En kommun har ofta som mål att öka sin befolkning. Detta
har ansetts vara en indikation på att kommunen är attraktiv
och har ett bra näringsliv och en fungerande
bostadsmarknad. För kommunen har det ansetts ge fördelar
genom ett ökat skatteunderlag, som kan bidra till en ännu
bättre samhällsservice och en utbyggd infrastruktur.
Två städer i Malmöhus län har kraftigt ökat sin befolkning
under 1994, nämligen Malmö och Landskrona. I första fallet
har ökningen uppgått till 2,2 %. Landskrona har ökat sitt
invånarantal med 3,8 %, vilket innebär den näst största
ökningen i landet.
Praktiskt taget hela befolkningsökningen i de två städerna
beror på en ''oplanerad'' inflyttning av flyktingar. Genom
förhandlingar med Statens invandrarverk förband sig
Landskrona att ta emot 200 personer från förläggningar.
Under året har 1 400 flyktingar kommit till Landskrona i en
hittills oförminskad tillströmning.
Även Malmö hade förbundit sig att ta emot 200 flyktingar.
Befolkningsökningen var 5 231, därav var ca 5 000
invandrare/flyktingar. Ca 4 000 var av bosnisk härkomst.
Det är framför allt fyra faktorer som medverkat till denna
kraftiga ökning:Den geografiska närheten till kontinenten
Att många invandrare tidigare var bosatta i de två
kommunernaAtt tillgången på outhyrda lägenheter från 60-
och 70-talens miljonprogram varit betydandeAtt det finns
en rätt att flytta fritt i landet
I de två städerna finns inte arbetstillfällen för de
nyinflyttade. För att klara försörjningen utgår ett statsbidrag
till kommunerna. Det utgår i form av en generalschablon
som beräknas täcka 80 % av kostnaderna för
flyktingmottagandet samt ett bidrag för att täcka de faktiska
socialbidragskostnaderna för personer äldre än 55 år, när de
har vistats i kommunen mer än ett år.
Utgångspunkten för reglerna om statsbidrag till
kommunerna för flyktingmottagandet har varit att
flyktingarna skall kunna försörja sig själva efter tre år. Därför
täcker statsbidragen endast en treårsperiod.
Den för närvarande höga arbetslösheten har gjort att
antaganden om förvärvsdeltagande inte håller. Strukturella
förändringar inom näringslivet har dessutom lett till att
okvalificerade arbetsuppgifter i snabb takt har rationaliserats
bort, vilket avsevärt försvårat många flyktinggruppers
inträde på en arbetsmarknad, som kännetecknas av allt högre
utbildnings- och kunskapskrav.
De kostnader som skall täckas av statsbidragen
(generalschablonen) är ekonomisk hjälp, introduktion,
svenskundervisning (sfi) och administrations- och
tolkkostnader. Barnomsorgskostnader för barn inklusive
hemspråksundervisning, inlärning av svenska samt
merkostnader för barn med särskilda behov m.m. täcks inte.
Detsamma gäller skolkostnader för elever i grundskola
respektive gymnasieskola inklusive hemspråksundervisning,
förberedelseundervisning, elevstöd m.m. Vidare täcker inte
statsbidragen kostnader för anknytningsfall som anländer
efter två år och personer som flyttar från den ort som de
primärt anvisats till (sekundärinflyttning).
Den stora inflyttningen till Landskrona kommer om
arbetslösheten fortfarande antas vara 80 % då statsbidragen
upphör att innebära en ökad ekonomisk belastning på
Landskrona kommun på 40 miljoner kronor. Detta motsvarar
en skattehöjning på 1,30 kr. Det kommer att innebära att
socialbidragen till flyktingarna kommer att överstiga de 38
miljoner som budgeterats.
Den ekonomiska belastning som Malmö stad själv får bära
beräknas till ca 170 miljoner kronor eller knappt en krona på
kommunalskatten. Dessa siffror har dock inte fullt ut beaktat
de stora merkostnader som invandringen innebär. Ett
exempel kan belysa påverkan på kommunens kostnader. En
grundskoleplats i Berga rektorsområde i Malmö med stabil
befolkning beräknas uppgå till drygt 30 000 kr. Motsvarande
kostnad för en genomsnittlig grundskoleplats på Rosengård
är ca 80 000 kr. Har eleverna särskilda behov, och det är av
förklarliga skäl vanligt när det gäller flykting/invandrarbarn,
beräknas genomsnittskostnaden till uppemot 120 000 kr.
Denna typ av merkostnader som även finns inom sjukvården
får kommunen själv bära.
Att var och en själv får välja bostadsort är en självklar
princip. Men det kan inte vara rimligt att detta undantagslöst
skall gälla för personer som kommer hit och blir helt
försörjda av skattemedel. Särskilt när detta medför en sådan
koncentration till vissa orter.
Koncentrationen medför ekonomiska men också
mänskliga påfrestningar. Belastningen på barnomsorg, skola
och sjukvård ökar. Det blir allt svårare att ge de nya
invånarna en rimlig start i vårt land. Dessutom försvåras
möjligheterna att ge en fortsatt god service till alla gamla
landskrona- och malmöbor.
Resultatet blir att integrationen försvåras och att
motsättningarna ökar mellan befolkningsgrupperna. Detta
får inte skyllas på de människor som kommit för att söka
skydd i vårt land. Men det får inte heller skyllas på alla de
malmö- och landskronabor, som anser att de inte kan
acceptera en utveckling, där deras stad får allt större problem
både med ekonomin och med den kommunala servicen.
