I dagarna är det jämnt 50 år sedan Raoul Wallenberg
försvann i Budapest. Under kriget vigde den svenska
diplomaten sin tillvaro åt att rädda över hundratusen judar
undan Hitlers ''slutliga lösning''. På våren 1945 nådde också
de första av Folke Bernadottes vita bussar fram till Skåne
med judiska flyktingar från kontinenten.
Vi svenskar har all anledning att vara stolta över
Bernadotte och Wallenberg och alla andra svenskar som tagit
sitt personliga ansvar för människor på flykt. I stort sett
samtliga svenska regeringar efter andra världskriget har
också hyllat dem genom att tillämpa en mänsklig asylpolitik
närhelst oroshärdarna i världen skapat nya flyktingströmmar.
På denna punkt finns det enligt undertecknad ingen
anledning till kritik.
Däremot har vi i Sverige misslyckats med att skapa goda
förutsättningar för att flyktingarna skall kunna anpassa sig
till vårt samhälle. Sedan det tidiga 70-talet har man, både på
lokal och central nivå, byggt upp ett krångligt, kostsamt och
minst sagt fyrkantigt system för mottagning. Viljan från
lagstiftare och andra beslutsfattare må ha varit god, men
genom att behandla den enskilde flyktingen som ett hjälplöst
kolli, snarare än som en myndig person, kapabel att ta vara
på sig själv har man förkvävt individens ansvarstagande och
kraft till egna initiativ.
Den byråkratiskt vällovliga flyktingpolitiken har utan
tvivel haft ett högt pris på det mänskliga planet. Men därtill
kostar den också svenska skattebetalare många miljarder
årligen. Flera statliga verk och många hundra företag har
direkt eller indirekt sin ekonomiska försörjning klarad
genom flyktingmottagandet. Bostad, barnomsorg,
omskolning, svenska för invandrare, sjukvård,
yrkesvägledning, rättshjälp, hemspråk, psykologisk och
kurativ rådgivning, föreningsbidrag och mycket annat
formligen prackas på våra invandrare.
De ständigt ökande kostnaderna för flyktingmottagandet
har också spätt på gemene mans misstänksamhet och
avoghet, främst mot flyktingpolitiken i sin helhet, men också
mot flyktingarna. Därför är det logiskt att också vi
politiker -- oaktat partitillhörighet -- tar på oss vår del av
skulden för att grunderna för asylrätten nu ifrågasätts allt
oftare. Det är hög tid att vi tänker om.
I flera kommuner har situationen de senaste åren blivit
närmast kaotisk. I Malmö t.ex. har man på bara tre år tagit
emot nära 10.000 flyktingar. Under 1994 blev
inflyttningsnettot 5.246 personer, det högsta som noterats
sedan statistiken började föras 1911. Det råder ingen tvekan
om att detta skapat en väldig ekonomisk press på kommunen
och den kommunala servicen. Under det förra året var
väntetiden på att få börja SFI:n upp till sex månader lång.
Det mesta av resurserna i kommunens invandrarförvaltning
har nyttjats till att lösa de mest akuta problemen som
inregistrering, förmedling av socialbidrag, ordnande av
skolgång för barnen och liknande. Den stora utmaningen att
få ut dessa tusentals människor på arbetsmarknaden i en
kommun där arbetslösheten fortfarande ligger en bra bit över
10 procent, har man knappt hunnit börja ta itu med. Risken
för långtidsarbetslöshet, social utslagning och isolering är
givetvis överhängande i denna grupp.
Mot bakgrund av dessa problem måste statsmakterna mera
aktivt engagera sig i de problem som en alltför stor
koncentration av flyktingar innebär i kommuner som t.ex.
Malmö och Landskrona. För dem förefaller ett lika stort
mottagande under 1995 som helt orealistiskt. Mycket
handlar givetvis om förbättrade ekonomiska förutsättningar.
Men det är ofrånkomligt att också andra lösningar kan
behöva prövas som ger dessa kommuner ett andrum i
mottagningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minskad byråkrati i
flyktingmottagandet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om starkare engagemang för de orter
som de senaste åren tagit emot en oproportionerligt stor
andel flyktingar.
Stockholm den 25 januari 1995
Margitta Edgren (fp)