Innehåll 1.
Sammanfattning2 2.
Sverige och skatterna4 3.
Mindre frihet -- mer beroende7 4.
Färre jobb, lägre tillväxt och sämre välfärd8 5.
De förlorade decennierna10 6.
Den borgerliga reformperioden11 6.1
Stärkt konkurrenskraft12 6.2
Skattereformen kompletterades12 6.3
Skatteförändringar genom krisuppgörelserna13 6.4
Sänkt skatt på boende13 6.5
Sänkt skatteuttag13 7.
Återställarpolitiken14 7.1
Hushållen får betala15 7.2
Färre jobb och sämre välfärd15 8.
Skattepolitik för nya jobb och tryggad välfärd16 8.1
Skattepolitiken under mandatperioden16 8.2
Lägre skatt på arbete18 8.2.1
Tjänstesektorns beskattning19 8.2.2
Ingen höjd egenavgift i sjukförsäkringen21 8.2.3
Lägre, förmånsrelaterade löneskatter21 8.2.4
Åter till marginalskattereformen21 8.2.5
Inga socialavgifter på vinstandelar22 8.2.6
Ingen höjd skatt för pensioner22 8.3
Neutral kapitalbeskattning -- expansion och nya
företag22 8.3.1
Slopad dubbelbeskattning av riskkapital24 8.3.2
Riskkapitalavdrag25 8.3.3
Återinförd kvittningsrätt för nystartade företag25 8.3.4
Slopad förmögenhetsskatt25 8.3.5
Sänkt fastighetsskatt26 8.3.6
Beskattning av pensionssparande26 8.3.7
Översyn av spelbeskattningen26 8.4
Miljörelaterad beskattning27 8.5
Sverige, EU och skatterna27 8.6
Statsfinansiella effekter28
1. Sammanfattning
Sverige har under lång tid haft världens högsta skattryck.
Även om Sverige med knapp marginal nu kunnat lämna
denna tätposition torde den socialdemokratiska regeringens
skattepolitik leda till att Sverige inom kort återerövrar denna
tveksamma ''första plats''.
Skatteuttaget är en spegelbild av den offentliga
utgiftsnivån, som i slutet på 1960-talet började stiga
väsentligt snabbare i Sverige än i övriga OECD-länder. Trots
de successivt allt högre skatterna, har den offentliga
utgiftsutvecklingen varit så kraftig att underskotten i de
offentliga finanserna trendmässigt har ökat sedan början av
1970-talet. Detta har bland annat lett till höga räntor som
belastar hushållen, minskar investeringsviljan och försämrar
förutsättningarna för den ekonomiska tillväxt som är
grunden för välfärd.
Oavsett hur de höga skatter som följer av de stora
offentliga utgifterna tas ut betalas de alltid av hushållen. Det
kan ske direkt och synligt genom inkomst- och
mervärdesbeskattning. Det kan ske indirekt och osynligt
genom arbetsgivaravgifter och andra skatter som tas ut av
näringslivet. Även de indirekta och osynliga skatterna
belastar hushållen som endera får lägre löneutrymme, högre
priser eller en kombination av bägge.
Det höga skatteuttaget minskar de enskilda medborgarnas
valfrihet. Socialdemokraterna formade under 1970 och
1980-talen ett Sverige där staten beskattar medborgarna så
hårt att de flesta inte har möjlighet att välja annan vård eller
omsorg än den stat och kommuner erbjuder. De utlämnas till
den politiska sektorn -- när den offentliga sjukvården,
barnomsorgen eller äldreomsorgen inte fungerar finns i de
flesta fall inga möjliga alternativ.
Såväl de stora offentliga utgifterna i sig som utformningen
av de offentliga transfereringssystemen skadar ekonomins
effektivitet och tillväxtkraft och därmed de svagaste
medborgarna mest. På motsvarande sätt leder det höga
skatteuttaget till snedvridningar som accentuerar problemen.
De exploderande underskotten och den ökande statsskulden
försämrar ekonomins förmåga ytterligare.
Målet för den ekonomiska politik som fördes av den
borgerliga regeringen 1991--1994 var att bryta den
ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period
av tillväxt, företagande och nya arbeten. Utrymmet för totala
skattesänkningar var begränsat av det nödvändiga och
prioriterade arbetet med att sanera de offentliga finanserna.
Budgetsaneringen förutsatte emellertid i sin tur bättre
förutsättningar för tillväxt och nya arbeten. Mot den
bakgrunden inriktades skattepolitiken under den gångna
mandatperioden på att skapa utrymme för stärkt
konkurrenskraft, fungerande kapitalförsörjning och goda
förutsättningar för investeringar i nya arbeten.
Sedan regeringsskiftet i oktober 1994 har den
socialdemokratiska regeringen i samverkan med
Vänsterpartiet genomfört statliga skattehöjningar på drygt
52 miljarder kronor. Till det kommer skattehöjningar i ett
stort antal kommuner och landsting på sammanlagt 4,5
miljarder kronor. De sammantagna skattehöjningarna
fördelar sig på ett sätt som framgår av nedanstående tabell:
n
Skatt på arbete
36,8 miljarder kr
Skatt på investeringar och kapitalbildning
11,8 miljarder kr
Övriga skatter på produktionen
6,1 miljarder kr
Skatt på boendet
2,5 miljarder kr
De genomförda skattehöjningarna motsvarar en ökning av
skattetrycket mätt som andel av produktionen på mellan tre
och fyra procentenheter. Denna skattechock innebär att de
tre senaste årens skattesänkningar på knappt 15 miljarder
undanröjs och att Sveriges skatteuttag i absoluta tal höjs
utöver detta med drygt 40 miljarder kronor.
Den helt övervägande delen av skattehöjningarna på cirka
55 miljarder kronor kommer att betalas av normal- och
låginkomsttagarna. I en genomsnittskommun ökar skatterna
för vanliga hushåll med upp emot 1 000 kronor per månad.
De genomförda skattehöjningarna försämrar dramatiskt
förutsättningarna för att tillräckligt många nya arbeten skall
kunna växa fram under de kommande åren. Höjda skatter på
arbete leder till färre arbetstillfällen, återinförd
dubbelbeskattning diskriminerar kraftigt
riskkapitalförsörjningen -- grunden för expansion och nya
företag.
Den socialdemokratiska skattepolitiken kommer därmed
att försvåra den ekonomiska återhämtningen vilket i sin tur
också försämrar förutsättningarna för en tillräckligt snabb
sanering av de offentliga finanserna.
Målet för den moderata skattepolitiken är att successivt
sänka det svenska skatteuttaget till genomsnittet för
motsvarande europeiska länder. Kravet på balans i de
offentliga finanserna är överordnat, men förutsätter i sig
skattesänkningar i syfte att återskapa den tillväxtkraft som
snabbt eliminerar den del av det offentliga underskottet som
är konjunkturellt. Skattestrukturen skall utformas så att den
inte motverkar tillväxt.
Riksdagens främsta uppgift den innevarande
mandatperioden är att sanera de offentliga finanserna och att
skapa förutsättningar för i storleksordningen 500 000 nya
arbeten i den privata sektorn under återstoden av 1990-talet.
Dessa bägge uppgifter är varandras förutsättningar.
Utan en trovärdig sanering av de offentliga finanserna
uppnås inte de lägre räntenivåer som är en förutsättning för
tillräckligt stora investeringar och en återhämtad
hemmamarknad. Utan en tillräcklig tillväxt av nya arbeten
i den privata sektorn försvåras och förlängs arbetet med att
åstadkomma balans i de offentliga finanserna.
Samtidigt som utrymmet för sänkta skatter är starkt
begränsat måste sådana skattesänkningar som förbättrar
förutsättningarna för kapitalbildning och nya arbeten
genomföras.
Mot den bakgrunden föreslår Moderata Samlingspartiet
följande skatteförändringar:Den kraftiga upptrappningen
av egenavgiften till sjukförsäkringen avvisas.
Löneskatterna sänks med 1,5 procentenheter genom att den
allmänna löneavgiften slopas.Den så kallade värnskatten
slopas och fullt inflationsskydd återinförs.Den föreslagna
skatteskärpningen på pensionärer med sidoinkomster
avvisas.Dubbelbeskattningen av avkastning på riskkapital
slopas.Kvittning av underskott i nystartade företag mot
inkomst av tjänst återinförs.Beskattningen av delägare i
fåmansbolag och egenföretagare förenklas och lindras.
Beskattningen av kapitalinkomster sänks från 30 till 25
procent.Förmögenhetsskatten slopas.Avkastningsskatten
för pensionssparande sänks från 15 till tio procent.
Fastighetsskatten sänks till 1,5 procent.De aviserade
framtida fastighetsskattehöjningarna avvisas.Uttaget av
socialavgifter på vinstandelar slopas.Uttaget av
miljörelaterade skatter ökar under mandatperioden med två
miljarder kronor.
2. Sverige och skatterna
Sverige har under lång tid haft världens högsta skattetryck.
Vid den senaste internationella jämförelsen hade Sverige
med knapp marginal kunnat lämna denna tätposition. Med
den skattepolitik som förs av den nya socialdemokratiska
regeringen torde Sverige inom kort återerövra denna
tveksamma ''första plats''.
Skatteuttaget är en spegelbild av den offentliga
utgiftsnivån. I slutet av 1960-talet började Sverige avvika
alltmer från utvecklingen i övriga OECD-länder. I Sverige
steg som framgår av diagram 1 de offentliga utgifterna som
andel av bruttonationalprodukten (BNP) från 36 procent till
över 70 procent mellan 1965 och 1993. I OECD-länderna
totalt ökade under samma period denna andel från 32 till 42
procent av BNP.
Den tillfälliga nedgången i utgiftskvot under andra hälften
av 1980-talet beror främst på den överhettning som följde av
spekulationsekonomin, som sedan ledde till den djupa
ekonomiska krisen från 1989. Det ledde i sin tur till en
kraftig ökning av utgiftskvoten till följd av ökade utgifter för
arbetslösheten.
