Problemen för mindre företag att erhålla krediter i bank är allmänt omvittnade. Till stor del beror detta på den låga soliditeten, d.v.s. andelen eget riskbärande kapital inom småföretagssektorn. Effekten är uteblivna investeringar med minskad sysselsättning som följd, vilket avspeglas i den ekonomiska tillväxttakten.
Samtidigt har ett osedvanligt stort antal företag gått i konkurs under de senaste åren. Även om antalet för närvarande är sjunkande var antalet konkurser 1994 omkring 15 000. Siffran skall jämföras med genomsnittliga 5 000 konkurser per år. Även detta kan till stor del förklaras av att en alltför stor andel av de mindre företagen relativt sett är finansiellt svaga. Deras motståndskraft mot förluster är låg, särskilt under lågkonjunktur. Detta leder till sämre trygghet för anställda, ökad arbetslöshet och en generell värdeförstöring av investeringar som gjorts i de företag som drabbats.
Soliditeten i de mindre företagen är betydligt lägre än i företag med fler än 200 anställda. I genomsnitt ligger den mellan 20 och 25 procent beroende på storlek och bransch jämfört med drygt 30 procent för de större företagen, enligt en undersökning som presenterades av näringsdepartementet i juni 1994. För att mindre företag skall nå upp till samma nivå som de större krävs ett kapitaltillskott på 100 miljarder kronor.
Ett av flera bidrag till debatten som presenterats är en skattestimulans för privatpersoner som är villiga att satsa riskkapital i onoterade företag. En sådan har också utretts av den borgerliga regeringen under 1993. Uppdraget var emellertid mycket försiktigt utformat, varför förslaget utsattes för kritik av remissinstanserna. Vid den aktuella tidpunkten pågick även en diskussion om en omläggning av företagsbeskattningen. Regeringen valde då att inte prioritera frågan.
Angelägenhetsgraden av en lösning på företagens finansieringsproblem är nu ännu större. Den socialdemokratiska regeringen har därför i sin budgetproposition angivit att ett riskkapitalavdrag skall övervägas. Vid dessa överväganden bör ett bredare angreppssätt väljas än när frågan senast var aktuell.
Ett förslag till utformning skulle kunna vara följande: Avdraget bör avse köp av nyemitterade aktier i onoterade företag. Aktierna måste behållas i fem år. Därefter betalas reavinst som vanligt. Anskaffningsvärdet skall vara det som betalats för aktien. Ett avdragstak bör sättas vid 500 000 kronor. Det är också den ungefärliga nivå som gäller i Storbritannien (40 000 pund).Avdraget bör få göras mot inkomst av kapital och underskott får dras av mot inkomst av tjänst.Vid försäljning inom fem år bör reduktionen avräknas vid beskattningen.Alla typer av företag bör dock inte omfattas av avdragsmöjligheten. Fastighetsbolag, förvaltningsbolag, bolag med mer än 50 procent fast egendom bland tillgångarna bör undantas liksom finansbolag m.fl.Någon begränsning till industri- eller industrinära företag bör däremot inte göras. Även tjänsteföretag har numera ett betydande kapitalbehov. Medlemskapet i EU, framväxten av helt nya tjänster samt informationsteknologins landvinningar medför vidare att tjänsteföretag nu snabbt internationaliseras. Det är även bland dessa den största sysselsättningspotentialen finns. Därtill kommer att dessa företag p.g.a. bristande formella säkerheter har störst problem att erhålla krediter från bl.a. banker. Ett större eget kapital ökar dessa möjligheter.
När det gäller kretsen avdragsberättigade investerare bör även makar få avdrag för investeringar i egna och varandras bolag. Detta är särskilt angeläget i samband med att aktiekapitalet i omkring 220 000 aktiebolag skall höjas från 50 000 till minst 100 000 kronor före utgången av 1997.
Oavsett enkel- eller dubbelbeskattning av företagens vinster är avdraget lika angeläget. Det är det relativa förhållandet mellan investeringar i olika företag som är avgörande. Utan särskild stimulans som kompenserar den högre risken i ett onoterat företag saknas anledning, enligt mångas bedömning, att investera i dessa.
Förebilden för riskkapitalavdraget är det brittiska Business Expansion Scheme som infördes 1984. Avdragsmöjligheten har förnyats så sent som förra året under namnet Enterprise Investment System. Avdraget är nu 20 procent, men med skattefri reavinst. Skattefriheten motiveras av investerares problem att avyttra aktier i onoterade företag. Avdraget för direktinvesteringar har kompletterats med avdrag för investeringar som görs via riskkapitalfonder, venture capital trusts.
Skälet till att avdrag i Storbritannien inte får göras mot högsta marginalskatt 40 procent är att det då skulle kunna användas för att minska en tillfälligt hög inkomst.
Investeringar i fastighets- eller finansbolag omfattas inte av EIS. Sådana investeringar medförde att systemet tidigare i viss mån råkade i vanrykte. Det har därför när det förnyats dessa undantag, vilket för övrigt är i enlighet med den ursprungliga omfattningen.
I samband med att ett riskkapitalavdrag diskuterats och utretts tidigare har även avdrag för indirekta investeringar varit aktuellt. Ett avdrag för direkta investeringar bör införas omgående. Även utformningen av ett indirekt avdrag bör skyndsamt utredas för att kunna införas senare under 1995.
Ett riskkapitalavdrag löser inte ensamt småföretagens riskkapitalproblem. Viktigare än vad själva beloppen kan antyda är däremot att de i sin tur ger hävstångseffekter vad avser möjligheten att låna. Effekten bör bli särskilt stor på mindre orter där företagens säkerheter för krediter är sämre i nya företag och i mindre tillväxtföretag inom både industri- och tjänstesektor.
Den statsfinansiella kostnaden på kort sikt är förhållandevis blygsam. Ett effektivt bidrag skulle minska skatteinkomsterna från dem som utnyttjar det med omkring 300--500 miljoner kronor. Inkomsterna för staten i form av olika skatteintäkter och minskade bidrag är svårare att uppskatta.
Störst betydelse har ett avdrag sannolikt för företag på mindre orter utanför storstäderna. Där känner ofta människor företagaren eller företaget och är villiga att investera lokalt om de ges en ekonomisk stimulans därtill i form av en med staten delad risk.
Det är därför ytterst angeläget att det av regeringen nu övervägda riskkapitalavdraget införs.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda hur ett riskkapitalavdrag för privatpersoner kan utformas.
Stockholm den 24 januari 1995 Kenth Skårvik (fp) Inga Berggren (m) Marianne Andersson (c) Bengt Harding Olson (fp) Michael Stjernström (kds) Sten Svensson (m) Rune Backlund (c)