Sverige har på några få årtionden utvecklats från ett i stort
sett homogent samhälle till ett land där fler än hundra språk
talas. Detta har skett i stort sett utan allvarliga konflikter.
Invandrare har berikat kulturlivet och står bakom många
nystartade småföretag. Vi har i huvudsak kunnat stå emot
främlingsfientliga och rasistiska strömningar.
Internationellt har Sverige betraktats som ett mönsterland
när det gäller att ta emot och integrera invandrare. 1992 fick
Sverige det tyska prestigefyllda Bertelsmann-priset. Det
årets pristema var ''Att leva tillsammans i ett mångkulturellt
samhälle''. Juryn hade tagit fasta på Sveriges långsiktiga och
i ett europeiskt perspektiv förutseende invandrarpolitik.
Samtidigt kan vi inte blunda för att invandrare har svårt att
komma in i det svenska samhället och i allmänhet är mer
utsatta än befolkningen i övrigt. Det finns en uppenbar risk
att invandrare i Sverige fastnar i arbetslöshet. De riskerar i
större utsträckning än svenskar att drabbas av vad man kan
kalla för utanförskap. Allt detta kan i sin tur lätt leda, inte
bara till dålig ekonomi, utan också till missbruk, kriminalitet
och social utslagning. Det sociala arvet förs ofta vidare från
föräldrar till barn.
Under senare år har det kommit flera signaler som varnar
för att detta håller på att ske. Dessutom är det så att
skillnaderna mellan invandrare och svenskar ökar. Det är
särskilt oroande att denna utveckling pågick även under
1980-talet då den svenska ekonomin gick för högtryck.
''Social rapport 1994'' från Socialstyrelsen bekräftar
denna bild. I rapporten ges en beskrivning och analys av hur
olika gruppers sociala förhållanden utvecklats. Tonvikten
ligger på människors materiella villkor, dvs. arbete, ekonomi
och boende. En av styrelsens allmänna slutsatser är, att vissa
grupper i befolkningen -- ungdomar, ensamstående föräldrar
och vissa invandrarkategorier -- har svaga resurser på så gott
som samtliga områden. Dessa gruppers materiella standard
försämrades under den undersökta perioden, dvs. mellan
1980 och 1991.
Problemen finns där. Men de skall inte överdrivas. Ibland
gör man ''invandrarproblem'' av sådant som egentligen
borde kallas något annat, eftersom det inte har med
invandrarskap att göra. Folklivsforskaren Åke Daun, bland
andra, har påpekat detta. Han menar att kategorin
''invandrare'' ofta är godtyckligt vald. Daun tar
brottsligheten som exempel. Den är större hos män än hos
kvinnor och större i städer än på landet -- utan att någon
kommer på tanken att sätta in några brottsförebyggande
åtgärder mot ''män'' i största allmänhet eller mot
''stadsbor''. Och när det gäller sjukskrivningar vore det
rättare att konstatera, att sjukskrivningar är vanligare bland
personer som lever under sämre ekonomi eller sociala
förhållanden än andra -- oberoende av vilket land de kommer
från.
Det gäller alltså att inte förstora olika problem -- utan att
för den skull förneka att just invandrare på många områden
möter betydligt större svårigheter än andra. Många frågar sig
varför det blivit så här. En del anser att invandrarpolitiken,
särskilt när det gäller flyktingmottagningen, är för
passiviserande. Att det är för mycket bidragstänkande och
för mycket omhändertagande. Det sägs att de invandrare som
klarat sig bäst i Sverige är de som kom innan vi hade någon
invandrarpolitik alls. Sedan finns det de som hävdar att
samhället gör alldeles för lite. Det behövs mer resurser i
kommunerna för svenskundervisning,
hemspråksundervisning, stöd till invandrarungdomar,
projekt för att bryta många invandrarkvinnors isolering,
projekt för äldre invandrare och projekt för samverkan
mellan invandrare och svenskar.
Vår uppfattning är att samhället -- stat och kommun -- har
ansvar för att erbjuda invandrarna en god introduktion i
Sverige. Detta innebär svenskundervisning med hög kvalitet
och när det behövs också effektiva arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som ett trappsteg in på den svenska
arbetsmarknaden.
Vi behöver också en övergripande politik som främjar en
mångfald där invandrarnas särskilda bakgrund och
erfarenheter tas till vara. Kulturpolitik, utbildningspolitik
och näringspolitik etc. skall ha en mångkulturell inriktning.
Redan den borgerliga regeringen tillsatte en bred
parlamentarisk utredning med uppgift att bl.a. se över
invandrarpolitiken. Efter regeringsskiftet ändrades formerna
för utredningsarbetet, och nu arbetar en särskild utredning
med ansvar enbart för invandrarfrågorna. Utredningen har en
stor och strategiskt viktig uppgift framför sig. Men även i
den dagsaktuella politiken finns det anledning att
uppmärksamma invandrarfrågorna hela tiden. Folkpartiet
vill med denna motion sätta fokus på några av de frågor som
vi menar är mest väsentliga. Vi vill också försöka visa hur
vi tror att de invandrarpolitiska målen -- valfrihet, jämlikhet
och samverkan -- kan sättas i 1990-talets Sverige. I princip
menar vi att målen fortfarande är relevanta.
Kraften i det mångkulturella samhället måste tas till vara
och utvecklas
Det har aldrig varit ett uttalat mål i svensk politik att ha ett
mångkulturellt samhälle. Utvecklingen har helt enkelt lett
oss till det mångkulturella samhälle vi har idag. Om detta är
bra eller dåligt kan man kanske diskutera, men det saknar
egentligen intresse.
