De senaste åren har Sveriges ekonomiska situation blivit
allt allvarligare. Vi tvingas nu på 90-talet betala för
försyndelser som sträcker sig långt tillbaka i tiden och som
fick sin kulmen under 80-talets kasinoekonomi.
I tider av svår ekonomi tvingas prioriteringar fram. Frågan
dagens politiker ställs inför är hur prioriteringarna skall ske
vad gäller välfärdspolitiken. Hur fungerar den ''generella
välfärden''? Ger välfärdspolitiken stöd och hjälp till dem
som verkligen behöver, eller gör de generella systemen att de
som föga behöver ändock får stöd av samhällets begränsade
resurser så att de individer som verkligen behöver inte kan
få adekvat hjälp?
Det kommer enligt vår mening inte att vara möjligt att i
framtiden behålla stora generella system som utan
urskiljning gör det mer lönsamt att ta emot bidrag och stöd
än att arbeta eller ger stöd utan åtskillnad även till dem som
inte har ett absolut behov därav. Vi kommer att tvingas skapa
system som bygger på större enskilt ansvar, på att ge stödet
individuellt till dem som bäst behöver stöd och hjälp.
Moderata Samlingspartiet vill fördjupa välfärden och då
måste den enskildes och familjens ställning stärkas.
Välfärdspolitiken måste därför reformeras. En av de allra
viktigaste uppgifterna under detta decennium är att avreglera
den i dag monopoliserade sociala tjänstesektorn, d.v.s. att
fortsätta den valfrihetsrevolution som inleddes under de
borgliga regeringsåren. Den nytillträdda regeringens
''återställarpolitik'' är enligt vår mening ett allvarligt hot mot
välfärden då den åter konfirmerar kostsamma, kravlösa
monopolsystem.
Den nya välfärdspolitiken måste ha som utgångspunkt ett
system med gemensam finansiering men där resurserna styrs
mot de reella behoven och i stor utsträckning följer de val
som den enskilde själv träffar. Därmed kombineras
marknadens fördelar som valfriheten med det gemensamma
ansvarets rättvisa och solidaritet med dem som ej kan välja.
Det allmännas uppgift blir att säkerställa att även de
individer som av olika skäl ej själva kan föra sin talan eller
göra meningsfulla val garanteras med andra jämbördiga
förhållanden.
En välfärdspolitik med denna inriktning kommer att
möjliggöra en bättre service och ge helt nya möjligheter
såväl för dem som arbetar inom vård, omsorg och utbildning
som för dem som är beroende av dessa tjänster. Dessutom
leder ett ökat inslag av konkurrens till bättre utnyttjande av
resurserna och därmed till att köer och brister i dagens
system kan angripas. En allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring ger alla rätt till valfri sjukvård utan att
det kostar den enskilde något extra.
Människor skall kunna påverka hela sin livsmiljö inklusive
vårdinriktningen i betydligt större utsträckning än vad som
sker i dag.
Även svårt sjuka och handikappade måste få bestämma
över sin vardag genom att på lika villkor få välja mellan olika
former av service, vård och boende. Så långt detta är
ekonomiskt och praktiskt möjligt måste de mest
vårdbehövande också få behålla ett eget hem i äldrevården --
även sedan man flyttat till institution. Här måste särskild
uppmärksamhet riktas mot de personer som behöver stöd för
att föra sin talan och få sina intressen tillgodosedda.
Alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller
rimliga kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd från det
allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet.
Utgångspunkten för vår politik är att ansvaret skall läggas
så nära den enskilda människan som möjligt.
Visionen kan sammanfattas på följande sätt: Sverige är ett
välfärdssamhälle och att få färdas väl genom livet mot
ålderdomen och att få nå denna med behållen värdighet,
integritet och med bibehållen respekt för ens önskningar och
val är ett framtidsmål att sträva efter.
Allt fler äldre
Svenskarna blir allt äldre. 1983 fanns det i vårt land 1,4
miljoner människor över 65 år. 1993 hade antalet stigit till
1,5 miljoner. 1983 fanns det 290 000 människor över 80 år.
1993 hade det antalet stigit till nästan 400 000. Statistiken
visar att andelen personer över 80 år kommer att fortsätta att
öka.
Svensken blir allt friskare och lever längre. Behovet av
vård kommer allt senare i livet men när det väl uppstår är det
oftast större och mer omfattande och tar en allt större del av
de offentliga utgifterna i anspråk. De som är över 80 år
konsumerar t.ex. 26 procent av de totala utgifterna för
sjukvården. De som är 85 år och äldre har 38 gånger fler
vårddagar än de som är 65 år och yngre. Ca 40 procent av
sjukvårdens resurser och 60 procent av slutenvårdsplatserna
används för vård av 75-åringar och äldre. Ca 25 procent av
resurserna används under det sista levnadsåret. Detta belyser
något det stora problem vi står inför då vi måste slå vakt om
en värdig äldreomsorg.
Låt oss exemplifiera ytterligare. 1980 kostade den sociala
hemhjälpen kommunerna (i 1990 års priser) 7,2 miljarder
kronor. 1991 var kostnaden för kommunerna (i 1990 års
priser) 16,3 miljarder kronor, d.v.s. en ökning med mer än
100 procent på tio år!
Detta visar att även om våra äldre blir friskare i den tidiga
ålderdomen så blir behovet av stöd och hjälp allt större och
allt mer kostnadskrävande för den växande gruppen mycket
gamla. Det ställer helt nya krav på åtgärderna och på de
prioriteringar som måste göras.
