Regeringen har i direktiv den 24 november beslutat göra
en översyn dels av den svenska invandrarpolitiken och dels
av invandrings- och flyktingpolitiken. Frågor om hur dessa
områden skall hanteras organisatoriskt lämnas utanför
översynsuppdraget.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att det i detta
sammanhang är dags också att pröva de organisatoriska
formerna för invandrarpolitiken resp invandrings- och
flyktingpolitiken.
Statens invandrarverk inrättades i slutet av 1960-talet som
en följd av att en svensk invandrings- och invandrarpolitik
lades fast. Huvuduppgifterna var från början att avgöra vem
som får invandra till Sverige, vem som får bli svensk
medborgare och att främja invandrarnas förhållanden i vårt
land.
1985 övertog invandrarverket från AMS ansvaret för den
alltmer växande uppgiften att ta emot och placera ut
flyktingar i landet. 1988 fick invandrarverket också ansvar
för att ta hand om de asylsökande, vilket kommunerna
tidigare haft ansvar för.
Antalet asylsökande ökade kraftigt från slutet av 1980-
talet som en följd av frigörelsen i Öst- och Centraleuropa och
framför allt som en följd av kriget i det forna Jugoslavien.
Mottagandet av asylsökande har på ett dramatiskt sätt
kommit att dominera invandrarverkets verksamhet. Det finns
anledning att tro att denna verksamhet även framgent
kommer att ha en betydande omfattning, även om inflödet av
flyktingar och asylsökande kan komma att variera kraftigt.
Det onormala är oftast det normala när det gäller
flyktingmottagning. Det är något, som inte minst landets
kommuner, som i varje avseende är slutstation för de
människor som söker skydd i Sverige och får rätt att stanna
här, har svårt att hantera, men som aldrig kan undvikas.
Denna utveckling har också tydliggjort det principiellt
tveksamma i att samma myndighet har ansvar för de
asylsökandes välbefinnande under den tid de väntar på
besked om de får stanna i Sverige och för att avgöra deras
framtida vistelse i landet. Risken är påtaglig att
verksamheten präglas av större generositet vid litet inflöde
än vid dramatiska inflöden, även om skyddsbehovet kan vara
väsentligt större vid dessa tillfällen. Stora organisationer
riskerar alltid att bli otympliga, okänsliga för den enskilde
och svåra att nå fram i såväl för den som är beroende av
verksamheten som för den som är verksam i den.
Diskussionen om praxis i tillståndsärenden aktualiserar
också behovet av en mer rättsliknande hantering av
asylhanteringen. I invandrarverkets fall rör det sig endast
skenbart om en förvaltningsrättslig hantering. Flertalet
tjänstemän saknar juridisk kompetens. Hanteringen av frågor
kring tillsättning och avsättning av ledande
befattningshavare understryker allvaret i denna konstruktion.
Inte heller konstruktionen med utlänningsnämnden är lyckad
utifrån detta avseende. En mer domstolsliknande
konstruktion skulle bättre tillgodose högt ställda
rättssäkerhetskrav i relation till vikten för den enskilde av det
beslut som fattas. Då skulle användandet av muntlig
förhandling också bli mer naturligt.
Riksdagen beslutade våren 1994 att öka mångfalden i det
svenska flyktingmottagandet. Den enskilde kan få ta större
eget ansvar för sin vistelse i landet den första tiden.
Huvudansvaret kommer dock att ligga kvar hos
invandrarverket. Det finns också från denna utgångspunkt
anledning att se över invandrarverkets framtida utseende. För
närvarande sker en omfattande minskning av
invandrarverkets organisation. Frågor om invandrarnas
integration och möjligheter i det svenska samhället bör
därvid få en förstärkt roll.
Verket borde kunna delas enligt två
verksamhetsinriktningar. En myndighet bör få ansvar för och
att vid behov ordna mottagande och utplacering av
asylsökande och flyktingar. Den regionalisering som skett av
verksamheten är inget hinder för en sådan utveckling.
En annan myndighet borde få ansvar för
tillståndsgivningen i övriga utlänningsärenden. Till den
senare myndigheten borde också ansvaret för frågor om
medborgarskap och de bortglömda men alltmer viktiga
frågorna kring invandrarnas integration i samhället kunna
knytas, ungefär som statens invandrarverk var uppbyggt före
1985.
Slutligen bör prövas att föra över asylhanteringen till det
reguljära rättsväsendet. Här skulle också t ex hanteringen i
Canada kunna vara en modell att pröva.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en delning av Statens
invandrarverk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att pröva att föra över
asylhanteringen till det reguljära rättsväsendet.