Moderata utgångspunkter
De senaste åren har Sveriges ekonomiska situation blivit allt allvarligare. Vi tvingas nu på 90-talet betala för försyndelser som sträcker sig långt tillbaka i tiden och som fick sin kulmen under 80-talets kasinoekonomi.
I tider av svår ekonomi tvingas prioriteringar fram. Frågan dagens politiker ställs inför är hur prioriteringarna skall ske vad gäller välfärdspolitiken. Hur fungerar den ''generella välfärden''? Ger välfärdspolitiken stöd och hjälp till dem som verkligen behöver, eller gör de generella systemen att de som föga behöver ändock får stöd av samhällets begränsade resurser så att de individer som verkligen behöver inte kan få adekvat hjälp?
Det kommer enligt vår mening inte att vara möjligt att i framtiden behålla stora generella system som utan urskiljning gör det mer lönsamt att ta emot bidrag och stöd än att arbeta eller ger stöd utan åtskillnad även till dem som inte har ett absolut behov därav. Vi kommer att tvingas skapa system som bygger på större enskilt ansvar, på att ge stödet individuellt till dem som bäst behöver stöd och hjälp.
Moderata Samlingspartiet vill fördjupa välfärden och då måste den enskildes och familjens ställning stärkas.
Välfärdspolitiken måste därför reformeras. En av de allra viktigaste uppgifterna under detta decennium är att avreglera den i dag monopoliserade sociala tjänstesektorn, d.v.s. att fortsätta den valfrihetsrevolution som inleddes under de borgliga regeringsåren. Den nytillträdda regeringens ''återställarpolitik'' är enligt vår mening ett allvarligt hot mot välfärden då den åter konfirmerar kostsamma, kravlösa monopolsystem.
Den nya välfärdspolitiken måste ha som utgångspunkt ett system med gemensam finansiering men där resurserna styrs mot de reella behoven och i stor utsträckning följer de val som den enskilde själv träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar som valfriheten med det gemensamma ansvarets rättvisa och solidaritet med dem som ej kan välja. Det allmännas uppgift blir att säkerställa att även de individer som av olika skäl ej själva kan föra sin talan eller göra meningsfulla val garanteras med andra jämbördiga förhållanden.
En välfärdspolitik med denna inriktning kommer att möjliggöra en bättre service och ge helt nya möjligheter såväl för dem som arbetar inom vård, omsorg och utbildning som för dem som är beroende av dessa tjänster. Dessutom leder ett ökat inslag av konkurrens till bättre utnyttjande av resurserna och därmed till att köer och brister i dagens system kan angripas. En allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring ger alla rätt till valfri sjukvård utan att det kostar den enskilde något extra.
Människor skall kunna påverka hela sin livsmiljö inklusive vårdinriktningen i betydligt större utsträckning än vad som sker i dag.
Även svårt sjuka och handikappade måste få bestämma över sin vardag genom att på lika villkor få välja mellan olika former av service, vård och boende. Så långt detta är ekonomiskt och praktiskt möjligt måste de mest vårdbehövande också få behålla ett eget hem i äldrevården -- även sedan man flyttat till institution. Här måste särskild uppmärksamhet riktas mot de personer som behöver stöd för att föra sin talan och få sina intressen tillgodosedda.
Alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet.
Utgångspunkten för vår politik är att ansvaret skall läggas så nära den enskilda människan som möjligt.
Visionen kan sammanfattas på följande sätt: Sverige är ett välfärdssamhälle och att få färdas väl genom livet mot ålderdomen och att få nå denna med behållen värdighet, integritet och med bibehållen respekt för ens önskningar och val är ett framtidsmål att sträva efter.
Allt fler äldre
Svenskarna blir allt äldre. 1983 fanns det i vårt land 1,4 miljoner människor över 65 år. 1993 hade antalet stigit till 1,5 miljoner. 1983 fanns det 290 000 människor över 80 år. 1993 hade det antalet stigit till nästan 400 000. Statistiken visar att andelen personer över 80 år kommer att fortsätta att öka.
Svensken blir allt friskare och lever längre. Behovet av vård kommer allt senare i livet men när det väl uppstår är det oftast större och mer omfattande och tar en allt större del av de offentliga utgifterna i anspråk. De som är över 80 år konsumerar t.ex. 26 procent av de totala utgifterna för sjukvården. De som är 85 år och äldre har 38 gånger fler vårddagar än de som är 65 år och yngre. Ca 40 procent av sjukvårdens resurser och 60 procent av slutenvårdsplatserna används för vård av 75-åringar och äldre. Ca 25 procent av resurserna används under det sista levnadsåret. Detta belyser något det stora problem vi står inför då vi måste slå vakt om en värdig äldreomsorg.
Låt oss exemplifiera ytterligare. 1980 kostade den sociala hemhjälpen kommunerna (i 1990 års priser) 7,2 miljarder kronor. 1991 var kostnaden för kommunerna (i 1990 års priser) 16,3 miljarder kronor, d.v.s. en ökning med mer än 100 procent på tio år!
Detta visar att även om våra äldre blir friskare i den tidiga ålderdomen så blir behovet av stöd och hjälp allt större och allt mer kostnadskrävande för den växande gruppen mycket gamla. Det ställer helt nya krav på åtgärderna och på de prioriteringar som måste göras.