Äldreomsorgen -- ett vårdsystem i kris
Äldreomsorgen är fortfarande ett vårdsystem i kris.
Rapporter som visar hur illa det är ställt kommer fortfarande.
Bl.a. visar Socialstyrelsens tredje utvärdering av Ädel-
reformen att brister i vård och omsorg, och kanske speciellt
i medicinsk kontinuitet i vården, kvarstår. Rehabiliteringen
av äldre liksom avsaknaden av adekvata diagnoser vid
demens är otillfredsställande. Hemsjukvård och
hjälpmedelsförsörjning brister. Gamla människor far illa av
att vårdas och bo på fel sätt. Detta beror till stor del på att
Ädelreformen inte löste de organisatoriska problem som
hängde samman med gränsdragningen mellan huvudmännen
utan bara flyttade gränserna. Vi moderater påtalade mycket
tydligt vid införandet av reformen att risken var stor att att
de nu beskrivna problemen skulle uppkomma.
Äldreomsorgen präglas i dag i stor utsträckning av ett
kollektivistiskt tänkande. Det uppbrytande av monopol och
frisläppande av konkurrerande vårdgivare och vårdmodeller
som påbörjades under de borgerliga regeringsåren har
stannat upp inför den socialistiska återställarpolitiken. För
liten hänsyn tas till de enskildas önskemål. Äldre är oftast
hänvisade till det boende eller den vård som det offentliga
anvisar.
Operationsköerna och det stora antalet medicinskt
färdigbehandlade åldringar som ligger kvar på
akutsjukhusen, därför att de inte har någon annanstans att ta
vägen, ökar igen.
Riskerna är uppenbara att kommunerna återgår till att se
hemtjänsten som ett kommunalt monopol, där valfriheten
inskränker sig till att de som önskar tjänsten kan tacka ja eller
nej till det som erbjuds. Samtidigt har de anställda ingen
möjlighet att förverkliga egna idéer eller välja en annan
arbetsgivare om man blir oense om hur vården bäst kan
bedrivas.
Välfärdsstaten har glömt bort de gamla, särskilt de
dementa. Antalet dementa ökar -- och med vår ökande
livslängd blir de ständigt fler. Oavsett om grundorsaken är
Alzheimers sjukdom eller multiinfarktsjukdom är
möjligheterna till effektiv bot ytterst begränsade. Det är
angeläget att så långt möjligt vidmakthålla och utveckla det
friska. Dessa patienter behöver mer än andra kontinuitet i
vården utan omflyttningar och med en fast vårdpersonal och
stöd i små grupper.
Kanske är det just här som det både ur vårdtagarens och
personalens synpunkt är viktigt med flera alternativ. Flera
arbetsgivare gör det möjligt att byta arbete utan att lämna
vårdområdet. För den som så önskar ges möjlighet att starta
en egen verksamhet. För den som vill vara kvar inom den
offentliga vården är det bättre med en mer decentraliserad
oganisation, som fungerar i konkurrens med andra alternativ.
Förutsättningen för att vården skall fungera väl är också att
dess lönestruktur avspeglar de krav vården ställer. Det gör
den knappast i dag. Det är viktigt för vården att
valfrihetsrevolutionen åter får ta fart.
Ofullgången äldrevårdsreform
I och med Ädelreformen fick kommunerna ansvaret för all
äldreomsorg, bortsett från den rent sjukvårdande delen. All
äldrevård flyttades över från landstingen till kommunerna.
Bakgrunden till reformen var att den dåvarande ordningen
med två huvudmän, kommuner och landsting, ofta medförde
gränsdragningsproblem och en risk för att äldre ''hamnade
mellan stolarna'' där ansvaret var otydligt. Vi moderater var
dock tveksamma till reformens utformning. Vi menade att
det enda sättet att undvika de problem med gränsdragningar
som fanns vore att införa en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring, där valet av vård -- oavsett vem som är
huvudman för vården -- helt lades över på den enskilde och
där landstingen på sikt blev obehövliga. Vi kan nu konstatera
att de uppföljningar och utvärderingar som gjorts ger oss helt
rätt. Gränsdragningsproblemen finns kvar liksom oförmågan
att fullt ut nyttja resurserna vilket leder till att de gamla i
många fall fortfarande får en otillfredsställande vård och
rehabilitering.
Enligt vår mening är det bästa sättet att lösa
gränsdragningsproblemen att ansvaret för valet av sjukvård
och omsorg överförs från kommuner och landsting till en
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring som följer den
enskilde patienten oavsett vilket sjukhem eller vilket sjukhus
han eller hon väljer. Den av den borgerliga regeringen
tillsatta utredningen om sjukvårdens framtida organisation
och finansiering (HSU 2000) bör få i uppdrag att klara ut
detaljerna vid en förändring av Ädelreformen i denna
riktning.
Ett annat resultat av Ädelreformen var att kommunerna
fick ta över sjukhemmen och också sätta avgiften för boende
på dem. Ibland har detta tyvärr inneburit orimliga avgifter.
Det händer att kommunerna inte tar hänsyn till att boende på
sjukhem inte alltid kan jämföras med boende på servicehus
eller ålderdomshem. Flerbäddsrum och omfattande
vårdbehov är exempel på förhållanden som gör att det
knappast går att jämställa boende på sjukhem med boende i
andra former.