Skulden till att friktionerna mellan olika
befolkningsgrupper växer måste läggas på dåliga och
orealistiska regler som vuxit fram under lång tid.
Förslag till ändringar av regelverket
Lagarna måste ändras så att flyktingen vid ankomsten kan
anvisas bostadsort för minst ett och ett halvt års tid. Detta
skulle underlätta anpassningen till vårt land, dess språk,
arbetsmarknad m.m. En vidareflyttning bör inte få ske förrän
flyktingen har en möjlighet att försörja sig själv.
Möjligheter måste vidare skapas för att ge tillfälliga
uppehållstillstånd. Socialtjänstlagen måste ändras så att
bidrag kan villkoras av att man gör en arbetsinsats och
anhörigbegreppet bör få en snävare utformning. Slutligen
måste staten ta det fulla ekonomiska ansvaret för
flyktingmottagandet.
Ett sätt på vilket detta skulle kunna uppnås är att det i lagen
(1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och
vissa andra utlänningar samt i socialtjänstlagen (1980:620)
införs begränsningar i rätten till ersättning för utlänningar
som utan föregående medgivande flyttar från en
placeringskommun till en annan kommun under tiden för
introduktionsprogrammets genomförande. Vid planerad
sekundäromflyttning som bygger på överenskommelser
mellan två kommuner bör introduktionsersättningen kunna
följa med till den nya bosättningsorten. Förändrade regler
kan lämpligen införas i 2 § 2.
En sådan förändring av lagstiftningen skulle inte endast
skapa rättvisare förhållanden ur kommunalekonomisk
synpunkt utan skulle också ge en bättre garanti att
flyktingarna erhåller de nödvändiga baskunskaper som
behövs för ett normalt liv i det svenska samhället.
Förändrade regler i lagen om introduktionsersättningar för
flyktingar och vissa andra utlänningar måste för att
lagkollision skall undvikas också innefatta en ändring av
socialtjänstlagen genom ett tillägg i 6 §.
Det särskilda stimulansbidraget som utgått de tre första
kvartalen 1994 har haft till syfte att bredda
flyktingmottagandet till fler kommuner och kommuner som
ofta tidigare haft ett begränsat flyktingmottagande och
förhållandevis liten invandrarbefolkning. Syftet med det
särskilda stimulansbidraget har också initialt uppnåtts.
Samtidigt har tendensen till ökad sekundärinvandring till
tidigare invandrartäta områden som exempelvis Malmö och
Landskrona förstärkts. Det ena är en följd av det andra. Som
redan påpekats har kommuner med stor invandrarbefolkning
en betydande dragningskraft på personer som genom statlig
kommunplacering får en primär placering utanför
storstadsområdena och/eller med en liten
invandrarbefolknig.
Det särskilda stimulansbidraget underlättar för staten att
uppnå en snabbare kommunplacering samtidigt som de
negativa kommunalekonomiska effekterna för kommuner
med stor tidigare invandrarbefolkning blir betungande.
Giltighetstiden för det särskilda stimulansbidraget
förlängdes under höstriksdagen 1994. För att de ovan
påtalade effekterna av det särskilda stimulansbidraget skall
minska bör lagen (1992:1068) om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra utlänningar samt
socialtjänstlagen (1980:62) ändras
Ändringar i de nu nämnda lagarna föreslås genomföras på
följande sätt:
Ändring i lagen (1992:1068) om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra utlänningar 2
§ Introduktionsersättning får beviljas
1....
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 2.
2.
utlänningar
som har fått uppehållstillstånd och som har tagits
emot från en statlig förläggning för asylsökande.
utlänningar som har fått uppehållstillstånd och som har tagits
emot från en statlig förläggning för asylsökande, eller som
under den tid introduktionsplanen avser tagits emot från
placeringskommunen hos en annan kommun efter
överenskommelse mellan dessa kommuner.
Nuvarande lydelse
Nuvarande lydelse 4
§
Om utlänning inte följer den upprättade introduktionsplanen
får kommunen bestämma att introduktionsersättning inte
skall betalas ut för en viss tid eller att introduktionsersättning
helt skall utgå.
Om utlänning inte följer den upprättade introduktionsplanen
får kommunen bestämma att introduktionsersättning inte
skall betalas ut för en viss tid eller att
introduktionsersättning helt skall utgå.
En utlänning som avbryter den upprättade
introduktionsplanen genom att flytta till en annan kommun
utan medgivande i förväg från denna har inte rätt till bistånd
enligt socialtjänstlagen för de levnadsomkostnader som
annars kunnat tillgodoses genom introduktionsersättning
eller socialbidrag i placeringskommunen.
Socialtjänstlagen (1980:620)
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 6
§
Den enskilde har rätt till ....... på annat sätt.
Den enskilde har rätt till ....... på annat sätt.
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig
levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans
resurser att leva ett självständigt liv.
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig
levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans
resurser att leva ett självständigt liv.
Om rätt till bistånd för utlänning i vissa fall gäller vad
som stadgas särskilt i lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra
utlänningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om ändringar i lagen 1992:1068
samt i socialtjänstlagen 1980:620 i enlighet med motionens
förslag till ny lagtext,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anhörigbegreppet.
Stockholm den 23 januari 1995
Margit Gennser (m)
Peter Weibull Bernström (m)