I motionen framhålls att en human och solidarisk
flyktingpolitik är fundamental i försvaret av principen om
alla människors lika värde.
Krav ställs på regeringen att i EU verka för skapandet av
en kompletterande flyktingkonvention i Europa liknande de
regionala instrument som finns i Afrika och Latinamerika.
Utlänningsnämndens och Invandrarverkets i många fall lag-
och konventionsstridiga rättstillämpning kritiseras i
motionen. Det går inte att fostra den unga generationen till
solidaritet och ansvarstagande för nästan om statsmakterna
fortsätter att utsätta skyddssökande människor för lagstridig
och omänsklig behandling.
Förslag framförs i motionen om avveckling av
Invandrarverket i dess nuvarande form. Asylprövningen
föreslås föras över till nya regionala och domstolsliknande
asylnämnder.
Förbud mot att placera vuxna förvarstagna i häkten och
polisarrester och ytterligare begränsningar av möjligheten att
ta barn i förvar är andra krav i motionen.
Inledning
Vänsterpartiet är för en generös tolkning av FN:s
flyktingkonvention. Men flyktingkonventionen är
otillräcklig. Regeringen måste i EU verka för en
kompletterande flyktingkonvention liknande den afrikanska
OAU-konventionen och den latinamerikanska
Cartagenadeklarationen och för överenskommelser om en
rättvis fördelning av de asylsökande mellan staterna.
Flyktingmottagandet bör avbyråkratiseras och
decentraliseras för att i större utsträckning än vad som är
fallet i dag, bygga på folklig solidaritet och personligt ansvar.
I samband med förverkligandet av en human och solidarisk
flyktingpolitik prövas en rad grundläggande värderingar.
Värderingar som humanism, medmänsklighet och alla
människors lika värde som utgör fundament för ett
solidariskt samhälle. Vänsterpartiet anser att vi inte har råd
att kompromissa bort de värderingarna för att en human
flyktingpolitik innebär kostnader i initialskedet.
Särskilt i dag, när flyktingproblemen också i Europa är
stora och växande, bör Sverige framstå som ett positivt
exempel. I dag är det fattiga länder som bär den största delen
av bördan av flyktingströmmarna, medan de högt
industrialiserade länderna i Europa anstränger sig att bygga
vattentäta murar omkring sig för att hindra människor att fly.
Flyktingströmmarnas orsaker
Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld, krig
och politiskt förtryck. Den direkta orsaken till att nio av tio
fördrivna människor brutit upp är politiskt förtryck och
väpnade konflikter. Dessa konflikter utkämpas till mer än nio
tiondelar med vapen som tillverkats i rika industriländer.
Utländskt förtryck, rasism och etniska motsättningar är
vanliga orsaker till att människor drivs på flykt. Men också
rent inhemskt förtryck där grundläggande demokratiska
rättigheter satts ur spel, ofta med politiska strider eller
inbördeskrig som följd, befrämjar uppkomsten av
flyktingströmmar.
Brister i den sociala, ekonomiska och även miljömässiga
utvecklingen kan skapa migrationsströmmar. Den största
delen av denna migration äger rum mellan olika u-länder.
Viktiga faktorer i den problemfyllda ekonomiska situation
som många u-länder befinner sig i, är deras stora skuldbörda
till i-länderna och i-ländernas ofta protektionistiska
handelspolitik. Det är ändå inte så att fattigdom medfört att
en massiv ström av människor från tredje världen sökt sig till
norra Europa. De utomeuropeiska asylsökande som kommer
till Sverige, kommer från länder där det förekommer
omfattande våld och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Detta grundläggande förhållande förbises fullständigt i en
rapport från Invandrar- och flyktingkommittén: Invandring
och asyl i teori och praktik (SOU 1993:113). Rapportens tes
är i stället att Sverige och Västeuropa måste stänga sina
gränser ordentligt eftersom det finns så många fattiga på
jorden vilket leder till ett starkt invandringstryck mot oss.
Förebyggande åtgärder
De stora flyktingvågorna i världen beror ofta på problem
som inte kan påverkas av biståndspolitiska insatser t.ex.
konflikterna i Ryssland och f.d. Jugoslavien. I dessa
situationer handlar arbetet med att förebygga
flyktingströmmar mer om aktivt fredsarbete än
biståndspolitik. Sverige måste verka för en utveckling av
internationella konfliktlösningsmekanismer inom FN, ESO
och Europarådet. FN:s flyktingkommissariat måste få nya
befogenheter att arbeta med att förebygga orsakerna till
flykt. Hittills har organisationen varit begränsad till att från
fall till fall rycka in som brandkår.
Skuldkriget mot u-länderna måste stoppas och stora delar
av u-ländernas skulder avskrivas. I-länderna måste överge
sin egoistiska handelspolitik som innebär exportförluster på
100 miljarder dollar om året för u-länderna.
Svenska biståndsinsatser bör i ökande utsträckning ges en
inriktning och utformning som syftar till att främja
demokrati och mänskliga rättigheter i mottagarländerna.
Av helt grundläggande betydelse för att hindra
uppkomsten av nya flyktingströmmar är att den
internationella vapenhandeln bringas under kontroll och
begränsas. Det gäller även Sveriges vapenhandel. Det räcker
att peka på den tidigare svenska vapenexporten till
Jugoslavien, Burma och Mexico. Sverige bör successivt
avveckla sin egen vapenexport och samtidigt inom lämpliga
internationella fora som t.ex. FN verka för bindande
överenskommelser om begränsning och kontroll av
vapenhandeln. Särskild uppmärksamhet måste ägnas att
förebygga att f.d. Sovjetunionens vapenarsenal dumpas på
världsmarknaden.
Program måste utarbetas för omställning av
vapenindustrin till civil produktion och teknik för att
demontera befintliga vapen.
Flyktingsituationen i Europa
Antalet asylsökande i Västeuropa har ökat kraftigt sedan
mitten av 80-talet. Antalet har ökat från omkring 200 000 år
1986 till 700 000 1992 för att sedan åter sjunka till
300 000 1994.
