med anledning av prop. 1994/95:122 Finansiering av medlemskap i EU
I proposition 1994/95:122 föreslår regeringen att en ny
löneskatt på 1,5 procent införs. Skatten, som har fått den
felaktiga beteckningen ''allmän löneavgift'', beräknas ge
cirka 11 miljarder kronor brutto och är avsedd att vara en del
av finansieringen av medlemskapet i EU. Efter avräkning av
den automatiska minskningen av andra skattebaser kvarstår
ett ökat skatteuttag på cirka 8 miljarder kronor. Den
kommunala sektorn skall bidragsvägen kompenseras för
kostnadsökningen, som således enbart kommer att drabba
den privata sektorn.
I samband med att propositionen presenterades aviserade
regeringen ytterligare skattehöjningar avsedda att finansiera
EU-medlemskapet. Det gäller framför allt införande av
fastighetsskatt på kommersiella lokaler, industribyggnader
samt jordbruks- och skogsfastigheter.
Vidare avser regeringen enligt ett pressmeddelande att dra
ned statliga utgifter med cirka 6 miljarder kronor.
Regeringen anger emellertid inte vilka neddragningar som
skall föreslås. Man säger endast att det i de flesta fall rör
sådana områden som kommer att få medel ur EUs budget.
Förslaget om en ny löneskatt innebär tillsammans med
tidigare skattehöjningsförslag och de nu aviserade nya
skatterna att skatteuttaget ökar med drygt 50 miljarder
kronor. Skattetrycket mätt som andel av BNP ökar med
knappt 3,5 procentenheter. Den verkliga effekten på
statsfinanserna kommer emellertid att bli väsentligt mindre
eftersom förslagen påverkar den ekonomiska utvecklingen
negativt. Därmed krymper skattebaserna och de totala
intäkterna blir mindre än annars.
I propositionen skriver regeringen: ''Finansieringen bör
ske genom en belastning på produktionen, ej välfärden''.
Denna formulering visar att regeringen tydligen saknar insikt
om att välfärd -- oavsett definition -- baseras på en positiv
utveckling av produktionen. En belastning på produktionen
blir också en belastning på välfärden.
Propositionen bör avslås av främst två skäl. För det första
innebär den och de övriga förslag till skattehöjningar som
regeringen förelagt riksdagen en återgång till den politik som
förde Sverige in i den ekonomiska krisen. Den ekonomiska
uppgång vi nu ser försvagas och de långsiktiga
tillväxtmöjligheterna urholkas. Förutsättningarna för att få
fram de nya, riktiga jobben i den privata sektorn som är en
förutsättning för att långtidsarbetslösheten skall kunna
elimineras försvagas kraftigt. För det andra är den inriktning
av finansieringen av EU-medlemskapet som regeringen
förordar, som visats i motion 1994/95:Fi21, felaktig.
Höjda skatter, lägre tillväxt och färre jobb
De ekonomisk-politiska förslag som återfanns i det
socialdemokratiska valmanifestet skulle enligt
chefsekonomen vid Nordbanken, Nils Lundgren, (DN
Debatt 20/8) komma att leda till permanent
massarbetslöshet. De förslag den socialdemokratiska
regeringen lagt fram efter valet innebär en kraftig
förstärkning av de negativa inslagen i den politik man
redovisade i augusti. De skattehöjningar på cirka 30
miljarder kronor som då föreslogs har nu stigit till cirka 50
miljarder kronor.
De viktigaste målen för den ekonomiska politiken under
innevarande mandatperiod är att skapa förutsättningar för
tillräckligt många nya arbeten inom den privata sektorn för
att eliminera risken för långtidsarbetslöshet och att sanera de
offentliga finanserna så att statsskulden stabiliseras som
andel av ekonomin senast i slutet av mandatperioden.
Det statliga budgetunderskottet måste elimineras genom
en kombination av besparingar som successivt eliminerar
den strukturella delen av underskottet och en
tillväxtfrämjande politik som så snabbt som möjligt
eliminerar också den konjunkturella delen.
Regeringen förefaller åtminstone i ord inse att höjda
skatter är negativa för tillväxt och ökad sysselsättning. I
propositionen skriver man:
Liksom i andra sammanhang är det angeläget att de
skattehöjningar som väljs i så liten utsträckning som möjligt
leder till välfärdsförluster utöver det oundvikliga som följer
själva skatteuttaget. De extra bördor som följer av skattens
snedvridande effekter på produktion och konsumtion bör
begränsas i så stor utsträckning som möjligt.
