Inledning
Liberalismen utgår från individen, hennes integritet, okränkbarhet och skaparkraft som grunden för varje samhällsbygge, lokalt, regionalt, internationellt. Liberalism innebär en tro på förnuftet, på framsteg, på det öppna, på jämlikhet i möjligheter. Självklart är denna tro inte begränsad till dem som befinner sig inom vårt lands gränser. Därför måste liberaler agera så fort individens integritet träds förnär. När människor kränks och utsätts för övergrepp är det en liberal utgångspunkt att ta strid för varje enskild.
Runt omkring i världen ser vi dagliga prov på hur de mest grundläggande mänskliga rättigheterna inte respekteras. Många människor fruktar dagligen för sina liv och för sin säkerhet, kanske för att de tagit upp kampen mot den islamska fundamentalismen i Algeriet, kanske för att de trotsat Castros påbud på Cuba, kanske för att de vägrat delta i den turkiska arméns förföljelse av sina egna kurdiska landsmän eller i PKKs terrorverksamhet.
På många olika plan kan vi liberaler agera för att söka värna varje enskilds rätt till utbildning, till yttrandefrihet, att utöva sin religion. Genom en aktiv biståndspolitik kan vi stödja den demokratiska utvecklingen i länder som tidigare varit diktaturer, genom agerande i internationella församlingar kan vi stärka respekten för internationella konvenventioner och genom påtryckningar kan vi ständigt protestera mot kränkningar av mänskliga rättigheter, genom stöd till människorättsorganisationer kan vi stärka deras att agera på plats.
En annan viktig del är att se till att de länder som lever i välstånd kan utgöra en fristad för alla dem som drivs från sina hem och sitt land. Ett litet land som Sverige kan inte hjälpa alla dem som tvingats på flykt. Men vi kan göra viktiga insatser genom att föra en generös och human flyktingpolitik här hemma. Genom medlemskapet i europeiska unionen har vi dessutom fått ett större inflytande än tidigare på den europeiska politiken.
Under den borgerliga regeringens tid skedde en dramatisk förändring av flyktingsituationen i Europa. Kriget i det forna Jugoslavien har lett till att närmare fyra miljoner människor är på flykt. Majoriteten av dem finns kvar i närheten av sina hem. Men många har också sökt sig till andra delar av Europa. Till Sverige har sedan sommaren 1991 kommit 120 000 asylsökande från olika delar av det forna Jugoslavien.
Trots de stora påfrestningar som en stor flyktingtillströmning innebär kunde Folkpartiet i regeringsställning medverka till att en rad viktiga beslut fattades.Alla utlänningslagens skyddsregler tillämpas fullt ut igen. 13 decemberbeslutet -- som innebar en begränsning av rätten att få en fristad i Sverige -- upphävdes så att de facto-flyktingar och krigsvägrare återfått den lagliga rätten till skydd i vårt land.Det svenska flyktingmottagandet har avmonopoliserats och flyktingarna uppmuntras nu att själva skaffa sig jobb och bostad.Asylsökande har fått rätt att ta tillfälliga arbeten under väntetiden.Möjligheten att ta barn i förvar har minskat -- fast inte tillräckligt.Kraftfulla initiativ har tagits till en generösare flyktingpolitik i Europa.
Folkpartiet tar fortsatt upp kampen för en liberal flyktingpolitik i Sverige och i Europa. Få uppgifter är för oss viktigare än att fullfölja arbetet för att ge hotade människor skydd. Vår öppenhet för människor som söker en fristad undan förföljelse och förtryck, våld och krig kan aldrig göras konjunkturberoende.
Sverige har tillsammans med Tyskland och ett par stater till burit hela bördan av Europas största flyktingkatastrof sedan andra världskriget.
Sverige har gjort en stor och väl fungerande insats för att på kort tid ta emot ett stort antal asylsökande. Det har ställt mycket stora krav på såväl mottagandet som på utredning och beslut i asylärenden.
Cirka 40 000 bosnier har beviljats permanent uppehållstillstånd. De har nu flyttat ut i kommunerna, skaffat sig bostad, börjat lära sig svenska med sikte att få ett jobb och börja bygga en framtid här i Sverige.
