Grunden för olika ställningstaganden när det gäller
flyktingpolitiken måste vara alla människors unika och lika
värde. De mänskliga rättigheterna, som innefattar rätten till
liv, personlig säkerhet och trygghet, är en grundsten i den
kristdemokratiska politiken. Solidariteten och ansvaret inom
den internationella gemenskapen är en annan viktig
utgångspunkt.
Hela den svenska demokratiska samhällsgrunden måste
utgå från en människosyn som ser människan som en unik
person, fri, likvärdig och ansvarig. Utifrån detta fundament
kan olika kulturella traditioner och riktningar växa i
mångfald och ge andlig vidsyn, internationell förståelse och
berikande utveckling på olika sätt.
Sverige skall ha en fast, generös och human
flyktingpolitik.
Alla myndigheter skall ta ansvar för invandrar- och
minoritetsfrågor och tillgodose minoriteternas behov på
samma sätt som den övriga befolkningens.
Dock talar många skäl för att arbetsfördelningen på central
nivå borde organiseras så att det blir tydlig åtskillnad mellan
invandringsfrågor, som har med den direkta invandringen till
Sverige att göra, och minoritetsfrågor, som har med de
språkliga minoriteternas och invandrarnas ställning i Sverige
att göra.
De arbetsuppgifter som åvilar Invandrarverket bör delas
upp i två klart skilda delar, en som avser invandrings- och
flyktingfrågor samt de direkta åtgärderna fram till
uppehållstillstånd, en annan som avser frågor om
mottagande/integrering samt minoritetspolitik.
Utlänningsnämndens sätt att arbeta har från skilda håll
utsatts för kritik. Bland annat upplevs den bristande
rättssäkerheten som ett allvarligt problem. Nämndemän och
domare har inte alltid kompetens att bedöma vikten av eller
betydelsen av handlingar från exempelvis läkare och
specialister. Nämndemännen borde ha möjlighet att i
trovärdighetsfall få träffa den asylsökande, särskilt i fall som
kan komma att bli prejudicerande.
Riksdagens revisorer granskar nu Utlänningsnämndens
verksamhet. Den socialdemokratiska regeringen har tillsatt
två nya utredningar om invandrings- och flyktingpolitiken
samt om invandrarpolitiken. Samtidigt har Invandrar- och
flyktingkommittén (IFK) lagts ned. Värdefull tid har därmed
gått förlorad.
Flyktingpolitiken
Mottagandet av flyktingar i Sverige är endast en del av den
svenska flyktingpolitiken. Sverige agerar inom FN och andra
internationella sammanslutningar för att lösa internationella
konflikter och för att motverka situationer som skapar
flyktingströmmar. Sverige är en av de största givarna av
ekonomiskt stöd till UNHCR, UNWRA och andra
organisationer som bedriver flyktingarbete utanför Sverige. I
utvecklingssamarbetet med u-länderna arbetar Sverige också
för att underlätta repatriering av flyktingar.
Detta internationella samarbete måste förstärkas. Sverige
bör även i fortsättningen ha en pådrivande roll när det gäller
samarbete för konfliktlösning, för solidarisk fördelning av
flyktingströmmar till olika mottagarländer, liksom
samarbete för försoning, återuppbyggnad och repatriering av
flyktingar.
FN:s flyktingkonvention tillkom i skuggan av det kalla
kriget. Den har visat sig svår att tillämpa i synnerhet vid
situationer som leder till massflykt, natur- och
miljökatastrofer, misär, väpnad konflikt eller allmänt våld.
Sverige bör verka för att FN utarbetar en ny konvention som
stämmer bättre med de förhållanden som i dagens värld
skapar flyktingströmmar. En av Sveriges viktigaste uppgifter
som medlem av EU måste vara att värna en generös asylrätt.
Sverige har ratificerat FN:s flyktingkonvention. Den är
bindande för länder som undertecknat den. Bestämmelserna
har överförts till den svenska utlänningslagen. En flykting
är:
en utlänning som befinner sig utanför det land, som han är
medborgare i, därför att han känner välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till
viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller
politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin
fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd.
En flykting får inte utan ''synnerliga skäl'' vägras fristad i
Sverige. Arbetsmarknadspolitiska skäl är inte skäl att neka
''konventionsflyktingar'' att stanna i Sverige.