Regeringen anser således att höjda skatter oundvikligen
leder till välfärdsförluster. Den säger sig dessutom sträva
efter att de extra bördor som följer av skatternas
snedvridande effekter bör begränsas så långt möjligt. Trots
denna insikt lägger man förslag som leder till en skattechock
utan motstycke i modern tid. De föreslagna
skattehöjningarna är dessutom utformade så att skatten på
arbete höjs med ungefär 26 miljarder kronor och skatten på
kapitalbildning och företagande med cirka 15 miljarder
kronor.
Till yttermera visso skall den förslagna höjningen av
skatten på arbete enbart drabba den privata sektorn, samtidigt
som också regeringsföreträdare klart säger att det är i den
privata sektorn de nya arbetstillfällena måste växa fram.
Enbart de föreslagna skattehöjningarna på arbete motsvarar
kostnaden för cirka 100 000 heltidsarbeten. Härtill kommer
de negativa effekter på riskkapitalförsörjning och
investeringsvilja som följer av de skärpta skatterna på
kapitalbildning och företagande.
Regeringens politik kommer därför att leda till en sämre
ekonomisk utveckling och högre arbetslöshet än vad som
skulle bli fallet om de föreslagna skattehöjningarna ersattes
av besparingar. Det leder i sin tur till att en större andel av
den offentliga sektorns underskott blir strukturellt. Kravet på
besparingar kommer att bli väsentligt större än vid en mera
tillväxtfrämjande politik.
Höjd löneskatt
Regeringen motiverar sitt förslag om en ny löneskatt bland
annat med att den kraftiga förstärkning av konkurrenskraften
som skett genom att kronan deprecierats sedan hösten 1992
gör det möjligt delvis att återta den sänkning av
arbetsgivaravgifterna med 4,3 procentenheter som gjordes
före kronfallet.
Detta är en farlig felsyn. Också enligt ledande företrädare
för regeringen är den svenska kronan undervärderad. En
önskvärd utveckling under de närmaste åren vore en
successiv förstärkning av den svenska valutan vilket
tillsammans med en stark finanspolitik ger utrymme för
varaktigt lägre räntor. Den successiva apprecieringen av
kronan leder dessutom till mindre inflationsimpulser från
utlandet, vilket stöder strävan att hålla inflationen inom det
angivna målet och underlättar lönebildningsprocessen. Till
det kommer att höjningen av arbetsgivaravgiften ger en
felaktig signal till de företag som planerat att utöka
arbetskraften.
Dessutom bortser regeringen helt från att de sektorer som
har visat den svagaste utvecklingen de senaste åren drabbas
relativt sett hårdast av den nya löneskatten och flera av de
övriga skattehöjningar som föreslagits. Det gäller
hemmamarknadsindustrin och den privata tjänstesektorn.
Det är också i dessa sektorer som de största möjligheterna
att öka sysselsättningen och därmed reducera arbetslösheten
finns. Konkurrensen mellan privat och kommunal
verksamhet snedvrids dessutom ytterligare genom att
arbetskraftskostnaden blir högre i privat verksamhet.
Nya fastighetsskatter m m
I proposition 122 aviserar regeringen ytterligare
skattehöjningar på cirka sex miljarder kronor i syfte att
finansiera medlemskapet i EU. Huvuddelen, 3,5 miljarder
kronor, gäller nya fastighetsskatter på jordbruk (1,7 procent),
på skogsbruk (0,5 procent), på industribyggnader (0,5
procent) och på kommersiella lokaler (1 procent).
Fastighetsbeskattningsutredningen, som hade till uppgift
att analysera och beskriva de principiella utgångspunkter
som bör gälla för beskattning av fastigheter, redovisade
bland annat följande (SOU 1994:57):
Utredningens slutsats är att fastighetsskatten medför att
skattemässig neutralitet inte uppnås mellan
näringsfastigheter och annan näringsverksamhet.
Fastighetsskatt bör därför inte utgå på näringsfastighet.
I den proposition i vilken regeringen redovisade sin
principiella inställning till hur EU-medlemskapet skulle
finansieras hävdas att det skall ske genom en belastning av
olika områden av verksamheter som kan komma att gynnas
av medlemskapet. Från principiella utgångspunkter är detta
ett felaktigt synsätt. De positiva effekterna av medlemskapet
kommer hela folket till del. Förbättrade ekonomiska villkor
för jordbruket kommer således att kunna leda till lägre priser
på jordbrukets produkter. Vissa av de förslag regeringen
presenterar gäller dessutom sektorer som inte kan bedömas
få någon direkt positiv effekt av medlemskapet.