Genom den särskilda förordning som den borgerliga regeringen fattade beslut om våren 1994 har ett stort antal barnfamiljer som vistats länge i Sverige fått uppehållstillstånd här. Även de börjar nu den långa vägen till ett nytt liv i vårt land. Barnen kan gå i skola och slipper under stor oro gå i fortsatt ovisshet om sin framtid.
Ca 80 ideella föreningar, organisationer, kyrkor och samfund har bildat ett kontaktnät för att stödja flyktingarna i deras integration i det svenska samhället. Vi välkomnar och är tacksamma både för det engagemanget och för det som i andra sammanhang visas för flyktingar i vårt land -- också när den tar sig uttryck som kritik av den folkpartiledda flyktingpolitiken. Det bidrar till en konstruktiv dialog för en human flyktingpolitik.
För en mer generös europeisk flyktingpolitik
Flyktingkatastrofen i f.d. Jugoslavien har i blixtbelysning visat frånvaron av en gemensam europeisk flyktingpolitik. När de enskilda staterna på egen hand bestämmer nivå och former på flyktingpolitiken får vi lätt en nedåtskruvad spiral som går ut över de skyddsbehövandes behov.
Med förverkligandet av den Europeiska unionen har den s.k. tredje pelaren som bl.a. innefattar asylpolitik förts in i den gemensamma politiken. Det är viktigt att den fullt ut kommer in under såväl Europaparlamentets som Europadomstolens överinseende.
Inom EU skall människor fritt kunna röra sig över gränserna. Största möjliga öppenhet skall råda även vid unionens yttre gränser. EU får inte bli en gemenskap som sluter sig mot omvärlden. Vi vill värna asylrätten inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik på Genèvekonventionens grund, där Genèvekonventionen tillämpas med en generös tolkning. Därutöver behövs gemensamma överenskommelser för att också ge skydd åt bl.a. krigsflyktingar.
EU och dess medlemsländer måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Vi vill inom EU mobilisera omfattande internationellt stöd till de människor som tvingas på flykt genom mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd.
Men det är inte bara inom ramen för EU som flyktingfrågor har och kommer att aktualiseras. FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) har en ledande roll i samordningen av flyktingpolitiken och gör livsavgörande insatser i t.ex. det forna Jugoslavien. Den borgerliga regeringen stöttade mycket aktivt UNHCRs arbete, inte minst finansiellt. Det är av stor vikt att detta arbete fullföljs av Sverige -- oavsett vilken regering landet har. Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att anslagen till de multilateral organen -- däribland UNHCR -- skall minska. Vi menar att detta inte är välgenomtänkt. Folkpartiet har därför i vår biståndsmotion föreslagit att anslaget till UNHCR skall ökas.
Inom OSSE-processen har Sverige sökt ge flyktingfrågorna en mer markant och aktiv roll. Detta har lett till att OSSE beslutat att i fortsättningen ta upp migrationsfrågorna på dagordningen.
Östersjösamarbete
Kommunismens fall i Östeuropa påverkar också flyktingströmmar. Från att ha varit slutna länder har de gamla kommuniststaterna blivit en väg till det rika Västeuropa för många asylsökande från framför allt Asien och Afrika.
De nya demokratierna i öst strävar efter att kunna -- på lika villkor som de västeuropeiska staterna -- fungera som asylländer. De vill kunna bli accepterade av världssamfundet och leva upp till Genèvekonventionens krav.
Sverige måste även fortsättningsvis arbeta mycket aktivt för migrationspolitiska insatser i Baltikum, Ryssland samt Östeuropa. Den huvudsakliga inriktningen bör vara att stötta den demokratiska utvecklingen för att på så sätt garantera att även flyktingar kan beredas människovärdig fristad i dessa länder.
Slå vakt om asylrätten
Den borgerliga regeringen upphävde julen 1991 det s.k. 13 decemberbeslutet som socialdemokraterna hade fattat hösten 1989. Därmed tillämpades utlänningslagen fullt ut igen. Dessutom fattades en antal praxisbildande beslut som ledde till att stora grupper fick uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl -- vi tänker i första hand på flyende från krigets Bosnien och de många barnfamiljer som väntat länge på beslut. Men även de principiellt viktiga besluten att ge en fristad åt ryska judar som förföljs av antisemiter och att familjer med svårt sjuka barn fick rätt att stanna i Sverige.
