Motion till riksdagen
1994/95:So201
av Leif Carlson m.fl. (m)

Förbud mot s.k. indirekt tobaksreklam


Åsikten att man bör förbjuda s.k. indirekt tobaksreklam har
framförts vid olika tillfällen. Nu har en utredning tillsatts
(kommittédirektiv 1994:88) som bland annat har den
betydelsefulla uppgiften att en gång för alla gå igenom de
olika problem som kan vara förenade med ett förbud mot
indirekt reklam. Utredaren har dessutom uppmanats att
undersöka möjligheten att införa förbud.
Införande av ett förbud mot indirekt tobaksreklam har
upprepade gånger stött på motstånd. En av orsakerna till
detta har varit att man insett att ett sådant förbud kräver
djuplodande analyser av vilka effekter det skulle komma att
medföra. En annan är att man har sett stora praktiska
problem med att förbjuda indirekt reklam.
Följande exempel på hinder för ett förbud kan ges.
1. Stort ingrepp -- osäker effekt
Det strider mot det i grundlagen fastlagda skyddet för
yttrande- och tryckfrihet. För att införa ett förbud är man
således tvingad att ändra vår grundlag och inskränka
rättigheter som är mycket djupt förankrade och har lång
tradition i vårt demokratiska samhälle.
Innan man beslutar åtgärder måste man förvissa sig om att
man verkligen uppnår det man eftersträvar med ett förbud.
Det man vill uppnå genom ett förbud kan antas vara en
minskad tobakskonsumtion. Nu är det emellertid ingenting
som tyder på att ett förbud mot indirekt reklam verkligen har
någon effekt på konsumtionen av tobak. Man bör därför
ifrågasätta om man inte i stället bör invänta och se om det i
somras införda reklamförbudet får någon effekt. Skulle så
inte vara fallet är det väl knappast troligt att ett förbud mot
indirekt tobaksreklam skulle kunna ha någon som helst
ytterligare effekt. I sådana fall bör man självfallet avstå från
att göra ingrepp i yttrande- och tryckfriheten.
Yttrande- och tryckfriheten har redan naggats i kanten
genom den år 1976 införda undantagsregeln i 1 kap. 9 §
tryckfrihetsförordningen (TF) vilken medförde att man
öppnade för ett förbud mot kommersiell marknadsföring av
tobaksvaror. Sådan lagstiftning har sedan införts. I direktivet
sägs att ett förbud mot indirekt tobaksreklam skulle få direkt
stöd genom denna undantagsbestämmelse. Något sådant
stöd finns emellertid inte i TF eftersom indirekt
tobaksreklam inte förutsätter någon avsikt att marknadsföra
en tobaksvara. Det undantag som finns i TF gäller nämligen
endast reklam där det finns sådan avsikt att marknadsföra
tobaksvaror.
2. Konfiskation
Ett förbud mot indirekt reklam innebär även en
inskränkning av den i Europakonventionen skyddade
egendomsrätten. Varumärkesrätten omfattas nämligen av
äganderättsskyddet i det första tilläggsprotokollet till
Europakonventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna.
Europakonventionen kommer från den 1/1 1995 att ha
införlivats med Sveriges rättsordning.
Ett förbud för ett företag att använda sina varumärken
skulle närmast fungera som en konfiskation eftersom
äganderätten därigenom helt förlorar sitt värde. Detta slags
drastiska ingrepp i äganderätten är knappast i linje med den
europeiska rättstradition som Sverige numera anslutit sig till
genom att säga ja till EU.
Vid en konfiskation måste naturligtvis frågan om
ersättning beaktas. Skadeståndskrav är möjliga att driva
enligt Europakonventionen vilket bland annat visas genom
det s.k. Sporrong- och Lönnrothmålet. Där dömdes Sverige
att betala skadestånd på grund av överträdelse av
Europakonventionens egendomsskydd.
Ett förbud skulle också strida mot varumärkesrätten. För
företag med starka varumärken tillhör varumärken dess
viktigaste tillgångar (världens starkaste varumärken har
värderats till omkring 250 miljarder kronor). Att utnyttja
dessa genom logo-licensing är ett välkänt och accepterat sätt
för innehavaren att använda dessa tillgångar. Ett förbud mot
detta skulle därför bryta mot en av varumärkesrättens
grundläggande principer, rätten att inneha och använda
starka varumärken.
3. Strider mot Pariskonventionen
På samma sätt är ett förbud oförenligt med Sveriges
förpliktelser enligt Pariskonventionen. Enligt konventionen
får medlemsländerna nämligen inte vägra registrering av ett
märke på grund av beskaffenheten hos den vara det är tänkt
att användas på. Registrering får heller inte vägras av
varumärken som på ett riktigt sätt är registrerade i
hemlandet. Enligt Pariskonventionens syfte och utformning
och allmänna varumärkesrättsliga principer skyddas också
användningen av ett registrerat märke, varför ett förbud som
inte rör registrering utan endast användningen av varumärket
även det strider mot Pariskonventionen.
Det verkar också som om de som förordar ett förbud inte
har tänkt på hur långtgående ett förbud mot s.k. indirekt
tobaksreklam såsom det definierats i direktivet faktiskt är. Ett
exempel är den bild som i oktober visades i Svenska
Dagbladet där Yitzhak Rabin och kung Hussein tillsammans
rökte en fredscigarett och visade sina cigarettpaket. Med
direktivets definition kommer även sådana bilder att
förbjudas. De utgör direkt tobaksreklam. Man kan nämna
många andra exempel på produkter som kan komma att
förbjudas trots att det inte är fråga om tobaksreklam, t.ex.
Prince tennisracket, Dunhill rakvatten, Yves Saint Laurents,
Pierre Cardins och Marlboro Classic kläder samt Mercedes
bilar (eftersom det även finns cigaretter som heter
Mercedes)!
4. Handelshinder
Som medlem i Europeiska unionen får Sverige inte införa
importhinder för varor från övriga medlemsländer. Genom
att införa lagstiftning som förhindrar marknadsföring eller
användning av importerade varor på grund av de varumärken
produkten bär uppkommer självfallet just sådant
handelshinder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot indirekt tobaksreklam.

Stockholm den 12 januari 1995

Leif Carlson (m)

Inger René (m)

Liselotte Wågö (m)