav måste kunna ställas och
efterföljas.
För att detta arbete skall vara verkningsfullt måste
nuvarande Lag om vård av unga (LVU) förändras. I samband
med propositionen om en förändrad LVU-lag (1989/90:28)
föreslog vi moderater att delar av den gamla barnavårdslagen
åter skulle gälla. Vi återkommer nedan med förslag på
nödvändiga förändringar av den nuvarande lagstiftningen.
När det gäller alkoholmissbrukare skall dessa kunna få
vård genom kommunens försorg. Vid upprepat och grovt
missbruk som leder till asocialt beteende och risker för andra
människor, skall tvångsomhändertagande kunna ske under
tillräckligt lång tid för att vården skall ge resultat. Moderata
samlingspartiet har vid ett flertal tillfällen föreslagit
förändringar av nuvarande Lag om vård av missbrukare
(LVM). Även när det gäller LVM-lagen måste åtgärder
kunna sättas in tidigare och stegvis öka med ett
omhändertagande som en sista utväg.
De frivilliga och idéella organisationernas insatser på detta
område kan inte nog värderas.
4. Alkoholkonsumtion och narkotikamissbruk
Det är viktigt att göra klart att det finns en fundamental
skillnad mellan alkoholkonsumtion och missbruk av
narkotika. Alkohol kan konsumeras utan vare sig medicinska
eller sociala konsekvenser. Alkoholmissbruk innebär att den
enskilde individen inte längre kan kontrollera sin
konsumtion, vilket leder till negativa konsekvenser för såväl
den enskilde som hans eller hennes omgivning.
Varje icke-medicinskt motiverad konsumtion av narkotika
å den andra sidan måste klassificeras som rent missbruk, då
den redan i mycket små doser snabbt leder till omfattande
skador av såväl fysisk som psykisk natur. Dessutom leder
narkotikabruk ofrånkomligt till brottslighet av olika slag.
Därför måste allt icke-medicinskt bruk av narkotika vara
förbjudet och bekämpas.
I den svenska drogdebatten har denna distinktion mellan
alkohol och narkotika inte gjorts tydlig nog. Detta har gjort
att alkoholkonsumtion många gånger betraktats på i princip
samma sätt som narkotikamissbruk. Vi anser detta vara fel.
4.1 Förändrad LVU-lag
Vi har ovan redovisat att barn som växer upp i
missbrukarhem ofta är mycket utsatta. Av den anledningen
är det väsentligt att dessa barns situation uppmärksammas
och åtgärdas på ett så tidigt stadium som möjligt. I samband
med propositionen om en förändrad LVU-lag (1989/90:28)
krävde vi att delar av den gamla barnavårdslagen åter skulle
gälla. Det handlade främst om lagens 26 §, vilken innebar att
de sociala myndigheterna i samarbete med familjen hade en
reell möjlighet att på ett tidigt stadium hjälpa och stötta
familjer där barnen riskerade att råka illa ut fysiskt eller
psykiskt.
Lagen var konstruerad så att åtgärderna vidtogs i samråd
med den enskilda familjen. Åtgärderna vidtogs dessutom
stegvis och inleddes med att de sociala myndigheterna i
samarbete med familjen planerade åtgärder som syftade till
att stötta familjen. Hjälpte inte detta fanns det möjlighet för
barnavårdsnämnden att komma med förmaningar och
eventuellt varningar till familjen. Ledde inte de tidigare
åtgärderna till önskat resultat kunde de sociala
myndigheterna lämna föreskrifter om barnets
levnadsförhållanden. I fjärde hand var det möjligt för
nämnden att beordra övervakning av det enskilda barnet.
Först som en sista åtgärd kunde beslut om omhändertagande
bli aktuellt.