Flykting- och immigrationspolitiken behandlas i EU både
på nationell, mellanstatlig och gemenskapsnivå. Men i dag
ligger tyngdpunkten fortfarande på den nationella nivån och
den allmänna tendensen är mycket entydig: När antalet
asylsökande ökar intensifieras åtgärderna för att hindra de
asylsökande att komma till länderna i Europa. Det håller nu
på att utvecklas en kapprustning mot flyktingar med följden
att respekten för humanitet och människovärde urholkas
alltmer.
De viktigaste överenskommelserna inom EG/EU-
samarbetet är Dublin-, yttre gränskontroll- och Schengen II-
konventionerna. Ingen av konventionerna har ännu trätt i
kraft men Schengen skall enligt beslut av dess
Exekutivkommitté börja tillämpas från den 26 mars, dock ej
vad avser Italien och Grekland.
Dublinkonventionen reglerar vilket land som skall vara
ansvarigt för att handlägga en asylansökan. Avsikten med
konventionen är att hindra den asylsökande att göra sin
ansökan i flera olika länder. Men den betyder också att
individens önskemål om valet av asylland inte respekteras.
Yttre gränskontroll- och Schengen II-konventionerna har
till stora delar likadant innehåll men Schengen är mycket
mer omfångsrik. Bägge konventionerna innehåller bl.a.
regler om sanktioner mot transportföretag som tar med
passagerare utan godkända resehandlingar. I kombination
med mycket strikta viseringsbestämmelser betyder det att
skyddsbehövande människor kommer att hindras från att fly.
Redan nu har många EU-länder och även andra infört denna
typ av bestämmelser. En annan viktig beståndsdel av
Schengen II är SIS, Schengen Information System, det
databaserade personregistret. Data- integriteten överlämnas
till de enskilda medlemsstaterna att lagstifta om.
Konventionerna saknar helt demokratisk och rättslig
kontroll.
De konklusioner och resolutioner som EU antagit om
''säkra första asylländer, säkra ursprungsländer och
uppenbart ogrundade asylansökningar'' har ett innehåll som
kan äventyra en rättssäker behandling av asylsökande. Stark
kritik mot resolutionerna har kommit bl.a. från
Europaparlamentet, FN:s flyktingkommissariat och
Amnesty International. Genom att sluta en mängd
återtagandeavtal med stater gränsande till EU söker flera
EU-stater övervältra bördorna av flyktingmottagandet på
bl.a. de bräckliga demokratierna i Östeuropa. Regeringen
måste i EU med kraft motverka denna kortsiktiga politik som
kan verka destabiliserande för den demokratiska
utvecklingen i Östeuropa.
EU:s traditionella beslutsprocess har med rätta kritiserats
för bristande öppenhet. Men slutenheten är ännu större inom
den s.k. tredje pelaren, där invandrings- och asylfrågorna i
huvudsak handläggs. Här sker arbetet i olika ämbetsmanna-
och expertkommittéer utan insyn och demokratisk kontroll.
Visserligen skall ingångna konventioner godkännas av de
nationella parlamenten, men när avtalen är undertecknade
ställs parlamenten inför fullbordat faktum. Antingen
godkänns konventionen utan någon som helst ändring eller
också förkastas den.
Samtidigt som det finns stor anledning till oro för att EU
skall föra en extremt hård asyl- och invandringspolitik vore
det förödande om det inte går att få till stånd ett fungerande
och effektivt samarbete på detta område. Just när det gäller
flyktingfrågan är det en given fördel att detta samarbete kan
ges effektivitet och kraft genom viss överstatlighet. Krav på
enhällighet gör att det blir mycket svårt att fatta beslut. Om
asyl- och invandrarfrågorna med stöd av artikel 100 c i
Maastrichtfördraget förs över till den första pelaren och
gemenskapsrätten blir den demokratiska insynen också
mycket större genom den roll Europaparlamentet då får. En
annan fördel vore att EG-domstolen då får behörighet att
avgöra tvister om tolkningen och efterlevnaden av reglerna
på asyl- och invandringsområdet. Det skulle stärka
rättssäkerheten.
I Europa måste vi själva ta hand om våra flyktingproblem
på ett organiserat och civiliserat sätt. Vid behov måste vi
snabbt kunna sätta upp flyktingläger, fördela kostnaderna,
organisera återvändandet och, när detta inte är möjligt
fördela flyktingarna på olika länder.
Sverige och flyktingarna
Sverige har anslutit sig till flera internationella
konventioner som på olika sätt ställer krav om hur flyktingar
och människor med flyktingliknande skäl skall behandlas.
Det betyder att lagstiftningen på detta område måste uppfylla
vissa krav om vi inte är beredda att säga upp en eller flera av
dessa konventioner. Den som uppfyller kraven på
flyktingskap enligt 1951 års flyktingkonvention får inte
avvisas till ett land där han/hon riskerar att utsättas för
politisk förföljelse eller till ett land som vederbörande
riskerar att skickas vidare från, till ett land där han/hon
riskerar förföljelse.
Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
förbjuder de länder som undertecknat den att avvisa någon
till ett land där han/hon riskerar att utsättas för tortyr eller
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Detta gäller också dem som inte uppfyller kraven i
flyktingkonventionen. I den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheters fjärde tillläggsprotokoll finns en
bestämmelse om att alla har rätt att lämna vilket land som
han/hon vill -- även sitt hemland. Det betyder att sanktioner
mot flygbolag som medför asylsökande när det kombineras
med visumtvång och stationering av tjänstemän i de
asylsökandes ursprungsländer och i transitländer strider mot
tilläggsprotokollet. I samma tilläggsprotokoll finns en artikel
som stadgar att kollektiv utvisning av utlänningar är
förbjuden.
FN:s barnkonvention har också betydelse för våra
skyldigheter mot flyktingar och andra skyddsbehövande t.ex.
när det gäller förvar av barn eller vilken hälso- och sjukvård
som erbjuds flyktingbarn. Både FN:s och Europarådets
konventioner mot tortyr och annan grym, omänsklig eller
förnedrande behandling har också betydelse för vår
flyktingpolitik eftersom avvisningar som leder till fara för
någon att utsättas för sådan behandling är förbjudna.