Äldreomsorgen -- ett vårdsystem i kris
Äldreomsorgen är fortfarande ett vårdsystem i kris. Rapporter som visar hur illa det är ställt kommer fortfarande. Bl.a. visar Socialstyrelsens tredje utvärdering av Ädel- reformen att brister i vård och omsorg, och kanske speciellt i medicinsk kontinuitet i vården, kvarstår. Rehabiliteringen av äldre liksom avsaknaden av adekvata diagnoser vid demens är otillfredsställande. Hemsjukvård och hjälpmedelsförsörjning brister. Gamla människor far illa av att vårdas och bo på fel sätt. Detta beror till stor del på att Ädelreformen inte löste de organisatoriska problem som hängde samman med gränsdragningen mellan huvudmännen utan bara flyttade gränserna. Vi moderater påtalade mycket tydligt vid införandet av reformen att risken var stor att att de nu beskrivna problemen skulle uppkomma.
Äldreomsorgen präglas i dag i stor utsträckning av ett kollektivistiskt tänkande. Det uppbrytande av monopol och frisläppande av konkurrerande vårdgivare och vårdmodeller som påbörjades under de borgerliga regeringsåren har stannat upp inför den socialistiska återställarpolitiken. För liten hänsyn tas till de enskildas önskemål. Äldre är oftast hänvisade till det boende eller den vård som det offentliga anvisar.
Operationsköerna och det stora antalet medicinskt färdigbehandlade åldringar som ligger kvar på akutsjukhusen, därför att de inte har någon annanstans att ta vägen, ökar igen.
Riskerna är uppenbara att kommunerna återgår till att se hemtjänsten som ett kommunalt monopol, där valfriheten inskränker sig till att de som önskar tjänsten kan tacka ja eller nej till det som erbjuds. Samtidigt har de anställda ingen möjlighet att förverkliga egna idéer eller välja en annan arbetsgivare om man blir oense om hur vården bäst kan bedrivas.
Välfärdsstaten har glömt bort de gamla, särskilt de dementa. Antalet dementa ökar -- och med vår ökande livslängd blir de ständigt fler. Oavsett om grundorsaken är Alzheimers sjukdom eller multiinfarktsjukdom är möjligheterna till effektiv bot ytterst begränsade. Det är angeläget att så långt möjligt vidmakthålla och utveckla det friska. Dessa patienter behöver mer än andra kontinuitet i vården utan omflyttningar och med en fast vårdpersonal och stöd i små grupper.
Kanske är det just här som det både ur vårdtagarens och personalens synpunkt är viktigt med flera alternativ. Flera arbetsgivare gör det möjligt att byta arbete utan att lämna vårdområdet. För den som så önskar ges möjlighet att starta en egen verksamhet. För den som vill vara kvar inom den offentliga vården är det bättre med en mer decentraliserad oganisation, som fungerar i konkurrens med andra alternativ. Förutsättningen för att vården skall fungera väl är också att dess lönestruktur avspeglar de krav vården ställer. Det gör den knappast i dag. Det är viktigt för vården att valfrihetsrevolutionen åter får ta fart.
Ofullgången äldrevårdsreform
I och med Ädelreformen fick kommunerna ansvaret för all äldreomsorg, bortsett från den rent sjukvårdande delen. All äldrevård flyttades över från landstingen till kommunerna. Bakgrunden till reformen var att den dåvarande ordningen med två huvudmän, kommuner och landsting, ofta medförde gränsdragningsproblem och en risk för att äldre ''hamnade mellan stolarna'' där ansvaret var otydligt. Vi moderater var dock tveksamma till reformens utformning. Vi menade att det enda sättet att undvika de problem med gränsdragningar som fanns vore att införa en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där valet av vård -- oavsett vem som är huvudman för vården -- helt lades över på den enskilde och där landstingen på sikt blev obehövliga. Vi kan nu konstatera att de uppföljningar och utvärderingar som gjorts ger oss helt rätt. Gränsdragningsproblemen finns kvar liksom oförmågan att fullt ut nyttja resurserna vilket leder till att de gamla i många fall fortfarande får en otillfredsställande vård och rehabilitering.
Enligt vår mening är det bästa sättet att lösa gränsdragningsproblemen att ansvaret för valet av sjukvård och omsorg överförs från kommuner och landsting till en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring som följer den enskilde patienten oavsett vilket sjukhem eller vilket sjukhus han eller hon väljer. Den av den borgerliga regeringen tillsatta utredningen om sjukvårdens framtida organisation och finansiering (HSU 2000) bör få i uppdrag att klara ut detaljerna vid en förändring av Ädelreformen i denna riktning.
Ett annat resultat av Ädelreformen var att kommunerna fick ta över sjukhemmen och också sätta avgiften för boende på dem. Ibland har detta tyvärr inneburit orimliga avgifter. Det händer att kommunerna inte tar hänsyn till att boende på sjukhem inte alltid kan jämföras med boende på servicehus eller ålderdomshem. Flerbäddsrum och omfattande vårdbehov är exempel på förhållanden som gör att det knappast går att jämställa boende på sjukhem med boende i andra former.
