med anledning av prop. 1994/95:122 Finansiering av medlemskap i EU
I proposition 122 föreslår den socialdemokratiska
regeringen bland annat införande av en allmän löneavgift på
1,5 procent som ett led i finansieringen av avgiften till EU.
Vi motsätter oss en sådan finansiering såsom närmare
utvecklas i en särskild partimotion (m). Det är direkt skadligt
att ytterligare öka skattetrycket, genom en särskild avgift på
arbete, i en situation när det är särskilt viktigt att nya jobb
skapas i företagen.
Utöver de redan tidigare påtalade (motion 1994/95:Fi21)
principiella invändningarna vi har mot regeringens sätt att
finansiera EU-avgiften vill vi uppmärksamma riksdagen på
de risker i snedvridning av konkurrens som kan bli fallet i
och med regeringens mer preciserade förslag.
I propositionen kan man läsa följande:
En strävan är att skatteåtgärderna så långt möjligt
koncentreras till sektorer som är bidragsmottagare från EU
eller till aktiviteter som i andra avseenden kan anses gynnas
av ett medlemskap. Finansieringen bör ske genom en
belastning på produktionen, ej välfärden. För valet mellan
olika skattehöjningar innebär detta att i första hand sådana
skatter bör höjas där skattesubjektet utgörs av företag.
Av stycket framgår att de som anses gynnade av ett EU-
medlemskap är primära skatteobjekt och att dessa i första
hand är företag.
Längre ner i propositionen kan man läsa:
Höjningen av arbetsgivaravgifterna kommer att leda till
merkostnader i kommunsektorn. I enlighet med vad som
redovisas i prop. 1994/95:40 om att den sociala sektorn ej
bör drabbas och i enlighet med den s.k.
finansieringsprincipen skall hela detta belopp återföras till
kommunsektorn.
Regeringen anser således att kommunsektorns kostnader
för höjningen av arbetsgivaravgiften skall kompenseras
genom att hela detta belopp skall återföras till
kommunsektorn. Hur beloppet skall räknas ut och om det
inkluderar alla merkostnader för alla anställda i
kommunsektorn framgår inte.
Förfaringssättet är emellertid uppseendeväckande. I ett
läge när nya jobb framför allt måste stimuleras fram i privat
sektor vidtas åtgärder som försvårar en sådan utveckling
genom att favorisera anställningar i den kommunala sektorn.
En ytterligare aspekt på förslaget är att åtgärden kan
komma att snedvrida förhållandet mellan egenregi och
uppdragsverksamhet inom den kommunala sektorn. Till
exempel får fristående förskolor och skolor högre kostnader
samtidigt som kommunerna själva inte drabbas av den höjda
löneavgiften genom återbäring via den så kallade
neutraliseringsavgiften. Det blir i ett sådant läge mycket
betydelsefullt att kommunerna i sin egen bidragsgivning
förutsätts agera så att de privata alternativen inte ytterligare
diskrimineras genom denna effekt.
Ett mycket stor antal kommuner har under hösten fått nya
kommunledningar som visar sig vara mindre intresserade av
den ökade valfrihet som många kommunmedborgare fått i
och med framväxten av fristående alternativ inom bland
annat skola och omsorg. Med anledning därav och den effekt
som regeringens förslag beträffande den allmänna
löneavgiften kan få för dessa alternativ föreslår vi att
riksdagen -- om den trots allt bifaller förslaget om allmän
löneavgift -- uttalar sig till förmån för att de beskrivna
förhållandena på lämpligt sätt åtgärdas av regeringen när
detaljbestämmelserna för neutraliseringen av löneavgiftens
effekter arbetas fram så att de fristående alternativen inte
diskrimineras ytterligare.
Att i dag med cirka 8 procents öppen arbetslöshet lägga
fram ett förslag om att höja löneskatterna med 1,5 procent är
minst sagt oklokt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition
1994/95:122,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att fristående alternativ
inte ytterligare diskrimineras i det fall den kommunala
sektorn undantas från effekten av införandet av den allmänna
löneavgiften.
Stockholm den 7 december 1994
Per Bill (m)
Lennart Hedquist (m)
Stig Rindborg (m)
Sten Tolgfors (m)