Den svenska lagstiftningen överensstämmer ganska bra
med de åtaganden vi gjort. Konventionsflyktingar och de
facto- flyktingar har rätt till skydd här om de inte kan få
skydd i något annat land. Det finns en möjlighet att vägra de
factoflyktingar skydd om det finns särskilda skäl. Det s.k.
luciabeslutet 1989 är ett exempel på en sådan inskränkning.
Det finns också möjlighet, men inte skyldighet, att bevilja
uppehållstillstånd av humanitära skäl. Även när det gäller
utvisning på grund av brott finns en nära överensstämmelse
mellan flyktingkonventionen och den svenska lagstiftningen.
Men det finns vissa problem också när det gäller vår
interna lagstiftningsöverensstämmelse med våra
konventionsåtaganden. Sålunda har det från olika håll, bl.a.
i ett brev från Svenska barnläkarföreningen till statsminister
Ingvar Carlsson, påpekats att myndigheterna vid
handläggning av utlänningsärenden gång på gång brutit mot
FN-konventionen om barnets rättigheter. Nu har regeringen
givit Invandrings- och flyktingkommittén i uppdrag att göra
en genomgång av hur berörda myndigheter i sin tillämpning
lever upp till konventionens krav. Vänsterpartiet anser, som
föreslås av Kommittén för barnets rättigheter, att
konventionen bör inkorporeras i den svenska lagstiftningen.
Endast genom den metoden uppnås ett säkert och
fullständigt genomslag för konventionen i intern rätt.
Invandrarverkets, Utlänningsnämndens och regeringens
tolkning av utlänningslagen i enskilda ärenden bildar praxis.
De senaste åren har praxisutvecklingen inneburit en
betydligt restriktivare tolkning både av vilka som bedöms
vara konventionsflyktingar och de factoflyktingar och på
vilka humanitära grunder som uppehållstillstånd skall
beviljas. Det har nu gått så långt att gällande lagstiftning
systematiskt åsidosätts av de myndigheter som handlägger
asylärendena. T.o.m. de som med läkarintyg kunnat bevisa
att de utsatts för tortyr eller våldtäkt skickas tillbaka till sina
bödlar.
1951 års flyktingkonvention tillämpas extremt restriktivt
av Utlänningsnämnden. Detta sker i strid med
utlänningslagens förarbeten och principen om ''the benefit
of the doubt'' (hellre fria än fälla i tvivelsmål). Schematiska
tumregler om betydelsen av dokumentlöshet, dröjsmål med
att inge en asylansökan eller s.k. inre flyktalternativ får bilda
underlag för summariska avslagsbeslut som hotar att
undergräva asylrätten. Flyktingkonventionens bestämmelse i
artikel 35 om skyldighet för nationella myndigheter att
samarbeta med FN:s flyktingkommissariat har åsidosatts på
ett utmanande sätt av Utlänningsnämnden. Det har nu gått så
långt att Europaparlamentets talman på uppdrag av ett
enhälligt utrikesutskott skickat en vädjan till
Utlänningsnämnden att upphäva ett avvisningsbeslut. I
arbetsmaterialet hos parlamentets utrikesutskott och dess
underkommitté för mänskliga rättigheter framhölls att ''de
ifrågavarande myndigheterna hos ett land som är kandidat
till medlemskap i EU tycks ha avsikten att bryta mot de mest
elementära rättsbegreppen.''
Sverige bryter också mot den tolkning av
flyktingkonventionen som görs i flyktingkommissariatets
handbok om procedurer och kriterier för bestämmande av
flyktingstatus. Straff för vägran att delta i krigshandlingar,
som fördöms av det internationella samfundet som stridande
mot grundregler om mänskligt uppträdande, betraktas som
förföljelse i konventionens mening.
EU:s ministerråds ordförandeskap sände den 25 juli 1994
en not till asylgruppen: Minimigarantier för asylsökande.
Här görs ett i det närmaste identiskt ställningstagande till den
flyktingrättsliga bedömningen av desertörer. Sverige bör
omgående ändra sin hållning till överensstämmelse med
flyktingkommissariatets uppfattning och de föreslagna
minimireglerna för EU.
Brutaliseringen av den svenska flyktingpolitiken som
genomförts under några år kommer givetvis att få
synnerligen allvarliga återverkningar i hela samhället. Den
utgör ett grundskott mot idén att alla människor har lika
värde. Det kommer inte att vara möjligt att fostra den unga
generationen till solidaritet och ansvarstagande för nästan
om statsmakterna fortsätter att utsätta skyddssökande
människor för lagstridig och omänsklig behandling.
Vänsterpartiet är för en reglerad invandring där i första
hand skyddsbehoven skall styra, men motsätter sig denna
brutalisering av flyktingpolitiken.
En restriktivare inställning i familjeåterföreningsärenden
diskuteras. Att förhindra familjeåterförening, t.ex. åldriga
föräldrar att återförenas med sina barn i Sverige, kan många
gånger betyda oerhörda tragedier -- både för dem som bor
i Sverige och dem som är kvar i hemlandet. Vänsterpartiet
försvarar rätten till familjeåterförening och anser att staten
bör svara för de extra kostnader som familjeåterförening kan
innebära. Redan i dag är praxis orimligt hård när det gäller
uppehållstillstånd för den utländska parten i
äktenskap/samboförhållanden. Det blir också allt vanligare
att barn förnekas rätten att leva tillsammans med eller i
praktiken alls ha kontakt med sin far. Det strider mot
grundläggande rättsprinciper och mot barnkonventionen.
Det måste införas ett krav på synnerliga skäl för att genom
avvisning/utvisning åtskilja en far från sitt i Sverige bosatta
barn.
Andelen asylsökande som beviljas status som
konventionsflyktingar eller de factoflyktingar har sjunkit
mycket starkt de senaste åren utan att något tyder på att de
åberopade asylskälen generellt skulle ha försvagats.