Den moderata utgångspunkten är att avgifterna måste sättas med hänsyn tagen till om man på sjukhemmet delar rum, om man har möjlighet att komma hem efter sjukhemsvistelsen och/eller om man har en kvarvarande make i bostaden. Avgifterna får inte vara sådana att de tvingar en kvarboende make/a att lämna sin bostad av ekonomiska skäl. En sammanvägning av hur alla vårdavgifter slår måste också göras.
Genom husläkarreformen har varje svensk fått möjlighet att få en ''egen'' läkare. Detta är en viktig valfrihetsreform. Men utvecklingen har visat att det uppstår praktiska problem med husläkarsystemet för boende vid sjukhem. Var och en kan och har rätt att ha en egen läkare varför ett sjukhem kan betjänas av många läkare. Ingen känner då ansvar för sjukhemmet som helhet eller för att personalen bibringas den utbildning som situationen vid just det vårdhemmet kräver. Lösningen med en medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) har visat sig bara lösa smärre delar av detta problem. Vi menar att det bör finnas endera en geriatrisk specialistläkare som har det övergripande ansvaret för hemmet, eller en allmänspecialist som har möjlighet till nära och täta konsultationer med en geriatrisk elller psykogeriatrisk specialist. Detta får givetvis inte hindra att var och en ändock kan välja och ha en egen husläkare som håller nära kontakt med den övergripande medicinskt ansvarige.
Enligt vår uppfattning löses de väsentligaste problemen inom äldreomsorgen med ett sjukvårdsförsäkringssystem som grund för reformen. Då undviks byråkratiska irrgångar och man får i stället en rikstäckande och rättvisande fördelning av kostnaden för äldresjukvården.
Ett samlat kommunalt ansvar
Huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen är i dag överfört till kommunerna men gränsdragningarna är svåra i fråga om vad som skall hänföras till sjukvård eller till äldreomsorg. Många gamla har hamnat ''mellan stolarna'' i huvudmannaskapstvister. Detta är oacceptabelt. Socialstyrelsens utvärdering av Ädelreformen understryker att problemen kvarstår.
Dagens gränsdragningar mellan primärkommunernas och landstingens uppgifter i äldrevården skapar således fortfarande onödiga problem. Många människor far illa medan kommun och landsting diskuterar vem som ansvarar för vad t.ex. rehabiliteringen av de gamla. Samtidigt som problemen växer fortsätter skattetrycket att stiga både kommunalt och nationellt genom regeringens vänsterpopulistiska politik. Det är en dubbel social nedrustning när det offentliga inte klarar problemen och hushållens ekonomi till följd av det höga skattetrycket undergrävs så att de saknar möjligheter att lösa problemen på annat sätt. Endast det fåtal som har mycket god ekonomi har någon reell valfrihet.
För att en förändring skall innebära en rejäl förbättring för de enskilda måste flera viktiga krav uppfyllas. Det får inte bara bli så att verksamheter flyttas från en stor organisation till en annan.
Monopolsituationen måste brytas, inte enbart organiseras om. Finansieringsansvaret måste bli sammanhållet och skilt från verksamhetsansvaret. Huvudmannaskapet, i bemärkelsen ansvaret för att erforderliga resurser finns, skall vara sammanhållet. Verksamheten, däremot, skall kunna bedrivas av många olika vårdgivare. Den borgerliga regeringens inledda avreglering och brytande av vårdmonopol måste fortsättas.
Det är de äldres och de sjukas villkor som skall forma vården och omsorgen. Det ligger en stor trygghet i att kunna utöva ett eget val och det kräver en ändrad syn på vad som ligger i begreppet huvudmannaskap. I dag betyder det alltför ofta att landstinget och kommunen finansierar och i egen regi producerar vård eller omsorg. De olika vårdgivare som under den moderatledda borgerliga regeringen kunnat erbjuda sina tjänster hotas nu av ''återställarpolitiken'' och därmed hotas mångfalden och respekten för människors fria val. Huvudmannaskapet borde, som ovan anförts, i stället ses som ett yttersta ansvar för att alla har tillgång till nödvändig vård eller omsorg, men verksamheten skall kunna bedrivas av många olika vårdgivare på lika villkor. Ett huvudmannaskap för äldrevården och äldreomsorgen utformat enligt dessa principer kan sammanföras och ligga hos primärkommunerna. Då tas alla goda krafter till vara genom att enskild och offentlig verksamhet verkar på samma villkor.
Mångfald ger kvalitet genom att det blir de enskildas önskemål som styr. För att mångfalden skall kunna utvecklas krävs att också finansieringen ändras. En allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring ger en bättre vård än om sjukvården finansieras via landstingsskatten. Patienten kan då välja mellan många olika vårdgivare genom att resurserna följer patientens val.
Sjukvårdsförsäkringen skall omfatta alla, även pensionärer, och innebära ett solidariskt betalningsansvar. Liksom den landstingsskatt den ersätter skall finansieringen ske efter inkomst. Även de som till följd av alltför låga inkomster inte betalar till försäkringen skall ges rätt att utnyttja den.
Valfriheten i den sociala servicen kan också garanteras genom att enskilda omsorgsgivare tillåts arbeta på lika villkor som den kommunala äldreomsorgen. Finansieringen förblir gemensam men valet den enskildes.
