Regeringen har i direktiv den 24 november beslutat göra en översyn dels av den svenska invandrarpolitiken och dels av invandrings- och flyktingpolitiken. Frågor om hur dessa områden skall hanteras organisatoriskt lämnas utanför översynsuppdraget.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att det i detta sammanhang är dags också att pröva de organisatoriska formerna för invandrarpolitiken resp invandrings- och flyktingpolitiken.
Statens invandrarverk inrättades i slutet av 1960-talet som en följd av att en svensk invandrings- och invandrarpolitik lades fast. Huvuduppgifterna var från början att avgöra vem som får invandra till Sverige, vem som får bli svensk medborgare och att främja invandrarnas förhållanden i vårt land.
1985 övertog invandrarverket från AMS ansvaret för den alltmer växande uppgiften att ta emot och placera ut flyktingar i landet. 1988 fick invandrarverket också ansvar för att ta hand om de asylsökande, vilket kommunerna tidigare haft ansvar för.
Antalet asylsökande ökade kraftigt från slutet av 1980- talet som en följd av frigörelsen i Öst- och Centraleuropa och framför allt som en följd av kriget i det forna Jugoslavien. Mottagandet av asylsökande har på ett dramatiskt sätt kommit att dominera invandrarverkets verksamhet. Det finns anledning att tro att denna verksamhet även framgent kommer att ha en betydande omfattning, även om inflödet av flyktingar och asylsökande kan komma att variera kraftigt. Det onormala är oftast det normala när det gäller flyktingmottagning. Det är något, som inte minst landets kommuner, som i varje avseende är slutstation för de människor som söker skydd i Sverige och får rätt att stanna här, har svårt att hantera, men som aldrig kan undvikas.
Denna utveckling har också tydliggjort det principiellt tveksamma i att samma myndighet har ansvar för de asylsökandes välbefinnande under den tid de väntar på besked om de får stanna i Sverige och för att avgöra deras framtida vistelse i landet. Risken är påtaglig att verksamheten präglas av större generositet vid litet inflöde än vid dramatiska inflöden, även om skyddsbehovet kan vara väsentligt större vid dessa tillfällen. Stora organisationer riskerar alltid att bli otympliga, okänsliga för den enskilde och svåra att nå fram i såväl för den som är beroende av verksamheten som för den som är verksam i den.
Diskussionen om praxis i tillståndsärenden aktualiserar också behovet av en mer rättsliknande hantering av asylhanteringen. I invandrarverkets fall rör det sig endast skenbart om en förvaltningsrättslig hantering. Flertalet tjänstemän saknar juridisk kompetens. Hanteringen av frågor kring tillsättning och avsättning av ledande befattningshavare understryker allvaret i denna konstruktion. Inte heller konstruktionen med utlänningsnämnden är lyckad utifrån detta avseende. En mer domstolsliknande konstruktion skulle bättre tillgodose högt ställda rättssäkerhetskrav i relation till vikten för den enskilde av det beslut som fattas. Då skulle användandet av muntlig förhandling också bli mer naturligt.
Riksdagen beslutade våren 1994 att öka mångfalden i det svenska flyktingmottagandet. Den enskilde kan få ta större eget ansvar för sin vistelse i landet den första tiden. Huvudansvaret kommer dock att ligga kvar hos invandrarverket. Det finns också från denna utgångspunkt anledning att se över invandrarverkets framtida utseende. För närvarande sker en omfattande minskning av invandrarverkets organisation. Frågor om invandrarnas integration och möjligheter i det svenska samhället bör därvid få en förstärkt roll.
Verket borde kunna delas enligt två verksamhetsinriktningar. En myndighet bör få ansvar för och att vid behov ordna mottagande och utplacering av asylsökande och flyktingar. Den regionalisering som skett av verksamheten är inget hinder för en sådan utveckling.
En annan myndighet borde få ansvar för tillståndsgivningen i övriga utlänningsärenden. Till den senare myndigheten borde också ansvaret för frågor om medborgarskap och de bortglömda men alltmer viktiga frågorna kring invandrarnas integration i samhället kunna knytas, ungefär som statens invandrarverk var uppbyggt före 1985.
Slutligen bör prövas att föra över asylhanteringen till det reguljära rättsväsendet. Här skulle också t ex hanteringen i Canada kunna vara en modell att pröva.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en delning av Statens invandrarverk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pröva att föra över asylhanteringen till det reguljära rättsväsendet.
Stockholm den 25 januari 1995 Lennart Rohdin (fp)