I utlänningslagen finns också en bestämmelse som säger
att även den som inte är flykting men ändå är i behov av
särskilt skydd kan få rätt att stanna. För personer som tillhör
denna grupp, ''de facto-flyktingar'', får hänsyn tas till
Sveriges möjlighet att ta emot dem.
Liknande bestämmelser gäller för krigsvägrare. Om båda
de sistnämnda grupperna säger lagen att de inte utan
''särskilda skäl'' får nekas asyl.
Utöver möjligheten för personer ur dessa tre grupper
(konventionsflyktingar, de facto-flyktingar och
krigsvägrare) att få asyl i Sverige, kan enligt utlänningslagen
''en utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i
Sverige'' erhålla uppehållstillstånd.
Debatten i Sverige gäller främst om vi skall ha kvar rätten
till asyl för de facto-flyktingar och krigsvägrare.
Vi anser att dessa bestämmelser måste finnas kvar i lagen,
men det kan finnas anledning att närmare definiera vilka skäl
som skall accepteras som ''flyktingliknande''.
Flyktingkonventionen är inte utan vidare tillämplig på t.ex.
personer som flyr ett inbördeskrig. Röda Korset och flera
andra organisationer anser att personer som flytt från ett
inbördeskrig borde kunna erhålla flyktingliknande status.
I internationella sammanhang arbetar Sverige för att de
humanitära internationella lagarna skall gälla både interna
och externa konflikter. En självklar följd av detta
ställningstagande borde vara att även vår flyktinglagstiftning
inkluderas i dessa strävanden.
Ett annat ställningstagande rör frågan om Sverige skall ta
emot fler flyktingar via FNs flyktingorgan
(''kvotflyktingar'') och därmed minska mottagandet av det
antal flyktingar som själva tar sig till landets gränser
(''spontanflyktingar'')
Denna fråga avgörs efter vilka möjligheter Sverige har att
påverka övriga europeiska staters vilja att ta emot flyktingar
och att utarbeta överenskommelser om fördelning av ansvar
mellan länderna m.m. Vi anser att så länge vi inte nått dit,
måste Sverige i möjligaste mån ta emot de spontanflyktingar
som anländer hit.
Riksdagen har nyligen beslutat om lagändringar, som gör
det möjligt att ge skyddsbehövande tillfällig asyl i Sverige.
En sådan lag behövs för mycket speciella situationer av
massflykt. Användningen av lagen måste emellertid vara
synnerligen restriktiv. Om man antar att Sverige haft en
sådan lag 1943/44 och tillämpat den när esterna kom som
flyktingar över Östersjön, skulle de ha kunnat återvända först
på 1990-talet.
Under senare år har alltfler flyktingar anlänt till Sveriges
gräns utan pass, visum och andra legitimationshandlingar. I
många fall har de fått rådet i hemlandet att förstöra sådana
handlingar under resan därför att det skulle vara lättare för
dokumentlösa asylsökande att få stanna i Sverige.
Regeringen har bestämt att dokumentlöshet skall väga
negativt vid en samlad bedömning av om en asylsökande
skall få stanna i Sverige. Men trots allt finns det asylsökande
för vilka en ansökan om visum i hemlandet -- eller
legitimationshandling/pass -- skulle utgöra en stor fara.
Sverige måste därför även i fortsättningen -- efter noggrann
prövning -- acceptera att ta emot dokumentlösa flyktingar.
Asylsökande som avvisas från Sverige går ett obestämt
öde till mötes. Dokumentation och uppföljning av vad som
händer asylsökande som avvisas från Sverige är mycket
dålig. Vi anser att Invandrarverket, eller annat lämpligt
organ, bör få till uppgift att välja ett representativt urval av
personer som avvisas från Sverige och följa deras öden. Det
är nödvändigt, dels av humanitära skäl, dels för att vi skall
få en kontroll av att vår utredningsapparat gör så riktiga
bedömningar som möjligt.
Anhöriginvandring
Anhöriginvandringen avser make/maka, samboende eller
barn under 20 år till en svensk medborgare eller en utlänning
med gällande tillstånd som bor i Sverige. För att en person
skall kunna ansöka om uppehållstillstånd med hänvisning till
att anhörig är svensk medborgare eller är utlänning med
gällande tillstånd, måste personen söka från hemlandet.