Praxisutredningen (SOU 1994:54 s. 94) framhåller att ''I
praxis har flyktingstatus förbehållits de personer, som
antingen utsatts för grova övergrepp mot hälsa och/eller
frihet av sitt hemlands myndigheter eller varit föremål för
myndigheternas intresse genom gärningar av sådant slag att
man haft fog att befara att de skulle utsättas för övergrepp.''
Denna tillämpning av flyktingbegreppet, hos den föregående
regeringen och Utlänningsnämnden, står i uppenbar strid
mot FN:s flyktingkonvention och utlänningslagen. En
flykting är en person som känner välgrundad fruktan att
utsättas för förföljelse. Det finns inget krav på att han/hon
redan skall ha utsatts för förföljelse eller ha varit föremål för
några speciella gärningar från myndigheternas sida. Det
finns inte heller något krav på att det alltid måste vara
myndighetsföreträdare, som utövar förföljelsen.
I ett beslut den 21 juni 1993 riktade den dåvarande
regeringen ett frontalangrepp mot flyktingrätten. Regeringen
beslutade då att en muslimsk bosnier, som enligt regeringen
helt klart löpte avsevärda risker för övergrepp i hemorten,
inte kunde anses som flykting eftersom förföljelsen som
huvudregel måste utgå från myndigheterna eller att staten
medvetet underlåter att skydda medborgare från övergrepp.
Denna tillämpning av flyktingkonventionen -- helt i strid
med etablerad svensk och internationell flyktingrätt --
medförde att Invandrarverket såg sig tvingat att ändra sin
praxis. Följden blev att endast cirka 2 % av de bosnier, som
flytt undan folkmordet i Bosnien, fick flyktingstatus. De fick
stanna av humanitära skäl, vilket av vissa tagits till intäkt för
att de flesta asylsökande som fått stanna i Sverige saknar
eller har mycket svaga asylskäl.
Denna felaktiga tillämpning av flyktingbegreppet har
också fått synnerligen allvarliga konsekvenser för bosnier
som ansökt om uttagning på flyktingkvoten. Nästan alla
anses sakna skyddsbehov eftersom etnisk rensning och
folkmord normalt inte anses grunda asylrätt.
Sedan lång tid har det rått ett mycket nära samband mellan
flyktingströmmar till Sverige och massiva kränkningar av
mänskliga rättigheter eller väpnade oroligheter i
ursprungsländerna. Detta talar emot att det i någon större
omfattning varit fråga om s.k. ekonomiska flyktingar.
Förtryck av etniska minoriteter har ökat efter östblockets
upplösning. Förföljelse på grund av etnisk tillhörighet
omfattas också av flyktingkonventionen.
Tortyr och våldtäkt utförd av företrädare för statsmakten
anser Vänsterpartiet alltid skall utgöra skäl för asyl. Risk för
könsstympning bör betraktas som tillräckligt skäl för
uppehållstillstånd på humanitär grund.
Utgiftsutvecklingen
Vänsterpartiet står fast vid den uppfattning vi framförde
med anledning av förslaget om besparing på 760 miljoner
kronor på invandring m.m. i prop. 1994/95:25. Vi sade då att
utgiftsutvecklingen i hög grad blir beroende av antalet
asylsökande, som inte kan förutses. Vi ansåg också att
besparingar i den storleksordningen knappast kunde
genomföras utan att rättssäkerheten äventyrades. Den för
budgetåret 1995/96 föreslagna besparingen måste betraktas
som osäker. Vi förutsätter att regeringen har beredskap att
återkomma till riksdagen om utvecklingen blir sådan att
ytterligare anslag blir nödvändiga.
Aktuella förändringskrav på vår flyktingpolitik
Det är viktigt att Sverige fortsätter att kraftfullt verka för
ökad respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna.
På flyktingpolitikens område visar det sig om högtidligt tal
om mänskliga rättigheter också betyder något när det skall
omsättas i verkligheten.
Vapenexporten
Som tidigare påpekats är väpnade konflikter, som
utkämpas i u-länder med vapen från i-länder, den i särklass
viktigaste orsaken till att människor tvingas bryta upp från
sina hem och fly. Ett stort ansvar vilar på det internationella
samfundet att begränsa vapenhandeln. När det gäller svensk
vapenexport är den enda linje som kan försvaras en successiv
total avveckling.
Barnfamiljer från krigsområden
Det är en humanitär plikt för Sverige att inte avvisa
barnfamiljer till länder där krig eller krigsliknande
förhållanden råder. Genom att vi anslutit oss till FN:s
barnkonvention har vi åtagit oss att till det yttersta av vår
förmåga säker- ställa barns överlevnad och utveckling.
Rättssäkerheten i asylproceduren
Under lång tid har intensiv kritik riktats mot
Invandrarverkets sätt att handlägga ärenden om
uppehållstillstånd. Kritiken saknar motstycke på andra
områden i samhället. Justitieombudsmannen uttalade t.o.m.
för några år sedan att Invandrarverket åsidosatt
bestämmelsen i regeringsformen att den offentliga makten
utövas under lagarna. Bara under hösten 1994 har JO riktat
kritik mot Invandrarverket i 15 fall, i många fall allvarlig
kritik.
Den undermåliga rättssäkerheten i enskilda ärenden har i
dag lett till att många avvisningshotade med skyddsbehov
tvingats gömma sig.
Men dessa brister har använts av flyktingfientliga
organisationer och partier för att ifrågasätta asylrätten.
Invandrarverket bör befrias från dessa ärenden. I stället bör
asylnämnder inrättas som första prövningsinstans. Principen
bör vara att handläggningen grundas både på muntlighet och
på skriftligt material och sker i domstolsliknande former där
närvaron av det offentliga biträdet är självklar. Muntlig
handläggning medför att kvaliteten på besluten blir högre
och därmed lättare att acceptera för den asylsökande och den
allmänna opinionen. Dessutom bidrar muntligheten till
koncentration i handläggningen och därmed till kortare
handläggningstider eftersom ärendet blir bättre utrett från
början.