VDN-märk äldreboendet
I detta sammanhang vill vi föra fram tanken på att ''VDN- märka'' äldreboendet. I korthet skulle det innebära att man i förväg skulle veta vad varje boendeform innhåller.
Väljer man ett serviceboende värderar man sitt boende mer än behovet av eller önskan om kringservice och vård. Ett ålderdomshem prioriterar omsorgen och den sociala gemenskapen, medan ett sjukhem understryker vården på boendets bekostnad. Gruppboendet är en boendeform särskilt anpassad för den som lider av demenssjukdom.
Servicehusen kan utvecklas vidare genom att dagens funktioner i form av långvårdsklinik, gruppboende, ålderdomshem och rehabilitering samlas under samma tak. Den som flyttar sitt hem till servicehemmet och är frisk får stanna i sitt ''hem'' också när vederbörande blir sjuk. Detta kan åstadkommas genom att servicehuset kompletteras med resurser för sjukvård. I servicehuset skall man kunna erbjuda en gammal människa en bostad -- ett eget hem -- där hon har möjlighet att stanna livet ut. Det har stor beydelse för de anhöriga att kunna fortsätta besöken i ett hem som hålls intakt. Med en sådan inriktning av den praktiska politiken torde det vara möjligt att nå den självklara målsättningen, att ge våra gamla ett eget hem i äldrevården.
Ålderdomshemmen är den vård- och boendeform som passar bäst för många äldre med behov av en betydande tillsyn utan att för den skull behöva sjukvårdens resurser. Den debatt som varit om ålderdomshemmen har illustrerat hur viktigt det är att låta människors önskemål och inte politikers behovsbedömningar styra vården och omsorgen.
Det handlar således om att renodla de olika boendeformerna och att också ge valfrihet och inflytande i valet av boende och vårdform, att visa respekt för människan så att hon inte känner sig utlämnad. Vi vill understryka detta med citat ur boken ''Konsten att bli gammal'' av Barbro Holm-Löfgren och Lennart Brunander:
Anna berättar: När jag bodde hemma var jag mig själv. Fick visserligen be om hjälp. Men det fanns saker jag kunde göra. Här får man ge upp allting. Här känner man ett fullkomligt beroende. Får be om allt. Sätter de en på ett ställe har jag inte förmåga att komma iväg. Finns inte rullatorn på nära håll kan jag inte klara mig... Det är alltid så bråttom. Sen sitter jag tills någon förbarmar sig över mig. Jag är helt utlämnad.
Så skall det inte vara för de äldre, och vi moderater kan inte acceptera den storskaliga kollektivistiska syn och planering som lett till detta. Vem minns inte hur socialdemokraterna genom planekonomiska styrsystem nästan lyckades få kommunerna att lägga ner alla ålderdomshem.
Äldrevårdens inriktning skall vara att de patienter som så önskar så långt möjligt skall kunna erbjudas vård i det egna hemmet. Om vård på institution är nödvändig skall den ges vid små hemliknande enheter nära hemorten eller där den äldre så önskar.
Mångfald, valfrihet, respekt för den enskilda människan
Ökningen av antalet mycket gamla ställer stora krav på såväl akutvården som på olika alternativ som svarar för mer långvarig vård och omsorg. Tidig rehabilitering, väl utvecklad dag- och hemsjukvård och effektivt samarbete med anhöriga, distriktssköterskor och den kommunala hemtjänsten kan ge förbättrad vård och ett mer effektivt utnyttjande av resurserna med bibehållen respekt för den äldres frihet och värdighet.
Mångfald och valfrihet hör samman liksom med respekten för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Behovet att kunna välja, önskemål om hur man vill ha det och att kunna påverka sin situation blir inte mindre därför att åldern stiger och krafterna avtar. Tvärtom är det snarast så att behovet av mångfald ökar i skeden då bl.a. fysiska begränsningar sätter in. För att åter citera Konsten att bli gammal:
Jag önskar bo i en liten våning med kök och rum som är ganska rymligt och har fönster åt söder och väster och motsvarande åt öster eller norr. I närheten skulle bo en frisk, vänlig och hjälpsam medmänniska, som hade möjlighet att komma kväll och morgon och ordna med nödiga tjänster.
Den kommunala och landstingskommunala vården och omsorgen skall utsättas för konkurrens. Vården är många gånger mycket bra, men den kan bli bättre om det finns alternativ. Den offentliga verksamheten kan dra nytta av vad alternativen utvecklar och prövar. Alternativen kan och bör finnas på alla områden som servicehus, ålderdomshem, sjukhem och hemtjänst. Genom mångfald nås såväl sociala som ekonomiska fördelar. Erfarenheten visar att alternativen snarare är mindre kostnadskrävande än de traditionella vård- och omsorgsformerna i offentlig regi, inte minst därför att kostnaderna för administration och byråkrati minskar. Därför är det så viktigt, för att ge de äldre en värdig vård, att valfrihetsreformen som den borgerliga regeringen inledde får fortsätta. Även det informella frivilliga arbetet måste stimuleras om en god omsorg med många alternativ skall kunna finnas.
Alternativ inom äldreomsorgen som uppfyller de kvalitetskrav som alltid måste ställas, det må gälla såväl institutionell omsorg som hemtjänstverksamhet, bör enligt vår mening berättiga till bidrag från stat och kommun på samma villkor som motsvarande offentliga verksamhet.
