med anledning av prop. 1994/95:209 Kontrolluppgiftsskyldighet vid avyttring av värdepapper m.m.
Inledning
Beskattningssystemet bygger på kontrolluppgifter och
uppgifter lämnade i självdeklarationerna.
Uppgiftsskyldigheten och kontrollen av att
uppgiftsskyldigheten fullgörs är basen för en effektiv och
likformig beskattning. Det är ett problem att inte samtliga
skattepliktiga inkomster och reavinster som ska deklareras i
Sverige verkligen redovisas i deklarationerna. Det är viktigt
att skattemyndigheterna för att komma åt skattefusk har
effektiva kontrollmöjligheter som är avvägda mot rimliga
rättssäkerhetsgarantier. I propositionen föreslås en utvidgad
kontrolluppgiftsskyldighet. Motiven är förståeliga men jag
ifrågasätter om förslaget är rätt modell för att komma tillrätta
med problemen. Det är inte rimligt att kräva en
kontrolluppgiftsskyldighet som i många fall är tekniskt,
praktiskt och formellt omöjlig. Kostnaderna för att lämna
uppgifterna står vidare inte i rimlig proportion till
informations- eller kontrollvärdet.
Värdepappersfonder
Uppgiftslämnande om reavinster och förluster på andra
fonder än allemansfonder ställer helt andra krav än vad som
gällt för allemansfonderna. Genom de olika restriktioner
som gällt för dem har t ex
inte andelar kunnat överföras genom benefika fång
(gåva). Avyttring har överhuvud inte kunnat ske på annat sätt
än genom inlösen av fondandelen hos fonden.
Andra fondandelar omfattas inte av dessa restriktioner. En
sådan kan således överlåtas genom i stort sett alla slags fång.
Det gör det omöjligt för fondbolaget att med någon precision
få rätt på de relevanta värden som skall ingå i
genomsnittsberäkningen av det avdragsgilla
anskaffningsvärdet.
En ''vanlig'' fondandel kan vidare köpas och säljas utan
att fondbolaget är inblandat. Fondbolaget skulle då inte utan
vidare få reda på köpeskillingens storlek.
Fondbolagen kunde möjligen försöka få in underlaget från
andelsägarna. Fondbolaget skulle dock därmed hamna i en
roll som definitivt inte är lämplig i ett kundförhållande utan
bör ankomma endast på skattemyndigheterna.
Vinstberäkningarna skulle vidare bli oerhört kostsamma
genom att fondandelar kan ägas på ett antal olika sätt. Som
exempel kan nämnas att de kan innehas i depå, de kan finnas
på s k
fondkonto och de kan innehas som fondandelsbevis.
Depån kan innehas av flera personer gem ensamt. En person
kan ha fondandelar av samma slag på flera olika fondkonton
och på samma fondkonto inneha andelar av olika slag.
Vidare är det planerat och angeläget att fondandelar skall
kunna vara förvaltarregistrerade. Då känner fondbolaget
endast till förvaltarens namn och inte andelsägarens. I sådant
fall är det inte möjligt att beräkna vinster/förluster annat än
separat för andelar som är förvaltarregistrerade och separat
för andelar som är direktregistrerade. Det har antytts att detta
skulle kunna lösas genom att förvaltaren lämnar uppgifter
vidare till fondbolaget om vem kunden är och vilka
anskaffningsvärden m.m. som gäller för honom.
En sådan lösning är otänkbar av följande skäl. Fondbolag
anlitar ofta sitt förvaringsinstitut som registerhållare. En
uppgiftsskyldighet som den antydda skulle därmed i
praktiken innebära att t.ex. bankerna lämnade information
till varandra om sina kunders ekonomiska förhållanden. En
sådan insyn skulle innebära ett avsevärt avsteg från nu
gällande sekretess och innebär något helt annat än den av
Clearingutredningen föreslagna rätten för fondbolag att få
uppgift från förvaltare om verklig andelsägare.
Mot bakgrund av de tekniska, praktiska och formella
hinder som föreligger mot att lämna uppgift om vinster och
förluster på andra värdepappersfonder än allemansfonder
avstyrker jag förslaget i denna del.