Advokatjour
I asylärenden där avvisning med omedelbar verkställighet
är aktuell vore det av stor betydelse för rättssäkerheten att
införa en advokatjour. Diskussioner om en sådan
jourverksamhet har förts mellan Invandrarverket och
Advokatsamfundet sedan åtskilliga år. Det är dags att
omgående genomföra denna idé.
Rättshjälpen
I samband med genomförandet av den nya utlänningslagen
1989 flyttades beslutanderätten beträffande rättshjälpen i
asylärenden från Rättshjälpsnämnden till Invandrarverket.
Redan då framfördes farhågor om att det inte var lämpligt att
låta Invandrarverket få utse sin ''motpart''. Farhågorna
bekräftades snabbt. Invandrarverket bryter systematiskt mot
rättshjälpslagen genom att inte förordna offentligt biträde
redan under utredningen av ett ärende. Detta påtalades i
Vänsterpartiets motion 1993/94:Sf622 och föranledde
Justitieombudsmannen att den 15 november 1994 i beslut
Dnr 1723-1993 rikta mycket stark kritik mot
Invandrarverket. Gjorda utredningar tyder dessutom mycket
klart på att vissa jurister utan kompetens i flyktingfrågor
ensidigt gynnas av Invandrarverket med många
förordnanden som offentligt biträde medan erfarna
flyktingjurister mycket sällan kommer ifråga.
Regeringsrätten har kunnat notera effekterna av detta genom
att det mycket ofta varit samma biträden som försummat att
överklaga avvisningsbeslut i tid och därför ansökt om
återställande av försutten tid hos regeringsrätten. Det är
mycket angeläget att snarast återföra beslutanderätten i dessa
ärenden till rättshjälpsmyndigheten.
Förvar av vuxna
Det är en skam för ett samhälle som gör anspråk på att
betraktas som civiliserat att förvarstagna vuxna, som inte
begått något annat ''brott'' än att söka skydd mot förföljelse,
placeras i häkten och polisarrester. I de flesta fall behandlas
de asylsökande på samma sätt som de häktade. I en
tidningsintervju den 8 december 1994 i Nfl-Information sade
chefen för Kronobergshäktet, Lars-Åke Pettersson: ''Platsen
är till för brottslingar. Men används ofta för att förvara
flyktingar. En inhuman plats. Det är absurt, i fem års tid har
vi förklarat problemet för politikerna. Och det är skamligt
att Sverige, med så mycket resurser, inte kan hantera frågan
bättre.'' Det är nödvändigt att omgående i lag förbjuda att
förvarstagna placeras i häkten eller polisarrester.
Förvar av barn
Vänsterpartiet anser att begränsningarna av möjligheterna
att ta barn i förvar inte går tillräckligt långt. Förvar av barn
skall i princip vara förbjudet, men kunna godtas när det gäller
ett beslut om avvisning med omedelbar verkställighet till
tredje land som annars skulle omöjliggöras.
Åldersgränsen för barn måste höjas från 16 till 18 år för
att överensstämmelse skall uppnås med barnkonventionens
bestämmelser. Förvar av barn bör aldrig få överskrida 72
timmar och tillåtas endast i särskilda för ändamålet
godkända, öppna lokaler med enbart yttre bevakning.
Utredning av barns skäl för uppehållstillstånd
Barn hörs fortfarande nästan aldrig i asylärendena trots
uttalanden i utlänningslagens förarbeten och bestämmelsen
i barnkonventionens artikel 12 att inga domstols- eller
administrativa beslut som gäller barn skall fattas utan att
barnet hörs. I alla asylärenden måste barnets situation
utredas särskilt av personal med kompetens att bedöma barn.
Om barnen är för små eller mår dåligt bör ändå deras
situation alltid utredas, vilka följder ett negativt beslut än kan
få.
Ensamma barn måste omedelbart få en god man förordnad.
Det föreligger fortfarande problem på detta område. Helt
andra krav måste ställas på dem som förordnas till gode män
för ensamma asylsökande barn än vad som gäller när det är
fråga om svenska barn. Det är viktigt att orsakerna till flykten
snabbt utreds för att barnet skall få den hjälp det behöver och
har rätt till enligt barnkonventionen. Ett annat problem är att
godmansförordnandena ofta upphör för tidigt. De ensamma
barnen bör också få fadderfamiljer om de inte har släktingar
som kan ta hand om dem.
Gömda barn
Det förhållandet att utlänningslagens bestämmelser om
skydd för asylsökande i stor omfattning satts ur tillämpning
av myndigheterna har lett till att många människor sett sig
tvingade att gå under jorden efter avvisningsbeslut. Bland
dessa människor finns många barn som far mycket illa.
Därför kände många stor tillfredsställelse över den
dåvarande regeringens beslut den 14 april förra året om att
införa en särskild förordning om uppehållstillstånd för
barnfamiljer och ensamma barn som väntat en viss minsta
tid på beslut. Förordningen kom genom vägledande
regeringsbeslut att i praktiken också omfatta barnfamiljer
som gömt sig. Utlänningsnämnden har emellertid genom att
göra orimliga tolkningar av vad som utgör särskilda skäl
enligt förordningen kraftigt urholkat dess innehåll och
åsidosatt hänsynen till barnens bästa. Den
socialdemokratiska regeringen har nu tagit ytterligare ett
viktigt steg för att reducera betydelsen av förordningen.
Genom ett regeringsbeslut den 3 november 1994 har den nya
regeln införts att den familj som gömt sig en längre tid, skall
anses själv ha orsakat den långa vistelsetiden i Sverige och
därför inte få komma i åtnjutande av tidspraxisen. Denna
ryckighet i praxis är synnerligen olycklig och måste upplevas
som både godtycklig och orättvis av dem som berörs.
Regeringen bör genom att besluta om nya förordningsregler
eliminera verkningarna av detta olyckliga beslut.