Vi har i motion 1994/95:So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hos regeringen begärt förslag till lagstadgad rätt till valfrihet för de äldre.
Vi anser mot denna bakgrund att i hälso- och sjukvårdslagen tydligt skall inskrivas respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. På så sätt respekteras hennes valfrihet. Riksdagen bör därför hos regeringen begära förslag till lagstiftning med denna innebörd.
Hemtjänsten nödvändig -- men otillräcklig
Att de allra flesta gamla är nöjda med den hjälp de får visar studier som gjorts i några kommuner. De kritiska synpunkter som framförts är främst att de äldre vill ha mer hjälp. De har också små möjligheter att påverka vilken hjälp de får och på vilket sätt den ges. Detta beror inte bara på brist på personal. Det är också brist på organisation. Hemhjälpen byggdes ut kraftigt under 60- och 70-talen, antalet hjälptagare tredubblades. Under 80-talet stoppades detta upp. Vi fick färre hjälptagare än vi hade tidigare, och från flera håll i landet kom indikationer på att antalet hjälptimmar minskat. Det är alltså inte så att det är färre som får mer. Delvis beror detta på att man rationaliserat, man har blivit effektivare inom den offentliga sektorn vilket är bra och var nödvändigt men vi måste vara uppmärksamma på var gränsen till försämrad vård går.
Kommunerna måste medverka till flexibla lösningar. Man kan t.ex. bilda små arbetslag där schema och arbetstider läggs efter de äldres behov och med en grundbemanning som gör det möjligt att täcka kortare frånvaro med ordinarie personal. Det skall också vara möjligt att få anställa en granne eller anhörig efter samma taxa som gäller i övrigt inom hemtjänsten.
Självkänslan stärks hos den som behöver hjälp i hemmet om vederbörande själv får bestämma utformningen och tiden för insatserna och likaså vem som skall hjälpa till hemma. Redan från början kan man då i större utsträckning komma överens om arbetets uppläggning. Detta kan också påverka de personliga relationerna positivt. Att själv kunna bestämma när och hur maten skall lagas och serveras, när promenaden skall tas eller vid vilken tid man skall gå till sängs måste vara en självklarhet även för de äldre.
Kyrkor, samfund, pensionärsföreningar och andra ideella organisationer och enskilda personer kan också i större utsträckning och med samma stöd från det allmänna engageras i hemvårdsarbetet. Anhöriga gör idag mycket. Det finns mängder av studier över detta. Sannolikt kommer anhöriga att behöva gör ännu mer. Vi måste alltså starta en diskussion om hur vi på bästa sätt skall och kan stötta de anhöriga för att anhörigvården skall bli så bra som möjligt.
Även bostadsföretag och bostadsrättsföreningar kan engageras i äldrevårdsarbetet. Företag kan skapa servicehus för sina pensionärer. Ett alternativ, som kan få speciell betydelse, är ''grannskapskollektiven'', där de boende i ett område hjälps åt med service och fritidssysselsättningar. Inte minst i storstädernas höghusförorter kan föreningar och organisationer, bildade av de boende själva, göra väsentliga insatser för de äldre.
Hemtjänst i enskild regi innebär en välkommen förstärkning. Genom sin organisation som företag med ett begränsat antal hemvårdare bör sådan hemtjänst kunna erbjuda stor kontinuitet och kanske också en bättre helhetssyn och högre servicenivå. Även för dem som arbetar i hemtjänsten är det bra att kunna välja arbetsgivare. Detta kan också underlätta rekryteringen till detta viktiga yrke. Det är därför mot de äldres intresse när privata etableringar motarbetas av ideologiska skäl.
Inför framtiden vet vi att antalet äldre med invandrarbakgrund kommer att öka. Det kommer att ställa delvis nya krav på hemtjänstpersonal vad gäller språkkunskaper och kunskaper om andra kulturer. Det är också tänkbart att invandrarorganisationerna kan vara intresserade av att starta egen hemtjänstverksamhet.
Matlag, telefonkedjor, larm, s.k. väntjänst och organiserade besöksrundor med hjälp av pensionärsorganisationer kompletterar och underlättar för hemtjänsten. Ett sätt att ytterligare förstärka hemtjänstens insatser vore att låta pensionärer medverka ännu mera aktivt.
Hemvårdspersonalens arbetsuppgifter är mångskiftande och ställer krav på både praktiska färdigheter och mognad. Att arbeta ensam i en annan persons hem, även om man ingår i ett arbetslag, är ett stort ansvar.
För dem som saknar tillräcklig praktisk erfarenhet från arbete i hemmet bör utbildningen vara avslutad innan de självständigt börjar sin tjänst. Utbildning i bland annat matlagning, städning och enklare sjukvård är då nödvändig. Det beräknas att hemtjänsten kommer att behöva 70 000-- 100 000 fler anställda fram till år 2000. Eftersom den relativa arbetskraftstillgången minskar kommer det också att bli allt viktigare att utbilda arbetskraft inom olika åldersgrupper till vårdyrkena.