Genom denna lag visade myndigheterna att man var mån
om att bevara och respektera familjen som en enhet och
arbeta för att familjen själv skulle kunna förbättra sin
situation. Föräldrarna var t.ex. medvetna om att ytterligare
åtgärder kunde komma att vidtas om ingen förändring till det
bättre skedde. Det fanns härigenom en möjlighet att på ett
tidigt stadium rädda barn från att brytas ner såväl fysiskt som
psykiskt.
Nu kommer socialnämndernas åtgärder och agerande ofta
överraskande och dessutom för sent.
Vi anser därför att regeringen skall redovisa förslag som
kompletterar socialtjänstlagen med ett återinförande av den
tidigare barnavårdslagens 26 §.
4.2 Vård av alkoholmissbrukare
Stöd-, vård- och/eller behandlingsinsatser för
alkoholmissbrukare måste ges i ett så tidigt skede av
missbruket som möjligt. Därför är det viktigt att under
sekretess ge akt på tidiga symptom på alkoholskador vid
läkar- och hälsoundersökningar för att i tid kunna ge den
enskilde det stöd han behöver.
Alkoholvården i Sverige är i dag i alldeles för hög
utsträckning koncentrerad på dem som har ett långt missbruk
bakom sig. För dessa är vårdinsatser sällan lika
meningsfulla, och det tar framför allt resurser från
missbrukare i initialskedet. För gruppen grava
alkoholmissbrukare är det mer meningsfullt att satsa på
inackordering, sysselsättning och gemenskap. Här vill vi
framhäva de insatser som de frivilliga organisationerna, t.ex.
Frälsningsarmén och Stadsmissionen, gör för denna grupp
alkoholmissbrukare, speciellt i storstäderna.
Vi har ovan kritiserat att socialtjänsten sällan har tillräcklig
tid och tillräckliga resurser att satsa på sin ''hårda kärna'',
d.v.s. på dem som verkligen behöver hjälp och stöd men som
inte är tillräckligt starka för att hävda sin rätt. Det är dessa
människor som främst behöver det kunnande och det
engagemang som duktiga socialtjänstemän besitter. Vi
hänvisar till vad som sagts ovan om möjligheter att frigöra
resurser för att ge socialtjänsten bättre möjlighet att satsa på
denna grupp.
Utöver detta föreslår vi en ny LVM-lag.
Under flera år har vi kritiserat att den nuvarande LVM-
lagen inte ger tillräckliga möjligheter att på ett tidigt och mer
effektivt sätt gripa in för att hjälpa missbrukare.
Liksom vi ovan krävt av en ny LVU-lag måste en ny LVM-
lag kunna kombinera frivilliga åtgärder och tvång.
Familjens, vänners och arbetskamraters möjligheter till stöd
och hjälp måste också förstärkas.
Vi föreslår att stöd och behandling sker på tre nivåer:
1) frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstens
bestämmelser,
2) övervakning och andra föreskrifter som sociala
nämnden ålägger missbrukaren, och som sista möjlighet 3)
frihetsberövande.
Dessutom är det viktigt att en ny LVM-lag ger möjlighet
till s.k. kontraktsvård och till längre sammanhängande
vårdperioder.
Insatserna bör inriktas på missbrukare som befinner sig i
ett initialskede av missbruk. Dessutom krävs ett fördjupat
samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna,
något som länge efterlysts från främst polisens sida.
Det är över huvud taget viktigt att samarbetet mellan olika
myndigheter förstärks. Det gäller, utöver polisen, också
skola, kriminal- och narkomanvården och domstolarna.
4.3 Förändring av alkohollagen
Den 15 december 1994 beslöt riksdagen att anta ett förslag
om en alkohollag. Lagen ersätter de två lagarna lagen
(1977:292) om tillverkning av drycker m.m. och lagen
(1977:293) om handel med drycker. I samband med
behandlingen av denna nya lag väckte Moderata
samlingspartiet en kommittémotion (1994/95:So13) i vilken
vi föreslog ett antal förändringar i liberaliserande riktning.
