De skånska slotten och herrgårdarna har ett mycket stort kulturhistoriskt värde. Till godsen hör oftast ett skyddsvärt kulturlandskap och lika ofta områden som är viktiga för naturvården.
Den utredning som regeringen tillsatt med uppgift att se över vissa frågor om kulturminnesskydd m.m. har förvisso en angelägen uppgift och skyddet för kulturegendomarna behöver på olika sätt ses över.
Utgångspunkten för vår motion är att vad som nu utgör kulturbyggnader och kulturhistoriskt skyddsvärda miljöer av olika slag ursprungligen har tillkommit för att tillgodose angelägna mänskliga behov och individuella strävanden. Detta har även utgjort grunden för miljöernas fortsatta bevarande. Avgörande har varit att byggnaderna av enskilda individer -- privata ägare -- upplevts fylla angelägna behov och att dessa individer också haft viljan och ekonomiska möjligheter att tillgodose behoven. Detta måste även för framtiden utgöra den huvudsakliga grunden för vården av detta kulturarv.
Myndigheter, föreningar, stiftelser etc. kommer aldrig i någon avgörande mån att kunna ersätta enskilda ägares och brukares personliga engagemang och ekonomiska uppoffringar. Vården av kulturarvet är därför i allt väsentligt en fråga om hur det allmänna kan skapa ett klimat som gör det möjligt och intressant för enskilda ägare att vårda kulturarvet. Det ekonomiska stödet har stor betydelse, framför allt som en viktig psykologisk stimulans för enskildas insatser. Perspektivet kan dock lätt bli felaktigt om intresset fokuseras på det allmännas åtgärder i form av bidrag, planering, utredningar m.m.
Hotbilden
Många faktorer påverkar klimatet för kulturminnesvården i detta samanhang. Vi vill peka på några:
Viktigaste förutsättningen för ett gynnsamt klimat för vården av kulturarvet är ägarnas ekonomi. Här är det viktigt att man kan utveckla nya näringsgrenar, men lagstiftningen på många områden gör att landsbygdsbefolkningen i allt mindre utsträckning kan bestämma över sina resurser. Vi hoppas att EU:s uttalade målsättning att lantbrukarna skall få ersättning för de kollektiva nyttigheter de tillhandahåller allmänheten kommer att innebära en förbättring.
I jordbrukspolitiken finns inslag som innebär att större företag diskrimineras i förhållande till de mindre. Detta blir särskilt uppenbart i Skåne.
Arrendelagstiftningen har tendenser att diskriminera jordägarna i förhållande till arrendatorerna.
En lagstiftning om s.k. friköpsrätt för s.k. historiska arrenden skulle liksom lagen om förköpsrätt för arrendatorer splittra kultur- och naturmiljön inom de stora egendomarna och undergräva det ekonomiska underlaget för kulturminnesvården.
Naturvårdslagens regler om ersättning för restriktioner i jord- och skogsbruket av hänsyn till naturvården och kulturlandskapet belastar ägarnas ekonomi. Många gods i Skåne finns i trakter där skyddsvärda naturmiljöer och kulturlandskap är särskilt vanliga.
En långsiktigt tryggad äganderätt för ägarfamiljen och rätt till ersättning för den ekonomiska förlusten vid eventuella inskränkningar i äganderätten är ett av de viktigaste elementen i ett klimat som är gynnsamt för ideella insatser för att vårda kulturarvet. Gällande lagstiftning innebär emellertid en i stort sett obegränsad rätt för myndigheterna till ingrepp i äganderätten och att ägarnas rätt till ersättning i sådana fall blivit alltmer osäker. Därmed kan ägarens framgångsrika ideella insatser för att vårda kulturarvet följas av långtgående krav på betungande restriktioner och ingrepp avsedda att skydda det genom ägarens insatser bevarade kulturarvet. Ett sådant regelsystem får lätt motsatt verkan genom att det avskräcker från mer än stimulerar till ideella insatser för vården av kulturarvet. Det bör övervägas om inte reglerna om ersättning för expropriation och inskränkningar i rådigheten av hänsyn till kulturminnesvården m.m. kan ändras så att ersättning alltid utgår för den faktiska förlusten och att även den ideella insatsen för vården av kulturarvet tillgodoräknas ägaren.