Utredning av kvinnors asylskäl
För många kvinnor är det otänkbart att berätta om sexuella
övergrepp mot dem för manliga utredare, tolkar och juridiska
ombud. Det är därför viktigt att asylsökande kvinnor erbjuds
möjligheten att få sina ärenden handlagda av kvinnlig
personal.
Konsekvenserna av uppskjuten invandringsprövning för
misshandlade kvinnor
Bestämmelserna om uppskjuten invandringsprövning
infördes bl.a. för att hindra att skenäktenskap utnyttjas för att
få permanent uppehållstillstånd.
Reglerna har emellertid kommit att få ödesdigra
konsekvenser för vissa utländska kvinnor som gift sig med
eller sammanbott med svenskar eller utländska män med
uppehållstillstånd i Sverige. De kvinnor som under de två år
invandringsprövningen pågår misshandlas av sin
make/sambo vågar ofta inte polisanmäla misshandeln och
söka hjälp att lämna gärningsmannen. Kvinnan avbryter i
sådana fall det förhållande som ger henne anknytning till
Sverige. De män som det är fråga om är mycket medvetna
om detta förhållande, varför misshandel och/eller hot ofta
kan fortgå under lång tid utan ingripande. Det kan finnas
anledning att överväga om Invandrarverket skall medges rätt
att införskaffa kriminalregisterutdrag för mannen i denna typ
av ärenden.
I många fall utvisas dessa kvinnor till länder där frånskilda
kvinnor inte accepteras socialt och saknar möjligheter att
försörja sig. Ibland blir de utstötta av den egna familjen eller
t.o.m. hotade av den egna eller mannens släkt. Vissa svenska
eller utländska män har kunnat ''importera'' hustrur flera
gånger med två års returrätt och ''misshandelsgaranti''.
Det är oerhört angeläget att sådana förändringar
genomförs i utlänningslagen att dessa förhållanden upphör.
Tolkarna
Tolkarna har en mycket viktig roll i utredningen av
asylärenden. De som använder tolk i sitt arbete måste tillägna
sig känsla för hur den asylsökande kan uppfatta olika tolkar.
Att använda en serbisk tolk för en muslimsk kvinna från
Bosnien eller en manlig tolk för en våldtagen kvinna är
oacceptabelt. Kunskaper om denna typ av omständigheter
som har stor betydelse vid valet av tolk är helt nödvändig.
Människosmuggling
Riksdagen har beslutat om skärpta straff för s.k.
människosmuggling. Den nya lagstiftningen trädde i kraft
den 1 januari 1994. I kombination med visumpolitik och
sanktioner mot transportörer som medför passagerare utan
erforderliga resehandlingar får detta till effekt att de
nödställdas livlinor kapas. Detta är en inhuman politik som
även ökar antalet internflyktingar. Vägar att fly måste alltid
finnas för förföljda och förtryckta människor. Vänsterpartiet
mot- sätter sig kriminalisering av den som av ideella skäl
hjälper en asylsökande in i landet liksom vi motsätter oss
visumkrav och sanktioner för att hindra människor från att
fly. Den människosmuggling man nu vill bekämpa med
sådan kraft är ju vad Raoul Wallenberg ägnade sig åt när han
räddade judar undan förintelsen under andra världskriget.
Det är sannolikt att Raoul Wallenberg med den lag som
gäller sedan den 1 januari i år skulle ha dömts enligt § 2a i
kapitel 10 utlänningslagen. Man måste inse att
människosmugglingen är orsakad av att länderna i
Västeuropa inklusive Sverige bygger allt högre murar för att
stänga ute dem som söker skydd hos oss.
Kyrkofrid
En asylsökande som skall avvisas bör ha en fristad där han
inte riskerar att gripas och omhändertas av polis. Det finns
flera exempel på flyktingar som avvisats därför att
Invandrarverket och regeringen bedömt att de inte skulle
löpa någon risk för förföljelse i hemlandet. Verkligheten har
sedan visat att dessa bedömningar flera gånger varit felaktiga
och lett till att människor fängslats och torterats.
Rättegångsbalken och polislagen bör ändras så att det alltid
krävs tillstånd från den som är ansvarig för kyrkolokalen före
husrannsakan och liknande intrång för att omhänderta en
person som skall avvisas ur riket. Detta skall gälla endast
under förutsättning att fristaden beretts av fri vilja.
Invandrarverket
De flesta som söker asyl i Sverige har stor initiativkraft och
vana att klara sig under svåra omständigheter.
Nuvarande förläggningsverksamhet innebär en svår
segregering, där asylsökande är helt hänvisade till varandra
under flera års oviss väntan. Det är dock positivt att
möjligheterna för asylsökande att bo ute i samhället har
förbättrats genom den nya lagen om mottagande av
asylsökande m.fl. Samtidigt måste de problem detta kan
innebära för vissa kommuner uppmärksammas och
eventuellt behövliga åtgärder vidtas. Vi förutsätter att
regeringen återkommer med förslag som kan påkallas efter
Invandrarverkets slutredovisning av sitt uppdrag i denna
fråga.
Vänsterpartiets uppfattning är att kommunerna nu kan
överta ansvaret för den förläggningsverksamhet som
Invandrarverket svarar för, medan kostnadsansvaret även i
fortsättningen skall ligga på staten. Dels har kommunerna
byggt upp en organisation för flyktingmottagning som lätt
kan byggas ut för att även kunna sköta
förläggningsverksamhet under asylprövningstiden, dels
finns det i dag framför allt i glesbygdskommunerna ett
överskott av lägenheter.
Decentraliseringen av ansvaret för
förläggningsverksamheten till kommunerna innebär att man
i varje enskild kommun bättre kan engagera ortens
frivilligorganisationer och själv göra de upphandlingar som
behövs för att få en rationell och väl fungerande verksamhet.
Vår uppfattning är att den asylsökande efter tre månaders
väntetid skall ha rätt att arbeta. Om inget avlönat arbete finns
skall den asylsökande erbjudas meningsfull sysselsättning,
exempelvis inom förläggningsverksamheten, praktikplatser
på andra arbetsplatser eller verksamhet i samarbete med
frivilligorganisationer.