Nu handlar det om att ta till vara de möjligheter och den
skaparkraft som uppstår när människor med olika bakgrund
möts. Det innebär inte att vi skall idyllisera det
mångkulturella. Det finns många svårigheter och grogrunder
för konflikter. Dessa kan uppstå på grund av fördomar och
oförstånd men också av reella politiska, kulturella eller
religiösa motsättningar.
En framgångsrik invandrarpolitik innebär att alla -- såväl
svenskar som invandrare -- accepterar att vi lever i ett öppet
samhälle med gemensamma normer. Svensk lag gäller för
alla -- alla skall ha samma rättigheter, skyldigheter och
möjligheter.
En viktig uppgift för invandrarpolitiken är att motverka
främlingsfientlighet och rasism.
Invandrarna har genom åren tillfört det svenska samhället
mångfald och kreativitet. Vår svenska kultur har berikats och
kompletterats.
Det finns de som är rädda för invandring därför att de tror
det specifikt svenska blandas ut och utarmas. Den oron
menar vi är helt felaktig. Tvärtom förstärker och berikar
olika kulturer varandra.
Vi liberaler eftersträvar, liksom många generationer före
oss, en kulturell växelverkan och ett kulturutbyte med andra
länder. Betydande impulser har under alla tider kommit till
oss genom invandringen. Man kan säga att med invandrarna
har vårt kulturella kapital ökat. Skall vi lyckas utveckla
samhället krävs en politik som stimulerar mångfald och
valfrihet både för svenskar och invandrare.
Diskriminering när det gäller bostad, utbildning eller jobb
måste motverkas. Det behövs att vi visar vidsynthet i våra
värderingar och tolerans både hos invandrare och svenskar.
Svenskar och invandrare måste leva med varandra inte
bredvid varandra.
Goda kunskaper i svenska -- en förutsättning för
integration
Det går inte att delta i samhällslivet i Sverige utan rimliga
kunskaper i svenska. Därför måste vi kräva att invandrare lär
sig behärska språket. Alla invandrare måste erbjudas
svenskundervisning av god kvalitet. Mot den här bakgrunden
är det särskilt allvarligt när Sfi-undervisningen får kritik från
olika håll, bl.a. från riksdagens revisorer.
En bra Sfi-undervisning måste snabbt erbjudas alla
invandrare. Den måste också vara flexibel, så att den
anpassas till individens nivå. De som har förkunskaper och
möjlighet att studera intensivt skall självfallet kunna göra
detta medan de som måste starta på en lägre nivå och behöver
längre tid skall få de möjligheterna. Riksdagen beslutade
våren 1994 efter förslag från den borgerliga regeringen att
skärpa kraven för Sfi-undervisningen (Sfi = Svenska för
invandrare).
Kommunerna skall senast tre månader efter inflyttning
erbjuda Sfi. Betyg skall ges. Centrala prov skall hållas för att
upprätthålla kvalitet och ge underlag för betygssättning.
Lärarna har nyckelrollen. Därför måste vi slå vakt om
lärarnas kompetens och se till att lärarutbildningen ständigt
utvecklas -- för en framgångsrik undervisning av såväl
invandrareleverna i skolan som de vuxna invandrarna.
Det är viktigt att de kommunala myndigheterna som har
ansvar för invandrarnas introduktionsperiod aktivt
samarbetar med myndigheterna på arbetsmarknadsområdet.
Sfi-undervisningen bör kombineras med ett
utbildningsprogram som förbereder inträdet på
arbetsmarknaden. Större krav bör ställas på kommunerna att
introduktionsprogram genomförs. I vår flyktingmotion har
vi föreslagit att Invandrarverket skall kunna innehålla en del
av den statliga introduktionsersättningen ifall en kommun
brister i sina introduktionsprogram.
Fotfäste på arbetsmarknaden är grunden för integration
Vår utgångspunkt är att invandrare som kommer till
Sverige skall integreras i det svenska samhället -- inte
assimileras. Att ha ett jobb är en viktig förutsättning för en
lyckad integration. Någon verklig jämlikhet mellan
invandrare och svenskar är knappast möjlig så länge
arbetslösheten bland invandrare ligger runt 20 procent, för
vissa nationaliteter uppåt 60 procent.
Arbetslösheten är högre bland utländska medborgare än
bland svenskar, men varierar kraftigt mellan olika
invandrargrupper. Lägst förvärvsfrekvens och högsta
arbetslöshet finns i gruppen arabisktalande och afrikanska
invandrare. Medan situationen är bättre för andra
utomnordiska medborgare och betydligt bättre för
invandrare från de nordiska länderna.
Så här har det inte alltid varit. Under 1960-talet var
utlänningarnas genomsnittliga förvärvsfrekvens högre än
den totala befolkningens. Under 1970-talet förändrades
mönstret något. Förvärvsintensiteten hos utlänningar
fortsatte att vara hög, men arbetslösheten började att bli ett
större problem för utlänningar än för andra. Under 1980-talet
förvärrades problemen. Förvärvsintensiteten var lägre och
arbetslösheten högre än för befolkningsgenomsnittet.
Varför har invandrare svårare att få jobb idag? Förklaringar
till att invandrare verkar ha svårare än någonsin att få in en
fot på arbetsmarknaden -- eller slås ut från
arbetsmarknaden -- kan sökas på flera håll:Tillväxttakten i
den svenska ekonomin är lägre nu än den var fram till mitten
på 70-talet, då ekonomin växte med i genomsnitt fem procent
per år. Efterfrågan på arbetskraft är generellt lägre.
