med anledning av prop. 1994/95:122 Finansiering av medlemskap i EU
I propositionen 1994/95:122 föreslår regeringen att en
allmän löneavgift införs, beräknad på det underlag som
gäller för arbetsgivaravgifter respektive egenavgifter till
folkpensionering.
Avgiften föreslås bli 1,5 procent.
I propositionen anges att höjningen av
arbetsgivaravgifterna som det de facto är fråga om kommer
att leda till merkostnader i kommunsektorn. Det anges vidare
att denna effekt skall neutraliseras genom att hela beloppet
återförs till kommunsektorn i enlighet med den s.k.
finansieringsprincipen.
Effekten av förslaget innebär att kostnadsökningen inom
kommunsektorn kompenseras medan motsvarande
kostnadsökning inom den privata tjänstesektorn får full
genomslagskraft. Det innebär att privat och alternativ barn-
och äldreomsorg missgynnas i förhållande till motsvarande
verksamhet inom kommunsektorn.
Möjlighet kan finnas för privat och alternativ barn- och
äldreomsorg, beroende på avtal med framför allt
kommunerna, att kompenseras. Tyvärr är det mer undantag
än regel att så är fallet. Det innebär även att alternativen är
utlämnade till ett kommunalt godtycke som inte är förenligt
med vad som skall vara tradition i Sverige.
Systemet innebär dessutom att kommunalt driven barn-
och äldreomsorg vinner konkurrensfördelar i jämförelse med
andra driftformer. Konkurrens skall ske på lika villkor.
Regeringens förslag främjar inte arbetet med att rationalisera
och effektivisera arbetet inom barn- och äldreomsorgen.
Effekterna innebär att den utveckling som skett i nya
behandlings- och driftformer försvåras.