Det handlade först och främst om att ge näringsställen större
möjligheter att själva bestämma över sin verksamhet och att
därmed också ge enskilda människor ett större ansvar.
I motionen föreslogs bl a att regler om tidsbegränsning,
resterande bestämmelser om mattvång, särskilda regler för
minibarer på hotell och servering av alkolhol på teatrar och
konserhus skulle avskaffas. Vi vidhåller de förslag till
förändringar som presenterades i kommittémotion
(1994/95:So13) vad gäller alkohollagen.
5. Narkotikapolitiken
En liberalisering av narkotikapolitiken, som numera märks
på många håll i Europa, liksom en legalisering av narkotiska
preparat kan aldrig accepteras. En sådan politik strider inte
endast klart mot bestämmelserna i de internationella
narkotikakonventionerna, utan kan också orsaka ett mycket
allvarligt hot mot folkhälsan. Som medlem i Europeiska
unionen kan vi fungera som ytterligare en motvikt mot de
liberaliseringstendenser som på detta område förekommer i
bland annat den socialistiska partigruppen i
Europaparlamentet.
Det är inte bara ett ökat beslag av narkotika under senare
år utan också en del nya faktorer som bidragit till förnyad
uppmärksamhet kring narkotikafrågorna. Spridningen av hiv
och aids bland injektionsmissbrukare, nya preparat på
marknaden, som crack och ecstasy, öppnade gränser mot
Östeuropa och händelser ute i världen bidrar sammantaget
till ökad oro för framtiden. Det fruktansvärda dådet i början
på december 1994 utanför en nattklubb i Stockholm där fyra
unga människor kallblodigt sköts ihjäl och ett tjugotal
skadades, där gärningsmännen lär ha varit
narkotikapåverkade, är ett ytterligare tragiskt exempel på
narkotikans effekter.
Flera västeuropeiska länder upplever en kraftig uppgång i
det tunga narkotikamissbruket och den dödlighet som
alltmer följer i narkotikamissbrukets spår. Många av de före
detta Sovjetrepublikerna och övriga östeuropeiska länder har
blivit transitländer för narkotika till Norden och Västeuropa.
Detta har lett till att Nordiska rådets socialutskott har
föreslagit att Nordiska ministerrådet skall utarbeta en ny
handlingsplan för att möta den uppkomna situationen.
Narkotikan hotar inte enbart människors liv och hälsa.
Narkotikaprofitörerna hotar också på sikt hela den sociala,
ekonomiska och demokratiska utvecklingen i flera länder,
inte minst i tredje världen. Hanteringen ger förskräckande
exempel på den miljöförstöring, den rättslöshet och det våld
som en hämningslös narkotikahandel för med sig. Hela
kedjan, från produktion via distribution till konsumtion
måste attackeras. Insatserna skall samordnas. Kampen måste
vara uthållig!
5.1 EU och narkotikan
I Maastrichtfördraget stadgas att Europeiska unionen och
dess medlemsstater skall betrakta följande områden som
frågor av allmänt intresse (Avdelning VI artikel K.1):
4. bekämpning av narkotikamissbruk, (...)
9. polissamarbete för att förhindra och bekämpa (...),
olaglig narkotikahandel och andra former av grova
internationella brott, inklusive, om det är nödvändigt, vissa
aspekter på tullsamarbete, i samband med organisationen av
ett unionstäckande system för informationsutbyte inom en
europeisk polisbyrå (Europol).''
Finland och Sverige har sagt ja till Europeiska unionen.
Det innebär att flera nordiska länder får hjälp och stöd och
förutsättningar för att bekämpa smugglingen av narkotika.
Samtidigt kommer vi även fortsättningsvis att kunna bedriva
den ovillkorligt hårda politik mot allt bruk av narkotika på
våra egna gator och torg som varit ett kännemärke för vår
narkotikapolitik; men också sprida synen till andra länder att
det är lika viktigt att bekämpa utbudet som efterfrågan.