Skattesituationen
Den sedan 1994 återinförda möjligheten att beskatta större privatbostäder (minst 400 kvm bostadsyta), t.ex. mangårdsbyggnader enligt den s.k. konventionella metoden, som innebär en rätt att göra avdrag för kostnaderna för reparation och underhåll men skyldighet att skatta för bostadsförmånen, innebär ett stort framsteg för vården av kulturarvet. Det är en helt nödvändig förutsättning för bevarandet av herrgårdarna och slotten på lantbruksegendomarna. Att mindre byggnader inte kan tillämpa reglerna kan vara ett problem, liksom värderingen av bostadsförmånen. Det är viktigt att man vid värderingen tar hänsyn till de kostnader och olägenheter som följer av bl.a. den otidsenliga planlösningen och att hela byggnaden måste underhållas, repareras, uppvärmas och städas trots att endast en mindre del bebos. Att slopa storleksvillkoret och ändra anvisningarna om värdering av bostadsförmån i hus som enligt kommunöversikten är kulturbyggnad kan vara en lösning.
Enligt skattelagstiftningen gäller begränsningar i möjligheterna att kvitta överskott i ett inkomstslag eller en förvärvskälla mot underskott i annat inkomstslag eller förvärvskälla. Det innebär att den ägare av en kulturbyggnad på en lantbruksegendom som ett år nedlagt så stora kostnader på reparationer av kulturbyggnaden att han får en förlust i näringsverksamheten på gården, inte kan kvitta denna förlust mot ett överskott som han kan ha i inkomst av tjänst eller kapital. Eftersom det för många lantbruksegendomar med stora herrgårds- eller slottsanläggningar redan vid byggnadens tillkomst varit en förutsättning att medel skulle tillföras från källor utanför egendomen innebär kvittningsförbudet stora och omotiverade svårigheter för vården av kulturarvet. En ändrad lagstiftning på denna punkt skulle kunna innebära stora förbättringar.
En realistisk taxeringsvärdering måste grundas på avkastningskalkyler där vården av kulturarvet ingår som en kostnadspost. En ändring i anvisningarna om fastighetstaxering av hus som enligt kommunöversikten är kulturbyggnad skulle kunna innebära att man vid beskattningen beaktar de speciella kostnader och problem för byggnaden som påverkar värdet. Definitionen av företagsförmögenhet, som åtnjuter lättnader vid förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen innehåller inte bostadsbyggnader. Det bör övervägas att sådan bostadsbyggnad som i kommunöversikt angivits som skyddsvärd skall betraktas som företagsförmögenhet.
Enligt gällande regler får moms avseende kostnader för bostäder inte lyftas av. Detta innebär en allvarlig belastning för vården av kulturbyggnaderna. De redan betungande kostnaderna blir härigenom ännu högre. Även här bör man överväga särregler för bostadsbyggnad som enligt kommunöversikten är kulturbyggnad.
Enligt lagen om arvs- och gåvoskatt § 58 a) kan regeringen eller den myndighet regeringen förordnar medge befrielse från eller nedsättning av skatt när synnerliga skäl föreligger. Det borde prövas om dessa lättnader i ökad utsträckning kan användas till förmån för vården av kulturarvet.
Ett system för villkorlig eftergift av arvs- och gåvoskatt finns i Storbritannien. Det innebär att egendom av nationellt intresse tills vidare kan undantas från arvs- och gåvoskatt i utbyte mot vissa motprestationer från ägaren. Det omfattar även ett system med skattefria fonder för underhåll etc. Medel för kulturarvets underhåll kan avsättas till fonder utan att arvs- och gåvoskatt utgår. Det borde utredas vilka förutsättningar vi har för att genomföra något liknande i Sverige.
Familjestiftelser med vissa lättnader i beskattningen, eller någonting liknande vad som skett med Grönsöö i Västmanland skulle kunna vara en möjlighet även i Skåne. Det är därför vi med gillande konstaterar att utredaren av frågor om kulturminnesskydd m.m. även fått i uppdrag att se över detta.
Sammanfattningsvis konstaterar vi att klimatet för vården av kulturarvet beror av en mängd olika omständigheter. En förbättring av förutsättningarna för vården av kulturarvet måste därför omfatta en mångfald av åtgärder på många olika områden om åsyftade resultat skall kunna uppnås.
De kulturvärden som ligger i de skånska slotten och herrgårdarna är det vår generations uppgift att föra vidare. Det kräver att vi har tillgång till de verktyg som krävs. Det kräver i sin tur en bred uppslutning från olika departement och myndigheter och en gemensam vilja att genomföra de nödvändiga förändringarna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att bevara det kulturarv som ligger i de skånska slotten och herrgårdarna.
Stockholm den 20 januari 1995 Jan Backman (m) Inga Berggren (m)