Det ansträngda ekonomiska läget i Sverige medför att alla
möjligheter till besparingar i statens utgifter måste tas till
vara. Bland de utgiftsposter som måste begränsas finns
utgifterna för statliga bostadssubventioner. Det är dock
viktigt att de framtida utgiftsminskningarna inom detta
område träffar boende i olika upplåtelseformer på ett rättvist
sätt.
Bostadsrätternas andel av det totala bostadsbeståndet
uppgår till närmare en femtedel, eller knappt 700 000
lägenheter. Under senare år har drygt 30 % av de
nyproducerade bostäderna utgjorts av bostadsrätter.
Det finns ett antal faktorer som gör att
bostadsrättsföreningar och bostadsrättsinnehavare kan anses
befinna sig i ett mer utsatt läge än egnahemsägare och
hyresgäster på bostadsmarknaden:Tillgänglig statistik
visar att prisutvecklingen -- såväl uppåt som nedåt -- är
kraftigare på bostadsrätter än på villor. Detta medför att
konsekvenserna för den enskilde vid en ''påtvingad''
flyttning vid t.ex. arbetslöshet kan bli relativt sett värre för
än bostadsrättsinnehavare än för en villaägare.Om en
bostadsrättsinnehavare tvingas flytta av ekonomiska -- eller
andra -- skäl, måste de kvarvarande dela på kostnaden för
den ev. tomma lägenheten. Avgiften går upp och risken ökar
för att ytterligare någon i detta läge får ekonomiska problem
och tvingas flytta. I företrädesvis yngre
bostadsrättsföreningar med ansträngd ekonomi, och höga
boendekostnader redan i utgångsläget, är risken för denna
''dominoeffekt'' betydande. HSB och Riksbyggen kan under
en tid täcka kostnader för osålda bostadsrätter genom den så
kallade garantifonden, men drygt 200 000
bostadsrättsinnehavare bor i mindre föreningar utan detta
skydd.En väsentlig skillnad mellan bostadsrättsföreningar
och exempelvis den så kallade allmännyttan är att det i en
bostadsrättsförening alltid är ett tämligen begränsat antal
lägenheter som kostnadsökningar kan slås ut på.
Förändringar i räntesubventioner slår därför regelmässigt
igenom hårdare för boende i bostadsrätter än för
hyresgäster.Såväl i det nya som i de gamla
räntebidragssystemen har olika regler gällt för
egnahemsägare resp. bostadsrättsföreningar.
Bostadsrättsföreningar har kompenserats för de sämre
ränteavdragsmöjligheterna med ett högre räntebidrag. Den
dag räntebidrag inte längre utgår erhåller dock
bostadsrättsföreningen ingen subvention alls på den skuld
som ligger i föreningen, medan egnahemsägaren fortfarande
får avdrag för kapitalkostnader i inkomstslaget kapital.
För att på längre sikt utjämna de skillnader vi ovan
beskrivit bör regeringen skyndsamt utreda möjligheterna att
medge bostadsrättsinnehavare avdrag i inkomstslaget kapital
för sin del av bostadsrättsföreningens räntekostnader. En
sådan förändring skulle eliminera behovet av ett större
räntebidrag för bostadsrätter än för egnahem. Samtidigt
skulle räntebidragen kunna göras oberoende av faktiska lån
även för bostadsrätter, vilket skulle göra det mer lönsamt
med större egna insatser i bostadsrätter. I dagens system kan
man för att få ut maximala subventioner välja att ta större
lån, då räntebidragen till bostadsrättsföreningar utbetalas i
förhållande till faktiska lån.
En annan inte obetydlig fördel med ovanstående
förändring vore att mer enhetliga regler för
bostadsfinansieringen skulle erhållas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skyndsamt utreda möjligheterna att
ge bostadsrättsinnehavare rätt att dra av sin andel av
föreningens räntor i inkomstslaget kapital.
Stockholm den 20 januari 1995
Ulf Björklund (kds)
Mats Odell (kds)
Göran Hägglund (kds)
Dan Ericsson (kds)
Michael Stjernström (kds)