Arbetsmarknaden har genomgått en strukturomvandling som
minskat efterfrågan på den typ av arbetskraft som lätt fick
jobb på 50- och 60-talen. Då sög industrin upp utländska
arbetare, som kunde gå direkt in i produktionen utan större
kunskaper i svenska. När sedan industrisysselsättningen
stagnerade och expansionen i stället kom att ligga inom den
offentliga sektorn blev det svårare för invandrare att ta sig in
på arbetsmarknaden. Arbeten inom service, vård och omsorg
ställer ofta krav på god kommunikation. Kunskaper i svenska
är då viktiga. Andelen sysselsatta i industrin var 45 procent i
början av 60-talet; 1990 hade andelen sjunkit till 29 procent.
Dessutom har det även inom industrin skett en
strukturomvandling, i riktning mot mer högteknologisk,
kunskapsintensiv produktion. Rätt utbildning och goda
kunskaper i svenska har blivit viktigare även inom
industrin.Invandringsmönstret är ett annat nu än på 60-
talet. Då hade vi arbetskraftsinvandring. Många svenska
företag sökte arbetskraft utanför Sverige. Dessa invandrare
var en förutsättning för utvecklingen av Sverige som en stark
industrination. Människor kom då hit i det uttryckliga syftet
att arbeta. Nu dominerar flykting- och anhöriginvandring.
Väntan på beslut om asyl eller uppehållstillstånd har för
många varit lång, vilket bidragit till passivisering och
förlorad yrkeskompetens.Storföretagen ökar knappast
arbetsstyrkan. Och på små företag spelar personkontakter en
större roll vid rekryteringen av ny personal. Invandrare
känner av naturliga skäl färre personer på viktiga och
inflytelserika poster i samhället.En stor andel av de
invandrare som kom hit av arbetsmarknadsskäl fick tunga
och enformiga arbeten. Arbetsmiljöerna var ofta dåliga --
både fysiskt och psykiskt. Därför har många drabbats av
arbetsskador som inneburit att de inte kunnat fortsätta arbeta
som tidigare. Samhällets förmåga och insikt om
invandrarnas -- särskilt kvinnornas -- problem har varit dålig.
Därför har inte rehabiliteringsinsatser satts in i tid eller på
rätt sätt. På senare tid har medvetenheten och kunskaperna
ökat. Med i dag skördar vi tyvärr frukterna av bristen på
tidiga insatser. Många har slagits ut från arbetsmarknaden.
Mer eller mindre medvetna fördomar spelar med all
sannolikhet in. Arbetssökande med utländska namn riskerar
att bli bortsorterade på ett tidigt stadium.
Vad kan göras för att stärka invandrarnas ställning på
arbetsmarknaden? En del saker gjordes av den borgerliga
regeringen:Riksdagen beslutade att införa praktik för
invandrare fr o m
1 juli
1994, som ett nytt arbetsmarknadspolitiskt inslag som
påminner om ungdomspraktiken. Syftet var att invandrare
med yrkesutbildning skall få erfarenhet av svenskt arbetsliv
inom sitt yrke. I genomsnitt 5 000
personer i månaden skall under detta budgetår vara
engagerade inom ramen för denna praktik. Då var
socialdemokraterna motståndare till invandrarpraktiken. Nu
har de tänkt om -- och säger t.o.m. att den
socialdemokratiska regeringen ser positivt på
invandrarpraktiken.Andelen utomnordiska medborgare i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall vara större än deras
andel av de arbetssökande. Hittills har AMS inte lyckats leva
upp till detta -- det är mycket beklagligt. Vi förutsätter att
regeringen understryker för AMS att särskilda resurser sätts
in så att detta mål kan nås. Invandrarpraktiken är ett sätt att
öka invandrarnas andel i de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna.Flyktingmottagningen har förändrats så att
passiviteten kunnat brytas. Asylsökande har rätt att arbeta på
den öppna arbetsmarknaden. Väntetiderna har kortats.En
lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet har stiftats. Syftet
är att ge alla likvärdig chans att konkurrera på
arbetsmarknaden. Lagen innebär att arbetsgivare förbjuds att
vid en anställning otillbörligt särbehandla personer bl.a.
beroende på deras etniska härkomst.AMS har fått extra
medel för förstärkta arbetsförmedlingsinsatser för flyktingar
och invandrare. Detta för att arbetsförmedling för invandrare
och flyktingar ofta är mer tidskrävande och ställer särskilda
krav på åtgärder och kunskaper än annat
förmedlingsarbete.Rekryteringsstödet har höjts. Vid
anställning av flykting eller invandrare som behöver
svenskundervisning får förhöjt rekryteringsstöd lämnas
under ett år, förutsatt att den anställde får växla mellan
svenskundervisning och arbete.Arbetsgivarnas och
försäkringskassans ansvar för rehabilitering av anställda som
varit på väg att lämna arbetsmarknaden har tydliggjorts.
Därmed har relevanta insatser kunnat göras.
Viktigt för framtiden:Allra viktigast för alla arbetslösa,
såväl svenskar som invandrare, är att Sveriges ekonomi är
stark, att vår produktion av varor och tjänster sker till
konkurrenskraftiga priser. När investeringar och
sysselsättning tar fart ökar också invandrarnas chanser att få
jobb. Det är dock fel att se invandrarnas svårigheter på
arbetsmarknaden enbart som ett konjunkturellt problem.
Flera invandrargrupper hade höga arbetslöshetstal även
under den senaste högkonjunkturen.Entreprenörskap och
företagaranda måste uppmuntras. Sverige behöver en halv
miljon nya jobb, netto, under de närmaste åren. Det är i de
små och medelstora företagen de nya jobben måste komma.