I direktiven till utredningen som har i uppdrag att se över invandrings- och flyktingpolitiken kan vi se hur socialdemokraterna återigen vill snäva åt asylrätten. Framför allt tycks inriktningen vara att införa olika typer av planeringsramar. Utgångspunkten för dessa ramar skall vara det samhällsekonomiska läget i Sverige.
Vår uppfattning är att regeringen tycks fästa alltför stor vikt vid den samhällsekonomiska situationen i Sverige. Självklart måste också situationen i vår omvärld också påverka bedömningen och besluten. Hade socialdemokraternas synsätt tillämpats av den borgerliga regeringen skulle aldrig de bosnier som sökt sig till Sverige ha beviljats uppehållstillstånd. Vår relativt sett höga arbetslöshet och dåliga statsfinanser hade varit ett starkt skäl -- med socialdemokraternas utgångspunkter -- att säga nej till bosnierna. Detta exempel visar hur orealistiskt det är att anpassa våra lagar efter enbart inhemska problem. Inte sällan kräver soldariteten med andra folk att vi har en flexibel syn inom flyktingpolitiken.
Förvisso kan detta leda till att förutsägbarheten i den svenska politiken minskar, men detta är ett pris man måste vara beredd att betala när människors liv och trygghet står på spel.
I budgetpropositionen föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna inriktningen av de besparingsåtgärder inom området Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998 som regeringen redovisat. Utifrån budgetpropositionen är det svårt att veta vad regeringen syftar på i sin hemställan. Vi utgår därför ifrån att regeringen återkommer -- när det pågående utredningsarbetet avslutats -- med tydligare förslag vad gäller inriktningen av politiken. Folkpartiet gör bedömningen att de förändringar som den borgerliga regeringen genomförde vad gäller flyktingmottagande, förändrade rutiner för asylhanteringen m.m. på sikt kommer att kunna leda till betydande besparingar. Det återstår att se om regeringen därutöver kan presentera åtgärder som tillgodoser såväl rättssäkerheten som våra krav på humanitet och ansvarskännande i flyktingpolitiken. Folkpartiet har idag inget yrkande i budgetfrågan.
Folkpartiet anser att det är viktigt att personer som söker skydd här skall få sin ansökan om asyl prövad så snabbt som möjligt. Ett positivt beslut skall ge flyktingen bästa möjliga förutsättningar att leva normalt. Därför skall uppehållstillståndet vara permanent. På det sättet kan flyktingen också ge värdefulla bidrag till det svenska samhället.
Ett permanent tillstånd hindrar givetvis inte någon från att återvända frivilligt när flyktorsaken upphört. Men vi avvisar bestämt tillfälliga uppehållstillstånd som ett regelmässigt inslag i flyktingpolitiken. Att med tvång efter åtskilliga år tvinga flyktingarna tillbaka är både inhumant och ohanterligt.
Rättssäkerhet
För ett demokratiskt samhälle är den enskildes rättssäkerhet av fundamental betydelse. Inte minst inom flyktingpolitiken är detta uppenbart. Det gäller såväl rätten att få ett beslut överprövat -- och att stanna i riket medan detta sker -- som att få det juridiska stöd som är nödvändigt. Även i denna del ser vi hur socialdemokraterna tycks vara beredda att tumma på gamla principer. I direktiven till den ovannämnda utredningen ges utredningen i uppdrag att överväga att vissa grupper av asylsökande inte ska ha rätt att stanna i landet när deras ansökningar om uppehållstillstånd avslagits i första instans. Folkpartiet avvisar en sådan förändring av utlänningslagen.
Sedan januari 1992 är regeringen inte längre besvärsinstans i utlänningsärenden utan en utlänningsnämnd har inrättats. Regeringen kan på initiativ av Invandrarverket eller Utlänningsnämnden fatta vägledande praxisbeslut i ärenden som har överlämnats till den. Regeringen kan inte ta egna initiativ i detta hänseende. Med några års erfarenhet av dessa regler menar vi att de inte fungerar invändningsfritt. Från många håll framförs t.ex. kritik mot hur Invandrarverket och Utlänningsnämnden tillämpar den s.k. barnförordning som nämndes tidigare. De signaler vi fått ger intryck att man ibland fäster orimligt stor vikt vid bagatellartade lagbrott som en familjemedlem gjort.