Denna ordning är olycklig. Ur såväl kostnads- som
säkerhetssynpunkt vore det uppenbarligen bättre att ha
möjligheten att söka uppehållstillstånd i Sverige. Regeringen
bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag i den
riktningen.
Flyktingarnas första tid i Sverige
Asylutredning och flyktingmottagning
Enligt utlänningslagen är det invandrarverket som fattar
beslut om uppehållstillstånd för asylsökande. Det är
olyckligt att dessa beslut i praktiken tas isolerat på
tjänstemannanivå. Besluten bör fattas på ett sådant sätt att
insynen i handläggningen av asylärendena förbättras. Det
kunde ske på följande sätt:Vid ankomsten till Sverige görs
den första bedömningen av representant för
invandrarverket/polisen samt ett ''medborgarvittne'' som
utsetts ur frivilligorganisationer som arbetar inom
flyktingområdet, t.ex. Röda korset. Om
myndighetsrepresentanten vill direktavvisa och
''medborgarvittnet'' inte har samma uppfattning, skall
ärendet automatiskt gå vidare till utredning.Den följande
utredningen skall handhas av invandrarverket. Också under
hela utredningen skall ''medborgarvittnet'' ha möjlighet att
delta. Denna utredning borde högst få ta några veckor.
Risken för att de asylsökande passiviseras under en lång
väntetid är stor. Det är viktigt att de asylsökande,
flyktingarna och deras barn får sysselsättning som motverkar
tristess och social isolering. Speciell hänsyn måste tas till
barnen. Barn skall inte få tas i förvar i häkte i väntan på
avvisning/utvisning.
En stor del av flyktingbarnen har skadats psykiskt av sina
upplevelser. Behandlingen av dessa barn kräver kunskaper
inom vitt skilda områden. Därför finns behov av särskilt
sammansatta behandlingsgrupper med specialister från både
kommun och landsting. Många vuxna som gått igenom tortyr
eller är krigsskadade har behov av motsvarande behandling.
Många som söker asyl har traumatiska upplevelser bakom
sig och är i fysiskt eller psykiskt dåligt skick. Det är därför
helt oacceptabelt att människor som inte begått något brott,
endast sökt bättre förhållanden för sin framtid, skall hållas i
förvar i häkten. En del hålls isolerade, andra har friare
tillvaro men då tillsammans med personer som misstänks för
kriminell verksamhet. De flyktingar som tas i förvar skall
placeras i lämpliga lokaler som kan tillgodose kravet på att
de asylsökande möts med respekt och värdighet.
Flyktingpeng
Asylsökande som fått uppehållstillstånd har numera
möjlighet att själva ta ansvar för att skaffa bostad och arbete.
Frivilligorganisationer, arbetsgivare, kommuner och andra
intresserade bör ges möjlighet att bistå flyktingar i denna
strävan. Den nuvarande statliga ersättningen till
kommunerna, skulle då ersättas av en ''flyktingpeng'' som
följer flyktingen. Flyktingpengen skulle då gå till den
frivilligorganisation eller den kommun som flyktingen väljer
att få stöd av. Detta kommer på sikt minska kostnaderna för
flyktingmottagningen.
Frivilliga insatser i flyktingmottagningen
Det är av stort värde att ta tillvara den kompetens och vilja
att hjälpa som finns i samhället. Många
frivilligorganisationer -- Röda korset, flyktinggrupper,
kyrkor osv -- har visat stort engagemang i
flyktingmottagningen. Många ideella organisationer har en
stor kunskap om olika länder som skulle kunna komma till
användning både för Utlänningsnämnden och
Invandrarverket.
Länderkunskapen och kunskapen om kulturer och
förhållanden för olika etniska grupper skulle kunna nyttjas
för att få en större och bättre förståelse för asylsökande och
deras situation. I Danmark utnyttjas denna resurs effektivt
och lärdomar skulle kunna dras av erfarenheterna från detta.
En ideell förening har möjligheter att erbjuda sociala nätverk
och integrera utlänningar i det svenska samhället.