Den moderata utgångspunkten är att avgifterna måste
sättas med hänsyn tagen till om man på sjukhemmet delar
rum, om man har möjlighet att komma hem efter
sjukhemsvistelsen och/eller om man har en kvarvarande
make i bostaden. Avgifterna får inte vara sådana att de
tvingar en kvarboende make/a att lämna sin bostad av
ekonomiska skäl. En sammanvägning av hur alla
vårdavgifter slår måste också göras.
Genom husläkarreformen har varje svensk fått möjlighet
att få en ''egen'' läkare. Detta är en viktig valfrihetsreform.
Men utvecklingen har visat att det uppstår praktiska problem
med husläkarsystemet för boende vid sjukhem. Var och en
kan och har rätt att ha en egen läkare varför ett sjukhem kan
betjänas av många läkare. Ingen känner då ansvar för
sjukhemmet som helhet eller för att personalen bibringas den
utbildning som situationen vid just det vårdhemmet kräver.
Lösningen med en medicinskt ansvarig sjuksköterska
(MAS) har visat sig bara lösa smärre delar av detta problem.
Vi menar att det bör finnas endera en geriatrisk
specialistläkare som har det övergripande ansvaret för
hemmet, eller en allmänspecialist som har möjlighet till nära
och täta konsultationer med en geriatrisk elller
psykogeriatrisk specialist. Detta får givetvis inte hindra att
var och en ändock kan välja och ha en egen husläkare som
håller nära kontakt med den övergripande medicinskt
ansvarige.
Enligt vår uppfattning löses de väsentligaste problemen
inom äldreomsorgen med ett sjukvårdsförsäkringssystem
som grund för reformen. Då undviks byråkratiska irrgångar
och man får i stället en rikstäckande och rättvisande
fördelning av kostnaden för äldresjukvården.
Ett samlat kommunalt ansvar
Huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen är
i dag överfört till kommunerna men gränsdragningarna är
svåra i fråga om vad som skall hänföras till sjukvård eller till
äldreomsorg. Många gamla har hamnat ''mellan stolarna'' i
huvudmannaskapstvister. Detta är oacceptabelt.
Socialstyrelsens utvärdering av Ädelreformen understryker
att problemen kvarstår.
Dagens gränsdragningar mellan primärkommunernas och
landstingens uppgifter i äldrevården skapar således
fortfarande onödiga problem. Många människor far illa
medan kommun och landsting diskuterar vem som ansvarar
för vad t.ex. rehabiliteringen av de gamla. Samtidigt som
problemen växer fortsätter skattetrycket att stiga både
kommunalt och nationellt genom regeringens
vänsterpopulistiska politik. Det är en dubbel social
nedrustning när det offentliga inte klarar problemen och
hushållens ekonomi till följd av det höga skattetrycket
undergrävs så att de saknar möjligheter att lösa problemen
på annat sätt. Endast det fåtal som har mycket god ekonomi
har någon reell valfrihet.
För att en förändring skall innebära en rejäl förbättring för
de enskilda måste flera viktiga krav uppfyllas. Det får inte
bara bli så att verksamheter flyttas från en stor organisation
till en annan.
Monopolsituationen måste brytas, inte enbart organiseras
om. Finansieringsansvaret måste bli sammanhållet och skilt
från verksamhetsansvaret. Huvudmannaskapet, i
bemärkelsen ansvaret för att erforderliga resurser finns, skall
vara sammanhållet. Verksamheten, däremot, skall kunna
bedrivas av många olika vårdgivare. Den borgerliga
regeringens inledda avreglering och brytande av
vårdmonopol måste fortsättas.
Det är de äldres och de sjukas villkor som skall forma
vården och omsorgen. Det ligger en stor trygghet i att kunna
utöva ett eget val och det kräver en ändrad syn på vad som
ligger i begreppet huvudmannaskap. I dag betyder det
alltför ofta att landstinget och kommunen finansierar och i
egen regi producerar vård eller omsorg. De olika vårdgivare
som under den moderatledda borgerliga regeringen kunnat
erbjuda sina tjänster hotas nu av ''återställarpolitiken'' och
därmed hotas mångfalden och respekten för människors fria
val. Huvudmannaskapet borde, som ovan anförts, i stället ses
som ett yttersta ansvar för att alla har tillgång till nödvändig
vård eller omsorg, men verksamheten skall kunna bedrivas
av många olika vårdgivare på lika villkor. Ett
huvudmannaskap för äldrevården och äldreomsorgen
utformat enligt dessa principer kan sammanföras och ligga
hos primärkommunerna. Då tas alla goda krafter till vara
genom att enskild och offentlig verksamhet verkar på samma
villkor.
Mångfald ger kvalitet genom att det blir de enskildas
önskemål som styr. För att mångfalden skall kunna utvecklas
krävs att också finansieringen ändras. En allmän och
obligatorisk sjukvårdsförsäkring ger en bättre vård än om
sjukvården finansieras via landstingsskatten. Patienten kan
då välja mellan många olika vårdgivare genom att resurserna
följer patientens val.
Sjukvårdsförsäkringen skall omfatta alla, även
pensionärer, och innebära ett solidariskt betalningsansvar.
Liksom den landstingsskatt den ersätter skall finansieringen
ske efter inkomst. Även de som till följd av alltför låga
inkomster inte betalar till försäkringen skall ges rätt att
utnyttja den.
