Den 1 juli 1991 trädde nu gällande lag om folkbokföring
(1991:481) i kraft. Redan före dess tillkomst uttalades från
flera institutioner och organisationer farhågor om problem
med tillgänglighet, kontinuitet m.m., inte minst med tanke
på framtida forskning.
Det finns olika uppfattningar om hur den nya ordningen
fungerar för den dagliga löpande verksamheten, men efter
inledande problem tycks det hela fungera på ett
tillfredsställande sätt om man endast ser till själva
registerfunktionen. En del brister har dock belysts. En av
dem gäller att det t.ex. föreligger risker med att svenska
präster med vigselrätt, som tjänstgör utrikes, till skillnad från
de territoriella församlingarna i riket inte är ålagda att hålla
sig med ministerialböcker och att det kan bli svårt att
dokumentera förrättningar av juridisk betydelse, om
handlingar inte blivit registrerade eller om de för någon efter
en längre utlandsbosättning förkommit. Med en starkt
tilltagande internationalisering kan inte bortses från frågans
betydelse.
Folkbokföringslagens bestämmelser har också samband
med lagen om folkbokföringsregister (1990:1536) och
arkivlagen (1990:782). Flera av den sistnämnda lagens
ändamålsbestämmelser upplevs av många som svåra att
uppfylla när den och folkbokföringen möts. Från flera håll
har uttalats farhågor för att nuvarande regler och praxis
kommer att medföra men för forskningen inom t.ex.
områdena för medicinhistoria, sociala frågor och genealogi.
Lagen har nu varit i kraft under några år. Tillräckligt
omfattande erfarenheter bör alltså ha kunnat vinnas för att
göra en utvärdering och uppföljning. Samtidigt kan
eventuella brister som kan påvisas inte ha medfört större men
än att de enkelt borde kunna rättas till.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en uppföljning av 1991 års
folkbokföringslagstiftning.