Trots den snabba ökningen av skatteuttaget till dagens
orimliga nivå sedan främst 1970 har inte den ännu snabbare
expansionen av den offentliga sektorns åtaganden kunnat
finansieras. Detta har resulterat i ett sedan början av 1970-
talet successivt ökande budgetunderskott, vilket framgår av
diagram 2.
Det framgår att underskottet som andel av ekonomin har
ökat trendmässigt under de senaste 20 åren. I mitten av 1970-
talet ledde den extrema lönekostnadsökningen 1975--76 till
en tillfällig ökning av skatteintäkterna som dolde den
underliggande utvecklingen.
I mitten av 1980-talet minskade åter budgetunderskottet,
denna gång till synes mera uthålligt. Även denna gång var
det emellertid en kraftig, icke hållbar ökning av
konsumtionen som gav denna utveckling. Sedan 1985 ökade
den privata sektorns lånefinansierade konsumtion mycket
kraftigt. Till detta kom också en lånefinansierad spekulation
på framför allt fastighetsmarknaden. Denna kraftiga
överhettning av ekonomin dolde ytterligare en gång den
trendmässiga utvecklingen. Liksom i mitten av 1970-talet
bidrog utvecklingen till en ännu snabbare försämring i början
av 1990-talet. Den finansiella krisens efterbörd var en kraftig
uppgång i den privata sektorns sparande och ett motsvarande
fall i den offentliga sektorns sparande.
De stora bredbasiga skatterna är inkomstskatten (främst
genom kommunalt skatteuttag), mervärdesskatten och
socialförsäkringsavgifterna. Av diagram 3 framgår
fördelningen 1991 av de totala skatteintäkterna på olika
skatteformer.
Socialdemokraterna försöker emellanåt påskina att skatter
skulle kunna betalas av några andra än av hushållen. Ibland
används begrepp som ''höjd skatt på produktionen''. Men
höjd skatt på produktion belastar alltid direkt eller indirekt
hushållen. Sådana skattehöjningar leder till att priserna på
varor och tjänster som produceras i Sverige höjs, vilket får
betalas av svenska och utländska konsumenter.
Konkurrenskraften försämras. Det blir färre jobb och flera
arbetslösa än annars vilket leder till ökade utgifter som
hushållen alltid till sist får betala. Alternativt minskar
utrymmet för löner, vilket också drabbar de svenska
hushållen.
I figur 1 nedan visas i starkt förenklad form det
ekonomiska kretsloppet. Som figuren visar skiljer sig de tre
olika stora skatteformerna i detta avseende endast åt genom
var i kretsloppet de tas ut.
I debatten ges ofta en sned bild av hur skatteförändringar
påverkar olika hushåll. De flesta tror att en
förmögenhetsskatt enbart drabbar de hushåll som har
skattepliktig förmögenhet. I realiteten får skattebördan ofta
bäras av helt andra hushåll, nämligen de som lider av den
sämre tillväxt i ekonomin som blir följden av att
entreprenörer och kapitalägare flyttar från Sverige.
3. Mindre frihet -- mer beroende
Sverige är det land i den fria världen där människor är mest
beroende av politikers värderingar och beslut. Ingen
annanstans har så stor del av de enskilda medborgarnas
inkomster socialiserats. Ingen annanstans har i den fria
världen marknadsekonomin trängts undan så mycket som i
Sverige.
Sveriges rekordhöga utgifts- och skattetryck har vuxit
fram under de långvariga socialdemokratiska
regeringsinnehaven. Det avspeglar en medveten socialistisk
politik. Kollektiva lösningar har prioriterats. Vård, omsorg
och inkomstomfördelningar över livscykeln handhas av
huvudsakligen skattefinansierade offentliga verksamheter.
De reformer som genomfördes av den borgerliga regeringen
och syftade till att bryta upp de offentliga monopolen
återställs nu.
Till detta kommer att stabiliseringspolitiken under
socialdemokraternas 1970- och 1980-tal konsekvent
utformades så att åtstramning åstadkoms genom
skattehöjningar medan efterfrågan stimulerades genom
offentliga utgiftsprogram.
Den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige kan för egen
del direkt förfoga över drygt en tredjedel av vad han eller hon
arbetat ihop. Mer blir inte kvar sedan inkomst- och
konsumtionsskatter samt arbetsgivaravgifter betalats.
Politiker i stat och kommuner beslutar om mer än två
tredjedelar av ekonomin. De enskilda medborgarnas
valfrihet har således efter hand inskränkts kraftigt medan
politikernas makt ökat. Skatteuttaget tas ut i former som
huvudsakligen betalas av låg- och medelinkomsttagare.
Detta framgår bland annat vid en analys av de
skattehöjningar som socialdemokraterna och vänsterpartiet
genomförde hösten 1994.
Socialdemokraterna formade under 1970- och 1980-talen
ett Sverige där staten beskattade medborgarna så hårt att de
flesta inte fick möjlighet att välja annan vård eller omsorg än
den stat och kommuner erbjöd. De utlämnades till den
politiska sektorn -- när den offentliga sjukvården,
barnomsorgen eller äldreomsorgen inte fungerade fanns inga
möjliga alternativ.
I socialdemokraternas Sverige blev det bara de som hade
råd att själva betala för icke subventionerad vård och omsorg
som slapp köer och kunde välja fritt. Under de gångna tre
åren har den borgerliga regeringen stegvis reformerat de
offentliga systemen och tillåtit och stimulerat enskilda
alternativ. En valfrihetsrevolution inleddes. Efter valet har
den nya socialdemokratiska regeringen återgått till den
tidigare politiska inriktningen.
Offentliga monopol och inskränkt valfrihet leder förutom
till minskad frihet också till felaktig fördelning och sämre
utnyttjande av de totala ekonomiska resurserna. Skatter och
subventioner minskar möjligheterna för den enskilde att
bestämma hur produktionsresultatet skall fördelas.
Trögheten i stora icke konkurrensutsatta offentliga system
ger dålig effektivitet.
I en tidningsartikel för drygt sex år sedan beskrev Assar
Lindbeck vad som skett på följande vis:
I en välfärdsstat av svensk typ är det inte företagen som
socialiserats, utan familjen, eller rättare många av familjens
traditionella funktioner. Kanske kan man säga att medan
klassisk socialism betyder socialisering av företag, så
innebär en välfärdsstat av svensk typ en socialisering av
hushållens traditionella vård och omsorg av människor.
4. Färre jobb, lägre tillväxt och sämre välfärd
Det är den ekonomiska tillväxten som avgör hur välfärden
i ordets egentliga bemärkelse kan utvecklas. Med ingången
av 1970-talet minskade Sveriges tillväxttakt dramatiskt. De
reformer som genomförts de senaste åren inom den
offentliga sektorn och på skatteområdet har rivits upp av den
socialdemokratiska regeringen. Vi befinner oss åter i en
situation där de ekonomiska strukturerna leder till färre
arbeten, lägre tillväxt och därmed sämre välfärd än vad som
vore möjligt.
I den nyligen publicerade SNS-rapporten ''Välfärdsstat i
omvandling'' har ett antal amerikanska och svenska
ekonomer analyserat Sveriges ekonomiska problem.
Sherwin Rosen skriver i avsnittet ''Offentlig sysselsättning
och den svenska välfärdsstaten'':
Analysen tyder på att de höga skatter och subventioner som
krävs för att förverkliga välfärdsstaten är förenade med
betydande effektivitetsförluster.
De tjänster som tillhandahålls av den offentliga sektorn
ersätter liknande tjänster som skulle ha köpts på ett annat,
mer decentraliserat sätt och utan de effektivitetsförluster som
skapas av skattefinansieringen. Effektivitetsförlusterna
manifesteras i en tendens att dels överkonsumera
subventionerade offentliga tjänster, dels skapa incitament att
engagera sig i aktiviteter som inte kan kontrolleras av
skattemyndigheterna.
Skattefinansieringen gör att människor ägnar sig åt
egenarbete i hemmet i stället för ett beskattat förvärvsarbete.
Den totala produktionen och levnadsstandarden i ekonomin
skulle ha varit större om dessa hushållstjänster i stället hade
finansierats på privat väg och köpts på marknaden.
I en kommentar till svensk skattepolitik skriver Charles E.
McLure Jr. och Erik Norrman i samband med en bedömning
av de senaste årens skattereformer följande:
Väl så viktigt som att konstatera att dessa strukturella
reformer var nödvändiga och resulterade i ett bättre
skattesystem, är det att inse att den grundläggande orsaken
till beskattningens allvarliga inverkan på svensk ekonomi
kvarstår genom det tills vidare rådande höga genomsnittliga
skatteuttaget. Den totala skattebördan ligger år 1994
fortfarande på omkring 50 procent av produktionen.
Det är oundvikligt att skatter på en så hög nivå skapar
oönskat beteende bland de skattskyldiga. Särskilt gäller det
för viljan att arbeta eftersom skatteuttaget i första hand måste
belasta inkomst av arbete i en ekonomi som tillåter fri
rörlighet mellan länder. Eftersom de negativa effekterna som
höga skatter har på samhällsekonomin sannolikt är mycket
stora (en skattesats på 40 procent orsakar fyra gånger så stora
kostnader som en skattesats på 20 procent enligt ekonomisk
teori), kan en reduktion av det totala skatteuttaget ge
väsentliga samhällsekonomiska vinster. Både amerikanska
och svenska studier har uppskattat att en minskning i
skattefinansierade transfereringar ger en samhällsekonomisk
vinst på mellan 100 och 150 procent av de överförda
beloppen utöver de inbesparade utgifterna.
Såväl de stora offentliga utgifterna i sig som utformningen
av de offentliga transfereringssystemen skadar ekonomins
effektivitet och tillväxtkraft och därmed de svagaste
medborgarna mest. Det höga skatteuttaget leder till
ytterligare snedvridningar som accentuerar problemen.
Alla skatter snedvrider i sig ekonomiska beslut och
påverkar därför tillväxttakten negativt. Skatterna driver in
vad som kan betecknas som ''kilar'' mellan exempelvis den
totala arbetsersättning en individ får och det netto som
återstår efter skatterna, eller mellan vad en konsument
betalar för en vara eller en tjänst och vad den som producerar
den erhåller efter skatterna.
