Som varje hårt reglerat system brottas den svenska
flyktingmottagningen tidvis med svåra problem. Ibland är
antalet platser för mottagning av personer som beviljats
uppehålls- och arbetstillstånd av bl.a flyktingskäl för få,
varvid svåra köer uppstår på landets flyktingförläggningar.
Ibland är antalet flyktingar färre än vad Invandrarverket
tecknat avtal med kommunerna om och den kommunala
mottagningsverksamheten underbelastas. Krav på
ekonomisk kompensation kan då uppkomma.
1993 hade 271 kommuner kommit överens med
Invandrarverket om flyktingmottagning. Ett drygt tiotal
kommuner hade det alltså inte. Kommunerna är i sin fulla
rätt att tacka nej till avtal med Invandrarverket.
Frågan är dock om det är rimligt med ett system som kan
få till effekt att en viss grupp människor i praktiken kan
riskera att stängas ute från delar av landet. Systemet med
avtalsskrivning för kommunplacering bör avskaffas och
ersättas med bosättning enligt människors fria val.
Invandrarverket bedömer i dag om det är möjligt att ta
hänsyn till människors önskemål om bostadsort. Den som
själv kan ordna arbete och bostad får flytta dit den vill, alla
andra måste acceptera verkets kommunplacering.
Flyktingar och vissa andra utlänningar är de enda
människor i Sverige som staten på detta vis anvisar en
bostadsort för. Detta kan synas praktiskt för bl.a
Invandrarverket, men är likväl principiellt tveksamt.
Flyktingar borde efter samma kriterier som andra människor
i Sverige själva kunna bestämma var de vill bo. De offentliga
insatserna borde i detta avseende kunna inriktas på att ge det
stöd som behövs för att göra ett gott val möjligt.
I stället för att ta ansvar och bestämmanderätt ifrån
människor, så bör ansvarstagande och självtillit uppmuntras
av systemen för flyktingmottagning. Eget ansvar och
valfrihet ger drivkraft för att snabbt lära känna en ny situation
och ett nytt språk. Passivitet och bidragsberoende motverkas.
Segregeringen av det svenska samhället har skapats, inte
av system med stort mått av fritt val och drivkrafter för
ansvarstagande, utan av dess motsats.
Egna initiativ vad gäller bostadsort har genom åren ställt
till oreda i den kommunala hanteringen av
flyktingmottagande, när en kommunplacerad människa efter
kort tid lämnat kommunplaceringsorten för att bosätta sig
någon annanstans. Kostnaderna för mottagningen har då
delvis fått bäras av den nya kommunen, medan den statliga
ersättningen utgått till kommunplaceringsorten. Även om
åtgärder vidtagits för att komma till rätta med denna typ av
problem är det symptomatiskt för systemet.
Rimligare vore att söka finna system där människor själva
fick välja bostadsort utan kommunplacering och att pengarna
sedan följde flyktingen.
Ett av skälen som förts fram för kommunplaceringen har
varit att kommunerna skulle kunna planera för t.ex.
tolktjänst, genom att de fick veta att ett begränsat antal
språkgrupper skulle komma till dem. Så är det inte alltid.
Under senare år har ett större antal språkgrupper kommit till
landet och därmed också till kommunerna.
Mycket talar för att en person i behov av en viss tolktjänst
inte söker sig till en plats där denna inte kan ges av
kommunen eller någon henne närstående. Det ligger i
människors eget intresse att få nödvändig service.
Regeringen bör utreda om det finns förutsättningar för att
ersätta kommunplaceringen med en modell där berörda
statliga medel följer flyktingen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunplacering.
Stockholm den 20 januari 1995
Sten Tolgfors (m)
Henrik Landerholm (m)
Per Bill (m)