Den andra juli 1994 trädde en ny förordning om statlig
ersättning för flyktingmottagande i funktion. Denna
förordning innehåller bland annat ersättningen för
asylsökandes sjukvårdskostnader (§
32--38). Förordningen omfattar ersättningar för
akutsjukvård av asylsökande över 18
år, allmänsjukvård i jämlikhet med svenska minderåriga
samt allmänsjukvård om sjukdomen inträffat under
asylbehandlingstiden för person över 18 år.
I allmänhet har dock landstingens insatser rört sig om
''brandkårsutryckningar'' -- bristen på långsiktighet har varit
frapperande och genererat specialverksamheter som drivits i
form av projekt. Samtidigt har tilliten till de ''generella
verksamheterna'' varit närmast dogmatiska. Landstingen har
varit förvånansvärt dåliga på att ta tillvara den kompetens
som de har.
Konflikten för hälso- och sjukvårdspersonal och många
engagerade personers moraluppfattning är att det bland
många asylsökande finns patienter med mycket stora
vårdbehov som man känner att man enligt gällande lag inte
kan tillgodose. Barnen nås idag av en väl fungerande
barnhälsovård under förutsättning att de vistas på
förläggning. Det är dock oklart hur det förhåller sig med barn
som är LMA-boende. Erfarenheter visar att familjer eller
enskilda som bor hos anhöriga eller vänner har ett stort
vårdbehov. Därför kan det finnas skäl att anta att barn som
vistas i den här formen av boende kan ha en rad icke
tillgodosedda vårdbehov. Det tycks vara invandrarverkets
inofficiella attityd att LMA-boende valt en lägre servicenivå.
En annan grupp som kan ha stora vårdbehov är
asylsökande som utsatts för svåra traumatiska upplevelser.
Forskning visar att dessa patienters möjligheter till
rehabilitering påverkas av hur lång tid det tar tills de kommer
under vård. Dessa personer omfattas inte av lagen såvida
deras tillstånd inte är akut.
Samhällsekonomiskt är det troligt att kostnaderna på sikt
blir högre pga uppdämda vårdbehov hos asylsökande. Att
underlåta insatser är att skjuta en kostnad framför sig även
om vissa senare avvisas.
En annat moraliskt dilemma är att avvisningar under
senare tid skett under en pågående behandling eller terapi.
Trots att medicinsk personal protesterat har avvisningar
genomförts. De medicinska frågorna måste få en större
dignitet hos SIV och utlänningsnämnden då
helhetsbedömningen av den asylsökandes skäl till PUT tas.
Vi menar att asylsökande bör omfattas av samma rätt till
sjukvård som svenska medborgare. Vi är övertygade att
samhällskostnaderna blir lägre om samhället på ett tidigt
stadium tar itu med psykiska och somatiska problem hos
asylsökande. Vi menar dessutom att det bryter mot de
mänskliga rättigheterna att avbryta pågående medicinsk eller
terapeutisk behandling genom avvisning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att asylsökande omfattas av samma
rätt till sjukvård som svenska medborgare,
2. att riksdagen beslutar att landstingen skall vara
huvudman och att statliga schablonpengar betalas för att
täcka kostnaderna,
3. att riksdagen beslutar att Invandrarverket ser över LMA-
boendes vårdbehov i enlighet med vad som anförts i
motionen,
4. att riksdagen beslutar att inga avvisningar får verkställas
under pågående behandling eller terapi utfärdad av
legitimerad medicinsk personal.
Stockholm den 24 januari 1995
Yvonne Ruwaida (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)