Den 1 juli 1991 trädde nu gällande lag om folkbokföring (1991:481) i kraft. Redan före dess tillkomst uttalades från flera institutioner och organisationer farhågor om problem med tillgänglighet, kontinuitet m.m., inte minst med tanke på framtida forskning.
Det finns olika uppfattningar om hur den nya ordningen fungerar för den dagliga löpande verksamheten, men efter inledande problem tycks det hela fungera på ett tillfredsställande sätt om man endast ser till själva registerfunktionen. En del brister har dock belysts. En av dem gäller att det t.ex. föreligger risker med att svenska präster med vigselrätt, som tjänstgör utrikes, till skillnad från de territoriella församlingarna i riket inte är ålagda att hålla sig med ministerialböcker och att det kan bli svårt att dokumentera förrättningar av juridisk betydelse, om handlingar inte blivit registrerade eller om de för någon efter en längre utlandsbosättning förkommit. Med en starkt tilltagande internationalisering kan inte bortses från frågans betydelse.
Folkbokföringslagens bestämmelser har också samband med lagen om folkbokföringsregister (1990:1536) och arkivlagen (1990:782). Flera av den sistnämnda lagens ändamålsbestämmelser upplevs av många som svåra att uppfylla när den och folkbokföringen möts. Från flera håll har uttalats farhågor för att nuvarande regler och praxis kommer att medföra men för forskningen inom t.ex. områdena för medicinhistoria, sociala frågor och genealogi.
Lagen har nu varit i kraft under några år. Tillräckligt omfattande erfarenheter bör alltså ha kunnat vinnas för att göra en utvärdering och uppföljning. Samtidigt kan eventuella brister som kan påvisas inte ha medfört större men än att de enkelt borde kunna rättas till.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en uppföljning av 1991 års folkbokföringslagstiftning.
Stockholm den 18 januari 1995 Lennart Fridén (m)