Och där kan invandrarna vara till stor nytta både för sig själva
och för samhället i stort. Därför är det helt nödvändigt att
ändra företagspolitiken. I vår småföretagarmotion utvecklas
Folkpartiets förslag i den delen.Många invandrarföretag
bidrar till en förnyelse av näringslivet genom att de verkar i
nya nischer och ger upphov till ett utbud av tjänster och
produkter som inte tidigare fanns på den svenska marknaden.
Många invandrare tillför också nytänkande och nya
kunskaper, t ex hantverksskicklighet av ett slag som inte
fanns i landet tidigare. Det gäller att se denna resurs och
uppta den. Säkert kan den utvecklas vidare. Många
invandrare har kvar värdefulla kontakter i sina hemländer,
och goda språkkunskaper som kan utnyttjas vid export till
dessa länder. Även vid bistånds- och hjälparbete borde
invandrare vara en viktig resurs att utnyttja.Gamla
invandrare som kommer till Sverige kanske aldrig kan lära
sig att bra behärska svenska. Andra invandrare som varit här
länge kan under ålderdomen förlora sina svenskkunskaper.
På våra sjukhus och andra vårdinstitutioner finns mest gamla
människor. Det är viktigt att personalen kan ge alla en god
vård och omsorg. Då kan personal med kunskap i flera
språk -- därför att de själva har invandrarbakgrund -- vara en
ovärderlig tillgång. Regeringen bör uppdra åt
invandrarutredningen att särskilt uppmärksamma denna
fråga.En stor andel av senare tids flykting- och
anhöriginvandrare har en god utbildning från hemlandet,
men har ändå svårt att hävda sig på den svenska
arbetsmarknaden. Detta slöseri måste upphöra. När
invandrare med akademisk examen eller en kvalificerad
yrkesutbildning går arbetslösa eller har lågkvalificerade
arbeten gör samhället en förlust. Den
arbetsmarknadsutbildning som erbjuds invandrare måste ta
sin utgångspunkt i den enskilda personens yrkesbakgrund.
Vi föreslår också att akademikerpraktiken skall finnas kvar.
Denna praktik är särskilt lämplig för akademiker med
invandrarbakgrund. Vi föreslår därför att den nuvarande
åldersgränsen på 29 år inte skall tillämpas för invandrare.
Invandrarpraktiken måste användas mycket aktivt inom
arbetsmarknadspolitiken. Antalet praktikplatser måste öka.
Vi föreslår att minst 8 000
arbetslösa invandrare varje månad skall kunna beredas
möjlighet till invandrarpraktik nästa budgetår.Studiecirklar
är, som också regeringen påpekar, en bra utbildningsform för
invandrare som är studieovana. Därför bör de medel som
skall fördelas via Folkbildningsrådet till studieförbunden för
sysselsättningsåtgärder i stor utsträckning ges till dem som
har en verksamhet med särskild inriktning för invandrare.
Försäkringskassorna måste ytterligare prioritera invandrare
som drabbas av långa sjukskrivningar -- åtgärder måste
sättas in tidigare för att undvika att nya grupper slås ut från
arbetsmarknaden.
Boendesegregation skall motverkas
När man talar om segregering är det knappast delar av
Hovås, Limhamn, Djursholm eller Östermalm man syftar på,
fastän dessa områden definitionsmässigt måste anses vara
segregerade. De betraktas heller inte som problemområden.
Inte heller Norsborg är ett stort problemområde fastän
kommundelen är en av de invandrartätaste i Sveriges mest
invandrartäta kommun (Botkyrka). Norsborg har numera en
stabil befolkning som trivs i sitt bostadsområde. Många av
dem som flyttar gör det inom området, eller till angränsande
radhus/grupphusområden. En stor grupp syrianer/assyrier
har rotat sig i området. En förklaring till det är att de för ca
fem år sedan fick möjlighet att bygga en kyrka. Vidare är
området nyligen upprustat, utan att hyrorna för den skull
blivit särskilt höga.
Segregerat boende är således inte negativt i sig. Problem
uppstår när ett område har en stor negativ social rekrytering,
när de som bor i området flyttar därifrån så fort de får
chansen, när instabiliteten och otryggheten är stor för både
nya och gamla boende.
Det finns illavarslande tendenser till kraftigt ökad
utbredning av områden med sociala problem.
Det svenska flyktingmottagandet syftar till att sprida
nykomlingarna jämnt över landet och någorlunda
proportionellt efter befolkningen. Många flyktingar och
invandrare väljer dock efter en tid att flytta närmare släkt,
vänner och andra landsmän. Speciellt är det storstäderna som
drar. I flera av förortsområdena har det på senare år också
funnits ett stort utbud av lediga lägenheter vilket underlättat
stora omflyttningar. Det är inte ovanligt att svenskar och
etablerade invandrare flyttar ut när nyanlända invandrare
flyttar in.
Vi skall inte moralisera över att invandrarna vill bo
tillsammans. Det är naturligt att söka sig till en kulturell
gemenskap och den trygghet släktingar och vänner kan ge.
Det ligger knappast i någons intresse att med hjälp av
tvångsmässiga styrmedel hindra boendesegregation.
Däremot anser vi att det är angeläget att motverka
omflyttningar av nyanlända invandrare. Folkpartiet har
därför i den flyktingpolitiska motionen föreslagit att en
''morot'' skall införas så invandrarna motiveras att stanna i
den kommun de först placeras.