En fråga som alltid tas upp vid diskussioner om hemhjälpen är de ofta förekommande personalbyten som inte är betingade av personalomsättning, sjukdom, semester eller annat godtagbart skäl. Det har förekommit en rad självtagna rutiner som att alla 12--18 hemvårdare, som ingår i gruppen, i tur och ordning ''skall arbeta hos alla brukare inom distriktet'' eller att hemtjänstassistenten motiverat ideliga byten med ''farhågor för emotionella bindningar''. Kontinuiteten i vården är oerhört viktig. Om den äldre eller den handikappade trivs bra tillsammans med hemvårdaren och arbetet i övrigt löper bra saknas, enligt vår mening, all anledning att byta personal. Här bör diskussionen om personlig assisent som den förts i LSS vara vägledande för inställningen i denna fråga.
Alternativa vårdformer bör stödjas
När den gamle inte längre kan bo i sitt hem utan måste flytta, detta är i många fall oundvikligt då de gamlas sjukdomar ofta är kroniska och man till slut trots alla insatser och hjälpmedel inte kan nå en förbättring eller vidmakthålla ett tillstånd som medger eget boende, så är det noga med att flytta deras ''hem'' till institutionen och inte bara personen. En dörr att stänga om en egen bostad är en absolut förutsättning för en människovärdig vård. Men det är inte det enda. Därutöver krävs det respekt och rätt till egen dygnsrytm där individens integritet och självbestämmande är själva grundvalen för vårdarbetet.
Att ha en egen bostad, en privat sfär, där man själv bestämmer är en mänsklig rättighet och en förutsättning för att de äldre skall kunna orka leva med sina sjukdomar.
Det finns goda exempel på lyckade satsningar på en modern typ av ålderdomshem och många nya sådana tillkom under den borgerliga regeringsperioden. Det är viktigt att detta arbete fortsätter och vidarutvecklas.
Med bl.a. försäkringsbolag som medfinansiär kan olika former av seniorprojekt utvecklas. Sådana koncept underlättar äldreomsorgen för kommunerna utan att skattemedel behöver tillskjutas. Därutöver öppnas möjligheter till ett ökat samarbete med huvudmännen för hemtjänst och hemsjukvård. Det kan innebära att projektet kompletterar eller på entreprenadbasis tar över dessa tjänster.
Samtidigt har emellertid pågått en utveckling där många mindre enskilda sjuk- och vårdhem har lagts ned utifrån principen om avinstitutionalisering. Vi anser att detta är fel. Det är högst oansvarigt av kommuner och landsting att förorsaka att små, väl fungerande, såväl offentliga som privata sjuk- och vårdhem tvingas upphöra, samtidigt som behovet av vård och omsorg är ökande. De enskilda sjukhemmen bör stimuleras till, inte hindras från, att alltmer ägna sig åt sjukhemsvården. Ytterligare enskilda alternativ bör tillkomma.
Den borgerliga majoriteten i socialutskottet påtalade detta i ett betänkande (1992/93:SoU19), och i motion 1994/95:So4 av Gullan Lindblad m.fl. begärdes att lagen kompletterades för att säkerställa de små vårdhemmens existens som ett boendealternativ av många.
Sjukhem
Även om en god dag- och hemsjukvård kan ge många möjlighet att bo hemma och även med väl fungerande ålderdomshem kommer ändå behovet av långvård i någon form att finnas kvar. Denna vårdform behöver dock förändras och förbättras. Patienterna måste erbjudas en mer hemliknande miljö, främst genom mindre sjukhem med god omvårdnad och bra behandling och utan den institutionsprägel som stora långvårdskliniker eller sjukhus har.
Patienterna måste få välja mellan eget rum eller att bo tillsammans med andra. Eget rum är inte det bästa för alla. Ensamhet kan vara mycket påfrestande. Att timme efter timme, dygn efter dygn ligga med stängd dörr, som endast öppnas för snabba aktiviteter från personalens sida, kan bli outhärdligt. En egen bostad innebär mer än ett eget rum. Den innebär rätten för den vårdtagande själv att bestämma om han vill bo ensam eller inte. Patienternas människovärde måste värnas.
I små hemliknande sjukhem kan miljön utformas så att hänsyn tas till de särskilda behov och förutsättningar som de boende har.
Sjukhusvården
En väl fungerande sjukvård är en förutsättning för att målsättningen inom äldreomsorgen skall kunna uppnås. Kraven på sjukvården kommer att öka även om svenska pensionärer blir friskare eftersom de blir allt fler i de riktigt höga åldrarna. Kraven på hemsjukvården kommer att öka. Samma sak gäller sjukhusvården. Om vi räknar fram dagens vårdutnyttjande och ger sekelskiftets befolkning, i olika åldrar, samma chans till vård som idag, skall korttidsvården byggas ut med 10 procent, långtidsvården med 22 procent och psykvården med 8 procent. Behoven av vård ökar och fortsätter att öka.
Var tredje ålderspensionär blir någon gång under ett kalenderår intagen för akutvård. Den slutna somatiska akutsjukvården är ett av samhällets viktigaste stöd för att äldre skall kunna fortsätta att bo hemma så länge som möjligt. Antalet akutvårdsplatser får inte fortsätta att minska om detta går ut över de äldres behov av sjukvård. Socialstyrelsens tredje Ädelutvärdering påtalar att utskrivning från akutvården sker ibland efter så korta vårdtider att man tvingas ta in patienten närmast omgående igen. Denna utveckling måste bromsas. Den är varken human eller kostnadseffektiv.
