I propositionen 1994/95:122 föreslår regeringen att en allmän löneavgift införs, beräknad på det underlag som gäller för arbetsgivaravgifter respektive egenavgifter till folkpensionering.
Avgiften föreslås bli 1,5 procent.
I propositionen anges att höjningen av arbetsgivaravgifterna som det de facto är fråga om kommer att leda till merkostnader i kommunsektorn. Det anges vidare att denna effekt skall neutraliseras genom att hela beloppet återförs till kommunsektorn i enlighet med den s.k. finansieringsprincipen.
Effekten av förslaget innebär att kostnadsökningen inom kommunsektorn kompenseras medan motsvarande kostnadsökning inom den privata tjänstesektorn får full genomslagskraft. Det innebär att privat och alternativ barn- och äldreomsorg missgynnas i förhållande till motsvarande verksamhet inom kommunsektorn.
Möjlighet kan finnas för privat och alternativ barn- och äldreomsorg, beroende på avtal med framför allt kommunerna, att kompenseras. Tyvärr är det mer undantag än regel att så är fallet. Det innebär även att alternativen är utlämnade till ett kommunalt godtycke som inte är förenligt med vad som skall vara tradition i Sverige.
Systemet innebär dessutom att kommunalt driven barn- och äldreomsorg vinner konkurrensfördelar i jämförelse med andra driftformer. Konkurrens skall ske på lika villkor. Regeringens förslag främjar inte arbetet med att rationalisera och effektivisera arbetet inom barn- och äldreomsorgen. Effekterna innebär att den utveckling som skett i nya behandlings- och driftformer försvåras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1994/95:122.
Stockholm den 7 december 1994 Tomas Högström (m)