Tillräckliga medel för samhällsinformation och
svenskundervisning bör finnas och i den verksamheten kan
bl.a. invandrarorganisationerna vara en god resurs.
Invandrarverket i dess nuvarande form bör avvecklas och
en mindre myndighet upprättas som ansvarar för
flyktingslussarna, utslussningen av de asylsökande till
kommunerna, lokaler för förvarstagande och
administrationen av asylnämnderna.
Medborgarskapsärenden bör handläggas av en avdelning
under Justitiedepartementet. Ansvaret för olika
invandrarpolitiska sakfrågor bör helt överföras till respektive
departement eller myndighet. De två kommittéer, som skall
utreda invandrarpolitiken respektive invandrings- och
flyktingpolitiken bör få tilläggsdirektiv att utreda och föreslå
hur en sådan avveckling kan gå till.
Vänsterpartiet anser att det finns ytterligare möjligheter för
Invandrarverket att göra rationaliseringar. Anslaget till
Statens invandrarverk kan då minskas med 50 miljoner
kronor. Å andra sidan bör vissa asylkostnader, 1 447 500 000
kr föras över från biståndsanslaget, bil. 4, till
förläggningskostnader, bil. 11.
Vänsterpartiet anser, liksom vi anförde i motionen med
anledning av proposition 1994/95:25, att det inte är möjligt
att med bibehållen rättssäkerhet spara 800 miljoner kronor
på området invandring till 1998.
Vårdinsatser under väntetiden på uppehållstillstånd
Sjukvården på förläggningarna är av ojämn kvalitet. Det
förekommer att icke sjukvårdskunniga tjänstemän beslutar
att neka asylsökande möjligheten att få sjukvård.
Flyktingar är ofta att jämställa med katastrofoffer. Det
första mottagandet är av avgörande vikt. Därför bör de
nyanlända få tillgång till lika god sjukvård, tandvård,
barnomsorg och skolgång som de som är bosatta här.
Dessutom måste man uppmärksamma de särskilda behov
som kan finnas och kräva specialistkompetens.
Genom olika undersökningar vet man att en så hög andel
som 20--25 procent av de asylsökande har varit utsatta för
tortyr och att många har grava fysiska eller psykiska skador.
Dessa skador har uppmärksammats och behandlats bara på
några få platser i landet. De flesta flyktingar med
tortyrskador blir aldrig föremål för sakkunnig utredning och
får aldrig någon behandling. Många avvisas utan att det skett
någon bedömning av deras skador, det gäller såväl barn som
vuxna.
Genom att inte ge de krigs- och tortyrskadade som vi tar
emot tillräcklig hjälp att behandla sina skador, kan följden
bli kriminalitet, missbruk och psykisk sjuklighet i framtiden.
Psykiatriutredningens förslag om ett statligt institut för
tortyroffer har fått ett mycket positivt bemötande av
remissinstanserna. Det är stötande att det ännu inte föranlett
regeringen att framlägga en proposition till riksdagen
grundad på detta utredningsförslag. Socialutskottet uttalade i
betänkande 1993/94:SoU28 i anledning av motionsyrkanden
om inrättande av ett nationellt institut mot tortyr och
organiserat våld att man utgick från att psykiatriutredningens
förslag om ett sådant institut skulle beaktas vid övervägandet
av medlens användning och fördelning. Så har icke skett.
Socialdepartementet har ännu icke behandlat denna fråga.
Statsrådet Thalén uttryckte i en frågedebatt i riksdagen i
höstas viss tveksamhet till att inrätta ett sådant institut.
Det ekonomiska ansvaret för flyktingmottagande anser vi
vara en statlig angelägenhet. Den bör också innefatta
diagnostik och behandling av tortyrskador. Det är också
nödvändigt att den information om förekomsten av tortyr
som kommer fram genom denna verksamhet går vidare till
organisationer som arbetar för att främja mänskliga
rättigheter, politiska partier, forskare m.fl. för att förbättra
skyddet för de mänskliga rättigheterna i världen.
Psykiatriutredningen lade, som tidigare påpekats, för två
år sedan fram ett enhälligt förslag om inrättande av ett
nationellt institut mot tortyr och organiserat våld. Enligt
utredningen borde målen för verksamheten vara följande.
1. Verka för att sprida kunskaper och information om
skadeverkningarna av tortyr och andra former av organiserat
våld genom atthöja allmänhetens medvetande om
problemense till att hälso- och sjukvårdspersonal och
socialtjänstpersonal får utbildning på grundnivå om
organiserat våld och dess konsekvenservidareutbilda
personal som möter invandrare och flyktingar,skapa ett
forum för diskussioner med beslutsfattare på alla nivåer om
konsekvenserna av tortyr och annat organiserat våld och
samarbeta med olika dokumentationscentra.
2. Verka för att forskning om tortyr och andra former av
organiserat våld liksom om dess konsekvenser utvecklas
genom attöka det epidemiologiska kunnandet i samarbete
med olika forskningscentrautvärdera behandlingsmodeller
för offer för tortyr och andra former av organiserat våld
stödja forskning vid behandlingsenheterna,finna
samarbetspartners vid universitet och andra
forskningscentrautveckla kunskaper för att optimera
resurserna.
3. Verka för att väl fungerande rehabiliteringscentra
utvecklas genom attsprida kunskaper och erfarenheter från
lyckade projektutveckla samarbetet med
Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna som har ett
särskilt ansvar för rehabiliteringenbidra till att fungerande
lokala nätverk utvecklas och mellan olika aktörer på området
skapa gemensamma uppföljningar och utvärderingar
utveckla kvalitetssäkringscirklar, dvs. grupper där
företrädare för olika grenar av verksamheten i samarbete
med expertis på utvärdering följer upp kvaliteten i arbetet
utveckla system där handledning ges av mer erfarna inom
verksamhetenstödja och utveckla
behandlingsverksamheter lokalt 4.