Ju högre skatteuttag desto större ''skattekilar'' och desto
större negativa effekter på ekonomin. Vissa skatteformer
medför mer skadliga effekter än andra, givet ett visst uttag.
Frågan om hur stora negativa effekter olika skatter medför
har studerats bland annat i USA och i Sverige. I mitten av
1980-talet genomförde Charles Stuart och Ingemar Hansson
några studier av svenska förhållanden. De beräknade de
totala samhälleliga kostnaderna för att öka skatteintäkterna
med en krona för vissa skatter och motsvarande offentliga
utgifter.
Enligt studien kostade det samhällsekonomiskt tre kronor
att öka kommunalskatten (inkomstskatten) med en krona (en
procentenhet) för att finansiera ökade transfereringar. De
extra kostnaderna genom ökade snedvridningar beräknades
således uppgå till tre gånger så mycket som den ökning av
de offentliga transfereringarna som samtidigt genomfördes.
Dessa studier är behäftade med stor osäkerhet, men de visar
att Sveriges höga skattetryck medför stora
effektivitetsförluster. Stuarts och Hanssons studie kan, enligt
Assar Lindbeck, översättas till en sänkning av den
ekonomiska tillväxttakten under ett decennium med cirka en
procentenhet per år. Det skulle innebära att våra samlade
resurser i år kan vara upp emot 150 miljarder kronor lägre
än vad de skulle kunnat vara. En så mycket större produktion
motsvarar och skulle kunna eliminera hela det statliga
budgetunderskottet.
5. De förlorade decennierna 1971
trädde vad som då kallades ''århundradets
skattereform'' i kraft. Den skatteomläggning som
socialdemokraterna genomförde sades ge två tredjedelar av
det svenska folket sänkt skatt. Att en tredjedel omedelbart
skulle få skattehöjningar talades det mindre om, och att
slutresultatet skulle bli att alla fick dramatiskt höjda skatter
talades det inte alls om.
1971 års omläggning medförde en kraftigt ökad
progressivitet i skattesystemet. I kombination med den
snabba inflationen och frånvaron av inflationsskydd i
skattesystemet innebar den att många vanliga inkomsttagare
fick kraftigt höjda marginalskatter. Mellan 1970 och 1976
steg marginalskatten för en vanlig industriarbetare från
knappt 50 till drygt 60 procent.
Den kraftigt skärpta progressiviteten i
inkomstbeskattningen och det höjda skatteuttaget var viktiga
orsaker till den kostnadskris som i mitten av 1970-talet
skadade den svenska ekonomins utveckling allvarligt under
återstoden av 1970-talet och början av 1980-talet. Den
socialdemokratiska skattepolitiken medförde en löne- och
inflationsspiral av sällan skådat slag.
Den borgerliga valsegern 1976 innebar en viktig
förändring i den skattepolitiska utvecklingen. Det samlade
skattetrycket var oförändrat cirka 50 procent under åren
1977--1982. Till följd av bland annat den kraftiga
lågkonjunktur som blev följden av den extrema
kostnadsökningarna 1975 och 1976 steg emellertid den
offentliga utgiftskvoten kraftigt. I detta avseende lyckades
inte regeringen bryta utvecklingen.
1979 skärpte Moderata Samlingspartiet sina tidigare krav
på en radikal omläggning av skattepolitiken. Det var
uppenbart att det inte skulle gå att lösa Sveriges ekonomiska
problem varaktigt om inte skattepolitiken lades om. På
moderat initiativ enades den borgerliga regeringen i februari
1981 om en relativt omfattande sänkning av
marginalskatterna. Folkpartiet och centerpartiet frångick
sedermera denna överenskommelse. Efter den så kallade
''underbara natten'' den 24 april träffades i stället en
uppgörelsen mellan socialdemokraterna och två av
regeringspartierna, centern och folkpartiet, som sköt upp och
urholkade den skattereform den borgerliga regeringen varit
enig om.
Uppgörelsen innebar att marginalskattesänkningarna
skulle träda i kraft först 1983. Inflationsskyddet urholkades
och marginalskattesänkningen blev mindre omfattande än
avsett. Till det kom att symmetrin i skattesystemet bröts
genom en särskild begränsning av avdragens skattemässiga
värde. Omläggningen finansierades genom andra
skattehöjningar. Uppgörelsen medförde en viss sänkning av
marginalskatterna, men någon sänkt skattebörda blev det
inte. Orsaken till detta var att problemet med det höga
skattetrycket negligerades. ''Den underbara nattens''
omläggning blev ett startskott för en ny period med kraftiga
höjningar av skattetrycket.
Skattepolitiken kom att spela en viktig roll i valrörelserna
under 1980-talet. Medan Moderata Samlingspartiet
argumenterade för en radikal skattepolitisk omläggning
använde socialdemokraterna klassiska fördelningspolitiska
argument för att motsätta sig en sådan. Genom att
socialdemokraterna trots förluster i valen såväl 1985 som
1988 kunde bevara regeringsmakten kom därför 1980-talet
att bli ytterligare ett förlorat decennium ur skattepolitisk
synvinkel. Trots den ''underbara natten'' fanns extremt höga
marginaleffekter kvar i svensk ekonomi. Till detta kom de
tillväxthämmande effekterna av en socialdemokratisk
skattepolitik som pressade upp skatteuttaget, mätt som andel
av produktionen, till nära 57 procent 1990. Totalt höjdes eller
infördes inte mindre än 150 skatter.
Efter krav från övriga riksdagspartier tillsattes 1987
utredningen om reformerad inkomstbeskattning. Inte förrän
i slutet av november 1988 började denna utredning, liksom
de två utredningarna om företagsbeskattning och om
indirekta skatter, sitt egentliga arbete. Vid denna tidpunkt
presenterade socialdemokraterna sina riktlinjer för en
omläggning av skattesystemet. Av dessa framgick att man
gjort en helomvändning vad gällde synen på
marginalskatterna och behovet av en marginalskattereform.
Synen på skattetrycket som sådant var emellertid oförändrad.
Den skatteomläggning som beslutades av riksdagen 1990
innebar kraftigt sänkta marginalskatter och en reformering
av företagsbeskattningen i enlighet med de krav Moderata
Samlingspartiet ställt redan flera år tidigare. Reformen
utgick emellertid ifrån ett oförändrat högt skattetryck.
Under såväl 1970- som 1980-talet levde Sverige med det
skattesystem som av ledande socialdemokrater betecknades
som ''perverst'' och ''ruttet''. När omvändelsen under galgen
slutligen kom 1989 hade svensk ekonomi skadats kraftigt.
De höga marginalskatterna var en huvudorsak, liksom den
inflationistiska ekonomiska politiken, till den kris i den
finansiella sektorn som inleddes 1990 och som förstärkte
lågkonjunkturen kraftigt under 1990-talets inledande år.
Under 1980-talet försattes möjligheten att inleda en
successiv sänkning av det svenska skattetrycket genom
besparingar i de offentliga utgifterna. Sådana åtgärder hade
kunnat leda till ett högre arbetsutbud vilket hade motverkat
överhettningen i svensk ekonomi och gett utrymme för en
ökad tillväxttakt.
6. Den borgerliga reformperioden
När den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991
befann sig Sverige i den mycket allvarliga ekonomiska kris
som var resultatet av en politik som under ett par decennier
tillåtits försvaga Sveriges utvecklings- och tillväxtkraft. Den
ekonomiska utvecklingen från slutet av 1980-talet
kännetecknades av en snabb utslagning av arbetsplatser och
företag, starkt sjunkande investeringar, en minskande
produktion av varor och tjänster och kraftigt försämrade
statsfinanser.
Målet för den borgerliga regeringens ekonomiska politik
var att bryta den ekonomiska stagnationen och att lägga
grunden för en ny period av tillväxt, företagande och nya
arbeten i Sverige. I regeringsförklaringen 1991 angavs
följande mål för skattepolitiken:
Skattepolitiken inriktas på en successiv sänkning av det
totala skattetrycket. Detta arbete inleds omedelbart.
Sänkningen skall ske på ett sådant sätt att vår ekonomis
utvecklings- och konkurrenskraft stärks.
Utrymmet för totala skattesänkningar begränsades
emellertid av det nödvändiga och prioriterade arbetet med att
sanera de offentliga finanserna. I detta ingick emellertid en
så snabb neddragning som möjligt av den del av underskottet
som även var konjunkturellt betingat. Mot den bakgrunden
inriktades skattepolitiken under perioden 1991--1994 på att
skapa utrymme för stärkt konkurrenskraft, fungerande
kapitalförsörjning och goda förutsättningar för
kapitalbildning och investeringar.
6.1 Stärkt konkurrenskraft
Den borgerliga regeringens ambition var att stärka de
svenska företagens konkurrenskraft genom ökad
produktivitet. I det syftet reformerades den offentliga sektorn
på ett sätt som dels innebar minskade utgifter, dels
stimulerade till ökad produktivitet. Utöver detta sänktes
arbetsgivaravgifterna med i det närmaste fem
procentenheter, framför allt som en följd av den andra
krisuppgörelsen hösten 1992.
Den borgerliga regeringen lade också fram förslag om en
ytterligare sänkning av arbetsgivaravgifterna med sju
procentenheter, fullt finansierad genom minskade offentliga
utgifter. I och med att den fasta kronkursen inte längre kunde
försvaras och att den svenska valutan deprecierades drogs
detta förslag tillbaka.
1993 genomfördes en omläggning av energibeskattningen
som innebar att den energiintensiva svenska industrin fick en
skattenivå som gjorde den konkurrenskraftig gentemot
konkurrentländerna.
6.2 Skattereformen kompletterades
Marginalskattereformen 1991 innebar i princip enbart
förändringar inom ramen för inkomstbeskattningen,
mervärdesbeskattningen och i viss mån punktskatterna. De
egentliga kapitalskatterna, förmögenhetsskatt och arvs- och
gåvoskatt, lämnades utanför reformen trots att frågan under
utredningsarbetet aktualiserades av Moderata
Samlingspartiet och Folkpartiet.