Det är bekymmersamt att det i några förortsområden nu
håller på att utvecklas stora sociala problem. Runt de flesta
storstäder i Europa har det länge funnits den här typen av
''ghetton'' med förslumning av miljön, stora
ungdomsproblem, hög kriminalitet och mycket hög
arbetslöshet. Vi har hittills i Sverige lyckats undvika en
sådan utveckling. Men nu verkar den vara på gång. Det är
viktigt att vi angriper problemen på rätt sätt. Eftersom
problemen finns på många håll i Europa kan samarbetet
inom EU innebära att länderna gemensamt söker en lösning.
Boendeplaneringen måste inriktas på att områden blir
attraktiva för både svenskar och invandrare. I ett
bostadsområde bör det finnas olika upplåtelseformer såsom
t.ex. hyresrätter och bostadsrätter. Hyresvärdar och
kommuner måste hålla uppe underhållet av fastigheterna och
sträva efter en trivsam utemiljö. Den samhälleliga servicen --
som post, bank, arbetsförmedling -- måste hållas på en hög
nivå.
Det är också viktigt att vår kunskap om hur
boendesegregationen påverkar vårt samhälle blir bättre.
Ytterligare forskning kring dessa frågor måste stimuleras.
Viktigast är dock att vi håller uppe standarden på skolor
och utbildning. Ungdomarna skall inte komma sämre
förberedda för yrkesliv och högre utbildning bara för att de
har ett annat modersmål och för att de växt upp i ett
invandrartätt område. Ett utbud av friskolor och
föräldrakooperativa dagis kan -- förutom andra fördelar -- ha
förtjänsten att de håller kvar svenska familjer som annars
skulle ha lämnat ett visst bostadsområde.
I norra Botkyrka och på Järvafältet finns exempel på
friskolor som verkar ha en sådan effekt. I de aktuella
friskolorna är andelen svenska barn högre än i de
kringliggande kommunala. Man kan tycka att de svenska
barnen behövs i de kommunala skolorna och att friskolorna
därför borde förbjudas. Men risken finns då att de svenska
familjerna flyttar från området, vilket skulle förstärka
boendesegregationen.
Vi menar därför att socialdemokraternas försämringar vad
gäller rätten att starta privata dagis och hoten att ta bort
skolpengen ökar risken att boendesegregationen förstärks.
Flera invandrargrupper har också tagit vara på de nya
möjligheterna att starta egna skolor. Detta ökar kraven på den
kommunala skolan. Den måste kunna erbjuda något som
andra skolor inte har. Den kommunala skolan har fördelen
att den vänder sig till alla elever och detta bör tas tillvara som
en konkurrensfördel. Det kanske i dag största problemet i
områden med hög invandrartäthet är att skapa en kommunal
skola med hög kvalitet.
Med flera tiotal olika modersmål och få eller inga svenska
elever blir det svårt att upprätthålla en rimlig standard. Men
att det är svårt är ingen ursäkt för att elever från ett
invandrartätt bostadsområde skall gå ut skolan med sämre
kunskaper än de som kommer från i huvudsak ''svenska''
områden. Det finns många möjligheter att profilera skolor på
ett sådant sätt att attraktionskraften hålls uppe för både lärare
och elever. Skolor i invandrartäta områden kan t.ex. satsa på
en internationell profilering. Mångfalden av olika etniska
grupper är också en utmärkt bas för kulturella projekt, t.ex.
teater, musik och körsång.
Flera språk bör kunna finnas med inom ramen för den
ordinarie undervisningen. Internationella kontakter kan
stimuleras med hjälp av datorer och medier, där elevernas
särskilda erfarenheter och kontakter kan tas tillvara och
utvecklas. Folkpartiet har i vår skolmotion upprepat kravet
från valrörelsen att målet är att barn i skolan skall få tillgång
till en egen dator. Just för invandrarbarn kunde den
möjligheten få en avgörande betydelse för deras möjligheter
att hävda sig i samhället.
Folkpartiets uppfattning är att hemspråksundervisningen
är viktig för barn och ungdomar med invandrarbakgrund.
Både för att de skall kunna behålla kontakten med sitt
hemland och sina kulturella rötter. Men också för att
underlätta för barn och ungdomar att lättare lära sig bra
svenska.
Hemspråksundervisningen har varit föremål för kraftig
debatt under senare år. Många vill spara pengar, andra undrar
hur denna verksamhet egentligen påverkar invandrarbarnen
och deras skolgång. Synpunkter och önskemål från
invandrare själva skiljer sig kraftigt åt, från dem som vill ha
särskilda skolor eller hemspråksklasser till dem som inte vill
att hemspråksundervisning skall förekomma.
Vi menar därför att det är mycket angeläget att regeringen
snarast återkommer med den samlade översyn av forskning
och erfarenheter kring effekter av hemspråksundervisning
som riksdagen begärt. Det gäller att utforma
hemspråksundervisningen så att den de facto gagnar
eleverna. Ett gediget kunskapsunderlag måste ligga till grund
för en ny inriktning på hemspråksundervisningen.
Folkpartiets uppfattning är att ledorden skall vara
individanpassning och flexibilitet. Självklart skall
undervisningen i hemspråk vara frivillig. Många familjer vill
inte att barnen skall ha hemspråksundervisningen i skolan.
Detta skall givetvis till fullo respekteras. Den
hemspråksundervisning som bedrivs i skolans regi skall ha
samma kvalitet och tyngd som övrig undervisning. Eleverna
skall inte lämna den ordinarie undervisningen för att delta i
hemspråk utan denna bör ligga antingen utanför schemat
eller på tillvalstimmar. Åtskilligt större grupper än vad som
i dag ofta är fallet bör eftersträvas, både av pedagogiska och
ekonomiska skäl. Detta är en utveckling som redan kommit
långt i många kommuner. Det viktiga är givetvis inte att
spara största möjliga summa utan att se till att den enskilda
eleven likväl som samhället som helhet får valuta för
skattepengar och skoltid.
