I förmögenhetsbeskattningen finns den sista kvarlevan i vårt skattesystem av den föråldrade syn på kvinnor, som förr genomsyrade samhället, nämligen sambeskattning av förmögenhet.
Det principiella argumentet för att avskaffa den föråldrade, orättvisa och ojämställda sambeskattningen är väl känt. Även om man anser att principer inte hör hemma i skattesystemet -- vilket de gör! -- finns det en rad bärande argument av mer praktisk natur.
Ett avskaffande av sambeskattningen skulle troligtvis spara pengar åt staten, då den kostar alldeles för mycket i administration. Dessa pengar kan användas på ett mycket bättre sätt, t.ex. för att kontrollera att andra skatter betalas ordentligt.
Skatteförvaltningen skulle slippa lägga ned onödig tid på att ta reda på vem som bor med vem och vem som har eller har haft barn med vem eller vem som råkar bo ihop med någon som man tidigare varit gift med. För övrigt ser familjerna inte ut som förr, en man och en kvinna med var sitt barn från ett tidigare förhållande (med gemensam vårdnad med övriga föräldrar) särbeskattas ända tills de får ett gemensamt barn då helt plötsligt alla fem sambeskattas utan hänsyn till barnens övriga inblandade föräldrars förmögenhetssituation. Sammanboende av samma kön slipper helt undan den sambeskattning som sammanboende av varsitt kön kan råka på, eller som samboende av samma kön utsätts för i det fall de registrerar sitt partnerskap.
Det finns inga fördelningspolitiska skäl för att ha kvar denna sambeskattning och den är en ren kostnad för samhället. Någon ny utredning i frågan behövs inte; Ds 1990:91 är fullt gångbar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett omedelbart avskaffande av sambeskattningen av förmögenhet.
Stockholm den 23 januari l995 Karin Pilsäter (fp) Isa Halvarsson (fp)