Möjligheterna till frivilliga insatser i flyktingmottagandet
bör utvidgas. Organisationer, kyrkor och grupper av
privatpersoner borde få möjlighet att själva ansvara för
grupper av flyktingar. Organisationen eller gruppen skulle få
teckna avtal med staten om att under förslagsvis ett år stå för
i första hand flyktingarnas kost, logi och arbetspraktik m.m.
Ett liknande system tillämpas i Kanada. Så kallade NGO:s
(Non Governmental Organisations) har där en framträdande
roll när det gäller flyktingpolitiken.
Utgångspunkten är vikten av bygemenskap och närhet till
familjen. NGO-systemet uppmuntrar till aktivitet.
Invandrarna får hjälp i att söka bostad, finna jobb och
etablera sig i samhället. Ansvaret ligger dock på den enskilde
människan.
Vissa NGO får statliga bidrag. Andra klarar sig på gåvor
och den egna verksamheten. Gåvor till vissa NGO-
verksamheter är dessutom avdragsgilla.
I Kanada fungerar NGO-verksamheten som bryggor
mellan invandrare och lokalbefolkning. Invandrarna
integreras snabbare i samhället.
Vi anser att erfarenheter kan hämtas från Kanadamodellen.
Försök borde därför snarast startas i Sverige för att ta tillvara
frivilligorganisationers kunskaper och erfarenheter.
Kyrkofriden
I slutet av 1993 genomförde polisen en razzia mot Alsike
kloster utanför Uppsala, där nunnorna hade gett en fristad åt
40 utvisningshotade utlänningar. Samtliga flyktingar hade
fått sin ansökningar om att få stanna i Sverige avslagna.
Detta var ett stort ingrepp i kyrkofriden. I de flesta
europeiska länder är kyrkofriden lagstiftad. Det är en
självklarhet att även svenska kyrkor skall innefattas av ett
liknande skydd. En sådan lags omfattning borde gälla lokaler
som vigts för permanent gudstjänstbruk liksom de delar av
kloster som omfattas av så kallad klausur. I dessa lokaler
skulle myndigheterna inte få bereda sig tillträde utan
huvudmannens tillstånd annat än vid fara i dröjsmål med
avseende på liv, hälsa och egendom.
Nyinflyttade invandrare i kommunerna
Den nye invånaren i vårt land, invandraren, är i sitt eget
perspektiv utvandrare. Han har lämnat en stor del av sitt liv
bakom sig -- anhöriga, språkgemenskap, seder och bruk.
Den första tiden i det nya landet kan därför bli en
emotionell och social påfrestning. Också för många bofasta
svenskar kan mötet med invandrarna vara något som på ett
vagt, nästan omedvetet sätt hotar tryggheten.
I den situationen hjälper det inte med myndigheter och
tjänstemän som fungerar tekniskt perfekt. Det behövs också
medmänniskor.
Lokala politiker måste här ta på sig uppgiften att
mobilisera en positiv, framtidsinriktad inställning till de nya
invånarna. Det finns många folkrörelser och organisationer
som kan engageras i en sådan attitydförändring och i
speciella insatser för att informera och introducera nya
invånare i kommunen -- både inflyttande svenskar och
invandrare. Genom att kommunen ordnar ett
introduktionsprogram gemensamt för invandrare och
svenskar, avdramatiserar man dessutom själva
invandrarsituationen. Programmet kan t.ex. bestå i att vissa
myndigheter och organisationer/folkrörelser presenterar sig
för de nyinflyttade en kväll, en annan kväll visas idrottshall
och bibliotek, en tredje kväll är alla nyinflyttade bjudna på
kaffe hos olika familjer i kommunen. Målet är att alla de nya
kommuninvånarna skall få så många personliga kontakter
som möjligt.
Till nyinflyttade invandrare bör dessutom ges en
individuellt avpassad utförlig information om förhållandena
i Sverige: om lagar, rättigheter och skyldigheter samt
demokratins övergripande människosyn.
Invandrarna, sjukvården, socialtjänsten och
äldreomsorgen
Majoriteten av invandrarna uppnår inom några år sådana
kunskaper i svenska och erfarenheter av den svenska
kulturen att mötet med svensk sjukvård, socialtjänst och
äldreomsorg inte blir något problem.
Undantaget kan vara äldre invandrare som har dåliga
kunskaper i svenska och vissa andra grupper, t.ex.
förståndshandikappade och äldre med demenssjukdomar.