För att på alla sätt hindra en ökad narkotikahandel har EU
satt upp två samarbetsorganisationer. Den första är EDMC
(European Drug Monitoring Centre) med säte i Lissabon.
Den andra är Europol med säte i Haag. Dessa båda
organisationer skall genom underrättelseverksamhet och
nära polisiärt samarbete stoppa och förhindra
narkotikahandeln. Vi vet redan i dag att grundförutsättningen
för narkotikabekämpning är samarbete och underrättelser.
Genom EU får vi del av andra ländernas kunskap och
resurser i kampen mot narkotikan. Det är viktigt att Sverige
är ytterst aktivt i de organ EU satt upp för att bekämpa alla
former av narkotika.
Det tydligaste exemplet på att samarbete verkligen
fungerar är Maastricht. Staden ligger i sydligaste
Nederländerna på gränsen mellan Belgien, Tyskland och
Luxemburg. Maastrichts polis har, tack vare samarbete med
kollegor i Belgien och Tyskland, fått stopp på
narkotikahandeln! Maastricht visar att samarbete är A och O
i kampen mot narkotikan.
Ett annat exempel på att öppna gränser inte betyder att
kampen mot narkotika blir omöjlig är Storbritannien.
Eftersom de brittiska tullmyndigheterna numera kan
koncentrera hela sin verksamhet på jakten på
narkotikasmugglare. Resultatet blev en ökning av beslagen
med 25 procent på ett år!
6. Preventiva åtgärder
Den mest centrala uppgiften för att minska
narkotikamissbruket är att minska rekryteringsunderlaget.
Detta arbete måste främst koncentreras till ungdomar genom
aktivt fältarbete. Skillnaden mellan bruk av legala rusmedel
som alkohol och illegala har tydliggjorts inte minst genom
att varje icke-medicinskt bruk av narkotika kriminaliserats.
Ett utökat samarbete måste skapas på lokal nivå mellan
representanter från de sociala myndigheterna, polis, Hem
och Skola, elever och fritidsföreningar. Deras uppgifter skall
vara att kontinuerligt följa den lokala utvecklingen inom
narkotikaområdet.
Det är i detta sammanhang viktigt att poängtera att den
mycket stränga sekretesslagstiftningen på det sociala
området inte får hindra att myndigheter på ett tidigt stadium
samarbetar. Vi är medvetna om att frågan om en uppluckring
av sekretesslagstiftningen är både komplicerad och känslig.
Samtidigt måste man väga frågan om sekretessen mot
möjligheten att hjälpa det enskilda barnet och den enskilda
familjen. Vi anser därför att en utredning bör tillsättas för att
se över möjligheten till justeringar av sekretesslagstiftningen
för att möjliggöra ett effektivt samarbete mellan olika
myndigheter för att bekämpa ett begynnande
narkotikamissbruk.
På länsnivå bör en motsvarande organisation byggas upp
för att samordna narkotikabekämpningen så att inga ärenden
''faller mellan stolarna''. Denna samordning på såväl lokal
som regional nivå är så viktig att den bör prioriteras.
De frivilliga insatser som spontant kommit till stånd har
genom sina breda kontaktnät också stor möjlighet att hjälpa
till i det förebyggande arbetet.
7. Stöd åt enskilda initiativ
Ideell verksamhet och enskilda vårdinitiativ i kampen mot
alla former av drogmissbruk, alkohol- såväl som
narkotikamissbruk, kan aldrig underskattas. All erfarenhet
visar att alternativa behandlingsformer och det engagemang
som där kommer till uttryck bör stimuleras och uppvärderas.
Ett av de största problemen i dagens system är de alltför
långa väntetiderna för de personer som behöver vård och
rehabilitering beroende på en stor brist på behandlingshem
m.m. Socialtjänsten hinner inte och den enskilde
missbrukaren hamnar i en svår situation, som kan leda till att
han eller hon förlorar sin motivation.
