Något tidigare så bespottat, föraktat och motarbetat som
socialt frivilligarbete upplever nu sin renässans. Mitt i den
svenska offentliga välfärden finns ett nytt intresse för
solidaritet, hjälpsamhet och omtanke i privata och fristående
former. Det är en fantastisk sak. Vi har trots allt inte delegerat
bort allt ansvar och all medkänsla till socialtjänstens politiker
och tjänstemän. Det finns en låga som brinner trots att ingen
eldar den med skattemedel. Men klagokören är ljudlig: ''Det
hotar våra jobb'', säger någon. ''Vi måste tänka på
integriteten'', säger en annan. ''Det måste vara ordnade
former och avtal med kommunen'', säger en tredje.
Här står vi med en övertung offentlig sektor, som inte bara
konsumerar för mycket av våra egna gemensamma resurser
utan dessutom av kommande generationers resurser. Vi har
nya och delvis okända sociala problem som inte tycks
''rymmas'' i vårt vanliga tänkande. Då spirar ett intresse för
att lösa problem i en annan form. Människor med drivkraft
och patos lägger ner enorm möda för att visa att det trots allt
ändå finns hopp för en medmänniska.
Ett exempel på yrvakenheten i Sverige när det gäller
socialt frivilligarbete, är attityden mot Stadsmissionen. De
har funnits och verkat mycket länge. Att de samlade in
mångmiljonbelopp, att de hade hundratals anställda och kom
i kontakt med människor på Stockholms avigsida som vi
andra aldrig träffar, tänkte vi nog inte på.
Vad detta handlar om i en djupare mening är att den
offentliga sektorn faktiskt inte rår på alla sociala problem
som finns. Det är i sig inte konstigt. Det finns människor som
av olika skäl är rädda för myndigheter, tjänstemän och
politiker. De vill inte registreras, de vill inte in i byråkratin.
Och det finns duktig personal som föredrar att jobba i små
hjälporganisationer snarare än i jättelika kommuner och
landsting. I varje civiliserat samhälle finns sådant som ligger
utanför politikens räckvidd. Det finns omtanke som inte är
beslutad och protokollförd. Det finns eldsjälar och det finns
bidragsgivare som inte bryr sig om hur besluten fattas men
som vet vad de vill uppnå. De ryms ofta inte inom politikens
snäva spelregler.
Facket invänder ofta: Vi har ett yrke, vi är professionella.
Och som någon så träffande uttryckte det: ''Vårt yrke är inte
att vara medmänniska.'' Men ibland kanske det snarare är en
medmänniska än professionell vård man behöver? Det
kanske är förståelse, empati, några fasta värden i livet som
är själva hjälpen?
I frivilligorganisationerna tänker man annorlunda. Det är
ingen slump att många av dem har en religiös eller annan
etisk grund för sin verksamhet. De finns för att de känner att
de behövs, inte för att någon har fattat det formella beslutet.
De bygger på tro, övertygelse, erfarenhet och upplevelser.
Och de drivs av att se att de berör och får kontakt med andra
människor. Det finns djupt mänskliga behov av att både få
och ge hjälp. Den ensamme behöver kontakt med andra. Den
som inte längre ansvarar för en familj vill ändå vara behövd.
Kan vi inte acceptera det, ska vi inte skryta om solidaritet
och medmänsklighet.
Frivillighetsarbetet i Sverige handlar om sådant som är
komplement till den offentliga verksamheten, men också om
rent pionjärarbete med problem som ingen annan har brytt
sig om eller lyckats klara av. Men det handlar också om att
kanalisera vår privata vilja att hjälpa till. Avlatsbrevens tid
är förbi. Och den moderna tidens avlatsbrev heter utan
tvekan skatt. Andra bestämmer och andra tar ansvar. Jag
behöver inte ens bestämma hur mycket jag ska bidra med.
Det finns just nu två allvarliga hot mot hela tanken på
frivilligt arbete. Det ena är att myten om ''välgörenheten''
lever kvar och gör detta till något suspekt och egentligen
olämpligt. Det andra som behövs är en hjälp på traven.
Varför ska det vara skillnad på de pengar som man betalar in
i skatt till kommunens socialtjänst och dem man själv ger till
Stadsmissionen eller Röda korset? På vilket sätt är de ena
pengarna ''finare'' än de andra?
Genom att införa avdragsrätt för gåvor till erkända sociala
frivilligorganisationer så visar vi tydligt att vi tycker att det
personliga engagemanget är betydelsefullt. De pengar som
flyter in i frivilligarbete och kommer till nytta där, är ju
pengar som den offentliga sektorn till stor del sparar. Kan
man begära mindre erkännande än så? Det viktiga nu är att
vi uppmuntrar människor att ta sitt ansvar. Det är ingen
slump att svensken bara skänker bort 300 kr per år i snitt,
men den vanlige holländaren nästan 5 000 kr.
Jag tycker att de som vädrar sin misstro till
frivilligorganisationerna mest ser spöken. De låtsas som om
sociala resurser blir större bara för att de är offentliga. Men
inget samhälle är generösare, mer mänskligt och mer
civiliserat än de människor som lever och verkar där. Vi
förädlas inte som människor bara för att vi sätter oss runt
sammanträdesbordet i riksdag eller kommun. Man kan
möjligen delegera bort det formella ansvaret till politiker och
socialtjänst. Men man kan inte delegera bort sin
medmänsklighet, sin omtanke och sitt medborgarskap.
Avdragsmöjligheterna kan konstrueras på flera olika sätt.
Hur det ska göras för att bli så effektivt som möjligt och för
att det inte totalt sett -- genom att avdragen minskar
skatteintäkterna -- ska kosta mer pengar, måste utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdet av
frivilligorganisationernas arbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utredning för att
hitta former för avdragsrätten som är effektiva och som
reducerar de offentliga kostnaderna i motsvarande mån som
skatteintäkterna minskar.