Om fondbolagen skulle tvingas att i brist på annan uppgift
ange en schablon för anskaffningsvärdet blir den med
nödvändighet godtycklig. Är schablonen oförmånlig,
kommer de värden som till en stor kostnad räknats fram för
kontrolluppgiftsändamål att sakna intresse. I de flesta fall
kommer andelsägaren att tvingas använda de verkliga
värdena för att uppnå en rättvis beskattning, vilket leder till
att tilläggsuppgifterna kommer att uppgå till ett stort antal
och i sin tur medföra att de förtryckta uppgifterna på
deklarationsblanketten inte stämmer. Systemet kommer att
kräva stora arbetsinsatser för såväl skattskyldiga som
skattemyndighet.
Det skulle vidare vara såväl oetiskt som i övrigt
otillfredsställande för fondbolagen att genom
kontrolluppgiften förleda andelsägarna att använda ett för
dem oförmånligt värde. Risken är uppenbar att många
uppfattar det angivna värdet som ''det riktiga''.
Regeringen motiverar kontrolluppgiftsskyldigheten med
''att de skattskyldigas behov att få uppgift om reavinst eller
reaförlust överväger nackdelen att det redovisade värdet i
vissa fall inte är det förmånligaste''. Detta argument är inte
förankrat i verkligheten.
Trots att man från statsmakternas sida vet att ett stort antal
kontrolluppgifter, om förslaget genomförs, blir missvisande
just till följd av att fondbolagen inte har tillgång till de
verkliga värdena vill regeringen ändå införa reglerna. Än
mer häpnadsväckande är förslaget om man ser det mot
bakgrund av att en utredning tillsatts som under år 1995
skyndsamt skall kartlägga om de materiella reglerna för
beskattning av just realisationsvinster kan ändras för att
bättre anpassas till ett modernt kontrolluppgiftssystem där
skattemyndigheten direkt kan få uppgifter om resultatet av
varje avyttring oavsett vilket värdepapper eller finansiellt
instrument som sålts. Följden av detta kan då bli att för
avyttringar under 1995 skall vissa regler gälla medan hela
systemet kan förändras från och med 1996. Man kan med
fog fråga sig om det är nödvändigt att ha så bråttom med
ändringarna för inkomståret 1995.
Regeringen har i propositionen föreslagit att
anskaffningsvärdet för fondandelar, utom andel i
allemansfond som förvärvats före den 1 januari
1996, skall få beräknas till marknadsvärdet den 31 december
1992 (en s k
stickdag). Stickdagen föreslås få tillämpas tidigast vid
1997 års taxering.
Många banker och fondbolag har börjat bygga upp sina
datasystem för att på frivillig basis kunna räkna fram
anskaffningsvärden åt kunderna redan inför 1996 års
taxering. Om stickdagens värde skulle få användas redan
under inkomståret 1995 kunde fler institut än eljest hjälpa
sina kunder med användbara värden i samband med
försäljningar även under detta år. Det är svårt för gemene
man att räkna ut anskaffningsvärden på just fondandelar.
Mot den bakgrunden föreslår jag att de skattskyldiga får
använda det förenklade anskaffningsvärdet redan under
inkomståret 1995, dvs. vid 1996 års taxering. Det innebär att
det verkliga anskaffningsvärdet skall användas för andelar
som anskaffas efter den 31 december
1994.
Aktier
Kravet på banker och andra institut att lämna
kontrolluppgifter på räntor och utdelningar har medfört en
olycklig konfliktsituation mellan myndigheterna och
kunderna. Syftet med institutens verksamhet är givetvis att
efter yttersta förmåga tillgodose kundernas önskemål och
intressen. Skulle det nu aktuella förslaget genomföras kan
det inte uteslutas att kunderna p.g.a. uppgifterna hamnar i en
situation där de tvingas att bevisa att en avyttring inte utgjort
en reavinstgrundande försäljning.
