Kvittningsrätt leder sedan åttiotalet tanken till skatteplanering och nolltaxerare. Under en tid utnyttjades kvittningsrätten flitigt för att minimera skattebetalningen. Man kvittade bort sina inkomster mot underskott av dåvarande inkomst av rörelse, jordbruksfastighet eller annan fastighet. Underskotten hade ofta uppkommit genom reparationsavdrag eller avskrivningar på investeringar som finansierats genom lån. Den privata konsumtionen finansierades i praktiken genom denna upplåning. De kostnader som låg till grund för underskott av ett fastighetsinnehav kunde vid en försäljning av fastigheten bl a på grund av inflationen växlas in i en betydande försäljningsvinst. Genom de dåvarande reglerna för beräkning av reavinst beskattades denna mycket lindrigt. I andra fall tillgodogjorde man sig endast inflationsvinsten på de upptagna lånen. Räntekostnaden blev genom kvittningsrätten och den höga marginalskatten mycket låg medan inflationsvinsten var helt skattefri. Detta är emellertid numera historiska förhållanden. Diskussionen om kvittningsrätten måste föras utifrån de förhållanden som gäller idag.
När man diskuterar kvittningsrätten är det värt att notera ett flertal förändringar bl a:inflationen är i dag mycket låg jämfört med tiden före år 1991fastighetsmarknaden har nyktrat tillarbetslösheten är hög
Dessutom har vi fr o m 1991 fått ett nytt skattesystem som bl a innebär attvinster vid försäljning av fastigheter beskattas utan hänsynstagande till inflationinkomst av tjänst och näringsverksamhet beskattas kommunalt och statligt medan inkomst av kapital endast beskattas statligt progressiviteten i beskattningen har minskat (även om den återigen börjat höjas)mangårdsbyggnader på lantbruksenhet får, såvitt de inte är större och samtidigt äldre, inte medräknas i näringsverksamheten om de är privatbostadsfastighetdet finns särskilda regler för avskattning när bostadsbyggnader byter karaktär m m
Fyrklöverregeringen införde en begränsad kvittningsrätt som innebar att en person med tjänsteinkomst kunde starta eller ta över en näringsverksamhet och kvitta underskott av denna under de fem första åren. Den rätten har slopats av den socialdemokratiska regeringen.
När någon startar ett mindre företag sker detta ofta i ett uppbyggnadsskede i kombination med att vederbörande har inkomst av tjänst. För att uppmuntra till riskfyllt nyföretagande är det ofta nödvändigt för den enskilde företagaren att kunna kvitta förlust mot andra inkomster. Allt nyföretagande kan inte leda till lönsamma företag. Vissa satsningar misslyckas och leder således till förluster.
Arbetsmarknadsläget i landet är sådant att det är nödvändigt att stimulera till nyföretagande för att skapa nya jobb. Med hänvisning till detta och då, som vi redovisat, de gamla nackdelarna undanröjts, anser vi att kvittningsrätten bör återinföras. Med tanke på de förluster som samhället får vidkännas i de fall en verksamhet tvingas till ett avslut bör emellertid kvittningsrätten utvidgas till en generell sådan mellan inkomst av näringsverksamhet och tjänst. Detta ökar möjligheten till överlevnad och minskar i motsvarande mån den risk som egenföretagandet innebär. Det ger också företagaren möjlighet att öka på sin investeringskraft i företaget med en tjänsteinkomst, något som gagnar den uppgång i ekonomin som vi alla strävar efter. Med hänsyn till de komplikationer som en kvittningsrätt mellan förvärvskälla som avser handelsbolags eller dödsbos verksamhet eller självständig näringsverksamhet i utlandet kan medföra bör kvittningsrätten inte utan ytterligare utredning omfatta sådana förvärvskällor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar medge en generell kvittningrätt mellan inkomst av tjänst och inkomst av näringsverksamhet.
Stockholm den 25 januari 1995 Kerstin Warnerbring (c) Birgitta Carlsson (c) Birgitta Carlsson (c)