Professionalism måste gälla även för alla lärare i
hemspråk. Att behärska språket i sig är inte tillräckligt för
att undervisa. Utbildning och fortbildning för
hemspråkslärare är nödvändigt för att kunna uppnå bättre
kvalitet i undervisningen för invandrarelever. Samtidigt skall
dessa lärare ges möjlighet att komplettera sin utbildning så
att de kan undervisa i hemspråket som B-språk även för
elever med annat modersmål. På så sätt kan denna kapacitet
bättre tas tillvara och skolorna ges ett rikare utbud av tillval.
Bekämpa främlingsfientlighet och rasism
Det är en liberal huvuduppgift att bekämpa och motverka
rasism och främlingsfientlighet. Njugghet och intolerans mot
människor av annan etnisk bakgrund beror oftast på rädsla,
okunskap och fördomar. De senaste åren har vi sett oroande
tendenser både i Västeuropa och det tidigare Östeuropa, att
mycket av människors bekymmer och osäkerhet vänds mot
invandrare och flyktingar. Det är när toleransen minskar,
fruktan sprider sig och när barriärerna växer fram mellan
människor, som det liberala och öppna samhället hotas i sina
grundvalar.
Rasism och främlingsfientlighet kan vi aldrig lagstifta
bort. Däremot kan vi argumentera, diskutera och manifestera
och själva genom våra handlingar visa att vi tar avstånd från
sådana uttryck. Det är en lika viktig uppgift för ett liberalt
parti som att vara med och fatta beslut i kommuner, regering
och riksdag.
Naturligtvis skall vi också stimulera aktiviteter genom
ekonomiska insatser. Den borgerliga regeringen initierade
många olika aktiviteter för att motverka främlingsfientlighet
och rasism. Under de två första regeringsåren satsades
sammanlagt tjugo miljoner kronor. Dessa pengar har
stimulerat många aktiviteter i bl.a. skolor och ungdoms- och
invandrarorganisationer. Medel har också gått bl.a. till
Svenska kommittén mot antisemitism. Under innevarande
budgetår har riksdagen avsatt ytterligare 28 miljoner till den
här typen av aktiviteter. Syftet var att en stor del av pengarna
skulle användas för kampanjer samt att en kommission mot
främlingsfientlighet och rasism skulle tillsättas.
I budgetpropositionen anförs att man planerar att
åtgärderna skall ske under direkt politisk ledning. Folkpartiet
avvisar detta och föreslår att riksdagen skall ge regeringen
tillkänna att en särskild kommissionen bör tillsättas.
Om öppna konflikter mellan svenskar och
invandrargrupper uppkommer måste det finnas en beredskap
att agera snabbt. På andra håll i världen -- både i Västeuropa
och i USA finns det goda erfarenheter av ''medlare'' som
arbetar lokalt. Ett sådant system bör prövas även i Sverige.
Det bör vara en uppgift för kommissionen att inhämta
erfarenheter från andra länder hur arbetet bedrivs där och
sedan initiera liknande verksamhet här i landet.
Folkpartiet är och har varit motståndare till att förbjuda
rasistiska organisationer. Det strider mot våra liberala
grundvärderingar och åsikter. Det innebär inte att
medlemmarna i dessa organisationer inte måste
uppmärksammas. Deras åsikter och propaganda skall
bemötas. Oftast begås kriminella aktiviteter av
medlemmarna i dessa organisationer och då skall självfallet
samhällets rättsinstanser reagera. Riksdagen har antagit den
borgerliga regeringens förslag, att straffskärpning skall ske
om brott begås med rasistiska förtecken. Begås t.ex. ett
bankrån för att finansiera rasistiska aktiviteter, så skall rätten
väga in detta som en försvårande omständighet vid
straffmätningen.
Bekämpa ungdomskriminaliteten
I storstadsområdena har det blivit allt vanligare att gäng --
ofta bestående av ungdomar med invandrarbakgrund -- drar
runt och ägnar sig åt våld, skadegörelse, snatteri, stölder och
andra kriminella aktiviteter. Ofta tar de sig på kvällar och
helger in från förorterna till city. Konfrontationer mellan
olika sådana gäng förekommer allt oftare. Men gängen
skrämmer också bort andra ungdomar och vuxna från city
under kvällstid och på nätterna.
Det här är problem som måste tas på allvar. På många håll
i landet görs också mycket bra insatser för att bekämpa
situationen. Som exempel kan nämnas verksamheter som
''Morsor och farsor på stan'' och ''Non fighting generation''.
Det är en viktig uppgift för samhället -- stat och kommuner --
att stötta dessa initiativ.
Aktiva och socialt engagerade poliser har på flera håll
också visat sig vara mycket framgångsrika när det gäller att
begränsa brottsligheten bland de här ungdomsgrupperna. De
sociala aktiviteter (lägervistelser m m)
som några Stockholmspoliser kunnat göra för några av
värstingarna är efterföljansvärda exempel. Samarbetet
mellan sociala myndigheter och polisen bör kunna utvecklas
utan att de traditionella rollerna lägger hinder i vägen.
Närpolisorganisationen är ett mycket viktigt steg för polisen
att komma närmare problemen och lära känna ungdomarna.
Detta bör kunna förebygga framtida brottslighet. I Malmö
har polisen regelbunden närvaro på Rosengårdskolan, vilket
har en klart stabiliserande inverkan. Målet måste vara att fler
aspiranter med invandrarbakgrund rekryteras till
polisutbildningen.
