Kvittningsrätt leder sedan åttiotalet tanken till
skatteplanering och nolltaxerare. Under en tid utnyttjades
kvittningsrätten flitigt för att minimera skattebetalningen.
Man kvittade bort sina inkomster mot underskott av
dåvarande inkomst av rörelse, jordbruksfastighet eller annan
fastighet. Underskotten hade ofta uppkommit genom
reparationsavdrag eller avskrivningar på investeringar som
finansierats genom lån. Den privata konsumtionen
finansierades i praktiken genom denna upplåning. De
kostnader som låg till grund för underskott av ett
fastighetsinnehav kunde vid en försäljning av fastigheten bl a
på grund av inflationen växlas in i en betydande
försäljningsvinst. Genom de dåvarande reglerna för
beräkning av reavinst beskattades denna mycket lindrigt. I
andra fall tillgodogjorde man sig endast inflationsvinsten på
de upptagna lånen. Räntekostnaden blev genom
kvittningsrätten och den höga marginalskatten mycket låg
medan inflationsvinsten var helt skattefri. Detta är emellertid
numera historiska förhållanden. Diskussionen om
kvittningsrätten måste föras utifrån de förhållanden som
gäller idag.
När man diskuterar kvittningsrätten är det värt att notera
ett flertal förändringar bl a:inflationen är i dag mycket låg
jämfört med tiden före år 1991fastighetsmarknaden har
nyktrat tillarbetslösheten är hög
Dessutom har vi fr o m 1991 fått ett nytt skattesystem som
bl a innebär attvinster vid försäljning av fastigheter
beskattas utan hänsynstagande till inflationinkomst av
tjänst och näringsverksamhet beskattas kommunalt och
statligt medan inkomst av kapital endast beskattas statligt
progressiviteten i beskattningen har minskat (även om den
återigen börjat höjas)mangårdsbyggnader på
lantbruksenhet får, såvitt de inte är större och samtidigt äldre,
inte medräknas i näringsverksamheten om de är
privatbostadsfastighetdet finns särskilda regler för
avskattning när bostadsbyggnader byter karaktär m m
Fyrklöverregeringen införde en begränsad kvittningsrätt
som innebar att en person med tjänsteinkomst kunde starta
eller ta över en näringsverksamhet och kvitta underskott av
denna under de fem första åren. Den rätten har slopats av den
socialdemokratiska regeringen.
När någon startar ett mindre företag sker detta ofta i ett
uppbyggnadsskede i kombination med att vederbörande har
inkomst av tjänst. För att uppmuntra till riskfyllt
nyföretagande är det ofta nödvändigt för den enskilde
företagaren att kunna kvitta förlust mot andra inkomster. Allt
nyföretagande kan inte leda till lönsamma företag. Vissa
satsningar misslyckas och leder således till förluster.
Arbetsmarknadsläget i landet är sådant att det är
nödvändigt att stimulera till nyföretagande för att skapa nya
jobb. Med hänvisning till detta och då, som vi redovisat, de
gamla nackdelarna undanröjts, anser vi att kvittningsrätten
bör återinföras. Med tanke på de förluster som samhället får
vidkännas i de fall en verksamhet tvingas till ett avslut bör
emellertid kvittningsrätten utvidgas till en generell sådan
mellan inkomst av näringsverksamhet och tjänst. Detta ökar
möjligheten till överlevnad och minskar i motsvarande mån
den risk som egenföretagandet innebär. Det ger också
företagaren möjlighet att öka på sin investeringskraft i
företaget med en tjänsteinkomst, något som gagnar den
uppgång i ekonomin som vi alla strävar efter. Med hänsyn
till de komplikationer som en kvittningsrätt mellan
förvärvskälla som avser handelsbolags eller dödsbos
verksamhet eller självständig näringsverksamhet i utlandet
kan medföra bör kvittningsrätten inte utan ytterligare
utredning omfatta sådana förvärvskällor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar medge en generell kvittningrätt
mellan inkomst av tjänst och inkomst av näringsverksamhet.
Stockholm den 25 januari 1995
Kerstin Warnerbring (c)
Birgitta Carlsson (c)
Birgitta Carlsson (c)