Personer som blir svårt sjuka eller drabbas av
demensjukdom förlorar förmågan att förstå och tala det sist
inlärda språket, svenska.
Äldre invandrare som vill bo nära andra invandrare från
samma språkgrupp bör få bättre möjligheter till detta.
Till dessa grupper skall läggas det antal nyinvandrade
personer som ännu inte fått tillräckliga kunskaper i svenska.
Inom vården och socialtjänsten krävs därför beredskap att
klara information och service på olika språk.
Det bör åligga varje kommun att ta reda på vilka anställda
i kommun, landsting och näringsliv som behärskar
invandrarspråk och kan bli till nytta inom socialtjänst,
sjukvård och äldreomsorg. Man kan sedan regionalt, t.ex.
länsvis lägga upp ''banker'' av skilda yrkesutövare som talar
ett visst språk, vilket kan utgöra en merit.
Kvinnors kompetens
Det är viktigt att samhällets syn på invandrade kvinnor
ändras. De har oftast både kompetens och förmåga att
åstadkomma något i samhället och på arbetsplatser om de får
stöd och resurser att visa det.
Vissa kvinnor har behov som kräver särskilda stödinsatser.
Dit hör t.ex. behovet av grundläggande utbildning,
alfabetisering. Undersökningar har visat att alfabetisering
via ett främmande språk är näst intill ogörlig. Ändå är det den
metod som används. Alfabetisering bör ske på modersmålet.
Kvinnorna behöver särskilt stöd när kulturella synsätt
hindrar dem att delta i språkundervisning, utbildning eller att
få möjlighet till arbete.
Det är viktigt att ta tillvara kvinnornas yrkeskunskaper,
t.ex. i hantverksyrken som är i utdöende i vårt land.
Kooperativa former är bra för att kunna aktivera kvinnorna
att t.ex. etablera småföretag, t.ex. en syateljé eller ett bageri.
Snabb anknytning
Ansökningarna om att få komma till Sverige i egenskap
av make/maka, s.k. snabb anknytning, har ökat på senare år.
Permanent uppehållstillstånd ges först efter att anknytningen
bestått i 2 år.
Det faktum att kvinnorna riskerar utvisning om
förhållandet upphör använder en del män som hot. Många
kvinnor kommer hit för att gifta sig med en landsman.
Eftersom männen varit här länge tid och ändrat livsstil blir
det ibland skilsmässa efter kort tid. Risken för kvinnan att då
bli utvisad upplevs som ett hot mot hela hennes framtid.
En annan utsatt grupp är kvinnor som kommer hit efter en
kort bekantskap med en svensk eller utländsk man bosatt i
Sverige. En del har träffats via kontaktannons, s.k.
kvinnoimport. En del av dessa kvinnor råkar illa ut, blir
förnedrade och misshandlade. Barn i förhållandet far också
illa. Kvinnorna har inte alltid språkkunskaper eller insikt om
sina rättigheter för att kunna söka hjälp. Det finns män som
satt ''importen'' i system och tagit hit den ena kvinnan efter
den andra.
För att hindra män som misshandlat kvinnor att återigen
''importera'' kvinnor krävs att Invandrarverket får ta del av
polis- och kriminalregister. Detta skulle hindra fortsatt
import för dem som satt det i system.
Flyktingkvinnors hälsa
Hur många kvinnor som fått uppehållstillstånd i Sverige
och som själva utsatts för tortyr är okänt. Tortyren kan vara
fysisk, psykisk eller social. Numera finns tortyrmetoder som
inte ger kroppsliga märken. Många som söker hjälp för
besvär som direkt eller indirekt beror på tortyr blir ofta
missförstådda därför att sjukvårdspersonal inte kan förstå
symptomen. Det krävs ett upparbetat förtroende innan
kvinnorna vågar berätta eftersom detta ofta är förenat med
skuld- och skamkänslor. Därför bör det inte ligga kvinnorna
i fatet att uppgiften kommer sent i asylhanteringen.
Systematisk våldtäkt bör räknas som tortyr och utgöra
asylskäl.