Det vore rimligt att regeringen återigen fick ett starkare inflytande över praxisbildningen i asylärenden. En utredning med uppdrag att se över reglerna tillsattes av Birgit Friggebo sommaren 1994. Det är av stor vikt att utredningens förslag leder till en snabb lagändring och att den inte -- som den socialdemokratiska regeringen föreslagit -- skall överlämnas till en ytterligare utredning.
Utlänningsmyndigheterna bör i större utsträckning använda sig av muntliga förhandlingar när beslut fattas. På det sättet skulle beslutsunderlaget bli betydligt bättre och de asylsökande skulle få en större förståelse för asylprocessen. Även om ett större inslag av muntlighet skulle fördröja handläggning av de aktuella ärendena tror vi att fördelarna med muntlighet överväger framför nackdelarna.
Beslutsmotiveringarna har blivit bättre sedan Utlänningsnämnden inrättades, men motiveringarna måste bli än mer utförliga, så att det klarare framgår hur det individuella asylärendet har bedömts. T.ex. hänvisas alldeles för ofta till allmänna påståenden om att de sökandes allmänna trovärdighet utan att de närmare kan beläggas.
Det är oacceptabelt att familjer splittras i samband med avvisning. Även om den principen tillämpas som huvudregel redan idag har vi sett alltför många exempel på hur familjer splittras. Det är ovärdigt ett rättssamhälle att inte kunna behandla en kärnfamilj som en enhet. Men som i så många frågor inom flyktingpolitiken finns det två sidor av alla problem.
Under hösten har vi mött exempel på hur utlänningsmyndigheterna, just med hänvisning till att familjer inte skall splittras, velat avvisa kvinnor som misshandlats av sina män, tillsammans med mannen. Inte heller detta är naturligtvis acceptabelt. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om en lagstiftning som förbjuder tvångssplittring av barnfamiljer. Kvinnor som misshandlats och som separerat från sin man skall naturligtvis inte avvisas från Sverige av det skälet att mannen skall avvisas.
Människor som har torterats och kvinnor som har våldtagits får under inga omständigheter avvisas till sina förtryckare. I oklara fall måste avgörande vikt läggas vid den asylsökandes ord (benefit of the doubt). Även detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Idag förordnas rättshjälp genom offentligt biträde till en asylsökande när myndigheterna anser att det finns risk för att asylansökan kommer att avslås. Det är självfallet av stor vikt att dessa regler bibehålls. För många asylsökande har biträdets agerande en avgörande betydelse för att alla viktiga omständigheter kommer i dagen. Tvyärr säger vår erfarenhet att inte alla de biträden som förordnas på ett tillfredsställande sätt tillvaratar sina klienters intressen. Vi anser därför att Invandrarverket särskilt måste uppmärksamma ifall några asylsökande inte anser att de får tillräckligt stöd. I dessa fall bör den asylsökande ha rätt att utan tidsfördröjning ha rätt att byta offentligt biträde. Juridiska biträden som regelmässigt missköter sina ärenden bör inte förordnas i fortsättningen.
Flyktingkvoten
Under den borgerliga regeringsperioden förändrades formerna för flyktingkvoten något. Tidigare hade antalet personer som skulle tas ut angivits i budgetpropositionen och pengar anvisats för detta. Nu är det så att kvotpengarna kan användas på ett mer flexibelt sätt för att kunna möta andra anspråk än bara överföring till Sverige. Det man hade i åtanke var framför allt resettlement i tredje land. Flyktingkommissarien ges möjlighet att använda medel från kvotanslaget till överföring av flyktingar från t.ex. ett flyktingläger till annat land än Sverige om de anser en sådan lösning effektivare.
Sommaren 1993 beslutade regeringen att kvoten också skulle användas särskilt för flyktingar från kriget i Bosnien-- Hercegovina. Dels skulle den då redan beslutade kvoten utnyttjas, dels lämnades förslag till riksdagen om en större kvot på 6000 personer. Av denna senare kvot skulle 500 platser utnyttjas för personer från andra delar av världen än Jugoslavien.