Den stora utmaningen
Det är en av vårt lands största utmaningar att kunna ge trygghet, vård och omsorg av god kvalitet till de riktigt gamla.
Den enda möjligheten att klara framtidens vårdbehov för de äldre är att bli mer flexibla, inte låsa sig enbart i offentliga lösningar. Det offentliga kan inte och kommer inte att kunna ersätta den informella omsorgen.
Vård i livets slutskede
Ett värdigt avsked till livet bör vara en rättighet. När vi inte längre kan bota och döden inom kort är oundviklig bör målet för vården vara att ge patientens sista tid livskvalitet och en lugn och värdig död. Det är angeläget att vara lyhörd för den döendes och de anhörigas önskemål. Man måste kunna erbjuda effektiv hjälp för kroppsliga besvär eller ångest. Ingen skall behöva dö med smärtor eller ångest. Detta ställer stora krav inte minst när vården sker i hemmet. Brister i vårdpersonalens och läkarnas kunskaper då det gäller den palliativa vården måste avhjälpas med utbildning.
Man måste försöka lägga upp vården i samråd med alla berörda på så sätt att den döendes önskemål så långt möjligt respekteras. Ibland kan önskemålen bäst tillfredsställas vid särskilda vårdformer som hospicevård. Det är respekten för människovärdet och inget annat som skall avgöra vårdens innehåll.
Vårdgaranti till alla
Långa operations- och vårdköer kan inte accepteras, allra minst när patienterna riskerar hälsan eller livet i väntan på vård. Nu växer dessa köer igen. Det finns åtskilliga exempel på att vården av äldre människor får stå tillbaka. Detta strider mot hälso- och sjukvårdslagen vilket bl.a. prioriteringsutredningen påpekat.
I mycket beror sjukvårdens otillräcklighet på centralstyrning, stordriftstänkande, byråkrati, prestige, dålig organisation och brist på flexibilitet. Under 30 år sjönk vårdens produktivitet med en procent om året! Under de sista tre åren skedde en kraftig förbättring med stigande produktivitet och alltså ett bättre resursutnyttjande alla vårdbehövande till fromma. En förklaring till den negativa utvecklingen under 60-, 70- och 80-talen var att den politiska styrningen av sjukvården var för stark. Nu skall den enligt den socialdemokratiska regeringen åter stärkas med en närmast total landstingsmakt över vården. De tidigare spåren borde förskräcka och avskräcka från sådana förslag. Patienternas önskemål, den medicinska kompetensen och de enskilda initiativen har inte givits ett tillräckligt utrymme tidigare och skall nu åter beskäras. Den fria etableringsrätten måste kvarstå eftersom man annars inskränker patienternas möjligheter att fritt välja läkare och sjukgymnast.
Vi har föreslagit en väsentlig förbättring för patienterna genom en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring som ger patienterna valfrihet utan att öka den enskildes kostnader. Genom att sjukvårdsförsäkringen bättre fördelar vårdens resurser kan en stor del av kostnaderna för långa sjukskrivningar, förtidspensioneringar och andra hjälpinsatser från det allmänna undvikas. I stället kan resurserna användas för att ge vård i tid, det vill säga minska vårdköerna och de kostnader dessa för med sig såväl för den enskilde som för samhället i stort. Patienter som i dag vistas på sjukhuskliniker utan att behöva den kvalificerade vård som där ges kan få omsorg i andra former. Det ger såväl humanitära som ekonomiska fördelar. Allt detta är viktigt men kanske allra viktigast för de gamla.
Dessa synpunkter utvecklas mera utförligt i vår motion om hälso- och sjukvården.
Ta vara på de äldres arbetsvilja
Genom sitt val av vård styr de äldre vart resurserna går. I ett samhälle präglat av humanism och därmed valfrihet för den enskilde skall det vara så och samtidigt skall stöd efter behov till den svage som ej kan välja garanteras. Enskild verksamhet skall därvid, som vi tidigare nämnt, få samma rätt till bidrag som verksamhet i kommunal regi.
Det faktum att en människa blivit pensionär innebär inte att hon eller han blivit oförmögen till arbete. Tvärtom utgör pensionärerna många gånger samhällets mest erfarna och välutbildade arbetskraft, var och en inom sitt område.
Många äldre kan dock vilja välja ett annat arbetsområde än det de tidigare ägnat sig åt, t.ex. att mot skälig ersättning ge hjälp åt andra pensionärer, en enligt flera forskare nödvändighet om vi skall klara att möta framtidens växande vårdbehov. De många inte så gamla men numer mycket friska pensionärerna kan här finna en sysselsättning full av meningsfyllt innehåll, utvecklande och stimulerande jämfört med många av de terapisysselsättningar som många arbetsföra alltför fort erbjuds.
Personalen -- den viktigaste resursen
Vårdarbete ställer stora krav på personalen. Inom få arbetsområden kommer man människor så nära. Arbetet sliter emellertid såväl psykiskt som fysiskt.