Vidare är det en fråga om kostnader. Ytterst få deklaranter
kan med ledning av den erhållna köpeskillingen räkna ut sin
vinst eller skatt. Det krävs i så fall att man har sålt
värdepapper av ett enda slag och en enda sort. Dessutom är
det inte försäljningsintäkten som är svår att hålla reda på utan
anskaffningsvärdet. För skattemyndigheten har uppgiften
endast det begränsade värdet att upplysa om att en avyttring
skett. Försäljningsintäkten kan ju vara mycket stor men ändå
leda till en reaförlust. Detta leder till merarbete och onödiga
kostnader även för skattemyndigheterna.
Det blir således fråga om att tvinga banker m.fl. att lägga
ner kostnader på att ta fram en för alla skäligen onödig
uppgift. Av propositionen framgår inte heller någon som
helst utredning om vilka kostnader och andra konsekvenser
en tillämpning av de föreslagna reglerna skulle leda till för
staten eller den privata sektorn. En sådan utredning är ett
minimikrav när det gäller förslag som avses ligga till grund
för lagstiftning. Beträffande kostnaderna för staten skriver
regeringen i propositionen att de ''inte är större än att de utan
svårighet kan inrymmas inom givna resursramar för
skatteförvaltningen''. Upplysningsvis kan nämnas att
anslaget för budgetåret 1995/96 är 486 917 000
kronor för Riksskatteverket och 6 532 463 000
för skattemyndigheterna. En något mer precis
angivelse av förslagets kostnader är rimlig att begära.
Slutligen skulle den föreslagna skyldigheten innebära en
konkurrensfördel för utländska banker och
värdepappersbolag. Sedan de sista resterna av
valutaregleringen numera har slopats kan vem som helst äga
och förvara sina värdepapper i utlandet. Den
uppgiftsskyldighet som föreslås för svenska
värdepappersinstitut och valutahandlare kommer inte att
träffa dem som har sina värdepapper utomlands och säljer
dem där. Det finns en risk att de föreslagna reglerna bidrar
till att flera kunder väljer att förvärva och förvara sina
värdepapper utomlands och dessutom sälja dem där. Detta
innebär en betydande konkurrensnackdel för svenska
värdepappersinstitut och därmed i förlängningen en nackdel
för Sveriges ekonomi.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts avstyrker jag
förslaget i denna del.
Skatteflyktslagen
Varje år förlorar samhället flera tiotals miljarder kronor på
att konkurrensförhållanden snedvrids och olagliga
förmögenhetsöverföringar sker genom ekonomisk
brottslighet. Som medborgare drabbas vi indirekt i form av
uteblivna skatteintäkter men som företagare drabbas man
mer direkt. Hederliga företagare får det allt svårare i
konkurrensen. Små och medelstora företag spelar en
nyckelroll för att Sverige ska få nya arbetstillfällen och en
ekonomisk utveckling som är nödvändig för att klara landets
välfärd.
Kristdemokraterna har en rad förslag på åtgärder för att
komma tillrätta med den ekonomiska brottsligheten.
Kampen mot ekobrottsligheten bör föras utefter tre linjer: för
det första ändrad lagstiftning -- lagar som stiftas måste vara
klara, entydiga och lätta att tillämpa; för det andra
organisatoriska förändringar -- bl.a. en central myndighet
mot ekobrott; för det tredje ändrad kriminalpolitik -- bl.a. att
klippa av ekobrottslingars fortsatta verksamhet i fängelset.
Kampen mot ekonomisk brottslighet bör föras kraftfullt.
Det handlar bl.a. om en ökning av myndighetssamverkan, en
förstärkning av åklagarväsendet med flera ekoåklagare och
en utveckling av ekobrottskommandot. Det är viktigt att
allmänhetens förtroende för myndigheterna bevaras för att
inte samhällsmoralen skall undergrävas ytterligare.
Samtidigt som man bör arbeta på att få fram bättre metoder
och system inom beskattningen för att motverka
skatteundandragande och effektivisera kampen mot
ekonomisk brottslighet är det mycket viktigt att inte
rättssäkerheten vid beskattningen får stå tillbaka när nya
åtgärder övervägs.
Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att regeringen
beslutat lägga ned Rättssäkerhetskommittén. Beslutet kan
inte tolkas på annat sätt än att regeringen inte tar allvarligt
på de rättssäkerhetsfrågor som kommittén hade till uppgift att
ta upp, såsom prejudikatbildningen på skatteområdet,
möjligheter till förhandsbesked och tidsfrister för
eftertaxering. Det är också viktigt att man slår vakt om de
rättssäkerhetsförbättringar som på den förra regeringens
förslag genomfördes hösten 1993: de nya reglerna för
skatteutredningar, anstånd med skattebetalningar, ersättning
för kostnader i ärenden och mål om skatt, betalningssäkring
m.m.
En helt felaktig och för ekobrottsbekämpningen missriktad
åtgärd är att återinföra den tidigare s.k. skatteflyktslagen,
som avskaffades för flera år sedan efter långvarig och kraftig
kritik, bl.a. därför att den medförde svårigheter för den
enskilde att förutse konsekvenserna av olika rättshandlingar
och därför att den knappast fyllde någon vettig funktion efter
skattereformen. En annan tveksam åtgärd som föreslås av
regeringen är att redan nu ompröva 1994 års ändringar i
revisionsreglerna som syftade till att avhjälpa bristerna i
rättssäkerheten på detta område.
Den före detta sekreteraren i den nu nedlagda
Rättssäkerhetskommittén, Anders Hultqvist, har skrivit en
doktorsavhandling med namnet ''Legalitetsprincipen vid
inkomstbeskattningen''. Principen står för de
rättssäkerhetsgarantier som i straffrätten uttrycks genom
maximerna ''nullum crimen, nulla poena sine lege'', dvs.
inget brott, inget straff utan lag. Principen har bärighet även
på skatteområdet. Anders Hultqvist hävdar att
skatteflyktsklausulen strider mot grundlagen. Det måste
finnas en lag -- om skatt ska kunna påföras. I annat fall flyttas
kompetens över från riksdagen till olika domstolar. Det blir
i så fall domstolarna som får komplettera lagen.
Det är inte acceptabelt att regeringen har underlåtit att
inhämta lagrådets yttrande över förslaget om att återinföra
skatteflyktslagen.
I tidningen Fria företagare nr 1/95 utvecklar företrädare för
de mindre och medelstora företagen sin syn på den bristande
rättssäkerheten. Bl.a. tar de upp att bevisbördan i
skattetvister är omvänd, besluten om betalningssäkring ofta
är godtyckliga och dåligt underbyggda samt att det är
alldeles för svårt att få muntlig förhandling i skattetvister.
Dessa företagare anser sig ha konstaterat att anmälningar och
tjänstefel ej undersökts grundligt nog av JO-ämbetet. De
finner det tydligen dessutom problematiskt att både
domstolar och myndigheter inte tolkar lagen efter bokstaven
utan tillämpar den efter vad de anser vara politiskt önskvärt.
Regeringens planer på att återinföra generalklausulen mot
skatteflykt inger stark olust i företagarkretsar. De menar att
klausulen innebär total rättslöshet och därför inte kan godtas.
Skall de mindre företagen våga satsa på Sverige måste de ha
klara och fasta spelregler.
Sverige behöver en kraftig förstärkning av rättssäkerheten.
En total översyn av rättssystemet för att garantera
rättssäkerheten är nödvändig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå förslaget om
kontrolluppgiftsskyldighet om reavinst eller reaförlust vid
avyttring av andel i värdepappersfond,
2. att riksdagen beslutar att anskaffningsvärdet för
fondandelar, utom andel i allemansfond som förvärvats före
den 1
januari 1995, skall få beräknas till marknadsvärdet den 31
december 1992 fr.o.m. 1996 års taxering,
3. att riksdagen beslutar avslå förslaget om
kontrolluppgiftsskyldighet om ersättning vid avyttring av
aktier m.m.,
4. att riksdagen beslutar avslå förslaget om att införa en lag
mot skatteflykt fr.o.m. den 1
juli 1995,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en total översyn av rättssystemet
för att garantera rättssäkerheten.
Stockholm den 18 april 1995
Michael Stjernström (kds)