Kvinnlig könsstympning
Misshandel och förnedring slutar inte alltid när kvinnorna
kommer till Sverige. Kvinnlig könsstympning fortsätter även
i exil. Problemet är högaktuellt genom invandring främst
från Somalia och Eritrea. Sverige har sedan 1982 en lag som
förbjuder kvinnlig könsstympning i alla former även om
kvinnan gett sitt samtycke. I FN-konventionen om barns
rättigheter § 24 stadgas att konventionsstaterna skall vidta
alla effektiva och lämpliga åtgärder för att avskaffa
traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Dit
hör kvinnlig könsstympning.
Internationella erfarenheter visar att enbart lagstiftning
långt ifrån är tillräckligt för att utrota denna sed. Frågan är
komplex och måste angripas utifrån helhetssyn och i ett
globalt perspektiv i samarbete med klan- och stamledare.
Statens Invandrarverk och Socialstyrelsen har utarbetat ett
aktionsprogram som riktar sig till olika målgrupper. Detta
aktionsprogram bör utökas till att även gälla utbildning av
sjukvårdspersonal om kvinnlig könsstympning.
Flyktingutbildning
Flera av de många flyktingar som uppehåller sig i Sverige
kommer från u-länder. Många av dem har giltigt
uppehållstillstånd och är inlemmande i det svenska
samhället. En del har också arbete. Andra väntar på beslut
om uppehållstillstånd och vistats i flyktingförläggningar.
Gemensamt för många torde vara en längtan och strävan
att ändå kunna återvända till hemlandet så snart detta är
möjligt. Det borde gå att kunna ge bistånd i Sverige till dem
som sannolikt kommer att återvända till sina hemländer, eller
som tvingas återvända därför att de ej får asyl.
Vi föreslår att ett antal personer får utbildning i Sverige
inom ramen för u-landsbiståndet redan innan de återvänder
till sina hemländer i stället för att de skickas tillbaka och först
därefter får komma i åtnjutande av svenskt bistånd.
Några skäl för att bekosta utbildning i Sverige över
biståndsbudgeten är:Personerna finns redan i Sverige vilket
medför kostnader för det svenska samhället hos Statens
Invandrarverk och kommunerna.Generellt sett kan man
ifrågasätta om vistelsen i Sverige med den psykosociala
situation flyktingskapet innebär gör individerna rustade att
bidra till återuppbyggandet den dag de kan återvända.
Återvändandeprojekt
Många flyktingar som vistats länge i Sverige har återvänt
till sina hemländer. Det gäller exempelvis chilenare och
greker. Ett problem för den som vill återvända kan vara
risken att misslyckas med ''återetablering'' i hemlandet.
Svenska staten tillsammans med invandrar- och
flyktingorganisationer bör därför planera och genomföra ett
antal återvändandeprojekt.
I sådana projekt bör en samverkan mellan näringsliv, stat
och ideella organisationer ske. Återvandrade flyktingar, som
har erfarenheter från svenskt arbetsliv, kommer att vara
mycket värdefulla för svenska exportföretag, liksom för
nystart av småföretagsamhet med import från Sverige.
Erfarenhet från liknande återvändandeprojekt finns inom
den svenska biståndsverksamheten.
Invandrares kompetens
Det finns i dag omkring 140 olika språkgrupper i Sverige.
Två- eller flerspråkighet är en viktig kunskap bland annat för
dem som efter skolgången kommer att ha säljuppdrag för
svenska företag i utlandet. Det är också viktigt för dem som
kommer att syssla med import till Sverige eller arbeta inom
EU-administrationen. Språkkunskaper behövs också inom
turism, diplomati och biståndsverksamhet.
Man kan med fog hävda att två- eller flerspråkighet
kombinerat med kunskap om de främmande kulturer som
man kommer att ha kontakt med eller arbeta i är oerhört
viktiga resurser.
Invandrare med kvalificerad utbildning i hemlandet
Invandrare med akademisk eller annan yrkesutbildning bör
snarast efter ankomsten till Sverige regelmässigt få sin
utbildning jämförd med motsvarande svensk. Därefter skall
invandraren erbjudas att deltaga i kompletterande utbildning
och i speciella kurser i svensk yrkesterminologi. Efter
genomgångna och godkända kurser skall sedan ett betyg
utfärdas som ger kompetens enligt motsvarande svenska
utbildning.
