Det ansträngda ekonomiska läget i Sverige medför att alla möjligheter till besparingar i statens utgifter måste tas till vara. Bland de utgiftsposter som måste begränsas finns utgifterna för statliga bostadssubventioner. Det är dock viktigt att de framtida utgiftsminskningarna inom detta område träffar boende i olika upplåtelseformer på ett rättvist sätt.
Bostadsrätternas andel av det totala bostadsbeståndet uppgår till närmare en femtedel, eller knappt 700 000 lägenheter. Under senare år har drygt 30 % av de nyproducerade bostäderna utgjorts av bostadsrätter.
Det finns ett antal faktorer som gör att bostadsrättsföreningar och bostadsrättsinnehavare kan anses befinna sig i ett mer utsatt läge än egnahemsägare och hyresgäster på bostadsmarknaden:Tillgänglig statistik visar att prisutvecklingen -- såväl uppåt som nedåt -- är kraftigare på bostadsrätter än på villor. Detta medför att konsekvenserna för den enskilde vid en ''påtvingad'' flyttning vid t.ex. arbetslöshet kan bli relativt sett värre för än bostadsrättsinnehavare än för en villaägare.Om en bostadsrättsinnehavare tvingas flytta av ekonomiska -- eller andra -- skäl, måste de kvarvarande dela på kostnaden för den ev. tomma lägenheten. Avgiften går upp och risken ökar för att ytterligare någon i detta läge får ekonomiska problem och tvingas flytta. I företrädesvis yngre bostadsrättsföreningar med ansträngd ekonomi, och höga boendekostnader redan i utgångsläget, är risken för denna ''dominoeffekt'' betydande. HSB och Riksbyggen kan under en tid täcka kostnader för osålda bostadsrätter genom den så kallade garantifonden, men drygt 200 000 bostadsrättsinnehavare bor i mindre föreningar utan detta skydd.En väsentlig skillnad mellan bostadsrättsföreningar och exempelvis den så kallade allmännyttan är att det i en bostadsrättsförening alltid är ett tämligen begränsat antal lägenheter som kostnadsökningar kan slås ut på. Förändringar i räntesubventioner slår därför regelmässigt igenom hårdare för boende i bostadsrätter än för hyresgäster.Såväl i det nya som i de gamla räntebidragssystemen har olika regler gällt för egnahemsägare resp. bostadsrättsföreningar. Bostadsrättsföreningar har kompenserats för de sämre ränteavdragsmöjligheterna med ett högre räntebidrag. Den dag räntebidrag inte längre utgår erhåller dock bostadsrättsföreningen ingen subvention alls på den skuld som ligger i föreningen, medan egnahemsägaren fortfarande får avdrag för kapitalkostnader i inkomstslaget kapital.
För att på längre sikt utjämna de skillnader vi ovan beskrivit bör regeringen skyndsamt utreda möjligheterna att medge bostadsrättsinnehavare avdrag i inkomstslaget kapital för sin del av bostadsrättsföreningens räntekostnader. En sådan förändring skulle eliminera behovet av ett större räntebidrag för bostadsrätter än för egnahem. Samtidigt skulle räntebidragen kunna göras oberoende av faktiska lån även för bostadsrätter, vilket skulle göra det mer lönsamt med större egna insatser i bostadsrätter. I dagens system kan man för att få ut maximala subventioner välja att ta större lån, då räntebidragen till bostadsrättsföreningar utbetalas i förhållande till faktiska lån.
En annan inte obetydlig fördel med ovanstående förändring vore att mer enhetliga regler för bostadsfinansieringen skulle erhållas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt utreda möjligheterna att ge bostadsrättsinnehavare rätt att dra av sin andel av föreningens räntor i inkomstslaget kapital.
Stockholm den 20 januari 1995 Ulf Björklund (kds) Mats Odell (kds) Göran Hägglund (kds) Dan Ericsson (kds) Michael Stjernström (kds)