Den höga, progressiva svenska förmögenhetsskatten
gjorde, liksom arvs- och gåvoskatten, att många
framgångsrika svenska företagare och entreprenörer valde
att bosätta sig utomlands. Därigenom förlorade Sverige
rätten att beskatta avkastningen på deras förmögenhet. En
ännu svårare förlust var att deras entreprenörskap och
initiativkraft inte längre kom Sverige till del.
Den nya borgerliga regeringen avskaffade omedelbart,
hösten 1991, förmögenhetsskatten på arbetande kapital. För
att undvika snedvridningar och minska risken att än fler
skulle flytta från Sverige i syfte att undgå den höga svenska
förmögenhetsbeskattningen fattades beslut om att successivt
avskaffa den fullt ut.
Enligt en doktorsavhandling av Hans Lindkvist 1990
medförde den svenska förmögenhetsskatten ett skattebortfall
genom emigration som i princip var lika stort som statens
intäkter av skatten. Det sammantagna resultatet av
förmögenhetsbeskattningen och de negativa effekter den
medförde var att det ekonomiska klimatet i Sverige
försämrades utan att statskassan fick några nettoinkomster.
Också arvs- och gåvolagstiftningen reformerades 1991
genom att den rekordhöga skatten på arv och gåvor sänktes
från 60 till 30 procent.
Marginalskattereformen 1991 omfattade inte frågan om
kapitalinkomstbeskattning av företagens ägare. Ett par
utredningar tillsattes av den tidigare socialdemokratiska
regeringen för att lägga fram förslag om lösningar.
Den borgerliga regeringen genomförde hösten 1993 regler
som innebär att den eftersträvade neutraliteten i
beskattningen av olika kapitalinkomster i princip uppnåddes.
För egenföretagare och handelbolagsdelägare blev skatten
på kapitalinkomster -- beräknat genom en schablonmetod --
från och med 1994 30 procent vilket motsvarar
beskattningen av ränteinkomster.
Dubbelbeskattningen av aktieutdelningar och kvarhållna
vinster i bolagen (som dubbelbeskattades genom såväl
beskattning i bolaget som vid försäljning av aktier) slopades.
Av internationella skäl valdes att genomföra
enkelbeskattningen genom lättnader för aktieägarna. Den
beskattning som vad avser ränteinkomster sker hos den som
erhåller räntan, lades vad avser utdelningsinkomster hos
bolaget.
6.3 Skatteförändringar genom krisuppgörelserna
I samband med krisuppgörelserna med
socialdemokraterna under hösten 1992 genomfördes vissa
skatteskärpningar. Dessa var en följd av de krav
socialdemokraterna ställde vid uppgörelserna. Den största av
dessa var den höjda bensinskatten. Socialdemokraterna
krävde också att den arbetsgivaravgiftssänkning som
genomfördes från den 1 januari 1993 skulle finansieras fullt
ut genom höjd mervärdesskatt och minskat grundavdrag.
6.4 Sänkt skatt på boende
Under den förra mandatperioden genomfördes flera
skatteförändringar som syftade till att skapa bättre
förhållanden på bostadsmarknaden.
Den så kallade flyttskatten slopades i syfte att stimulera
till ökad rörlighet och mindre inlåsning. Fastighetsskatten på
hyresfastigheter sänktes från 2,5 till 1,5 procentenheter i
syfte att undvika kraftiga hyreshöjningar. Resultatet blev
1994 de lägsta hyresökningarna under de senaste 25 åren.
Till detta kom förbättringar av reglerna vad avser reduktion
av fastighetsskatt vid ombyggnad och förbättrade
skattevillkor för bostadsrättsföreningar.
I samband med hanteringen av krisen i den finansiella
sektorn, som till stor del var en följd av det ras i
fastighetspriserna som följde efter 1980-talets
spekulationsekonomi, slopades fastighetsskatten på
kommersiella lokaler. Denna åtgärd bidrog till att stabilisera
fastighetsprisutvecklingen och därmed minska förlusterna
och insatserna i den finansiella sektorn.
6.5 Sänkt skatteuttag
De sammanlagda skattesänkningarna under den förra
mandatperioden uppgår till drygt 16 miljarder kronor. Denna
siffra bör emellertid reduceras med intäkter som följer av den
egenavgift i sjukförsäkringen på 0,95 procentenheter som
infördes vid den första krisuppgörelsen med
socialdemokraterna. Sjukförsäkringen har emellertid kunnat
finansieras fullt ut utan denna avgift. Den bör således nu
betecknas som en skatt. Det innebär att de sammanlagda
skattesänkningarna därmed uppgår till cirka 12 miljarder
kronor.
Den statsfinansiella belastningen uppgår till ett väsentligt
mindre belopp med tanke på de positiva statsfinansiella
effekter som uppnåtts till följd av slopad
aktieomsättningsskatt och slopad fastighetsskatt på
kommersiella lokaler.
I debatten förekommer ibland påståenden från
socialdemokraterna om att skattepolitiken 1991 till 1994 har
inneburit kraftiga skattehöjningar på arbete och motsvarande
skattesänkningar på kapital. Detta påstående, som är
felaktigt, baseras på att de sänkta löneskatter som man själv
var med och beslutade om betecknas som en sänkning av
skatten på kapital.
Om man strävar efter att fördela de under perioden
genomförda skattesänkningarna på olika områden är det
mest rimliga att de fördelas på arbete, konsumtion och
kapital. Skattesänkningarna på arbete uppgår då till cirka åtta
miljarder kronor; fyra miljarder om egenavgiften till
sjukförsäkringen räknas av. Beskattningen av konsumtion
har höjts med cirka nio miljarder kronor medan skatten på
kapital sänkts med cirka 18 miljarder kronor.
Dessa kaptialskattesänkningar består emellertid bland
annat av sänkt fastighetsskatt på bostäder som lett till lägre
hyror samt sänkt skatt på pensionssparande. I övrigt har de
sänkta skatterna på kapital genomförts för att stimulera
kapitalbildning och investeringar i nya arbeten.
7. Återställarpolitiken
Sedan regeringstillträdet i oktober 1994 har den
socialdemokratiska regeringen i samverkan med
vänsterpartiet genomfört statliga skattehöjningar på drygt 52
miljarder kronor. Till det kommer skattehöjningar i ett stort
antal kommuner och landsting på sammanlagt 4,5 miljarder
kronor.n
Tabell 1 Sammantagna skattehöjningar sedan
regeringsskiftet
Skatt på arbete
36,8 miljarder kr
Skatt på investeringar och
kapitalbildning
11,8 miljarder kr
Övriga skatter på produktionen
6,1 miljarder kr
Skatt på boendet
2,5 miljarder kr
Höjd skatt på arbete utgår således med drygt 36 miljarder
kronor (varav 4,5 miljarder i kommunerna) eller i det
närmaste två tredjedelar av de totala skattehöjningarna. Till
det kommer höjd skatt på kapitalbildning, det vill säga
expansion och nyföretagande, på nästan 12 miljarder kronor.
Produktionen belastas därutöver med ytterligare drygt sex
miljarder kronor.
De föreslagna skattehöjningarna motsvarar en ökning av
skattetrycket mätt som andel av BNP på mellan tre och fyra
procentenheter. Denna skattechock innebär att de tre senaste
årens skattesänkningar på knappt 15 miljarder undanröjs och
att Sveriges skatteuttag i absoluta tal höjs utöver detta med
drygt 40 miljarder kronor.
Även om den formella skattekvoten har varit högre har det
politiskt beslutade skatteuttaget i absoluta tal aldrig varit
högre i Sverige. Skattestrukturen försämras. Marginalskatten
stiger för alla och överbeskattningen av företagens
riskbärande, egna kapital återinförs.
7.1 Hushållen får betala
Socialdemokraterna försöker göra gällande att de
skattehöjningar som genomförts i första hand betalas av
hushåll med förmögenhet och höga inkomster. Detta
påstående är inte korrekt. Den helt övervägande delen av
skattehöjningarna på cirka 55 miljarder kronor kommer att
betalas av normal- och låginkomsttagare.
I tabell 2 redovisas hur vissa av de hösten 1994 beslutade
skattehöjningarna direkt påverkar ekonomin för ett vanligt
hushåll. Det består av två vuxna personer -- en kontorist som
arbetar deltid och tjänar 9 000 kronor i månaden och en
metallarbetare som tjänar 15 000 kronor i månaden. De bor
i en villa med taxeringsvärdet 1994 på 500 000 kronor som
stiger till 600 000 kronor 1996. Fastigheten antas belånad till
60 procent av taxeringsvärder med en ränta på 12 procent.
Deras resekostnader för resor till och från arbetet är 5 000
kronor per år.
Hänsyn har enbart tagits till höjda sjukförsäkringsavgiften,
fastighetsskattehöjningen, den genomsnittliga
kommunalskattehöjningen, de försämrade villkoren för
reseavdragen samt den nya löneskatten på 1,5
procentenheter, som antas reducera löneutrymmet.
Beräkningarna utgår från 1995 års pris- och löneläge och tar
inte hänsyn till försämringen i inflationsskyddet eller
skattehöjningar utöver de som angetts.n
Som framgår av tabellen höjs skatten i en genomsnittlig
kommun med upp emot 1 000 kronor per månad för denna
familj. I Mölndals kommun, där såväl kommun- som
landstingsskatten höjs med sammanlagt 1,75, höjs skatten
per månad med drygt 1 100 kronor. Också i många andra
kommuner uppgår kommunalskattehöjningarna till en krona
eller mer.
7.2 Färre jobb och sämre välfärd
I ett direktbrev till vissa väljare under valrörelsen 1994
skrev Ingvar Carlsson:
Vad skulle vi ha för intresse av att chockhöja skatterna? De
ger varken fler jobb eller bättre ekonomi för Sverige totalt
sett.
I likhet med Ingvar Carlsson förnekade Mona Sahlin under
valrörelsen att socialdemokraterna planerade
skattehöjningar i den storleksordning som nu genomförts. I
en annons i Expressen skrev Mona Sahlin:
Vi tänker höja skatterna med 3,7 miljarder nästa år, inte 80
miljarder. Och det kommer inte att drabba någon fattig.