Vårdsektorn har med sitt löneläge det svårt att konkurrera med främst det enskilda näringslivet. De stela lönestrukturerna måste mjukas upp och anpassas till marknadens krav annars riskerar vi att ej kunna möta vårdbehoven från en växande äldregrupp. För att öka ungdomars intresse av att arbeta inom hemvården bör man sträva efter:
* möjligheter att utvecklas i arbetet,
* utrymme för egna initiativ,
* eget ansvar,
* en definierad yrkesroll,
* möjligheter till samverkan med andra,
* möjlighet att starta eget efter egen vårdfilosofi så länge basala krav tillgodoses,
* möjlighet att utveckla egna idéer i konkurrens såväl med den offentliga vårdgivaren som med andra privata vårdgivare.
Att sådana krav tillgodoses är förmodligen minst lika viktigt för yrkets attraktionskraft som lönenivån.
Eftersom ungdomskullarna framemot sekelskiftet kommer att ha minskat med ca 20 procent får man söka även andra rekryteringsvägar än gymnasieskolan. Man bör också få sträva efter att utveckla hemtjänsten i dess helhet, det kan gälla:
* minskad personalomsättning,
* höjd tjänstgöringsgrad,
* minskad arbetsskadefrekvens,
* bostädernas utrustningsstandard,
* tillgången till tekniska hjälpmedel,
* tillgången till arbetsredskap,
* ''ryggskola'', gymnastik på arbetstid,
Härvid kan också invandrargrupperna, som vi nämnt tidigare, och den relativt stora åldersgruppen mellan 40 och 50 år vara en viktig resurs att söka rekrytera till vårdutbildning.
De som arbetar inom äldrevården skulle tjäna på mångfald och flexibilitet. För dem som valt att arbeta inom vårdsektorn är möjligheten till val av arbetsgivare nu mycket begränsad. Den lilla ökning som skapats under den moderatledda regeringen hotas nu av den socialistiska återställarpolitiken och landstingens och kommunernas stelbenthet. Bl.a. innebär detta en hämsko för utvecklingen av nya arbetsmetoder. Större möjligheter att byta arbetsplats och att omsätta och utveckla egna idéer i fråga om vård och omsorg skulle göra vårdyrkena mer attraktiva, vilket med tanke på rekryteringsproblemen är nödvändigt. För personalen är det viktigt med flera alternativa arbetsgivare. Det betyder mycket för vårdyrkenas status, vilket också leder till att hög personalomsättning och sjukfrånvaro kan nedbringas.
Äldreomsorgen står och faller med hemtjänsten. Det kan därför inte nog framhållas att yrket som hemvårdare är viktigt och borde tillerkännas högre status. Arbete i hemtjänsten måste bli ett eftertraktat yrke.
Utbildning
Utbildningen behöver förbättras. Detta gäller inte minst ergonomi, psykologi, kost- och konsumentkunskap. En utbildning liknande den som ges vid hushållsskolorna och lanthushållsskolorna skulle kunna vara lämplig. Inom lanthushållsskolorna finns ett kursutbud som skulle vara lämplig fortbildning för dem som i dag finns inom hemtjänsten.
Det har rått stora rekryteringsproblem vad gäller vårdutbildningarna över huvud taget, men särskilt till den sociala servicelinjen. Den gemensamma treåriga utbildningen för vård- och servicelinjerna inom vårdgymnasiet har visat sig locka kunniga och intresserade sökande.
Det är viktigt att denna utbildningslinje fortsätter och att såväl rekryteringsbehov som antagningskrav noga uppmärksammas. Kvaliteten i utbildningen är mycket viktig inom ett område där yrkesutövarna kommer att svara för vård, omvårdnad och service till äldre, sjuka, barn och handikappade i hemmen.
Såväl vad gäller vårdlinjen som sociala servicelinjen vill vi åter framföra tanken på lämplighetsbedömning. En återgång till någon form av provelevtid, som förekom i tidigare vårdutbildning, bör övervägas. Ett annat alternativ vore att införa en yrkesinriktad arbetspraktik som förkunskapskrav. Även genomgångna specialkurser på gymnasiet bör kunna tillgodoräknas i detta sammanhang. Att ställa ökade krav har visat sig göra vårdyrkena mer attraktiva och kan höja deras status.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativ i äldrevården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Ädelreformen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgifter för sjukhemsboende,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samlat läkaransvar på sjukhemmen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett samlat kommunalt ansvar för äldrevården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ''VDN''-märkning av äldreboendet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrens i vården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemtjänsten,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om små väl fungerande vårdhem,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukhem,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukhusvård,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård av de riktigt gamla,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i livets slutskede,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdgaranti till alla,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta till vara de äldres arbetsvilja,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att öka vårdyrkenas attraktionskraft,1
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning.1
Stockholm den 13 januari 1995 Gullan Lindblad (m) Sten Svensson (m) Leif Carlson (m) My Persson (m) Gustaf von Essen (m) Margit Gennser (m) Stig Grauers (m) Rolf Gunnarsson (m) Hans Hjortzberg-Nordlund (m) Tomas Högström (m) Göte Jonsson (m) Annika Jonsell (m) Inger Koch (m) Ulf Kristersson (m) Margareta E Nordenvall (m) Bertil Persson (m) Birgitta Wichne (m) Liselotte Wågö (m) Anna Åkerhielm (m)
1 Yrkandena 17 och 18 hänvisade till UbU