Valfriheten i den sociala servicen kan också garanteras
genom att enskilda omsorgsgivare tillåts arbeta på lika
villkor som den kommunala äldreomsorgen. Finansieringen
förblir gemensam men valet den enskildes.
VDN-märk äldreboendet
I detta sammanhang vill vi föra fram tanken på att ''VDN-
märka'' äldreboendet. I korthet skulle det innebära att man i
förväg skulle veta vad varje boendeform innhåller.
Väljer man ett serviceboende värderar man sitt boende mer
än behovet av eller önskan om kringservice och vård. Ett
ålderdomshem prioriterar omsorgen och den sociala
gemenskapen, medan ett sjukhem understryker vården på
boendets bekostnad. Gruppboendet är en boendeform
särskilt anpassad för den som lider av demenssjukdom.
Servicehusen kan utvecklas vidare genom att dagens
funktioner i form av långvårdsklinik, gruppboende,
ålderdomshem och rehabilitering samlas under samma tak.
Den som flyttar sitt hem till servicehemmet och är frisk får
stanna i sitt ''hem'' också när vederbörande blir sjuk. Detta
kan åstadkommas genom att servicehuset kompletteras med
resurser för sjukvård. I servicehuset skall man kunna erbjuda
en gammal människa en bostad -- ett eget hem -- där hon
har möjlighet att stanna livet ut. Det har stor beydelse för de
anhöriga att kunna fortsätta besöken i ett hem som hålls
intakt. Med en sådan inriktning av den praktiska politiken
torde det vara möjligt att nå den självklara målsättningen, att
ge våra gamla ett eget hem i äldrevården.
Ålderdomshemmen är den vård- och boendeform som
passar bäst för många äldre med behov av en betydande
tillsyn utan att för den skull behöva sjukvårdens resurser.
Den debatt som varit om ålderdomshemmen har illustrerat
hur viktigt det är att låta människors önskemål och inte
politikers behovsbedömningar styra vården och omsorgen.
Det handlar således om att renodla de olika
boendeformerna och att också ge valfrihet och inflytande i
valet av boende och vårdform, att visa respekt för människan
så att hon inte känner sig utlämnad. Vi vill understryka detta
med citat ur boken ''Konsten att bli gammal'' av Barbro
Holm-Löfgren och Lennart Brunander:
Anna berättar: När jag bodde hemma var jag mig själv.
Fick visserligen be om hjälp. Men det fanns saker jag kunde
göra. Här får man ge upp allting. Här känner man ett
fullkomligt beroende. Får be om allt. Sätter de en på ett ställe
har jag inte förmåga att komma iväg. Finns inte rullatorn på
nära håll kan jag inte klara mig... Det är alltid så bråttom.
Sen sitter jag tills någon förbarmar sig över mig. Jag är helt
utlämnad.
Så skall det inte vara för de äldre, och vi moderater kan
inte acceptera den storskaliga kollektivistiska syn och
planering som lett till detta. Vem minns inte hur
socialdemokraterna genom planekonomiska styrsystem
nästan lyckades få kommunerna att lägga ner alla
ålderdomshem.
Äldrevårdens inriktning skall vara att de patienter som så
önskar så långt möjligt skall kunna erbjudas vård i det egna
hemmet. Om vård på institution är nödvändig skall den ges
vid små hemliknande enheter nära hemorten eller där
den äldre så önskar.
Mångfald, valfrihet, respekt för den enskilda människan
Ökningen av antalet mycket gamla ställer stora krav på
såväl akutvården som på olika alternativ som svarar för mer
långvarig vård och omsorg. Tidig rehabilitering, väl
utvecklad dag- och hemsjukvård och effektivt samarbete
med anhöriga, distriktssköterskor och den kommunala
hemtjänsten kan ge förbättrad vård och ett mer effektivt
utnyttjande av resurserna med bibehållen respekt för den
äldres frihet och värdighet.
Mångfald och valfrihet hör samman liksom med respekten
för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. Behovet att kunna välja,
önskemål om hur man vill ha det och att kunna påverka sin
situation blir inte mindre därför att åldern stiger och
krafterna avtar. Tvärtom är det snarast så att behovet av
mångfald ökar i skeden då bl.a. fysiska begränsningar sätter
in. För att åter citera Konsten att bli gammal:
Jag önskar bo i en liten våning med kök och rum som är
ganska rymligt och har fönster åt söder och väster och
motsvarande åt öster eller norr. I närheten skulle bo en frisk,
vänlig och hjälpsam medmänniska, som hade möjlighet att
komma kväll och morgon och ordna med nödiga tjänster.
Den kommunala och landstingskommunala vården och
omsorgen skall utsättas för konkurrens. Vården är många
gånger mycket bra, men den kan bli bättre om det finns
alternativ. Den offentliga verksamheten kan dra nytta av vad
alternativen utvecklar och prövar. Alternativen kan och bör
finnas på alla områden som servicehus, ålderdomshem,
sjukhem och hemtjänst. Genom mångfald nås såväl sociala
som ekonomiska fördelar. Erfarenheten visar att alternativen
snarare är mindre kostnadskrävande än de traditionella vård-
och omsorgsformerna i offentlig regi, inte minst därför att
kostnaderna för administration och byråkrati minskar. Därför
är det så viktigt, för att ge de äldre en värdig vård, att
valfrihetsreformen som den borgerliga regeringen inledde
får fortsätta. Även det informella frivilliga arbetet måste
stimuleras om en god omsorg med många alternativ skall
kunna finnas.