Mona Sahlin sade också under valrörelsen att hon inte för
ett ögonblick trodde att höjda skatter skulle ge några nya
jobb. Insikten om skattehöjningspolitikens negativa effekter
framgår också av propositionen om finansiering av
medlemskapet i EU (1994/95:122):
Liksom i andra sammanhang är det angeläget att de
skattehöjningar som väljs i så liten utsträckning som möjligt
leder till välfärdsförluster utöver de oundvikliga som följer
av själva skatteuttaget. De extra bördor som följer av skattens
snedvridande effekter på produktion och konsumtion bör
begränsas i så stor utsträckning som möjligt.
Särskilt allvarligt är att skattehöjningarna dramatiskt
försämrar förutsättningarna för att tillräckligt många nya
arbeten skall kunna växa fram under de kommande åren.
Höjda skatter på arbete leder till färre arbetstillfällen än
annars, kraftigt höjda skatter på arbete innebär kraftigt
försämrade förutsättningar för tillräckligt många arbeten i
den privata sektorn.
Enbart de genomförda skattehöjningarna på arbete på
drygt 36 miljarder kronor motsvarar kostnader för upp emot
150 000 heltidsjobb. Den höjda beskattningen på det egna,
riskbärande kapitalet i företagen uppgår till cirka sju
miljarder kronor vilket motsvarar kostnaden för i
storleksordningen 30 000 heltidsjobb.
De höjda skatterna på arbete kan leda till
kompensationskrav i avtalsrörelserna under kommande år
med stor risk för att inflationen åter tar fart. Detta skulle leda
till ännu större svårigheter att expandera sysselsättningen.
Genom återinförd dubbelbeskattning utan den lindring för
nyemitterat kapital som fanns tidigare diskrimineras
riskkapitalförsörjningen kraftigt. Den löpande avkastningen
på riskvilligt kapital i bolagen beskattas fullt ut med nästan
51 procent medan riskfritt obligationssparande och
banksparande beskattas med 30 procent. Delägare i mindre
och medelstora företag drabbas av ännu mer negativa
effekter. Avkastning på investerat ägarkapital över en viss
nivå kommer att beskattas med drygt 70 procent.
8. Skattepolitik för nya jobb och tryggad välfärd
Målet för den moderata skattepolitiken är att successivt
sänka det svenska skatteuttaget till genomsnittet för
motsvarande europeiska länder. Kravet på balans i de
offentliga finanserna är överordnat, men förutsätter i sig
skattesänkningar i syfte att återskapa den tillväxtkraft som
snabbt kan eliminera den del av det offentliga underskottet
som är konjunkturellt. Skattestrukturen skall utformas så att
den inte motverkar tillväxt.
8.1 Skattepolitiken under mandatperioden
Riksdagens främsta uppgift den innevarande
mandatperioden är att sanera de offentliga finanserna och att
skapa förutsättningar för i storleksordningen 500 000 nya
arbeten i den privata sektorn under återstoden av 1990-talet.
Dessa bägge uppgifter är varandras förutsättningar. Utan en
trovärdig sanering av de offentliga finanserna uppnås inte de
lägre räntenivåer som är en förutsättning för tillräckligt stora
investeringar och en återhämtad hemmamarknad. Utan en
tillräcklig tillväxt av nya arbeten i den privata sektorn
försvåras och förlängs arbetet med att åstadkomma balans i
de offentliga finanserna.
Samtidigt som utrymmet för sänkta skatter är starkt
begränsat måste sådana skattesänkningar som förbättrar
förutsättningarna för kapitalbildning och nya arbeten
genomföras.
Den i sig synnerligen viktiga och nödvändiga debatten om
saneringen av de offentliga finanserna har uppenbarligen
skymt den lika viktiga debatten om strukturfelen i svensk
ekonomi. Den socialdemokratiska regeringen ser tydligen
ingen skillnad i hur den nödvändiga budgetsaneringen
genomförs. Man räknar krona för krona oavsett om det rör
sig om tillväxthämmande skattehöjningar eller
produktivitetsfrämjande besparingar.
Detta har lett till att de tidigare redovisade
skattehöjningarna på cirka 55 miljarder kronor genomförts.
En effekt av denna felaktiga och farliga inriktning av
budgetsaneringen är att räntorna ligger kvar på en orimligt
hög nivå.
I postens finansbrev (mars 1994) diskuterade
chefsekonomen Klas Eklund förutsättningarna för nya
riktiga jobb. Han konstaterar att Sverige inte är dömt att
''fastna i en bestående hög arbetslöshet'' utan menar att det
finns två vägar för att skapa nya arbetstillfällen.
Den ena är att satsa på kapitalintensiv tillväxt, det vill säga
att företagen får mer kapital (maskiner, datorer, kunskap etc.)
och därigenom kan öka förädlingsvärdet på det som
produceras. Det kräver omfattande investeringar,
modernisering av infrastrukturen, satsning på utbildning och
höga vinster, vilket i sin tur förutsätter bland annat
gynnsamma skattevillkor som inte försämrar
förutsättningarna för investeringar och nyföretagande.
Den kapitalintensiva vägen är emellertid inte utan
problem. Det är en långsiktig väg för att få nya
arbetstillfällen. Efter det kraftiga investeringsfallet från
slutet av 1980-talet kommer det att ta tid innan
investeringarna når upp till en tillräckligt hög nivå. Till det
kommer att ''utväxlingsförhållandena'' mellan
kapitalintensiv tillväxt och sysselsättning är ganska svaga.
Det skapas visserligen nya arbeten, men inte tillräckligt
många och inte tillräckligt snabbt.
Den andra vägen är att skapa goda förutsättningar för en
mer arbetsintensiv tillväxt. Det innebär i praktiken att
tjänstesektorns expansion måste underlättas för såväl
högproduktiva som lågproduktiva arbeten. Eklund
konstaterar att många arbeten inom tjänstesektorn har svårt
att bära sig främst till följd av för höga arbetsgivaravgifter
och för hög moms på tjänster. Den totala skattekilen på
arbete är för stor. För att tjänstesektorn skall kunna utvecklas
på bred front krävs det en lägre total beskattning av arbete.
Den strategiska slutsatsen blir att den kapitalintensiva
vägen bör prioriteras men att den också -- inte minst under de
närmaste åren -- måste kompletteras genom väsentligt bättre
förhållanden för arbetsintensiv verksamhet av olika slag.
Den politiska uppgift som ligger grund för den
skattepolitiska inriktningen under innevarande
mandatperiod är således att skapa förutsättningar för
expansion såväl inom industri och varuproduktion som inom
tjänstesektorn. Strävan måste vara att genom satsning på
forskning och utbildning kunna hålla uppe lönenivåerna så
långt möjligt.
Det råder i dag bred politisk enighet om att det är i den
privata sektorn de nya jobben måste växa fram. Sådana jobb
kan inte beslutas av den politiska sektorn. De kan bara växa
fram om de tusentals och åter tusentals enskilda människor
som driver dagens företag eller överväger att starta nya
upplever att den ekonomiska miljön är rätt för sådana beslut.
Den politiska sektorns uppgift är att skapa de förutsättningar
som krävs för beslut om tillräckligt många nya
arbetstillfällen.
Den första uppgiften blir mot denna bakgrund att
undanröja de stora skattehöjningar på arbete, riskkapital och
investeringar som den socialdemokratiska regeringen drev
igenom hösten 1994.
Det fortsatta arbetet måste sedan inriktas på att skapa ännu
bättre förutsättningar för nya arbeten i den privata sektorn.
Förutom de åtgärder som vidtogs under föregående
mandatperiod och som syftade till att skapa goda
förutsättningar för tillräcklig konkurrenskraft och en bra
tillväxtmiljö krävs särskilda åtgärder som förbättrar
villkoren för de mindre och medelstora företagen. Även efter
reformerna under den gångna mandatperioden kvarstår
spärregler för de mindre och medelstora aktiebolagen som
kan hämma viljan till expansion. Reformeringen av
beskattningen av enskild firma och handelsbolag måste
fullföljas. De som överväger att satsa såväl kapital som
arbetsinsatser på nya företag eller expansion av gamla måste
känna att om man lyckas är det också värt mödan och risken.
Även i ett system med återinförd enkelbeskattning av
utdelning och kvarhållna vinster i bolagssektorn kan det
dessutom finnas skäl att vidta vissa särskilda, tidsbegränsade
åtgärder som syftar till att öka tillgången av riskkapital.
Till detta kommer behovet av att fortsätta att bringa ner den
totala skattekilen på arbete. Det bör självfallet ske generellt,
men också selektiva insatser i syfte att förbättra
förutsättningarna för den privata tjänstesektorn blir aktuella.
8.2 Lägre skatt på arbete
Den så kallade skattekilen på arbete består av
inkomstskatt, mervärdesskatt samt skattedelen (den del som
inte direkt motsvaras av förmåner) av arbetsgivar- och
egenavgifter. I diagram 4 redovisas den genomsnittliga
skattekilen på arbete sedan 1988. För åren 1997 och 1998
anges enbart den aviserade höjningen av egenavgiften till
sjukförsäkringen. Till detta kan komma exempelvis höjda
kommunalskatter om inget skattestopp införs.
1991 reducerades den genomsnittliga skattekilen på
arbetsinkomster kraftigt som en följd av den nödvändiga
marginalskattereformen. Under de följande åren har
skattekilen på arbete dragits ner ytterligare. Den var
emellertid 1994 fortfarande alltför hög för att möjliggöra en
tillräcklig utveckling av nya arbeten i den privata sektorn.
Trots detta sker nu, som framgår av diagrammet, en kraftig
höjning av skattekilen.
De skattehöjningar på arbete som den socialdemokratiska
regeringen i samverkan med vänsterpartiet har drivit igenom
i riksdagen kommer att få negativa effekter. Löneskatterna
har höjts med 1,5 procentenheter, egenavgiften till
sjukförsäkringen (som är redan fullt ut finansierad) höjs
under mandatperioden med tre procentenheter, den statliga
inkomstskattesatsen höjs med fem procentenheter och
inflationsskyddet i skatteskalan urholkas. Härtill kommer att
det försämrade inflationsskyddet leder till att alltfler träffas
av den högsta skattekilen på arbete.
Skattekilen medför ett antal generella problem i ekonomin.