Dessa brister går delvis att åtgärda genom att stat och
kommun regelbundet och konsekvent använder sig av de
enskilda organisationernas möjlighet att erbjuda vård- och
behandlingsplatser.
Organisationer som LP-stiftelsen, Daytop, Narconon,
Hassela, Länkrörelsen, AA (Anonyma Alkoholister),
Frälsningsarmén, de speciella organisationerna för
hivsmittade narkomaner m.fl. har alla olika grund och skilda
metoder. Men de har ett gemensamt. De kan redovisa goda
rehabiliteringsresultat. Socialstyrelsen har också i en
utvärdering av de frivilliga insatserna på alkohol- och
narkotikaområdet, ''Behandling av alkoholproblem -- en
kunskapsöversikt'', visat att dessa är de enda som uppnått
goda resultat.
8. Internationellt samarbete
I det föregående har vi redovisat vår syn på åtgärder för
att på olika sätt minska narkotikamissbruket i vårt eget land.
Samtidigt har det blivit allt tydligare att vi i Sverige aldrig
kan lösa narkotikaproblemen bara genom att agera på
hemmaplan. Internationellt samarbete blir allt viktigare.
Moderata samlingspartiet har agerat internationellt genom
International Democrat Union för att på ett konkret sätt och
i samarbete med andra länder gemensamt bekämpa
narkotikahandeln.
Vi anser att Sverige dels måste initiera en diskussion inom
ramen för det nordiska samarbetet syftande till en
harmonisering av de nordiska ländernas narkotikalagar, dels
att Sverige på europeisk nivå kräver diskussion om införande
av en alleuropeisk narkotikabekämpningsenhet liknande den
amerikanska EPIC-organisationen. (El Paso Intelligence
Service).
Sverige bör också via Förenta nationerna arbeta för att ge
ökad prioritet till sociala och ekonomiska omställningar för
människor i sådana utvecklingsländer som i dag är beroende
av narkotikaodling.
9. Slutsatser 1.
Hela kedjan, från produktion via distribution till
konsumtion måste attackeras. Insatserna skall samordnas.
Kampen måste vara uthållig!
2. FN-projekten, bl a i Colombia, är värda fortsatt och
utökat stöd under en lång tidsperiod framöver.
Ersättningsodlingar är den mest framgångsrika lösningen.
3. Multilaterala biståndsinsatser har större förutsättningar
att lyckas än bilaterala.
4. Narkotikamarknaden i västvärlden måste utrotas med
mer verkningsfulla åtgärder. Lagstiftningen måste skärpas.
5. Informationinsatser och opinionsbildning måste
förstärkas.
Vi anser att Sverige skall ta bestämt avstånd från tendenser
till den knarkliberalisering som förekommer ute i Europa.
Vi kan, i samarbete med likasinnande länder, verka för en
kompromisslös kamp mot narkotikabrotten!
Genom ett utökat internationellt samarbete, där Sverige är
med och aktivt deltar i besluten, och genom att utnyttja olika
länders erfarenheter inom detta område, förstärks
möjligheterna att vinna kriget mot världens i särklass största
organiserade brottslighet.
Regeringen bör således få i uppdrag att på alla
internationella plan verka för insatser enligt de riktlinjer som
vi redovisat i motionen.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
10. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information och upplysning om
drogmissbruk och dess skadeverkningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationella erfarenheter och
forskning på det alkoholpolitiska området,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka familjen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolans ansvar,
5. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av unga i
enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av
missbrukare i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av alkoholpolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samarbetet i den europeiska
unionen,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sekretesslagstiftningen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anlitande av ideella organisationer
i vårdarbetet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar av alkohollagen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt samarbete på alla
nivåer i kampen mot narkotikan.1
Stockholm den 10 januari 1995
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Leif Carlson (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)
Göte Jonsson (m)
Inger Koch (m)
Ulf Kristersson (m)
Margareta E Nordenvall (m)
My Persson (m)
Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)
Anna Åkerhielm (m)