Alternativ inom äldreomsorgen som uppfyller de
kvalitetskrav som alltid måste ställas, det må gälla såväl
institutionell omsorg som hemtjänstverksamhet, bör enligt
vår mening berättiga till bidrag från stat och kommun på
samma villkor som motsvarande offentliga verksamhet.
Vi har i motion 1994/95:So206 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) hos regeringen begärt förslag till lagstadgad rätt till
valfrihet för de äldre.
Vi anser mot denna bakgrund att i hälso- och
sjukvårdslagen tydligt skall inskrivas respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda människans
frihet och värdighet. På så sätt respekteras hennes valfrihet.
Riksdagen bör därför hos regeringen begära förslag till
lagstiftning med denna innebörd.
Hemtjänsten nödvändig -- men otillräcklig
Att de allra flesta gamla är nöjda med den hjälp de får visar
studier som gjorts i några kommuner. De kritiska synpunkter
som framförts är främst att de äldre vill ha mer hjälp. De har
också små möjligheter att påverka vilken hjälp de får och på
vilket sätt den ges. Detta beror inte bara på brist på personal.
Det är också brist på organisation. Hemhjälpen byggdes ut
kraftigt under 60- och 70-talen, antalet hjälptagare
tredubblades. Under 80-talet stoppades detta upp. Vi fick
färre hjälptagare än vi hade tidigare, och från flera håll i
landet kom indikationer på att antalet hjälptimmar minskat.
Det är alltså inte så att det är färre som får mer. Delvis beror
detta på att man rationaliserat, man har blivit effektivare
inom den offentliga sektorn vilket är bra och var nödvändigt
men vi måste vara uppmärksamma på var gränsen till
försämrad vård går.
Kommunerna måste medverka till flexibla lösningar. Man
kan t.ex. bilda små arbetslag där schema och arbetstider
läggs efter de äldres behov och med en grundbemanning som
gör det möjligt att täcka kortare frånvaro med ordinarie
personal. Det skall också vara möjligt att få anställa en
granne eller anhörig efter samma taxa som gäller i övrigt
inom hemtjänsten.
Självkänslan stärks hos den som behöver hjälp i hemmet
om vederbörande själv får bestämma utformningen och tiden
för insatserna och likaså vem som skall hjälpa till hemma.
Redan från början kan man då i större utsträckning komma
överens om arbetets uppläggning. Detta kan också påverka
de personliga relationerna positivt. Att själv kunna
bestämma när och hur maten skall lagas och serveras, när
promenaden skall tas eller vid vilken tid man skall gå till
sängs måste vara en självklarhet även för de äldre.
Kyrkor, samfund, pensionärsföreningar och andra ideella
organisationer och enskilda personer kan också i större
utsträckning och med samma stöd från det allmänna
engageras i hemvårdsarbetet. Anhöriga gör idag mycket. Det
finns mängder av studier över detta. Sannolikt kommer
anhöriga att behöva gör ännu mer. Vi måste alltså starta en
diskussion om hur vi på bästa sätt skall och kan stötta de
anhöriga för att anhörigvården skall bli så bra som möjligt.
Även bostadsföretag och bostadsrättsföreningar kan
engageras i äldrevårdsarbetet. Företag kan skapa servicehus
för sina pensionärer. Ett alternativ, som kan få speciell
betydelse, är ''grannskapskollektiven'', där de boende i ett
område hjälps åt med service och fritidssysselsättningar. Inte
minst i storstädernas höghusförorter kan föreningar och
organisationer, bildade av de boende själva, göra väsentliga
insatser för de äldre.
Hemtjänst i enskild regi innebär en välkommen
förstärkning. Genom sin organisation som företag med ett
begränsat antal hemvårdare bör sådan hemtjänst kunna
erbjuda stor kontinuitet och kanske också en bättre
helhetssyn och högre servicenivå. Även för dem som arbetar
i hemtjänsten är det bra att kunna välja arbetsgivare. Detta
kan också underlätta rekryteringen till detta viktiga yrke. Det
är därför mot de äldres intresse när privata etableringar
motarbetas av ideologiska skäl.
Inför framtiden vet vi att antalet äldre med
invandrarbakgrund kommer att öka. Det kommer att ställa
delvis nya krav på hemtjänstpersonal vad gäller
språkkunskaper och kunskaper om andra kulturer. Det är
också tänkbart att invandrarorganisationerna kan vara
intresserade av att starta egen hemtjänstverksamhet.
Matlag, telefonkedjor, larm, s.k. väntjänst och
organiserade besöksrundor med hjälp av
pensionärsorganisationer kompletterar och underlättar för
hemtjänsten. Ett sätt att ytterligare förstärka hemtjänstens
insatser vore att låta pensionärer medverka ännu mera aktivt.
Hemvårdspersonalens arbetsuppgifter är mångskiftande
och ställer krav på både praktiska färdigheter och mognad.
Att arbeta ensam i en annan persons hem, även om man ingår
i ett arbetslag, är ett stort ansvar.
För dem som saknar tillräcklig praktisk erfarenhet från
arbete i hemmet bör utbildningen vara avslutad innan de
självständigt börjar sin tjänst. Utbildning i bland annat
matlagning, städning och enklare sjukvård är då nödvändig.