En hög skattekil på arbete försvårar lönebildningsprocessen
och leder till allt för höga, inflationsdrivande lönekrav.
Till de generella negativa effekterna av stora skattekilar på
arbete kommer särskilt negativa effekter för den privata
tjänstesektorn. Till skillnad mot vad som gäller för varor av
olika slag finns oftast alternativ till redovisade och
beskattade privata tjänster. Ett är att exempelvis måla huset
eller reparera bilen själv, ett annat att låta göra det svart. Till
det kommer möjligheten att avstå för att tjänsten blir för dyr.
8.2.1 Tjänstesektorns beskattning
Den stora skattekilen på arbete innebär således särskilt
stora problem för den privata tjänstesektorn. Med tanke på
det statsfinansiella läget är det inte realistiskt att överväga så
stora generella sänkningar av skattekilen på arbete som
skulle erfordras för att uppnå tillräckligt goda förutsättningar
för expansion av den privata tjänstesektorn. I stället måste
selektiva åtgärder i vart fall inledningsvis vidtas.
Det som framför allt kan komma i fråga är avdrag vid
inkomstbeskattningen för vissa tjänster och befrielse från
eller sänkt mervärdesskatt för vissa tjänster. Åtgärder skulle
också kunna företas inom ramen för de samlade
löneskatterna och egenavgifterna, men avgränsningen torde
bli mera problematisk och risken för snedvridningar större.
Som ett led i den förra regeringens arbete på att förbättra
förutsättningarna för tillväxt av nya arbeten i den privata
tjänstesektorn tillsattes den så kallade Tjänsteutredningen.
Utredaren, Lars Vinell, presenterade ett förslag (SoU
1994:43) om avdrag vid inkomstbeskattningen för vissa
hushållstjänster. Dessutom föreslogs sänkt moms på vissa
tjänster.
Vid remissbehandlingen avstyrktes förslaget av fackliga
organisationer samt kommun- och landstingsförbunden.
Företagarorganisationer och andra remissinstanser tillstyrkte
förslagen helt eller delvis. Remissvaret från
arbetsmarknadsstyrelsen var med utgångspunkt i det mycket
besvärliga arbetsmarknadsläget positivt. AMS menade i sitt
remissvar att varje möjlighet att förbättra förutsättningarna
för nya jobb borde tas tillvara.
Rent principiellt innebär ett avdrag vid
inkomstbeskattningen för vissa tjänster endast att en person
eller ett hushåll avstår en del av sin skattebas till någon annan
som tar upp den till beskattning. Om avdraget enbart medges
vid den kommunala inkomstbeskattningen uppstår inga
negativa fördelningseffekter.
Hade det varit fråga om tjänster med en för närvarande
någorlunda stor omfattning skulle det uppkomma ett
skattebortfall med tanke på att också sådana tjänster som
redan utförs och redovisas skulle bli avdragsgilla. Det finns
emellertid i realiteten ingen omfattning av redovisade
hushålls- och omsorgstjänster. Mot den bakgrunden blir
skattebortfallet snarast försumbart.
Inom ramen för det familjepolitiska reformarbetet infördes
under förra mandatperioden ett första steg mot avdrag för
vissa hushålls- och omsorgstjänster, nämligen rätt till avdrag
för styrkta barntillsynskostnader upp till 24 000 kronor.
Detta avdrag ledde i kombination med det samtidigt införda
vårdnadsbidraget till större valfrihet och rättvisa inom
barnomsorgen. Därmed uppnåddes också en totalt sett
effektivare och därmed billigare familjepolitik. Avdraget för
barntillsynskostnader bör, som föreslås i en särskild motion,
återinföras.
EUs mervärdesskatteregler hindrar för närvarande sänkt
eller slopad mervärdesskatt på andra tjänster än dem som
finns angivna i momsdirektiven. Under den förra
mandatperioden aktualiserade regeringen hos EU-
kommissionen en förändring av reglerna så att
medlemsländerna skulle kunna sänka eller slopa
mervärdesskatten på sådana tjänster som inte är utsatta för
gränsöverskridande konkurrens. Enligt vad kommissionen
redovisat har ett arbete med denna inriktning inletts. Vi utgår
ifrån att detta arbete kommer att fullföljas. Att så sker bör
följas upp av regeringen.
Med utgångspunkten att EU-reglerna ändras bör
mervärdesskatten för vissa tjänster kunna sänkas eller
slopas. Med hänsyn till det statsfinansiella läget bör också
här, liksom vad gäller sektorer där inkomstskatteavdrag
skulle kunna bli aktuellt, sådana sektorer väljas som i dag
har liten omfattning, som är arbetsintensiva och där det
således finns ett potentiellt utrymme för en kraftig ökning av
antalet verksamma. Bland annat är det även i detta avseende
aktuellt med hushållstjänster.
Effekterna av att medge inkomstskatteavdrag och befrielse
för mervärdesskatt för vissa tjänster är dramatiska. Enbart
med hänsynstagande till den genomsnittliga
kommunalskattesatsen måste den som anlitar en person för
att utföra en tjänst där nettot efter skatt skall vara 100 kronor
i sin tur förtjäna 355 kronor. Vid inkomstskatteavdrag och
momsbefrielse sjunker behovet av intjänad inkomst till 194.
Skattekilen sjunker nästan till hälften.
Enligt bedömningar av tjänsteutredningen ligger
sysselsättningspotentialen vad beträffar hushållstjänster i
intervallet 20--60 000
personer. Enligt utredarens mening var den övre
gränsen mer sannolik än den lägre. Det är således ett
förhållandevis stort tillskott av nya arbetstillfällen som kan
åstadkommas vid kraftigt minskade skattekilar inom denna
del av den privata tjänstesektorn.
Regeringen bör mot denna bakgrund förelägga riksdagen
förslag om sådana åtgärder som reducerar skattekilen inom
de delar av den privata tjänstesektorn som bedöms kunna ge
stort tillskott i form av nya arbetstillfällen.
I detta sammanhang bör också frågan om eventuella
selektiva sänkningar av löneskatterna övervägas. Även om
problemen med snedvridningar synes bli större vid denna typ
av åtgärder bör effekterna i vart fall belysas.
8.2.2 Ingen höjd egenavgift i sjukförsäkringen
Med de motiv som redovisats ovan bör den successiva
höjning av egenavgiften till sjukförsäkringen på sammanlagt
tre procentenheter 1996--1998 som regeringen har aviserat
avvisas. Sjukförsäkringen är redan fullt ut finansierad varför
den föreslagna höjningen i realiteten är en ren
inkomstskattehöjning. Marginalskatten skulle, om förslaget
genomförs, höjas för flertalet löntagare med två
procentenheter.
8.2.3 Lägre, förmånsrelaterade löneskatter
Den nya löneskatt -- den så kallade allmänna
löneavgiften -- som införts vid årsskiftet i syfte att finansiera
det svenska medlemskapet i EU bör avskaffas. Ett av de
motiv regeringen åberopade för att genomföra denna
skattehöjning var att deprecieringen av den svenska kronan
skulle ge utrymme för höjda arbetsgivaravgifter. Detta
resonemang är felaktigt. Ambitionen för den ekonomiska
politiken måste vara att genom ökad trovärdighet i fråga om
budgetsaneringen successivt stärka den svenska kronkursen.
Därmed minskar risken för inflationsimpulser från utlandet
vilket ökar förutsättningarna för lägre räntenivåer.
Med tanke på den höga skattekilen på arbete vore
ytterligare sänkningar av löneskatterna önskvärd. Det
statsfinansiella utrymmet medger emellertid för närvarande
inte detta. Det arbete som inleddes av den borgerliga
regeringen på att tydligare anknyta avgifterna till utgående
förmåner bör emellertid fortsätta och intensifieras.
Slutmålet bör vara att synliggöra dagens
socialförsäkringsavgifter genom att de formellt redovisas av
löntagarna själva med en motsvarande höjning av
bruttolönen. Detta leder inte till någon förändring av den
totala skattekilen på arbete, men möjligheterna att
individualisera avgifter och förmåner ökar och förståelsen
för skattekilarnas negativa verkan förstärks.
8.2.4 Åter till marginalskattereformen
Den så kallade värnskatten är inte något annat än en
höjning av marginalskatten. Den leder, tillsammans med
övriga skattehöjningar, till att målet om 50 procent högsta
marginalskatt ersatts av ett faktiskt uttag på cirka 60 procent.
Den statliga skattesatsen sänks därför från 25 till 20
procent. Samtidigt bör ett fullt inflationsskydd av
skatteskalan återinföras.
De stora kommunala skattehöjningar som genomförts i
många kommuner och landsting för 1995 måste stoppas.
Från och med 1996 bör därför ett kommunalt skattestopp
gälla.
8.2.5 Inga socialavgifter på vinstandelar
Den nya regeringens beslut om återinförande av
socialavgifter på vinstandelar bör rivas upp.
Vinstandelssystem ger möjlighet till en frivillig delning av
vinster i företagen och är samtidigt ett sätt att begränsa
nivåhöjande löneökningar.
8.2.6 Ingen höjd skatt för pensioner
Regeringen föreslår (socialdepartementet) att regler införs
om avtrappning av det särskilda grundavdraget för
pensionärer till följd av sidoinkomster. Förslaget medför en
skatteskärpning på 800 miljoner kronor (helårseffekt).
Förslaget, som skärper skatten för pensionärer och
försämrar intresset för sparande och arbete, bör avvisas.
8.3 Neutral kapitalbeskattning -- expansion och nya
företag
Sedan 1950 har hela nettotillväxten i sysselsättning i
Sverige ägt rum i den offentliga sektorn. Mellan 1950 och
1992 ökade antalet arbetstillfällen i den offentliga sektorn
med 1,1 miljoner. Samtidigt sjönk sysselsättningen i den
privata sektorn med upp emot 200 000.
Under i stort sett samma tidsperiod föll egenföretagarnas
andel av sysselsättningen från knappt 20 procent i slutet
1950-talet till cirka sju procent 1991. Sedan början av 1970-
talet har Sverige den minsta andelen egenföretagare (oräknat
jordbrukare) som andel av den privata sysselsättningen i alla
OECD-länder.