Ungdomar med invandrarbakgrund som omhändertas för
samhällsvård måste få en vård som uppmärksammar de
särskilda problem som deras bakgrund kan innebära.
Personalen på de statliga s.k. paragraf 12-hemmen bör ges
kompletterande utbildning för att förstå och kunna behandla
konsekvenserna av konflikter som har sin grund i
kulturmöten.
Brottslighet bland invandrare
Utgångspunkten för varje rättssamhälle är att brott skall
bekämpas och bestraffas. Samma regler skall gälla för alla.
Den enda skillnaden mellan dem som är svenska medborgare
och andra som bor och vistas i Sverige är att den som inte är
svensk medborgare kan utvisas ur landet.
Den borgerliga regeringen genomförde förändringar i
utvisningsreglerna. Tidigare fick en utlänning som dömts för
brott utvisas från Sverige om brottet kan leda till fängelse i
mer än ett år. Dessutom fordrades det antingen att det fanns
risk för att utlänningen fortsätter att begå liknande brott, eller
att brottet var särskilt allvarligt. Utlänningar som vistats i
Sverige en viss tid (bott här i tre år eller haft permanent
uppehållstillstånd i två år) hade ett särskilt skydd -- de fick
bara utvisas om det fanns synnerliga skäl att göra detta.
Ändringen innebar att utvisning nu kan ske när brottet kan
leda till ett fängelsestraff över huvud taget, alltså även
kortare än ett år. Om det är fråga om mindre allvarliga brott
skall en utlänning även fortsättningsvis bara kunna utvisas
om brottsligheten är systematisk eller upprepad.
En utlänning skall också kunna utvisas om det finns risk
att han eller hon återfaller i brottslighet i allmänhet -- inte
som i dag nödvändigtvis i likartad brottslighet. Dessutom har
gränsen för hur allvarligt ett brott behöver vara för att i sig
(utan återfallsrisk) kunna motivera utvisning sänkts något.
Utlänningens anknytning till Sverige skall även
fortsättningsvis vägas in när en domstol tar ställning till om
en person skall dömas till utvisning eller inte. Ju starkare
anknytning en utlänning har till Sverige, desto allvarligare
brott krävs att man har begått för att bli utvisad. Däremot
har de tidsgränser som ger utlänningar ett särskilt skydd mot
utvisning förlängts. Synnerliga skäl skall krävas för
utvisning endast om utlänningen bott här i minst fem år, eller
haft permanent uppehållstillstånd i minst fyra år.
Vi menar att de beslutade förändringarna av
utvisningsreglerna bättre än de gamla reglerna
överensstämmer med vad man kan kalla det allmänna
rättsmedvetandet. De visar på ett tydligare sätt att det finns
en gräns för vad vi tolererar i det svenska samhället. Det är
angeläget att regeringen nära följer hur de nya reglerna
fungerar i praktiken. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Jämställdhet och öppenhet i livsåskådningsfrågor gäller
också invandrare
Det liberala samhället skall präglas av öppenhet och
tolerans mot oliktänkande. I detta samhälle både råder och
uppmuntras politisk, religiös och kulturell mångfald. Men
den kulturella valfriheten kan inte vara obegränsad. Som
liberaler måste vi reagera när liberala värden åsidosätts av
politiska skäl, i religionens hägn eller i namn av andra
kulturella traditioner.
Liberalismen är universell. Våra värderingar om hur det
svenska samhället skall se ut är följaktligen allmängiltiga.
Denna grundsyn leder oss till att fördöma och aktivt arbeta
mot t ex kvinnlig könsstympning var sådan än förekommer.
Respekten för oliktänkande, religiösa eller kulturella
traditioner kan aldrig förleda oss att acceptera denna
sedvänja. Samma grundsyn får oss att driva kravet på
jämställdhet mellan män och kvinnor vare sig de är
invandrare eller infödda svenskar. Religionsfriheten innebär
att alla har rätt att fritt utöva sin religion. Det innebär att vi
i Sverige måste vara öppna och generösa när nya kyrkor,
moskéer och synagogor skall byggas. Religionsfriheten
innebär också att alla som vill lämna sin församling och
konvertera skall kunna göra detta utan risk för hot och
repressalier.
Utländska makar och makor
Familjer måste få leva tillsammans. Därför är det också
naturligt att den som är svensk medborgare eller har
permanent tillstånd att bo här i landet också får leva med sin
partner här.
Huvudregeln i utlänningslagen är att uppehållstillstånd för
att vistas i Sverige skall sökas från utlandet. I många fall är
denna regel helt rimlig. Men den har under årens lopp visat
sig få besynnerliga konsekvenser för många makar och
sambor. I fall där det varit klart att uppehållstillstånd enligt
lagen och praxis kommer att beviljas, men där bägge parter
redan befinner sig i Sverige, har ibland den ena
maken/makan tvingats åka till sitt hemland för att söka
tillstånd för att sedan komma tillbaka till Sverige. Tillståndet
hade lika gärna kunnat beviljas i Sverige, då hade parterna
sluppit kostnader för hemresan och den osäkerhet som kan
vara förknippad med att återvända till ett land som man
sedan länge lämnat.
Den borgerliga regeringen presenterade förra sommaren
en proposition som innebar mjukare regler för
uppehållstillstånd åt utländska makar och sambor. Där
föreslogs att utlänningslagen skulle ändras så att det tydligt
av lagen skulle framgå i vilka fall som uppehållstillstånd
skulle meddelas när den sökande redan befinner sig i
Sverige.