På samma sätt som tidigare sker kvotuttagningar -- både i Bosnien och på andra håll i världen -- i samarbete mellan Invandrarverket och FN:s flyktingkommissarie.
Den särskilda Bosnien-kvoten har varit av stor betydelse framför allt för anhöriga till bosnier som redan tidigare kommit till Sverige. Genom kvoten har en större krets av anhöriga än vad som definieras i utlänningslagen kunnat beredas möjlighet att komma till Sverige. Med tanke på den oerhört svåra situationen i stora delar av Bosnien menar vi att det finns anledning att överväga en ''extra-kvot'' för bosnier även nästa budgetår. Med tanke på de uttalanden som statsminister Ingvar Carlsson gjorde i riksdagen i höstas utgår vi ifrån att regeringen återkommer med ett sådant förslag. Detta bör ges regeringen till känna.
Viseringspolitiken
Folkpartiet har under lång tid understrukit att viseringar inte får användas för att hindra flyktingar att söka en fristad. Detta är alltjämt utgångspunkten för vår politik. Men tyvärr har denna princip inte varit möjlig att upprätthålla i alla delar.
Att Sverige tvingades införa viseringsbestämmelser mot delar av det f d Jugoslavien är ytterst beklagligt men framför allt ett nederlag för Europas humanitära traditioner och dess flyktingpolitik. Sverige kunde inte då -- och kommer aldrig att kunna -- ensamt upprätthålla en generös visumpolitik. Vi är däremot övertygade om att flera länder i samarbete hade kunnat hålla gränserna öppna för de flyende från krigets Jugoslavien. Detta understryker återigen betydelsen av samlad europeisk politik med starka humanitära förtecken.
Tyvärr känner vi även i denna del en stor oro inför socialdemokraternas agerande. Det har från socialdemokratiskt håll funnits kritik mot visumbeslutet mot Bosnien. Då har socialdemokraterna visat förståelse för att människor haft behov av att lämna sitt land. Däremot drog sig socialdemokraterna inte för att använda visuminstrumentet för att hindra turkbulgarer att lämna Bulgarien, trots att det bara rörde sig om ett mindre antal människor. Och nu i höst har vi sett prov på hur man stöttar Castros Cuba när man genom visumkrav hindrar cubaner att lämna förtrycket i sitt hemland.
Sanktioner mot flygbolag och andra transportörer
Sverige har inte något egentligt sanktionssystem mot transportföretag med vilka utlänningar tar sig till Sverige. En transportör kan dock enligt utlänningslagen bli skyldig bekosta återresan från Sverige om utlänningen avvisas därför att han eller hon saknar pass eller inresetillstånd.
Bestämmelsen skall tillämpas så att personer som inte har rätt till eller behov av skydd i Sverige i sista hand skall betala sin hemresa själva. Transportören skall inte heller betala om det finns goda grunder att anta att utlänningen har berättigade asylskäl -- transportören skall självklart inte utöva svensk asylpolitik!
I övriga Europa, inklusive Norge och Danmark, finns möjligheter till renodlade sanktioner (vite eller skadestånd) mot bolag som transporterar resande utan giltiga tillstånd. Sanktionsfrågan kan alltså komma att aktualiseras i samband med EU-samverkan. Från svensk sida måste vi söka undvika att införa ytterligare sanktioner (viten eller strafföreläggande) och hävda att vi uppfyller kraven genom nuvarande bestämmelser. Sverige måste vidare verka för att inte sanktionsbestämmelser avseende EU-länderna används för att tvinga transportörer att utföra den första asylprövningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Asylsökande barn
Våren 1992 la regeringen fram en proposition till riksdagen om principiellt förbud mot förvarstagande av barn. Riksdagsmajoriteten -- bestående av m, c, s och nyd -- beslöt i november 1992 att justera regeringens förslag. Det tydliga förbudet mot att ta barn i förvar försvann, men vissa inskränkningar av de dåvarande möjligheterna skedde. Redan när regeringen aviserade sitt lagförslag och därefter den begränsade ändring av lagen ledde till att antalet förvarsbeslut av barn har minskat drastiskt, vilket är glädjande. Det visar att de påstådda behoven av förvarstagande var kraftigt överdrivna och att ännu snävare regler ytterligare skulle stärka skyddet för barnen.