En annan iakttagelse är att sysselsättningen i de större
företagen utgör en relativt större andel av den totala
sysselsättningen. Företag med minst 500 anställda svarade
för 60 procent av den privata sysselsättningen vilket kan
jämföras med 30 procent för EU. Företag med färre än tio
anställda svarar enbart för knappt tio procent av
sysselsättningen i Sverige. Det är mindre än hälften av
motsvarande andel inom EU.
Det finns också studier som visar att nyföretagandet i
tillverkningsindustrin varit extremt lågt från mitten av 1950-
talet.
Sammanfattningsvis har Sverige inte haft någon
nettotillväxt alls av sysselsättningstillfällen i den privata
sektorn sedan 1950. Sverige har också en betydligt större
andel sysselsättning i de större företagen jämfört med de
mindre. Andelen egenföretagare och nyföretagandet är också
lågt i Sverige.
Denna, för den långsiktiga möjligheten att åstadkomma
låg arbetslöshet och för samhällsekonomin i stort negativa,
utveckling beror till stor del på tillväxthämmande
skatteregler. Detta framgår bland annat av en studie av
Steven J. Davis och Magnus Henrekson -- ''Näringspolitik,
företagsstorlek och ekonomisk tillväxt i Sverige: en
explorativ empirisk studie'' (Januari 1995). I denna
sammanfattas resultatet av utvecklingen fram till 1991 på
följande sätt:
Flera egenskaper hos det svenska skattesystemet före 1991
missgynnade kraftigt mindre kapitalintensiva företag,
småföretag, nyetableringar och individuellt eller familjeägda
företag. Dessa tendenser har också funnits i andra länders
skattesystem, men internationella jämförelser visar att
skattekilarna varit större, ofta mycket större, i Sverige.
Storleken på skattekilarna pekar ut det svenska
skattesystemet som en huvudorsak till snedvridningar i både
den branschmässiga och företagsstorleksmässiga
fördelningen av sysselsättning och produktion.
Med marginalskattereformen 1991 och samma års
företagsskattereform samt de reformer som genomfördes
under den gångna mandatperioden förbättrades emellertid
situationen avsevärt. Nu förändras åter situationen i riktning
mot vad som gällde före 1991. Davis och Henrekson
kommenterar detta på följande sätt i sin studie:
Trots de långsiktigt gynnsamma förändringarna finns
fortfarande flera ekonomiskpolitiska åtgärder som
snedvrider den svenska sysselsättningsfördelningen.
Beslutet att höja marginalskatterna (inklusive obligatoriska
avgifter), återinföra dubbelbeskattningen på
aktieutdelningar, avstå från att avskaffa förmögenhetsskatten
och återinföra investeringssubventioner ökar åter igen
snedvridningarna. Det är ofrånkomligt att skattebetingade
snedvridningar i sysselsättnings- och produktionsmönstret är
stora i ett land med en så stor offentlig sektor som Sverige.
De förändringar som genomförs (senhösten 1994) bidrar
dock, enligt vår analys, till att åter igen öka dessa
snedvridande effekter.
Den analys som görs i studien måste tas på allvar, om det
skall bli möjligt att öka sysselsättningen i den privata sektorn
och därmed minska arbetslösheten, förbättra saneringen av
de offentliga finanserna och skapa en förnyad grund för
tillväxt och välfärd.
I tidigare avsnitt har förändringar inom ramen för
beskattningen av arbete föreslagits. I detta avsnitt föreslås att
förra mandatperiodens viktiga reformer vad gäller
beskattningen av riskkapital återinförs och att vissa
ytterligare åtgärder genomförs som förbättrar
förutsättningarna för kapitalbildning, expansion och nya
företag.
Den svenska beskattningen av kapital och
kapitalinkomster måste utformas så att inte internationell
skatteflykt uppkommer. Även om kapitalmarknaderna
internationaliseras och integreras är det nödvändigt med en
fungerande svensk kapitalmarknad. Särskilda
transaktionsskatter bör inte förekomma. Erfarenheterna av
de så kallade omsättningsskatterna på aktiehandel och
penningmarknadshandel visade klart vilka förluster, inte
minst statsfinansiella, som sådana skatter leder till.
Den svenska nivån på beskattningen av kapitalinkomster
är långsiktigt för hög. I dagens situation med mycket höga
realräntor kan visserligen en skattesats på 30 procent
accepteras. Vid en normal nivå på realräntorna och vid en låg
inflationstakt bör emellertid kapitalinkomstskatten sänkas
ned mot 15--20 procent. Detta bör ske successivt, men redan
1996 bör, vid den nedgång i räntenivån som blir följden av
den ekonomiska politik Moderata Samlingspartiet förordar,
kapitalinkomstskattesatsen sänkas till 25 procent.
Det är inte bara nivån på den svenska beskattningen och
kapitalinkomsten generellt som avviker för vad som gäller i
omvärlden. Skattestrukturen med full dubbelbeskattning av
utdelningsinkomster och kvarhållna vinster leder till
snedvridningar som försvårar möjligheterna för den
expansion och tillväxt av nya företag som kan ge tillräckligt
många arbetstillfällen i den privata sektorn.
8.3.1 Slopad dubbelbeskattning av riskkapital
Grunden för varje expansion av ett existerande företag och
varje etablering av ett nytt är det egna, riskbärande kapitalet.
Detta kan i vissa fall genereras i ett existerande företag men
ofta krävs tillskott av ägarna. I diagram 5 framgår hur olika
kapitalinkomster samt lotterivinster beskattas 1995. Som
framgår av diagrammet beskattas just det riskbärande
kapitalet extra hårt. Särskilt gäller detta för ägare av mindre
och medelstora aktiebolag där en expansion som leder till
en god avkastning kan leda till en marginalskatt på drygt 70
procent.
De regler för enkelbeskattning och därmed neutralitet i
beskattningen av olika kapitalinkomster som gällde 1994 bör
återinföras per den 1 januari 1996.
Dessutom bör reglerna för beskattning av fåmansbolag
reformeras. En utgångspunkt måste i detta sammanhang vara
att det som inte kan betecknas som arbetsinkomst skall
beskattas som kapitalinkomst. Reglerna bör reformeras såväl
vad beträffar utdelningar som realisationsvinst. Vissa
spärregler kommer att bli nödvändiga, men de bör begränsas
på ett sådant sätt att inte expansion och tillväxt motverkas.
Till detta kommer behovet av att fullfölja reformerna för
enskild firma och handelsbolag. Regeringen bör återkomma
med förslag i dessa avseenden.
8.3.2 Riskkapitalavdrag
Försörjningen av riskkapital är synnerligen viktig, särskilt
för de mindre och medelstora företag som har en begränsad
riskkapitalmarknad att vända sig till. Det är viktigt att
stimulera enskilda sparare att inte bara investera i
fondsparande eller i etablerade företag. Mot denna bakgrund
bör ett särskilt riskkapitalavdrag införas, i första hand fram
till och med 1999.
Avdrag bör medges för anskaffning av onoterade aktier
direkt eller via särskilda riskkapitalbolag med motsvarande
placeringsinriktning upp till ett belopp på 300 000 kronor per
år och individ. Avdraget medges vid
kapitalinkomstbeskattningen. Det får leda till underskott och
därmed till skattereduktion enligt de generella regler som
gäller för beskattningen av kapitalinkomster.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om
riskkapitalavdrag i enligt med de riktlinjer som angivits
ovan.
8.3.3 Återinförd kvittningsrätt för nystartade företag
Hösten 1994 avskaffades den rätt till kvittning av
underskott i inkomstslaget näringsverksamhet mot inkomst
av tjänst för nystartade rörelser, som infördes av den
borgerliga regeringen. Därmed försvårades tillväxten av nya
företag ytterligare. I det känsliga inledningsskedet innebär
kvittningsrätten en möjlighet att omedelbart tillgodogöra sig
de avdrag som annars skulle kunna medges mot framtida
överskott.
Kvittningsrätten innebar således en minskning av
kostnaden för anskaffning av kapital när företag byggs upp.
För att undvika den skatteplanering som skulle kunna bli
följden av en obegränsad kvittningsrätt bör rätten begränsas
till de första fem åren av en verksamhet. Kvittningsrätten bör
återinföras med verkan från inkomståret 1995.
8.3.4 Slopad förmögenhetsskatt
I en doktorsavhandling 1990 visade Hans Lindkvist hur
den dåvarande förmögenhetsskatten motverkade sitt eget
syfte. De statsfinansiella inkomsterna av skatten bedömde
han i princip motsvaras av de förluster av skatteintäkter som
uppkom när personer som drabbades av hög
förmögenhetsskatt flyttade från Sverige.
I en artikel i Ekonomisk debatt (7/91) drar Hans Lindkvist
följande slutsats av sin undersökning:
Undersökningen har visat att den svenska arvs- och
förmögenhetsbeskattningens utformning och storlek har
varit en huvudorsak till emigrationen av förmögna svenskar.
Vidare har visats att det finns en överrepresentation av
företagare/entreprenörer bland emigranterna.
Människor som byggt upp företag i Sverige som gett
tusentals arbetstillfällen har således emigrerat med sin
kompetens, sitt entreprenörskap och sin
inspirationsförmåga. Inte bara kända företagsbyggare som
Ingvar Kamprad och bröderna Rausing har lämnat Sverige
utan också ett flertal entreprenörer med mindre och
medelstora företag har valt att bosätta sig utomlands.
Sverige har således förlorat mer än rätten att beskatta
avkastningen av deras förmögenheter. Vi har förlorat de jobb
de kunnat åstadkomma om de varit fullt ut verksamma i
Sverige. Detta har naturligtvis i första hand drabbat de i dag
arbetslösa.
Det finns ett ytterligare skäl för att helt slopa
förmögenhetsskatten. Det finns numera en bred politisk
enighet om att förmögenhetsskatt inte skall tas ut på så kallat
arbetande kapital. Om förmögenhetsskatten på övriga
tillgångar bibehålles snedvrids allokeringen av kapital på ett
sätt som försämrar den ekonomiska utvecklingen.
Förmögenhetsskatten bör slopas från och med
beskattningsåret 1995.