Det beräknas att hemtjänsten kommer att behöva 70 000--
100 000 fler anställda fram till år 2000. Eftersom den relativa
arbetskraftstillgången minskar kommer det också att bli allt
viktigare att utbilda arbetskraft inom olika åldersgrupper till
vårdyrkena.
En fråga som alltid tas upp vid diskussioner om
hemhjälpen är de ofta förekommande personalbyten som
inte är betingade av personalomsättning, sjukdom, semester
eller annat godtagbart skäl. Det har förekommit en rad
självtagna rutiner som att alla 12--18 hemvårdare, som ingår
i gruppen, i tur och ordning ''skall arbeta hos alla brukare
inom distriktet'' eller att hemtjänstassistenten motiverat
ideliga byten med ''farhågor för emotionella bindningar''.
Kontinuiteten i vården är oerhört viktig. Om den äldre eller
den handikappade trivs bra tillsammans med hemvårdaren
och arbetet i övrigt löper bra saknas, enligt vår mening, all
anledning att byta personal. Här bör diskussionen om
personlig assisent som den förts i LSS vara vägledande för
inställningen i denna fråga.
Alternativa vårdformer bör stödjas
När den gamle inte längre kan bo i sitt hem utan måste
flytta, detta är i många fall oundvikligt då de gamlas
sjukdomar ofta är kroniska och man till slut trots alla insatser
och hjälpmedel inte kan nå en förbättring eller vidmakthålla
ett tillstånd som medger eget boende, så är det noga med att
flytta deras ''hem'' till institutionen och inte bara personen.
En dörr att stänga om en egen bostad är en absolut
förutsättning för en människovärdig vård. Men det är inte det
enda. Därutöver krävs det respekt och rätt till egen
dygnsrytm där individens integritet och självbestämmande är
själva grundvalen för vårdarbetet.
Att ha en egen bostad, en privat sfär, där man själv
bestämmer är en mänsklig rättighet och en förutsättning för
att de äldre skall kunna orka leva med sina sjukdomar.
Det finns goda exempel på lyckade satsningar på en
modern typ av ålderdomshem och många nya sådana tillkom
under den borgerliga regeringsperioden. Det är viktigt att
detta arbete fortsätter och vidarutvecklas.
Med bl.a. försäkringsbolag som medfinansiär kan olika
former av seniorprojekt utvecklas. Sådana koncept
underlättar äldreomsorgen för kommunerna utan att
skattemedel behöver tillskjutas. Därutöver öppnas
möjligheter till ett ökat samarbete med huvudmännen för
hemtjänst och hemsjukvård. Det kan innebära att projektet
kompletterar eller på entreprenadbasis tar över dessa tjänster.
Samtidigt har emellertid pågått en utveckling där många
mindre enskilda sjuk- och vårdhem har lagts ned utifrån
principen om avinstitutionalisering. Vi anser att detta är fel.
Det är högst oansvarigt av kommuner och landsting att
förorsaka att små, väl fungerande, såväl offentliga som
privata sjuk- och vårdhem tvingas upphöra, samtidigt som
behovet av vård och omsorg är ökande. De enskilda
sjukhemmen bör stimuleras till, inte hindras från, att alltmer
ägna sig åt sjukhemsvården. Ytterligare enskilda alternativ
bör tillkomma.
Den borgerliga majoriteten i socialutskottet påtalade detta
i ett betänkande (1992/93:SoU19), och i motion
1994/95:So4 av Gullan Lindblad m.fl. begärdes att lagen
kompletterades för att säkerställa de små vårdhemmens
existens som ett boendealternativ av många.
Sjukhem
Även om en god dag- och hemsjukvård kan ge många
möjlighet att bo hemma och även med väl fungerande
ålderdomshem kommer ändå behovet av långvård i någon
form att finnas kvar. Denna vårdform behöver dock
förändras och förbättras. Patienterna måste erbjudas en mer
hemliknande miljö, främst genom mindre sjukhem med god
omvårdnad och bra behandling och utan den
institutionsprägel som stora långvårdskliniker eller sjukhus
har.
Patienterna måste få välja mellan eget rum eller att bo
tillsammans med andra. Eget rum är inte det bästa för alla.
Ensamhet kan vara mycket påfrestande. Att timme efter
timme, dygn efter dygn ligga med stängd dörr, som endast
öppnas för snabba aktiviteter från personalens sida, kan bli
outhärdligt. En egen bostad innebär mer än ett eget rum. Den
innebär rätten för den vårdtagande själv att bestämma om
han vill bo ensam eller inte. Patienternas människovärde
måste värnas.
I små hemliknande sjukhem kan miljön utformas så att
hänsyn tas till de särskilda behov och förutsättningar som de
boende har.
Sjukhusvården
En väl fungerande sjukvård är en förutsättning för att
målsättningen inom äldreomsorgen skall kunna uppnås.
Kraven på sjukvården kommer att öka även om svenska
pensionärer blir friskare eftersom de blir allt fler i de riktigt
höga åldrarna. Kraven på hemsjukvården kommer att öka.
Samma sak gäller sjukhusvården. Om vi räknar fram dagens
vårdutnyttjande och ger sekelskiftets befolkning, i olika
åldrar, samma chans till vård som idag, skall korttidsvården
byggas ut med 10 procent, långtidsvården med 22 procent
och psykvården med 8 procent. Behoven av vård ökar och
fortsätter att öka.