Invandrare som saknar grundutbildning
Ett betydande antal invandrare har otillräcklig
grundutbildning. Sedan 1967 finns möjlighet till speciell
utbildning som riktar sig till både svenskar och invandrare
som inte har elementära kunskaper motsvarande
grundskolans årskurs 6. Denna grundutbildning för vuxna
åligger det alla kommuner att vid behov anordna.
Ett problem är att alla som har behov av utbildningen inte
nås av information om utvandringsmöjligheterna. Det gäller
t.ex. många hemarbetande invandrare. Uppsökande
information kompletterad med rikstäckande kampanjer
behövs därför.
Äldre invandrare som är analfabeter kan ha behov av
alfabetisering.
Kulturkrock eller kulturbefruktning?
Den svenska kulturella identiteten
Den svenska kulturella identiteten speglar i stor
utsträckning majoritetsgruppens bild av den svenska
kulturen. Med en nyanserad bild av det vi kallar svenskt
skapas en ödmjuk nationalism.
För att uppnå detta måste bl.a. hela utbildningsväsendet
bidra till formandet av ett annat perspektiv. De språkliga och
etniska minoriteternas roll som medskapare i den svenska
historiska utvecklingen och i det nutida samhället måste bli
synlig i historie-, litteratur- och
samhällskunskapsundervisning. Kanske kan en större
medvetenhet om alla de folkgrupper och kulturinflytanden
som medverkat till framväxten av dagens Sverige bidra till
att stärka samhörighetskänslan med de nya invånare som
kommer till vårt land.
Integrering
Sverige har valt att söka integrera invandrargrupperna
enligt den målsättning som tidigare beskrivits (''jämlikhet,
valfrihet och samverkan''). Om detta skall lyckas måste
starka insatser göras för att föräldragenerationen invandrare
bibringas goda kunskaper i svenska och om det svenska
samhällets grundläggande normer och lagar, samtidigt som
invandrarbarnen får en sund känsla för såväl Sveriges som
den egna minoritetens kulturella rötter.
Integreringen kräver att samhället på olika sätt motverkar
motsättningen mellan att vara svensk och att tillhöra en
minoritet. Många svenskar har erfarenhet av att i något
avseende tillhöra en minoritet. Detta sätts inte i motsättning
till svenskheten.
För invandrarbarnen uppstår lätt känslan av kluvenhet.
Samhället måste genom olika institutioner medverka till att
det blir naturligt att exempelvis vara både svensk och finsk,
svensk och zigenare, svensk och jude, det som ibland brukar
kallas en ''dubbel, förenlig identitet''.
Diskriminering, rasism och främlingsfientlighet
Det finns många teorier om orsakerna till diskriminering
och rasism. Den som är företrädare för majoritetsgruppen i
ett samhälle upplever inte den etniska tillhörigheten särskilt
starkt. Upplevelsen av lojalitet med sin egen etniska grupp
tillsammans med familjesammanhållning är ett mycket
starkt socialt ''cement''.
En erfarenhet från många länder är att rasism och
främlingsfientlighet inte motverkas enbart med information
och utbildning. I Europa har vi under mer än tusen år haft
en då och då uppblossande antisemitism, som i nazismens
Tyskland ledde till världshistoriens grymmaste rasism --
trots att detta land hade en lång humanistisk och kristen
kulturtradition.
För att förhindra diskriminerande och rasistiska handlingar
måste det finnas en effektiv lagstiftning mot rasism, men
även möjligheter till positiva möten mellan företrädare för
olika folkgrupper.
Den svenska lagstiftningen förbjuder hets mot folkgrupp
och ''olaga diskriminering'' av minoriteter. Lagstiftningen
gäller även arbetsmarknaden.
Det svåraste området att påverka när det gäller rasism är
attityder och fördomar. Under hela uppfostringsperioden i en
människas liv präglas dessa föreställningar. Forskare pekar
på vikten av att barn och ungdomar bibringas en trygg
självtillit. Den som känner sig trygg och säker har lättare att
motstå fördomar mot och aggressiva attityder till människor
från andra kulturer och folk.
Familjen har en viktig roll för att barnen ska utveckla
självtillit, demokratisk människosyn och respekt för andras
människovärde. Också skolans arbete måste inriktas på att
hos varje elev skapa upplevelsen av kompetens och självtillit.
