De skånska slotten och herrgårdarna har ett mycket stort
kulturhistoriskt värde. Till godsen hör oftast ett skyddsvärt
kulturlandskap och lika ofta områden som är viktiga för
naturvården.
Den utredning som regeringen tillsatt med uppgift att se
över vissa frågor om kulturminnesskydd m.m. har förvisso
en angelägen uppgift och skyddet för kulturegendomarna
behöver på olika sätt ses över.
Utgångspunkten för vår motion är att vad som nu utgör
kulturbyggnader och kulturhistoriskt skyddsvärda miljöer av
olika slag ursprungligen har tillkommit för att tillgodose
angelägna mänskliga behov och individuella strävanden.
Detta har även utgjort grunden för miljöernas fortsatta
bevarande. Avgörande har varit att byggnaderna av enskilda
individer -- privata ägare -- upplevts fylla angelägna behov
och att dessa individer också haft viljan och ekonomiska
möjligheter att tillgodose behoven. Detta måste även för
framtiden utgöra den huvudsakliga grunden för vården av
detta kulturarv.
Myndigheter, föreningar, stiftelser etc. kommer aldrig i
någon avgörande mån att kunna ersätta enskilda ägares och
brukares personliga engagemang och ekonomiska
uppoffringar. Vården av kulturarvet är därför i allt väsentligt
en fråga om hur det allmänna kan skapa ett klimat som gör
det möjligt och intressant för enskilda ägare att vårda
kulturarvet. Det ekonomiska stödet har stor betydelse,
framför allt som en viktig psykologisk stimulans för
enskildas insatser. Perspektivet kan dock lätt bli felaktigt om
intresset fokuseras på det allmännas åtgärder i form av
bidrag, planering, utredningar m.m.
Hotbilden
Många faktorer påverkar klimatet för kulturminnesvården
i detta samanhang. Vi vill peka på några:
Viktigaste förutsättningen för ett gynnsamt klimat för
vården av kulturarvet är ägarnas ekonomi. Här är det viktigt
att man kan utveckla nya näringsgrenar, men lagstiftningen
på många områden gör att landsbygdsbefolkningen i allt
mindre utsträckning kan bestämma över sina resurser. Vi
hoppas att EU:s uttalade målsättning att lantbrukarna skall
få ersättning för de kollektiva nyttigheter de tillhandahåller
allmänheten kommer att innebära en förbättring.
I jordbrukspolitiken finns inslag som innebär att större
företag diskrimineras i förhållande till de mindre. Detta blir
särskilt uppenbart i Skåne.
Arrendelagstiftningen har tendenser att diskriminera
jordägarna i förhållande till arrendatorerna.
En lagstiftning om s.k. friköpsrätt för s.k. historiska
arrenden skulle liksom lagen om förköpsrätt för arrendatorer
splittra kultur- och naturmiljön inom de stora egendomarna
och undergräva det ekonomiska underlaget för
kulturminnesvården.
Naturvårdslagens regler om ersättning för restriktioner i
jord- och skogsbruket av hänsyn till naturvården och
kulturlandskapet belastar ägarnas ekonomi. Många gods i
Skåne finns i trakter där skyddsvärda naturmiljöer och
kulturlandskap är särskilt vanliga.
En långsiktigt tryggad äganderätt för ägarfamiljen och rätt
till ersättning för den ekonomiska förlusten vid eventuella
inskränkningar i äganderätten är ett av de viktigaste
elementen i ett klimat som är gynnsamt för ideella insatser
för att vårda kulturarvet. Gällande lagstiftning innebär
emellertid en i stort sett obegränsad rätt för myndigheterna
till ingrepp i äganderätten och att ägarnas rätt till ersättning
i sådana fall blivit alltmer osäker. Därmed kan ägarens
framgångsrika ideella insatser för att vårda kulturarvet följas
av långtgående krav på betungande restriktioner och ingrepp
avsedda att skydda det genom ägarens insatser bevarade
kulturarvet. Ett sådant regelsystem får lätt motsatt verkan
genom att det avskräcker från mer än stimulerar till ideella
insatser för vården av kulturarvet. Det bör övervägas om inte
reglerna om ersättning för expropriation och inskränkningar
i rådigheten av hänsyn till kulturminnesvården m.m. kan
ändras så att ersättning alltid utgår för den faktiska förlusten
och att även den ideella insatsen för vården av kulturarvet
tillgodoräknas ägaren.