Folkpartiet står därför fast vid uppfattningen att det i utlänningslagen bör införas ett principiellt förbud att ta barn i förvar. Lagen bör ändras på sätt som föreslogs i den ovan nämnda propositionen. Det innebär att det inte skall vara möjligt att ta barn i förvar i annat fall än när barnet och dennes föräldrar skall avvisas omedelbart efter det att de kommit till Sverige (s.k. omedelbar verkställighet). Dessutom menar vi att det också är önskvärt att i detta avseende anpassa utlänningslagens definition på vem som är barn till FNs barnkonventions barngräns. Som barn bör alltså den anses vara som är under 18 år. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi vill återigen understryka att barn kan, på grund av vad de riskerar att utsättas för i sitt hemland, ha behov av fristad i vårt land. Varje barns egna asylskäl måste prövas av utlänningsmyndigheterna.
Ett värdigt mottagande
Folkpartiet kritiserade under lång till flyktingmottagningen i Sverige i första hand därför att den ledde till passivisering av flyktingarna. Parollen på en av våra rapporter var ''Ut ur lägren''. Med bl.a. dess förslag som inspirationskälla genomförde den borgerliga regeringen en rad reformer vad gäller behandlingen av asylsökande. Respekten för de asylsökande som självständiga individer med både vilja och förmåga att försörja sig själva var vägledande för dessa förändringar.
Redan från den 1 juli 1992 har flyktingar vars väntetid bedöms bli längre än fyra månader rätt att arbeta på den öppna arbetsmarknaden.
Asylsökande har sedan den 1 juli 1994 möjlighet att ordna sitt eget boende och är inte längre hänvisade enbart till förläggningar. De får då behålla sitt dagbidrag samtidigt som de får en mindre hyresersättning från staten. Därmed stimuleras asylsökande att ta ansvar för sitt eget liv.
Driften av alla förläggningar är nu också öppen för entreprenad.
En annan viktig del av mottagandet av flyktingar är att ge meningsfull sysselsättning även åt dem som inte kan få något vanligt arbete. Därför finns nu regler som säger att det på varje förläggning skall drivas organiserad verksamhet för de flyktingarna under väntetiden -- i eller utanför förläggningen. Det kan gälla städning, reparations-- och underhållsarbeten, undervisning i svenska och samhällskunskap etc. Dagersättningen ska kunna sättas ned för en asylsökande och som utan giltigt skäl vägrar att delta i denna verksamhet. En viktig del av undervisning för de asylsökande är att informera dem om de regler och normer som gäller i det svenska samhället. Asylsökande måste som alla andra följa dessa och det vore orimligt om samhället inte reagerade asylsökandes brottslighet på samma sätt som på brottslighet bland svenskar.
Kommunernas mottagande av flyktingar
Alla de asylsökande som beviljats uppehållstillstånd under de senaste åren håller just nu, eller har nyligen, fått möjlighet att bosätta sig permanent någonstans i vårt land.
I princip tycks det man kallar ''kommunplacering'' av flyktingar att fungera väl, trots att t.ex. Kommunförbundet under hösten 1993 förvarnade om stora problem. Avtal har slutits mellan Invandrarverket och de flesta av landets kommuner.
Det är dock viktigt att påpeka att flyktingarna inte är tvingade att flytta till viss kommun. Många bosnier har t.ex. ordnat bostad och arbete på egen hand. På sikt kan det finnas anledning överväga om inte kommunplacering av flyktingar helt kan ersättas t.ex. av en flyktingpeng som följer flyktingen under den första tiden. Flyktingen skulle då kunna bosätta sig i den kommun de önskar och där de kan finna en lämplig bostad.
