Avdragsrätt för pensionsförsäkringar
I skrivelse 1994/95:198 redovisade regeringen att den inom kort avsåg att lämna en proposition om finansieringen av EU-avgiften. En del av finansieringen skulle vara en begränsning av avdragsrätten för privata pensionsförsäkringspremier och för insättningar på pensionssparkonton. Förslaget, som föreligger nu, har inte granskats av lagrådet, vilket hade varit naturligt med tanke på de viktiga principiella frågor som väcks.
Regeringens skrivelse till riksdagen var avsedd att med stöd av undantagsbestämmelsen i andra kapitlet 10 § andra stycket regeringsformen låta de aviserade nya reglerna gälla ifråga om betalningar som görs efter den 7 april 1995. Motiveringen för att använda denna undantagsbestämmelse var att man skulle undvika omfattande skattebetingade premie- och kontoinbetalningar under tiden för riksdagsbehandlingen.
I det följande kommenteras först regeringens förfaringssätt och därefter förslagen i sak.
Missbruk av regeringsformen
Det avsnitt i regeringsformen som regeringen hänvisar till är det så kallade retroaktivitetsförbudet vad gäller skatter och statliga avgifter. I andra kapitlet 10 § andra stycket stadgas:
Skatt eller statlig avgift får ej uttagas i vidare mån än som följer av föreskrift, som gällde när den omständigheten inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Finner riksdagen särskilda skäl påkalla det, får dock lag innebära att skatt eller statlig avgift uttages trots att lagen inte hade trätt i kraft när nyssnämnda omständighet inträffade, om regeringen eller riksdagsutskott då hade lämnat förslag härom till riksdagen. Med förslag jämställes ett meddelande i skrivelse från regeringen till riksdagen om att ett sådant förslag är att vänta. Vidare får riksdagen föreskriva undantag från första meningen, om riksdagen finner att det är påkallat av särskilda skäl i samband med krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris.
I normalfallet gäller således retroaktivitetsförbudet. Det skall finnas starka, så kallade särskilda skäl för att frångå detta på det sätt som beskrivs i regeringsformen. Noteras kan att det andra undantaget är om avsteg från retroaktivitetsförbudet är påkallat av särskilda skäl i samband med krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris.
Det bör således vara fråga om mycket tungt vägande sakliga skäl som gör att detta undantag användes. Det regeringen vill motverka är att personer som inlett ett långsiktigt bundet pensionssparande och åtagit sig att under en period som omfattar många år betala en större summa än den som i det kommande förslaget omfattas av avdragsrätten inte skall kunna göra inbetalningen i förtid när förslaget blivit känt. Regeringen anser att det skulle kunna vara fråga om omfattande sådana skattebetingade betalningar.
Detta fall kan jämföras med den höjning av realisationsvinstbeskattningen på aktier som genomfördes av den socialdemokratiska regeringen hösten 1994. Här höjdes skattesatsen från 12,5 till 30 procent genom att dubbelbeskattningen av kvarhållna vinster återinfördes. Trots att förslaget blev känt långt innan det trädde i kraft och att skattebetingade transaktioner kunde genomföras och genomfördes i stor omfattning avstod regeringen från att använda undantagsparagrafen. Det skattebortfall det var fråga om i detta avseende var betydligt större och blev sannolikt större än vad som skulle kunna bli fallet till följd av den förändring i reglerna för avdrag för pensionsförsäkringspremie och motsvarande betalning som regeringen nu föreslog.
Enligt vår mening kan således inga särskilda skäl åberopas som gör det möjligt att tillämpa undantagsbestämmelsen i regeringsformen och tillåta lagförslaget att träda i kraft med verkan från den 7 april 1995. Regeringen har redan i sin bedömning i fråga om den skärpta realisationsvinstbeskattningen på aktier visat att en tillämpning av undantagsbestämmelsen i detta fall är orimlig.
Kapitalflykt och sämre kapitalförsörjning
Det finns framför allt två sakliga invändningar mot regeringens förslag om minskad avdragsrätt. Det ena gäller medborgarnas rätt att komplettera offentliga pensionsåtaganden och det andra gäller effekten för samhällsekonomin.
Till följd av den ekonomiska kris som uppstått genom flera decenniers strukturella fel i svensk ekonomi har gjort att många människor är osäkra om i vilken mån de offentliga pensionsåtagandena verkligen kommer att hålla. Särskilt i sådana tider är det rimligt att ha en positiv syn på möjligheterna för medborgarna att själva komplettera omfattningen av sina pensioner genom ett eget sparande. Till det kommer att reformeringen av pensionssystemet innebär sådana förändringar att det för många kommer att vara önskvärt med en komplettering i form av ett eget pensionssparande.
Från principiella utgångspunkter är heller inte avdragsrätten tveksam. Visserligen är det nuvarande offentliga pensionssystemet ett fördelningssystem. Ändå är avgifterna avdragsgilla och utfallande pensioner skattepliktiga. Fonderade medel görs heller inte vad gäller de offentliga pensionerna till föremål för någon särskild avkastningsbeskattning. Likheten med privata pensionsalternativ blir än större i det aviserade nya pensionssystem där en del av avgiften används för en uppbyggnad av premiereserver för den enskildes egna räkning. Från principiella utgångspunkter bör alltså privata pensionsförsäkringspremier och insättningar på andra former av individuella pensionskonton vara avdragsgilla och utbetalda pensioner skattepliktiga. I princip bör heller inte avkastningen beskattas förrän den utfaller i form av pension. Denna grundprincip låg dessutom fast i skattereformen.
Det finns således inget skäl att inskränka de ramar som i dag gäller för det individuella pensionssparandet. Detta kommer dessutom i många fall att leda till uttag av dubbel skatt. Till den del en person har ett åtagande som innebär att han eller hon sätter in ett belopp som överstiger det enligt regeringen i framtiden tillåtna avdragsutrymmet kommer inget avdrag att medges trots att utfallande pension kommer att beskattas. Denna effekt är självklart orimlig.
De samhällsekonomiska effekterna är också negativa. Visserligen bedömer regeringen att skatteintäkterna kommer att öka med uppskattningsvis 900 miljoner kronor. Mot det skall emellertid ställas dels den osäkerhet om spelregler som i sig är skadliga för investeringar och tillväxt, dels de faktiska effekterna på den reala ekonomin.
Man kan utgå ifrån att många av de som nu kommer att lägga om sitt pensionssparande inte bara överväger att minska sparandet i traditionella svenska former och övergå till annat svenskt sparande utan istället med tanke på osäkerheten om ränte- och valutautvecklingen i Sverige placera i utländska försäkringar, främst kapitalförsäkringar. Det innebär att kapital lämnar Sverige. Det är sådant kapital som genom det långsiktiga bundna privata pensionssparandet hade placerats i såväl riskbärande tillgångar som i andra former. Såväl kapitalförsörjningen i stort som riskkapitalförsörjningen försämras således.
Regeringen menar vidare att det vore en fördel om förslaget ledde till en minskning av det totala pensionssparandet till förmån för en ökad konsumtion. Detta är en felsyn. Det långsiktiga bundna pensionssparandet ger liksom ett tillräckligt högt hushållssparande totalt sett positiva effekter för samhällsekonomin. Problemet är i dag att på grund av regeringens politik i övrigt används inte sparandet i tillräckligt hög omfattning för de investeringar som är grunden för framtida välståndsutveckling -- inte minst möjligheten att infria offentliga och andra pensionsåtaganden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1994/95:203 om begränsad avdragsrätt för privata pensionsförsäkringspremier.
Stockholm den 3 maj 1995 Carl Bildt (m) Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)