Bidra till att förhindra tortyr i de länder där den
förekommer genom attaktivt påverka beslutsfattareen
procent av bilaterala biståndsmedel avsätts till arbete mot
tortyr i de ifrågavarande ländernautveckla samverkan
mellan UD, SIDA och andra berörda centrala myndigheter
utveckla och pröva nya metoderutveckla samarbete med
olika frivilligorganisationer i resp. länderetablera
internationella kontakter med befintliga andra centraöka
samarbete med andra länders berörda myndigheteröka
medvetenheten om att medicinsk personal riskerar att
tvingas medverka vid tortyrutveckla samarbete med
professionella intresseföreningarverka för påtryckningar
mot den medicinska personal som medverkar vid tortyr.
I regeringens direktiv ( 1994:129) till utredningen för
översyn av invandrings- och flyktingpolitiken betonas vikten
av att Sverige i internationell samverkan medverkar till att
undanröja orsaker till flykt. Inrättandet av ett institut mot
tortyr och organiserat våld skulle passa utmärkt väl in i en
sådan strategi.
Ett humant förfarande vid avvisningar
I många fall har avvisningar genomförts med brutala
metoder som inte på något sätt kan accepteras eller försvaras.
Det inträffar t.o.m. att medföljande tjänstemän vid bevakade
avvisningar överlämnar den som avvisats till hemlandets
polis. Det är av yttersta vikt att verkställighet alltid sker på
ett humant sätt med full respekt för den avvisades
människovärde och i största möjliga utsträckning sker
genom överenskommelse med den som skall avvisas och
utan att förvarstagande sker. Invandrarverket och
rikspolisstyrelsen bör se över gällande anvisningar för
verkställighet för att förebygga fortsatta övertramp.
Omsorgen om barnen
Omsorgen om barnen skall vara det centrala i samhället
och måste därför vara det också i flyktingmottagningen.
Barnen är oskyldiga, utsatta och beroende -- därför är det av
största vikt att personalen som skall arbeta med barnen har
kunskaper och utbildning för att kunna möta flyktingbarnens
speciella behov.
Barnens trygghet finns först och främst hos deras
vårdnadshavare, därför är det viktigt att omsorgen om barnen
utformas tillsammans med deras vårdnadshavare.
Under utredningstiden bör -- oavsett om familjen får
stanna eller blir utvisad -- stora resurser satsas för att hjälpa
barn och föräldrar att dels bearbeta sina tidigare upplevelser,
dels förbereda sig för framtiden. Tidigare invandrade
kvinnor och män med egna erfarenheter av
flyktingsituationen bör vara en tillgång i sådant arbete.
En god basutbildning av personal och kontinuerlig
fortbildning är nödvändig. Ett bra samarbete mellan personal
och föräldrar och mellan barnomsorgen och övrig personal
inom flyktingmottagningen kan även innebära att många av
dagens problem i mötet med det svenska samhället kan
elimineras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kompletterande
flyktingkonvention liknande den afrikanska OAU-
konventionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asyl- och invandringsfrågorna
inom EU,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inkorporering av
barnkonventionen med svensk lag,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den flyktingrättsliga
bedömningen av desertörer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att handläggande myndigheter
systematiskt åsidosätter gällande lagstiftning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppehållstillstånd för den
utländska parten i äktenskap/samboförhållanden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtskiljande av fäder från sina barn
genom beslut om avvisning/utvisning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den tillämpning av
flyktingbegreppet som Praxisutredningen konstaterat hos
Utlänningsnämnden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens flyktingrättsliga
bedömning av bosniska asylsökande i beslutet den 21 juni
1993,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tortyr och våldtäkt utförd av
företrädare för statsmakten alltid skall utgöra skäl för asyl,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om risk för könsstympning som grund
för uppehållstillstånd,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att barnfamiljer aldrig får avvisas
till länder där krig eller krigsliknande förhållande råder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylnämnder,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i rättshjälpslagen att advokatjour kan inrättas i
ärenden med omedelbar verkställighet,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten om offentligt
biträde i utlänningsärenden återförs till
rättshjälpsmyndigheten,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot förvar av vuxna i
häkten och polisarrester,2
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare begränsningar av
möjligheten att ta barn i förvar,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring i utlänningslagen att den som är under 18 år anses
som barn,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av barns skäl för
uppehållstillstånd,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av snabba god
mansförordnanden och att dessa inte upphör för tidigt,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillgång till fadderfamiljer,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny regeringsförordning för att
eliminera effekterna av regeringsbeslutet den 3 november
1994 om gömda barnfamiljer,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att asylsökande kvinnor skall
erbjudas få sina ärenden handlagda av kvinnlig personal,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvisning av misshandlade
kvinnor,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om straff för människosmuggling
som gjorts av ideella skäl,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana
ändringar av rättegångsbalken och polislagen att kyrkofrid
ges ett lagligt stöd,2
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överförande till kommunerna av
den förläggningsverksamhet som nu bedrivs av
Invandrarverket,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att asylsökande bör få rätt att
arbeta efter tre månaders väntetid,
29. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring av lagen om svenskt medborgarskap att
handläggningen förs över från Invandrarverket till
Justitiedepartementet,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avveckling av Invandrarverket i
dess nuvarande form,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till invandrar-,
invandrings- och flyktingkommittéerna,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
besparingsåtgärderna inom området invandring m.m. för
budgetåren 1997 och 1998,
33. att riksdagen beslutar att under tionde huvudtiteln,
anslaget D 1 anslå 50 000 000 kr mindre än vad regeringen
föreslagit eller 539 200 000 kr,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylsökandes tillgång till
sjukvård, tandvård, barnomsorg och skolgång,
35. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
inrättande av ett statligt institut för tortyroffer,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verkställighet av avvisningar
alltid skall genomföras på ett humant sätt och med full
respekt för den avvisades människovärde,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av kunskaper och
utbildning hos personalen inom barnomsorgen för att möta
asylsökande barns behov.
Stockholm den 19 januari l995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Ulla Hoffmann (v)
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU.
2 Yrkandena 16 och 26 hänvisade till JuU.