Vi vill ändå framföra några synpunkter på det nuvarande systemet med kommunplaceringar: Det är inte ovanligt att flyktingar efter ganska kort tid sedan de bosatt sig i en kommun flyttar till en annan del av landet. Många väljer då att bosätta sig i storstadsområden. Genom förändringar av utbetalningsreglerna av den statliga kommunersättningen som den borgerliga regeringen genomförde har man sökt bättre ersätta den nya kommunen för dess introduktionskostnader för flyktingarna. Men likafullt ställer snabba omflyttningar till ekonomiskt/praktiska problem för kommunerna. De kommuner som flyktingarna lämnar har förberett för en introduktion som färre än planerat tar del av. Och de kommuner dit de kommer saknar beredskap att ta emot flyktingarna -- vilket leder till lång väntetid för svenskkurser etc. Allt detta försenar naturligtvis introduktionen i samhället och därmed flyktingarnas möjligheter att försörja sig själva.
Dessa komplikationer menar vi kan mötas på flera olika sätt. För det första är det väsentligt att Invandrarverket i större utsträckning än idag försöker tillmötesgå flyktingarnas önskemål om var de vill bo -- då undviks säkert en del snabba flyttningar. Detta bör ges regeringen till känna. För det andra måste det införas någon typ av ''morot'' inom ramen för introduktionsersättningen, så att flyktingarna motiveras att stanna kvar i den kommun där de placerats. I denna del bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag.
Från och med den 1 januari 1993 kan de kommuner som vill välja att ersätta socialbidrag till flyktingar med en introduktionsersättning. På det sättet kan kommun uppställa mer långtgående krav på att flyktingen ska delta t.ex. i svenskundervisning. Vikten av att flyktingar ges möjlighet till en snabb -- och bra -- introduktion i det svenska samhället kan inte nog understrykas. I första hand gäller det naturligtvis undervisning i svenska, men även kontakter med ''vanliga'' svenskar är också av stor betydelse. I bägge dessa delar har det skett positiva förändringar under de senaste åren. Den borgerliga regeringen förändrade reglerna för svenskundervisningen för invandrare (sfi) och betonade särskilt betydelsen av att undervisningen kom igång så snabbt som möjligt. Vi noterar med viss förvåning att regeringen inte visat sig beredd att fullfölja Invandrarverkets förslag om att delar av schablonersättningen skall kunna innehållas eller reduceras för kommuner som brister i sina introduktionsprogram. Folkpartiet menar att riksdagen skall besluta detta förslag från Invandrarverket skall genomföras.
På många håll i landet fungerar svenska familjer som värdfamiljer för flyktingar. Initiativ har tagits både av Invandrarverket (flyktingguide), av kommuner, av kyrkorna och av föreningar. Vi är övertygade att just de personliga kontakterna med svenska familjer många gånger är ovärderliga för introduktionen i det svenska samhället, vars oskrivna normer inte alltid är lätta genomskåda och anpassa sig till. Därför är det varje ansvarigs uppgift att stötta alla dem som engagerat sig för flyktingfamiljer. De gör en ovärderlig insats och måste få en stor uppskattning för detta.
Med hänvising till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylpolitik och Europeiska unionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om migrationspolitiska insatser i Baltikum, Ryssland och Östeuropa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten för asylsökande att stanna kvar i Sverige under prövningen av asylärendet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om muntlig handläggning av utlänningsärenden,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning mot tvångssplittring av familjer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevisvärderingen i utlänningsärenden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om juridiska biträden i utlänningsärenden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad flyktingkvot beroende på kriget i Bosnien,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sanktioner mot flygbolag och andra transportörer,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning mot förbud av förvarstagande av barn i enlighet med vad i motionen anförts,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring av åldersgränsen i utlänningslagen i enlighet med vad i motionen anförts,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barns asylskäl,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingars önskemål i samband med placering i kommun,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring av introduktionsersättningen för kommunplacerade flyktingar i enlighet med vad i motionen anförts,
16. att riksdagen hos regeringen begär att Invandrarverket skall kunna innehålla eller reducera kommunersättning för kommuner som brister i sina introduktionsprogram.
Stockholm den 23 januari 1995 Lars Leijonborg (fp) Isa Halvarsson (fp) Margitta Edgren (fp) Christer Eirefelt (fp) Eva Eriksson (fp) Elver Jonsson (fp) Anne Wibble (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp) Sigge Godin (fp)