Samhället har förändrats. Rörligheten bland människor har
ökat och det är allt vanligare att arbete utförs på annan ort
än bosättningsorten. Detta förhållande gäller exempelvis för
många politiker. Samhällsförändringarna har också påverkat
familjeförhållandena på så vis att det i dag är vanligt att både
kvinnan och mannen i en familj gör någon form av karriär,
innebärande att den personliga självständigheten har ökat på
bekostnad av familjesammanhållningen. Detta innebär inte
att familjegemenskapen behöver vara lidande, men det kan
inverka på valet av folkbokföringsort. Den proposition
1994/95:94 om ändringar i folkbokföringslagen för
riksdagsledamöter som riksdagen antog i december 1994 var
därför väl befogad.
Tyvärr är detta ej tillräckligt. Det finns även andra
medborgare, vars integritet och trovärdighet kränks av
folkbokföringslagens utformning. Till yttermera visso tycks
kvinnor vara de som oftast kommer i kläm.
Detta gäller exempelvis den politiskt aktiva kvinnan som
veckopendlar till sitt arbete i grannkommunen och där träffar
en man som hon sammanbor med på arbetsorten under
veckorna. Hon blir folkbokförd hos mannen och därmed
tvångsförflyttad från det som hon betraktar som sitt egentliga
hem (inte bara en övernattningsadress), och dessutom
fråntagen alla sina politiska uppdrag.
Det gäller också den kvinnliga landshövdingen vars man,
på grund av olika skäl, inte kan flytta med till
tjänstgöringslänet. Hon tillåts inte att folkbokföra sig i det
län hon skall verka, ett faktum som i länsbornas ögon
minskar hennes trovärdighet.
Det kan gälla den kvinnliga konstnären som har förlagt
huvuddelen av sitt arbete till torpet på landet medan maken
bor och arbetar i staden. Om hon, för behovet av samhörighet
med de bybor hon valt att bo och verka hos, vill folkbokföra
sig där är det enligt den nuvarande folkbokföringslagen
omöjligt.
All lagstiftning leder till att några människor försöker
utnyttja lagstiftningen för sin egen vinning. Ofta är
missbruket mycket måttligt. När det gäller
folkbokföringslagen ledde den tidigare generösare
lagstiftningen till att makar och sammanboende ''skenskrev''
sig på olika adresser för att kunna uppbära bostadsbidrag,
socialbidrag eller bidragsförskott. Detta var anledningen till
att lagen skärptes 1991, med konsekvenser för människors
integritet.
Folkbokföringsadressen är för många människor inte bara
en teknikalitet. Den är också förknippad med starka känslor.
Den är inte heller, för de allra flesta människor, kopplad till
ekonomin. För våra två kvinnliga landshövdingar, som har
begärt men ej fått mantalsskriva sig i sina hövdingelän,
skulle ett bifall till deras begäran om flyttning innebära
ekonomiska förluster för dem. Trots detta är de mycket
angelägna om att få byta folkbokföringsort.
Den förändring i folkbokföringslagen som genomfördes
1991 har även fått diskriminerande effekter. Att Ingemar
Eliasson fått tillstånd att skriva sig i Karlstad trots att hustrun
har annan adress får nog tolkas som en positiv
diskriminering, ty vare sig landshövdingarna Görel Bohlin
eller Ann-Cathrine Haglund har fått sina
flyttningsansökningar beviljade. I övriga fall som har
refererats i media är det märkligt nog också så att det i
huvudsak är kvinnor som mot sin vilja skrivits tillsammans
med sina män.
Att stävja missbruk av lagar och regler är viktigt och
nödvändigt, men det får inte gå ut över människors integritet
som det gör i fallet med folkbokföringslagen. En annan väg
att angripa bidragsfusket i folkbokföringen vore kanske att
se över reglerna för bidragsgivning. Det är i vart fall djupt
olyckligt med de konsekvenser som nuvarande utformning
av folkbokföringslagen medför för dem som drabbas.
Ett modernt samhälle måste föregå med en lagstiftning
som medger att kvinnor och män ges lika förutsättningar till
ett självständigt liv. I den nuvarande folkbokföringslagen
finns uppenbarligen inte ett tolkningsutrymme för detta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förändringar i folkbokföringslagen.