Var tredje ålderspensionär blir någon gång under ett
kalenderår intagen för akutvård. Den slutna somatiska
akutsjukvården är ett av samhällets viktigaste stöd för att
äldre skall kunna fortsätta att bo hemma så länge som
möjligt. Antalet akutvårdsplatser får inte fortsätta att minska
om detta går ut över de äldres behov av sjukvård.
Socialstyrelsens tredje Ädelutvärdering påtalar att
utskrivning från akutvården sker ibland efter så korta
vårdtider att man tvingas ta in patienten närmast omgående
igen. Denna utveckling måste bromsas. Den är varken
human eller kostnadseffektiv.
Den stora utmaningen
Det är en av vårt lands största utmaningar att kunna ge
trygghet, vård och omsorg av god kvalitet till de riktigt
gamla.
Den enda möjligheten att klara framtidens vårdbehov för
de äldre är att bli mer flexibla, inte låsa sig enbart i offentliga
lösningar. Det offentliga kan inte och kommer inte att kunna
ersätta den informella omsorgen.
Vård i livets slutskede
Ett värdigt avsked till livet bör vara en rättighet. När vi inte
längre kan bota och döden inom kort är oundviklig bör målet
för vården vara att ge patientens sista tid livskvalitet och en
lugn och värdig död. Det är angeläget att vara lyhörd för den
döendes och de anhörigas önskemål. Man måste kunna
erbjuda effektiv hjälp för kroppsliga besvär eller ångest.
Ingen skall behöva dö med smärtor eller ångest. Detta ställer
stora krav inte minst när vården sker i hemmet. Brister i
vårdpersonalens och läkarnas kunskaper då det gäller den
palliativa vården måste avhjälpas med utbildning.
Man måste försöka lägga upp vården i samråd med alla
berörda på så sätt att den döendes önskemål så långt möjligt
respekteras. Ibland kan önskemålen bäst tillfredsställas vid
särskilda vårdformer som hospicevård. Det är respekten för
människovärdet och inget annat som skall avgöra vårdens
innehåll.
Vårdgaranti till alla
Långa operations- och vårdköer kan inte accepteras, allra
minst när patienterna riskerar hälsan eller livet i väntan på
vård. Nu växer dessa köer igen. Det finns åtskilliga exempel
på att vården av äldre människor får stå tillbaka. Detta strider
mot hälso- och sjukvårdslagen vilket bl.a.
prioriteringsutredningen påpekat.
I mycket beror sjukvårdens otillräcklighet på
centralstyrning, stordriftstänkande, byråkrati, prestige, dålig
organisation och brist på flexibilitet. Under 30 år sjönk
vårdens produktivitet med en procent om året! Under de sista
tre åren skedde en kraftig förbättring med stigande
produktivitet och alltså ett bättre resursutnyttjande alla
vårdbehövande till fromma. En förklaring till den negativa
utvecklingen under 60-, 70- och 80-talen var att den politiska
styrningen av sjukvården var för stark. Nu skall den enligt
den socialdemokratiska regeringen åter stärkas med en
närmast total landstingsmakt över vården. De tidigare spåren
borde förskräcka och avskräcka från sådana förslag.
Patienternas önskemål, den medicinska kompetensen och de
enskilda initiativen har inte givits ett tillräckligt utrymme
tidigare och skall nu åter beskäras. Den fria etableringsrätten
måste kvarstå eftersom man annars inskränker patienternas
möjligheter att fritt välja läkare och sjukgymnast.
Vi har föreslagit en väsentlig förbättring för patienterna
genom en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring som ger
patienterna valfrihet utan att öka den enskildes kostnader.
Genom att sjukvårdsförsäkringen bättre fördelar vårdens
resurser kan en stor del av kostnaderna för långa
sjukskrivningar, förtidspensioneringar och andra
hjälpinsatser från det allmänna undvikas. I stället kan
resurserna användas för att ge vård i tid, det vill säga minska
vårdköerna och de kostnader dessa för med sig såväl för den
enskilde som för samhället i stort. Patienter som i dag vistas
på sjukhuskliniker utan att behöva den kvalificerade vård
som där ges kan få omsorg i andra former. Det ger såväl
humanitära som ekonomiska fördelar. Allt detta är viktigt
men kanske allra viktigast för de gamla.
Dessa synpunkter utvecklas mera utförligt i vår motion om
hälso- och sjukvården.
Ta vara på de äldres arbetsvilja
Genom sitt val av vård styr de äldre vart resurserna går. I
ett samhälle präglat av humanism och därmed valfrihet för
den enskilde skall det vara så och samtidigt skall stöd efter
behov till den svage som ej kan välja garanteras. Enskild
verksamhet skall därvid, som vi tidigare nämnt, få samma
rätt till bidrag som verksamhet i kommunal regi.
Det faktum att en människa blivit pensionär innebär inte
att hon eller han blivit oförmögen till arbete. Tvärtom utgör
pensionärerna många gånger samhällets mest erfarna och
välutbildade arbetskraft, var och en inom sitt område.
Många äldre kan dock vilja välja ett annat arbetsområde
än det de tidigare ägnat sig åt, t.ex. att mot skälig ersättning
ge hjälp åt andra pensionärer, en enligt flera forskare
nödvändighet om vi skall klara att möta framtidens växande
vårdbehov. De många inte så gamla men numer mycket
friska pensionärerna kan här finna en sysselsättning full av
meningsfyllt innehåll, utvecklande och stimulerande jämfört
med många av de terapisysselsättningar som många
arbetsföra alltför fort erbjuds.
