I dagarna är det jämnt 50 år sedan Raoul Wallenberg försvann i Budapest. Under kriget vigde den svenska diplomaten sin tillvaro åt att rädda över hundratusen judar undan Hitlers ''slutliga lösning''. På våren 1945 nådde också de första av Folke Bernadottes vita bussar fram till Skåne med judiska flyktingar från kontinenten.
Vi svenskar har all anledning att vara stolta över Bernadotte och Wallenberg och alla andra svenskar som tagit sitt personliga ansvar för människor på flykt. I stort sett samtliga svenska regeringar efter andra världskriget har också hyllat dem genom att tillämpa en mänsklig asylpolitik närhelst oroshärdarna i världen skapat nya flyktingströmmar. På denna punkt finns det enligt undertecknad ingen anledning till kritik.
Däremot har vi i Sverige misslyckats med att skapa goda förutsättningar för att flyktingarna skall kunna anpassa sig till vårt samhälle. Sedan det tidiga 70-talet har man, både på lokal och central nivå, byggt upp ett krångligt, kostsamt och minst sagt fyrkantigt system för mottagning. Viljan från lagstiftare och andra beslutsfattare må ha varit god, men genom att behandla den enskilde flyktingen som ett hjälplöst kolli, snarare än som en myndig person, kapabel att ta vara på sig själv har man förkvävt individens ansvarstagande och kraft till egna initiativ.
Den byråkratiskt vällovliga flyktingpolitiken har utan tvivel haft ett högt pris på det mänskliga planet. Men därtill kostar den också svenska skattebetalare många miljarder årligen. Flera statliga verk och många hundra företag har direkt eller indirekt sin ekonomiska försörjning klarad genom flyktingmottagandet. Bostad, barnomsorg, omskolning, svenska för invandrare, sjukvård, yrkesvägledning, rättshjälp, hemspråk, psykologisk och kurativ rådgivning, föreningsbidrag och mycket annat formligen prackas på våra invandrare.
De ständigt ökande kostnaderna för flyktingmottagandet har också spätt på gemene mans misstänksamhet och avoghet, främst mot flyktingpolitiken i sin helhet, men också mot flyktingarna. Därför är det logiskt att också vi politiker -- oaktat partitillhörighet -- tar på oss vår del av skulden för att grunderna för asylrätten nu ifrågasätts allt oftare. Det är hög tid att vi tänker om.
I flera kommuner har situationen de senaste åren blivit närmast kaotisk. I Malmö t.ex. har man på bara tre år tagit emot nära 10.000 flyktingar. Under 1994 blev inflyttningsnettot 5.246 personer, det högsta som noterats sedan statistiken började föras 1911. Det råder ingen tvekan om att detta skapat en väldig ekonomisk press på kommunen och den kommunala servicen. Under det förra året var väntetiden på att få börja SFI:n upp till sex månader lång. Det mesta av resurserna i kommunens invandrarförvaltning har nyttjats till att lösa de mest akuta problemen som inregistrering, förmedling av socialbidrag, ordnande av skolgång för barnen och liknande. Den stora utmaningen att få ut dessa tusentals människor på arbetsmarknaden i en kommun där arbetslösheten fortfarande ligger en bra bit över 10 procent, har man knappt hunnit börja ta itu med. Risken för långtidsarbetslöshet, social utslagning och isolering är givetvis överhängande i denna grupp.
Mot bakgrund av dessa problem måste statsmakterna mera aktivt engagera sig i de problem som en alltför stor koncentration av flyktingar innebär i kommuner som t.ex. Malmö och Landskrona. För dem förefaller ett lika stort mottagande under 1995 som helt orealistiskt. Mycket handlar givetvis om förbättrade ekonomiska förutsättningar. Men det är ofrånkomligt att också andra lösningar kan behöva prövas som ger dessa kommuner ett andrum i mottagningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minskad byråkrati i flyktingmottagandet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om starkare engagemang för de orter som de senaste åren tagit emot en oproportionerligt stor andel flyktingar.
Stockholm den 25 januari 1995 Margitta Edgren (fp)