8.3.5 Sänkt fastighetsskatt
Som framgick av de slutsatser som drogs av
fastighetsbeskattningsutredningen bör fastighetsskatten i
Sverige slopas successivt. Motivet är främst att
fastighetsskatten leder till snedvridningar genom att vara en
extra skatt på avkastningen av vissa investeringar.
Regeringen avser enligt ett meddelande hösten 1994 att
bredda denna extra avkastningsskatt på vissa investeringar
till att också gälla industribyggnader, kommersiella lokaler
samt jord- och skogsbruksmark. Därmed skulle
snedvridningseffekterna av fastighetsskatten förstärkas
ytterligare. Stabiliteten på fastighetsmarknaden skulle hotas
och hyrorna stiga. Kostnaderna inom näringslivet, främst för
mindre företag och jord- och skogsbruket, skulle stiga
kraftigt och motverka ambitionerna om ett bra
näringsklimat.
På samma sätt som vad gäller övriga investeringar bör
fastigheter beskattas med utgångspunkt i den löpande
avkastningen. Mot den bakgrunden bör de aviserade
fastighetsskattebreddningarna inte genomföras och den
generella höjningen av fastighetsskatten från 1,5 till 1,7
procentenheter undanröjas.
Fastighetsbeskattningen av villor och bostadsrätter bör
reformeras på det sätt som föreslogs av
fastighetsbeskattningsutredningen. Fastighetsskatten bör
ersättas av en schablonintäkt som tas till beskattning i
inkomstslaget kapital. Schablonintäkten bör sättas till fem
procent av det gällande taxeringsvärdet. Underlaget för
schablonintäktsbeskattning bör reformeras i syfte att uppnå
ett mer rättvisande system ur bland annat regional synpunkt.
8.3.6 Beskattning av pensionssparande
Den socialdemokratiska regeringen genomförde hösten
1994 en höjning av den schabloniserade avkastningsskatten
på pensions- och kapitalförsäkringar. Redan den skattenivå
som gällde före höjningen var så hög att ett betydande
utflöde av kapital till utlandet ägde rum. Denna utveckling
kommer nu att accentueras. Detta är från
samhällsekonomiska utgångspunkter negativt.
Avkastningsskatten bör sänkas från 15 till tio procent.
8.3.7 Översyn av spelbeskattningen
En översyn av beskattningen av spelverksamhet bör kunna
ge successivt ökade intäkter upp till cirka 500 miljoner
kronor 1998 räknat på helårsbasis.
8.4 Miljörelaterad beskattning
Det finns starka skäl som talar för en successiv övergång
till en mera miljörelaterad beskattning. Mot den bakgrunden
utarbetade den förra regeringen direktiv till och avsåg
tillsätta en utredning som skulle bedöma på vilka områden
en starkare miljörelatering av skatteregler skulle kunna
genomföras och vilka samhällsekonomiska och
företagsekonomiska konsekvenser detta skulle komma att få.
En självklar utgångspunkt för diskussionen om ökad
miljörelatering av skattesystemet måste vara att det totala
skatteuttaget inte ökar. Tvärtom måste det totala
skatteuttaget successivt sänkas. Det innebär att eventuella
skatteintäkter skall användas för att sänka andra skatter.
Det förs sedan några år en diskussion om vad som brukar
kallas skatteväxling -- höjd skatt på miljöpåverkande
verksamhet och lägre skatt på arbete. Det är emellertid
orimligt att isolera debatten om miljörelaterad beskattning
till att gälla begreppet skatteväxling. Dagens (och inom
överskådlig framtid möjliga) skattebaser för uttag av
miljörelaterade skatter är betydligt mindre än de baser som
är grunden för uttag av skatt på arbete av olika slag. Det
innebär att problemet med det alltför höga skatteuttaget på
arbete inte kan lösas genom i sig motiverade åtgärder inom
ramen för en ökad miljörelatering av skattesystemet.
Diskussionen om nödvändigheten av och tekniken för
sänkt skatt på arbete är oberoende av och måste föras oavsett
i vilken takt miljöbeskattningsinslagen ökar. På samma sätt
står debatten om miljörelatering av beskattningen på egna
ben. Här finns vissa restriktioner.
Den ena avser de totala miljöeffekterna. Införande eller
höjning av en miljörelaterad skatt i Sverige som leder till så
försämrat konkurrensläge att etableringar eller investeringar
i svensk industri förläggs till andra länder med lägre
miljökrav ger en totalt sett sämre miljöeffekt.
Den andra viktiga restriktionen är att en ökning av den
miljörelaterade beskattningen inte får försämra bland annat
de ekonomiska förusättningarna för utveckling och
introduktion av ny teknik i syfte att förbättra
miljösituationen.
Sammantaget bedömer vi att det är möjligt att öka
miljörelateringen av skattesystemet under mandatperioden
så att skatteintäkterna ökar med cirka två miljarder kronor.
8.5 Sverige, EU och skatterna
I mars 1992 presenterade finansdepartementet en rapport,
Sverige, Europa och skatterna. Den innehöll en redovisning
av de anpassningsbehov på skatteområdet som då bedömdes
bli aktuella vid ett svenskt medlemskap i EG.
Under den tid som förflutit sedan denna rapport
presenterades har förutsättningarna för de tidigare
bedömningarna förändrats i flera avseenden. I samband med
förhandlingarna om medlemskapet har vissa
övergångsregler för Sverige accepterats. Dessa påverkar
anpassningsbehovet. De svenska skattereglerna har vidare
reformerats under de senaste åren vilket också påverkar
anpassningsbehovet. Slutligen har den depreciering av den
svenska kronan som skett sedan den fasta kronkursen
övergavs i november 1992 gett nya förutsättningar med tanke
på den relativa förskjutningen av prisnivån jämfört med EUs
övriga medlemsländer.
På kort och medellång sikt kan anpassningsbehovet i
princip sägas vara försumbart. Det är framför allt
reklamskatten, som enligt vår mening bör slopas helt, som
skapar problem. Den bedömning som gjordes 1992 om en
sänkning av den generella mervärdesskattesatsen ner mot
nivån 20 procent är inte nödvändig i det kortare perspektivet
med hänsyn till försvagningen av den svenska valutan.
Till det kommer att övergångsreglerna vad beträffar
alkohol- och tobaksskatterna sannolikt leder till
förhållandevis små minskningar av skatteintäkterna. På
längre sikt skulle naturligtvis slopade svenska
övergångsbestämmelser kunna leda till ett anpassningsbehov
beträffande alkolhol- och tobaksskatterna. Det är emellertid
i dag för tidigt att bedöma vilka möjligheter Sverige har att
kunna bibehålla vissa speciella undantag.
Med utgångspunkten att balans uppnås i den svenska
ekonomin och att kronan successivt kommer att aprecieras
återkommer emellertid kravet på en sänkning av
mervärdesskatten på längre sikt. Långsiktigt är det enligt vår
mening nödvändigt att sänka den generella mervärdesskatten
ner mot nivån 20 procent.
8.6 Statsfinansiella effekter
I tabell 3 återfinns de statsfinansiella effekterna för
budgetåren 1995/96 och 1998 samt varaktigt av de förslag
som återfinns i motionen. Förslag om åtgärder för en
effektivare indrivning återfinns i en kommittémotion om
åtgärder mot ekonomisk brottslighet.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
Höjd skatt för pensionärer
avvisas
-- 0,4
-- 0,8
-- 0,8
Miljöskatter
--
-- 2,0
-- 2,0
Ökat uttag av spelskatt
--
0,5
0,5
Effektivare indrivning m m
0,5
2,0
2,0
Summa
--36,2
--41,85
--38,65
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande inriktningen av
skattepolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande åtgärder i syfte att minska
skattekilen på arbete inom tjänstesektorn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande uttaget av allmän
egenavgift till sjukförsäkringen under mandatperioden,1
4. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om allmän
löneavgift med verkan från den 1 januari 1996,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande förmånsrelatering av
socialförsäkringsavgifterna,1
6. att riksdagen beslutar sänka den statliga
inkomstskattesatsen från 25 till 20 % från den 1 januari 1996
i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar om fullt inflationsskydd inom
inkomstbeskattningen från den 1 januari 1996 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
kommunalt skattestopp med verkan från och med 1996 i
enlighet med vad som anförts i motionen,2
9. att riksdagen beslutar slopa uttaget av sociala avgifter på
vinstandelar i enlighet med vad som anförts i motionen,1
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkt
skattesats vid beskattning vid inkomst av kapital i enlighet
med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen beslutar om slopad dubbelbeskattning av
utdelning och kvarhållen vinst i aktiebolag enligt de regler
som gällde 1994 med verkan från den 1 januari 1996,
12. att riksdagen beslutar om de ändringar som följer av
slopad dubbelbeskattning från den 1 januari 1996 i enlighet
med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lindrad
och förenklad beskattning av delägare i fåmansbolag i
enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen beslutar återinföra de regler för kvittning
av underskott i näringsverksamhet som gällde 1994 från och
med beskattningsåret 1995 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
15. att riksdagen beslutar avskaffa den statliga
förmögenhetsskatten från och med beskattningsåret 1995 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten till 1,5
procentenheter från den 1 januari 1996 i enlighet med vad
som anförts i motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ej genomföra en breddning av
fastighetsskatten till industribyggnader, kommersiella
lokaler samt jord- och skogsbruk,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad
fastighetsskatt och schablonintäktsbeskattning för småhus
och bostadsrätter i enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen beslutar sänka avkastningsskatten på
pensionssparande och kapitalförsäkringar i enlighet med vad
som anförts i motionen,
20. att riksdagen avslår förslaget om avtrappning av det
särskilda grundavdraget för pensionärer,1
21. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om spelbeskattningen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljörelaterad beskattning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande skattekonsekvenser av
medlemskapet i EU.
Stockholm den 24 januari 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
1 Yrkandena 3, 5, 9 och 20 hänvisade till SfU
2 Yrkande 8 hänvisat till FiU
Diagram 1 Offentliga utgifter i procent av BNP
(utgiftskvoten)
Källa: SNS
Diagram 2 Statens budgetsaldo 1960/61--1993/94
Procent av BNP