Fundamentalt i en marknadsekonomi är en kostnad kopplad till en konsumtionsnivå för att resurserna skall utnyttjas så effektivt som möjlig. För varor och tjänster är denna relation är oklar ges incitament till överutnyttjande, vilket ger effektivitetsförluster. Exempel på detta är utfiskning, många energirelaterade beteende ( t ex varmvatten och uppvärmning i flerfamiljshus).
Ett annat exempel är förmånsbilarna. Då månadskostnaden är fast för innehavaren, påverkas han eller hon inte av bränslekostnaden, utan uppmuntras till överutnyttjande. Systemet uppmuntrar även till att välja bensinluktande fordon. Väg- och transportinstitutet (VTI) beräknar att förmånsbilarna utgör ca 5% av fordonsparken, medan de står för drygt 9% av bilismens CO2-utsläpp.
Riksdagen beslutade i december 1993 om vissa justeringar i beskattningen av förmånsbilar. Enligt beslutet skall regeringen skyndsamt se över reglerna och återkomma med ett nytt förslag som ska kunna träda i kraft 1 januari 1995. Något förslag hat ännu inte presenterats för riksdagen. Det är viktigt att ett nytt system kommer till stånd då den nuvarande beskattningen har oacceptabla miljökonsekvenser. Ett nytt system kan tidigast träda i kraft den 1 januari 1996.
Miljöeffekter
Mellan 30 % och 50% av nybilsförsäljningen i Sverige utgörs av tjänstebilar. Dessa ägs normalt tre år varefter de säljs. Det får till effekt att andrahandsmarknaden översvämmas av bilar som är 3--4 år gamla. Där är efterfrågan på bränslesnåla fordon stor, men utbudet begränsas av systemet med förmånsbilar.
Storstadskommittén (STORK) har beräknat att ca 30 % av resorna i Stockholms innerstad sker med leasade eller företagsägda bilar. De största påfrestningarna på miljön i storstäderna (luftkvalitet, buller, trängsel) sker huvudsakligen under dagtid, då dessa bilar framförallt utnyttjas. Emellertid är tillgängligheten av kollektivtrafik särskilt god i storstäderna. Denna skulle få en kraftigt stärkt konkurrenskraft om innehavaren fick en rörlig kostnad för förmånsbilen.
Den som ha tillgång till förmånsbilen har ingen anledning till att välja kollektivtrafik, även om denna är såväl billig som effektiv. Eftersom marginalkostnaden per mil med förmånsbilen är noll tappar såväl SJ som andra kollektivtrafikföretag en mycket viktig och köpstark kundgrupp.
Försvarare av förmånsbilar menar ofta att dessa behövs för att hålla landets ekonomi igång, då merparten av nybilsförsäljningen går till företag. Effekten av att göra kostnaderna rörliga innebär dock inte med nödvändighet att man avstår från förmånsbil. Däremot kommer man i högre grad att välja biltyp och körvanor med hänsyn till marginalkostnaderna. Det vore bra ur samhällsekonomisk synpunkt.
Administration
En huvudanledning till att det nuvarande systemet för beskattning av förmånsbilar infördes var den enkla administrationen. Det innebär ett minimum av krångel för innehavare, arbetsgivare och skattemyndigheter. Det gamla systemet med körjournaler var relativt otympligt, även om det fortfarande tillämpas på viss håll. Man måste betänka att majoriteten av arbetstagare i Sverige skriver reseräkningar till arbetsgivaren då egen bil används, alternativt använder rena företagsbilar uteslutande för tjänstekörning.
På marknaden finns det idag teknik att tillgå som smidigt bokför tjänste- och privatkörning, vare sig det sker med privatbil, förmånsbil eller företagsbil. Med hjälp av en enkel färddator kan föraren enkelt bokföra i vilket ärende resan utförs. Varje månad kan sedan färddatorn (som är stor som en plånbok) kopplas hop med en dator och via ekonomisystemet automatiskt kontera tjänste- som privatresor. Några administrativa problem finns således inte längre om man accepterar ny teknik.