Skattesituationen
Den sedan 1994 återinförda möjligheten att beskatta större
privatbostäder (minst 400 kvm bostadsyta), t.ex.
mangårdsbyggnader enligt den s.k. konventionella metoden,
som innebär en rätt att göra avdrag för kostnaderna för
reparation och underhåll men skyldighet att skatta för
bostadsförmånen, innebär ett stort framsteg för vården av
kulturarvet. Det är en helt nödvändig förutsättning för
bevarandet av herrgårdarna och slotten på
lantbruksegendomarna. Att mindre byggnader inte kan
tillämpa reglerna kan vara ett problem, liksom värderingen
av bostadsförmånen. Det är viktigt att man vid värderingen
tar hänsyn till de kostnader och olägenheter som följer av
bl.a. den otidsenliga planlösningen och att hela byggnaden
måste underhållas, repareras, uppvärmas och städas trots att
endast en mindre del bebos. Att slopa storleksvillkoret och
ändra anvisningarna om värdering av bostadsförmån i hus
som enligt kommunöversikten är kulturbyggnad kan vara en
lösning.
Enligt skattelagstiftningen gäller begränsningar i
möjligheterna att kvitta överskott i ett inkomstslag eller en
förvärvskälla mot underskott i annat inkomstslag eller
förvärvskälla. Det innebär att den ägare av en kulturbyggnad
på en lantbruksegendom som ett år nedlagt så stora kostnader
på reparationer av kulturbyggnaden att han får en förlust i
näringsverksamheten på gården, inte kan kvitta denna förlust
mot ett överskott som han kan ha i inkomst av tjänst eller
kapital. Eftersom det för många lantbruksegendomar med
stora herrgårds- eller slottsanläggningar redan vid
byggnadens tillkomst varit en förutsättning att medel skulle
tillföras från källor utanför egendomen innebär
kvittningsförbudet stora och omotiverade svårigheter för
vården av kulturarvet. En ändrad lagstiftning på denna punkt
skulle kunna innebära stora förbättringar.
En realistisk taxeringsvärdering måste grundas på
avkastningskalkyler där vården av kulturarvet ingår som en
kostnadspost. En ändring i anvisningarna om
fastighetstaxering av hus som enligt kommunöversikten är
kulturbyggnad skulle kunna innebära att man vid
beskattningen beaktar de speciella kostnader och problem
för byggnaden som påverkar värdet. Definitionen av
företagsförmögenhet, som åtnjuter lättnader vid
förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen innehåller inte
bostadsbyggnader. Det bör övervägas att sådan
bostadsbyggnad som i kommunöversikt angivits som
skyddsvärd skall betraktas som företagsförmögenhet.
Enligt gällande regler får moms avseende kostnader för
bostäder inte lyftas av. Detta innebär en allvarlig belastning
för vården av kulturbyggnaderna. De redan betungande
kostnaderna blir härigenom ännu högre. Även här bör man
överväga särregler för bostadsbyggnad som enligt
kommunöversikten är kulturbyggnad.
Enligt lagen om arvs- och gåvoskatt § 58 a) kan regeringen
eller den myndighet regeringen förordnar medge befrielse
från eller nedsättning av skatt när synnerliga skäl föreligger.
Det borde prövas om dessa lättnader i ökad utsträckning kan
användas till förmån för vården av kulturarvet.
Ett system för villkorlig eftergift av arvs- och gåvoskatt
finns i Storbritannien. Det innebär att egendom av nationellt
intresse tills vidare kan undantas från arvs- och gåvoskatt i
utbyte mot vissa motprestationer från ägaren. Det omfattar
även ett system med skattefria fonder för underhåll etc.
Medel för kulturarvets underhåll kan avsättas till fonder utan
att arvs- och gåvoskatt utgår. Det borde utredas vilka
förutsättningar vi har för att genomföra något liknande i
Sverige.
Familjestiftelser med vissa lättnader i beskattningen, eller
någonting liknande vad som skett med Grönsöö i
Västmanland skulle kunna vara en möjlighet även i Skåne.
Det är därför vi med gillande konstaterar att utredaren av
frågor om kulturminnesskydd m.m. även fått i uppdrag att se
över detta.
Sammanfattningsvis konstaterar vi att klimatet för vården
av kulturarvet beror av en mängd olika omständigheter. En
förbättring av förutsättningarna för vården av kulturarvet
måste därför omfatta en mångfald av åtgärder på många olika
områden om åsyftade resultat skall kunna uppnås.
De kulturvärden som ligger i de skånska slotten och
herrgårdarna är det vår generations uppgift att föra vidare.
Det kräver att vi har tillgång till de verktyg som krävs. Det
kräver i sin tur en bred uppslutning från olika departement
och myndigheter och en gemensam vilja att genomföra de
nödvändiga förändringarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att bevara det kulturarv
som ligger i de skånska slotten och herrgårdarna.
Stockholm den 20 januari 1995
Jan Backman (m)
Inga Berggren (m)