Den socialdemokratiska regeringen valde att direkt efter
maktskiftet i höstas återkalla propositionen. Ännu har inget
nytt förslag presenterats från regeringen. Det är mycket
beklagligt. Vi menar att en ändring av lagstiftningen är
nödvändig och denna bör ske så snart som möjligt.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med
förslag.
När uppehållstillstånd beviljas sker det genom vad som
kallas uppskjuten invandringsprövning. I början beviljas
tidsbegränsade tillstånd och först efter två år -- under
förutsättning att parterna fortfarande lever tillsammans -- ges
permanent rätt att bo här i landet. I princip menar Folkpartiet
att denna ordning är riktig. Men det finns en viktig negativ
aspekt som måste uppmärksammas. Utländska kvinnor som
misshandlas av sina män vågar inte bryta upp från
förhållandet eftersom de tror att de då riskerar att utvisas från
Sverige. Det är inte acceptabelt. Därför måste polisen och
Invandrarverket vara ännu tydligare än idag på att kvinnor
som har goda skäl att lämna mannen inte därmed också skall
tvingas att lämna Sverige.
Inte alltför sällan återges i pressen beskrivningar hur män
systematiskt ''importerar'' utländska kvinnor, misshandlar
dem och utsätter dem för svåra övergrepp. Ibland tycks även
de utländska kvinnornas barn bli utsatta för övergrepp från
männen. Detta är naturligtvis oacceptabelt. Männen måste
polisanmälas och dömas för sina brott. Kvinnorna och
barnen måste få hjälp från samhället. Men en svår fråga
uppkommer när övergreppen sker gång efter gång. Skall
dessa män förbjudas att gifta sig med en ny kvinna om han
dömts för misshandel av sin förra hustru? Eller skall den
utländska kvinna som står i begrepp att flytta till Sverige för
att leva med en dömd hustrumisshandlare upplysas av
svenska myndigheter om mannens brott?
Svaret på dessa frågor är inte alldeles självklart. Det kan
tyckas vara en rimlig utgångspunkt -- särskilt för en liberal --
att varje vuxen människa, oavsett om man bor i Sverige eller
inte, bestämmer vem man vill leva med. Men samtidigt talar
vi om en grupp kvinnor som riskerar att få oerhörda problem.
Kanske riskeras deras liv och hälsa -- ja, ibland även deras
barns. Vi menar därför att riksdagen bör ge regeringen till
känna att särskilt uppmärksamma dessa problem.
Regeringen bör återkomma till riksdagen och redovisa
förslag till åtgärder som både tar tillvara den personliga
integriteten och värnar om de utsatta kvinnorna och barnen.
Kidnappade barn
En annan företeelse som tyvärr blivit vanligare de senaste
åren -- i vart fall om man får tro media -- är att barn förs ut
ur Sverige. Ofta är det pappor med utländsk bakgrund som
efter en skilsmässa blir desperata över att de förlorar ansvaret
för uppfostran av barnen. Ibland har detta lett till att de, mot
den andra förälderns vilja, för barnet till sitt hemland. När
det händer är det en stor tragedi. Barnen rycks upp ur sin
hemmiljö och de separeras från sin ena förälder -- ibland
kanske t.o.m. från båda sina föräldrar.
Inte heller detta problem är så lätt att komma tillrätta med.
Men det viktigaste är naturligtvis att bägge föräldrarna
respekterar barnens rätt till både sina mamma och pappa --
även om föräldrarna inte längre lever tillsammans. Fungerar
umgänget på ett naturligt sätt är risken att barnen förs bort
mycket mindre.
Skulle ändå det ske att barnet förs ut ur landet måste
naturligtvis svenska myndigheter agera. Delvis kan det
förebyggas genom att passmyndigheten är ännu mer
uppmärksam på att pass inte skall utfärdas till minderåriga
ifall inte bägge vårdnadshavarna medgivit det. De svenska
ambassaderna måste hjälpa till så att barnet får komma hem
till sin vårdnadshavare. Och den som olovligt fört ut barnet
ur landet måste åtalas och straffas för brottet. Regeringen bör
uppdra till den invandrarpolitiska utredningen att särskilt
uppmärksamma dessa frågor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de invandrarpolitiska målen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om AMS prioritering av arbetslösa
invandrare,1
3. att riksdagen beslutar att åldersgränsen för
akademikerpraktik på 29 år inte skall gälla utländska
akademiker,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om invandrarpraktikens
omfattning,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om studieförbundens
sysselsättningsåtgärder och invandrare,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om boendeplanering,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning kring
boendesegregation,3
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om boendesegregation och skolpeng
samt rätten att starta daghem,4
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av forskning och
erfarenheter kring hemspråksundervisning,5
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hemspråkslärare,5
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särskild kommission för att
bekämpa främlingsfientlighet och rasism,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om poliser med
invandrarbakgrund,6
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning av personal vid de
statliga ungdomshemmen,4
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av de förändrade
reglerna om utvisning på grund av brott,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förändring av reglerna för uppehållstillstånd i enlighet med
vad i motionen anförts,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppskjuten invandringsprövning,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att motverka
systematiska övergrepp mot kvinnor och barn,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barn som förs ut ur riket.
Stockholm den 23 januari 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Sigge Godin (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
1 Yrkande 2--4 hänvisade till AU.
2 Yrkande 5 hänvisat till KrU.
3 Yrkandena 6, 7 hänvisade till BoU.
4 Yrkandena 8, 13 hänvisat till SoU.
5 Yrkandena 9, 10 hänvisade till UbU.
6 Yrkande 12 hänvisat till JuU.