Den föreslagna beskattningen på jordbruksfastigheter
kommer att slå mycket hårt och kan komma att motsvara i
storleksordningen en fjärdedel av avkastningen.
Fastighetsskatten på skogsbruksvärdet skulle ta i anspråk
cirka fem procent av den årliga bruttoavkastningen. Vid en
nettoberäkning blir belastningen väsentligt mycket större.
Den föreslagna fastighetsskatten på industribyggnader
kommer särskilt hårt att drabba mindre företag med svag
lönsamhet. Det kan inte minst komma att gälla nystartade
företag. Återinförd fastighetsskatt på kommersiella lokaler
kommer att kapitaliseras i lägre fastighetspriser och därmed
sämre förutsättningar att snabbt återhämta de stora
förlusterna inom den finansiella sektorn.
En referensgrupp inom ramen för SNS-projektet ''Den
svenska fastighetskrisen'', bestående av personer
verksamma inom fastighetssektorn och inom den finansiella
sektorn, uttalar (28/11) med anledning av regeringens
förslag:
Vi är särskilt oroade över förslaget att införa en
fastighetsskatt för kommersiella fastigheter. Det är just för de
kommersiella fastigheterna som överproduktionen varit som
störst och det kommer att ta lång tid för marknaden att
återhämta sig. Därför är det viktigt att inte ytterligare
fördröja denna återhämtning genom införandet av en
fastighetsskatt. En sådan åtgärd får betydande negativa
effekter för sysselsättningen i den redan hårt drabbade
byggbranschen. En fastighetsskatt ökar dessutom riskerna
för nya kreditförluster.
På en beståndsmarknad som fastighetsmarknaden är det
avgörande för aktörerna att kunna agera långsiktigt. Att
minska den politiska risk som är förknippad med
investeringar i fast egendom blir därför en viktig uppgift för
den nytillträdda regeringen. Det är också genom en
långsiktigt trovärdig politik vi på sikt kan få ned ränteläget
och därigenom påverka den absolut viktigaste
kostnadsposten för fastighetsmarknaden. Vi är övertygade
om att fastighetsmarknaden med långsiktiga och rimliga
ramar på nytt kan komma att utgöra en positiv och stabil del
av den svenska samhällsekonomin.
De övriga föreslagna skatterna -- fördubblad
koldioxidskatt för industrin, fördubbling av
produktionsskatterna på elkraft och höjd drivmedelskatt --
kommer också att påverka samhällsekonomin negativt.
Förslaget beträffande koldioxidskatten för industrin innebär
att Sverige i än högre grad fjärmar sig från den
skattebelastning som gäller i konkurrentländerna. Inte heller
här är det möjligt att hänvisa till förbättrat konkurrensläge
genom krondeprecieringen.
Sammantaget skulle således propositionens förslag, i
synnerhet i kombination med de övriga ekonomisk-politiska
förslag regeringen lagt fram, leda till kraftigt försämrad
utveckling av Sveriges ekonomi. Tillväxten blir lägre,
jobben färre och kraven på besparingar i den offentliga
sektorn större.
Samtliga aviserade skattehöjningar bör således avslås.
Principer för finansiering av EU-avgiften
I motion 1994/95:Fi21 redovisas Moderata
samlingspartiets uppfattning beträffande budgeteffekterna av
det svenska medlemskapet i EU.
Utgångspunkten är att statens upplåningsbehov inte får
stiga. En ökning av statens utgifter för administration bör
förhindras. Strävan skall vara att täcka utgifter för
medlemskapet genom omprioriteringar i statsbudgeten.
Moderata samlingspartiet avvisar den inriktning
regeringen anger, nämligen att finansieringen skall belasta
olika områden och verksamheter i proportion till hur de
gynnas av medlemskapet och då främst genom
skattehöjningar. EU-medlemskapet bör i likhet med övriga
statliga åtaganden finansieras inom ramen för det normala
budgetarbetet.
Därmed tas också hänsyn till de effekter som
medlemskapet får också i andra avseenden. Skillnaden i
räntenivå vid medlemskap jämfört med ett utanförskap har
uppskattats till drygt en procentenhet. Motsvarande lägre
räntekostnader för statsskulden och för statliga räntebidrag
innebär besparingar på i storleksordningen 10 miljarder
kronor. Till det kommer positiva effekter av medlemskapet i
fråga om tillväxten i ekonomin.
Mot denna bakgrund bör proposition 1994/95:122 avslås.
Riksdagen bör vidare ge regeringen till känna att inte heller
de aviserade skattehöjningarna bör genomföras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1994/95:122,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansieringen av medlemskap i
EU.
Stockholm den 7 december 1994
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)