Personalen -- den viktigaste resursen
Vårdarbete ställer stora krav på personalen. Inom få
arbetsområden kommer man människor så nära. Arbetet
sliter emellertid såväl psykiskt som fysiskt.
Vårdsektorn har med sitt löneläge det svårt att konkurrera
med främst det enskilda näringslivet. De stela
lönestrukturerna måste mjukas upp och anpassas till
marknadens krav annars riskerar vi att ej kunna möta
vårdbehoven från en växande äldregrupp. För att öka
ungdomars intresse av att arbeta inom hemvården bör man
sträva efter:
* möjligheter att utvecklas i arbetet,
* utrymme för egna initiativ,
* eget ansvar,
* en definierad yrkesroll,
* möjligheter till samverkan med andra,
* möjlighet att starta eget efter egen vårdfilosofi så länge
basala krav tillgodoses,
* möjlighet att utveckla egna idéer i konkurrens såväl med
den offentliga vårdgivaren som med andra privata
vårdgivare.
Att sådana krav tillgodoses är förmodligen minst lika
viktigt för yrkets attraktionskraft som lönenivån.
Eftersom ungdomskullarna framemot sekelskiftet kommer
att ha minskat med ca 20 procent får man söka även andra
rekryteringsvägar än gymnasieskolan. Man bör också få
sträva efter att utveckla hemtjänsten i dess helhet, det kan
gälla:
* minskad personalomsättning,
* höjd tjänstgöringsgrad,
* minskad arbetsskadefrekvens,
* bostädernas utrustningsstandard,
* tillgången till tekniska hjälpmedel,
* tillgången till arbetsredskap,
* ''ryggskola'', gymnastik på arbetstid,
Härvid kan också invandrargrupperna, som vi nämnt
tidigare, och den relativt stora åldersgruppen mellan 40 och
50 år vara en viktig resurs att söka rekrytera till
vårdutbildning.
De som arbetar inom äldrevården skulle tjäna på mångfald
och flexibilitet. För dem som valt att arbeta inom vårdsektorn
är möjligheten till val av arbetsgivare nu mycket begränsad.
Den lilla ökning som skapats under den moderatledda
regeringen hotas nu av den socialistiska återställarpolitiken
och landstingens och kommunernas stelbenthet. Bl.a.
innebär detta en hämsko för utvecklingen av nya
arbetsmetoder. Större möjligheter att byta arbetsplats och att
omsätta och utveckla egna idéer i fråga om vård och omsorg
skulle göra vårdyrkena mer attraktiva, vilket med tanke på
rekryteringsproblemen är nödvändigt. För personalen är det
viktigt med flera alternativa arbetsgivare. Det betyder
mycket för vårdyrkenas status, vilket också leder till att hög
personalomsättning och sjukfrånvaro kan nedbringas.
Äldreomsorgen står och faller med hemtjänsten. Det kan
därför inte nog framhållas att yrket som hemvårdare är
viktigt och borde tillerkännas högre status. Arbete i
hemtjänsten måste bli ett eftertraktat yrke.
Utbildning
Utbildningen behöver förbättras. Detta gäller inte minst
ergonomi, psykologi, kost- och konsumentkunskap. En
utbildning liknande den som ges vid hushållsskolorna och
lanthushållsskolorna skulle kunna vara lämplig. Inom
lanthushållsskolorna finns ett kursutbud som skulle vara
lämplig fortbildning för dem som i dag finns inom
hemtjänsten.
Det har rått stora rekryteringsproblem vad gäller
vårdutbildningarna över huvud taget, men särskilt till den
sociala servicelinjen. Den gemensamma treåriga
utbildningen för vård- och servicelinjerna inom
vårdgymnasiet har visat sig locka kunniga och intresserade
sökande.
Det är viktigt att denna utbildningslinje fortsätter och att
såväl rekryteringsbehov som antagningskrav noga
uppmärksammas. Kvaliteten i utbildningen är mycket viktig
inom ett område där yrkesutövarna kommer att svara för
vård, omvårdnad och service till äldre, sjuka, barn och
handikappade i hemmen.
Såväl vad gäller vårdlinjen som sociala servicelinjen vill
vi åter framföra tanken på lämplighetsbedömning. En
återgång till någon form av provelevtid, som förekom i
tidigare vårdutbildning, bör övervägas. Ett annat alternativ
vore att införa en yrkesinriktad arbetspraktik som
förkunskapskrav. Även genomgångna specialkurser på
gymnasiet bör kunna tillgodoräknas i detta sammanhang. Att
ställa ökade krav har visat sig göra vårdyrkena mer attraktiva
och kan höja deras status.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alternativ i äldrevården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Ädelreformen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgifter för sjukhemsboende,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett samlat läkaransvar på
sjukhemmen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett samlat kommunalt ansvar för
äldrevården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''VDN''-märkning av
äldreboendet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konkurrens i vården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hemtjänsten,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om små väl fungerande vårdhem,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukhem,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukhusvård,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vård av de riktigt gamla,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vård i livets slutskede,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vårdgaranti till alla,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ta till vara de äldres arbetsvilja,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att öka vårdyrkenas
attraktionskraft,1
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning.1
Stockholm den 13 januari 1995
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Leif Carlson (m)
My Persson (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Göte Jonsson (m)
Annika Jonsell (m)
Inger Koch (m)
Ulf Kristersson (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Bertil Persson (m)
Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)
Anna Åkerhielm (m)