Kostnaden för enklare färddatorer är ca 3 000 kronor. Det behövs förmodligen inte lång tid att spara in motsvarande belopp genom den ökade effektiviseringen i systemet. Med tanke på att nya informationssystem planeras för att föraren direkt i fordonet ska kunna planera sin körning, lär merarbetet att knappa in viss information på färddatorn vara ringa.
Beskattningsmetoder
I dagsläget beskattas tjänstebilar med ett fast årligt belopp som beräknas utifrån basbeloppet och bilens inköpsvärde. Ett sådant systen ger mycket små incitament för förmånstagaren att välja en bränsleeffektiv bil. Det ger ingen som helst marginalkostnad för ytterligare resor med bilen.
Ett nytt beskattningssystem måste innehålla en tydlig koppling mellan skatt och användning så att en marginalkostnad uppkommer för förmånstagaren som i så stor utsträckning som möjligt liknar marginalkostnaderna för att ha egen bil. Ur miljösynpunkt är det också viktigt att skattesystemet stimulerar biler med låga utsläppsvärden. Eftersom tjänstebilarna står för en så pass stor andel av nybilsförsäljningen kan en differentierad förmånsbeskattning ge ett snabbt genomslag i bilparken för bilar i miljöklass 1 och 2. En tillräcklig styreffekt kan nås om förmånsvärdet sänks med 20 % för bilar i miljöklass 1 och höjs med 20% för bilar i miljöklass 3. Elbilar bör helt befrias från förmånsbeskattning.
För att få rättvisande marginalkostnader är ett privat bilägande i princip att föredra. Den bästa lösningen vore därför att helt avskaffa systemet med förmånsbilar genom att höja förmånsvärdet kraftigt. En rimlig nivå skulle kunna vara motsvarande 4 000 mils privat körning. Då skulle det för den stora majoriteten bli lönsamt att använda egen bil i tjänsten och skriva reseräkningar till arbetsgivaren för tjänstekörningen. För de som har mycket omfattande tjänstekörning blir en konstruktion med rena företagsbilar att föredra. Istället för man hålla sig med egen bil för den privata körningen. Det är viktigt att poängtera i detta sammanhang att den nya beskattningen från och med 1994 ger rätt att helt slippa förmånsbeskattning om privatkörningen understiger 100 mil. Det är således ingen risk att man mot sin vilja behöver betala en hög förmånsbeskattning om bilen används för privatkörning endast i ringa omfattning.
Det är givetvis också så att ingen är tvungen att behålla sin förmånsbil om förmånsvärdet höjs kraftigt. Om man är rationell väljer man istället en motsvarande löneersättning till att finansiera det privata bilägandet. Man kan därför förutsätta att det bara är de som kör över 1 500 mil privat som idag har förmånsbil. höjs gränsen kommer bara de som kör verkligen mycket privat att behålla förmånsbilen.
En annan modell (som i och för sig kan kombineras med den nyss beskrivna) är att öka motiven för förmånstagaren att själv betala bensinen för bilen. Då skulle förmånstagaren få ett visst incitament till att välja en bränsleeffektiv bil. Marginalkostnaden för privat körning blir då lika men bensinkostnaden, vilket står för ungefär hälften av den verkliga kostnaden på marginalen. Med dagens system sänks förmånsvärdet med 20% om man väljer att betala bensinen själv. Nedsättningen bör höjas till 30%
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen, i enlighet med vad i motonen anförts, hos regeringen begär förslag till sådan ändring av beskattningen av förmånsbilar att dan kan träda i kraft den 1 januari 1996,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förmånsbilar skall beskattas motsvarande en privat körsträcka om 4 000 mil,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förmånsvärdet för förmånsbilar i miljöklass 1 bör reduceras med 20 % och höjas med 20 % för bilar i miljöklass 3,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att elbilar helt skall befrias från förmånsbeskattning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förmånsvärdet bör reduceras med 30% för den som väljer att betala bensinen själv.
Stockholm den 25 januari 1995 Elisa Abascal Reyes (mp) Roy Ottosson (mp) Yvonne Ruwaida (mp) Ronny Korsberg (mp)