Diskrimineringsombudsmannen, DO, har en mycket viktig
uppgift när det gäller att påvisa tendenser till rasism och
främlingsfientlighet. Denna myndighet bör kompletteras på
det kommunala planet genom att varje kommun utser en
tjänsteman som skall ha som en av sina arbetsuppgifter att
motverka diskriminering och rasism inom kommunen och
dess verksamhet.
Ytterligare förbättringar kan dock göras. Sverige har
skrivit under en FN-konvention mot rasism. I denna
konvention sägs att länder som ratificerar dokumentet också
skall stifta lagar som förbjuder rasistiska organisationer. FN
har flera gånger påpekat att Sverige ännu inte uppfyllt detta
krav.
I vårt land menar många att yttrande- och
föreningsfriheten är så viktig att rasistiska organisationer
inte bör förbjudas.
Enligt vår mening finns det dock anledning att överväga
ett förbud mot organisationer som uppenbart har som sitt
viktigaste syfte att sprida ett rasistiskt, diskriminerande
budskap.
Arbetsmarknaden
Flyktingar och invandrare har haft stor betydelse för
framväxten av det industrialiserade Sverige efter andra
världskriget. Invandrare har oftare lägre betalda och tyngre
arbeten än svenskar. Arbetslösheten bland invandrare, i
synnerhet gäller det ungdomar, är mycket högre än bland
svenskar. Det finns dock svagheter i statistiken av ungefär
samma orsaker som när det gäller invandrares brottslighet.
Många invandrare är mycket skickliga hantverkare inom
yrkesområden som praktiskt taget försvunnit i vårt land.
Samtidigt finns ett ökande intresse för hantverksyrken.
Förekomsten av sådana ''udda'' yrken bland invandrare
borde inventeras. Detta skulle skapa samverkan mellan
svenskar och invandrare som vill utveckla
hantverkstraditionerna inom ett visst område.
Människors förmåga att hävda sig på arbetsmarknaden har
ett starkt samband med deras utbildning. Skolans
yrkesorientering måste förstärkas, så att invandrarbarn vågar
välja yrken och utbildning som kanske inte stämmer med den
traditionella bilden bland deras föräldrar. Också föräldrarna
kan därför behöva en bättre översikt över den svenska
arbetsmarknaden och möjligheterna till vuxenutbildning.
En tillgång för Sverige!
Sverige kommer också i fortsättningen att vara ett
invandrarland. Kulturelement som invandrare och
minoriteter bidragit med har genom århundraden berikat den
svenska kulturen. Samtidigt har grunden för det svenska
samhället visat sig stabil. Denna grund hjälper till att
motverka rasism och diskriminering och ser varje ny
medborgare som en individ med människovärde och
möjligheter -- en tillgång för Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en uppdelning i invandringsfrågor
och minoritetsfrågor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en uppdelning av
Invandrarverkets arbetsuppgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en tydligare definition av skäl som
kan åberopas för asyl för krigsvägrare och de facto-
flyktingar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att asyl även bör beviljas
krigsvägrare som flytt från ett inbördeskrig,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en uppföljning av situationen för
avvisade asylsökande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att söka uppehållstillstånd i
Sverige,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''medborgarvittnen'',
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot att barn tas i förvar i
häkte i väntan på avvisning/utvisning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förvarstagna asylsökande skall
placeras i lämpliga lokaler som tillgodoser kravet på respekt
och värdighet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särskild ''flyktingpeng'',
11. att riksdagen som sin meningen ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en försöksverksamhet där
ideella organisationer får ta emot flyktingar utöver
flyktingkvoten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillvaratagande av erfarenheter av
den flyktingpolitik som bedrivs i Kanada genom en
försöksverksamhet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kyrkofriden,1
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en individuellt avpassad utförlig
information om förhållandena i Sverige, om lagar, om
rättigheter och skyldigheter samt om demokratins
övergripande människosyn,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Statens invandrarverk (SIV)
bör få laglig rätt att ta del av polis- och kriminalregister för
att hindra att män som misshandlat ''importerade'' kvinnor
kan upprepa ''importen'',
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att systematisk våldtäkt skall
räknas som tortyr och utgöra asylskäl,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning om kvinnlig
könsstympning,2
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att försök med flyktingutbildning
inför återresan till hemlandet ges redan i Sverige,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försök med återvändandeprojekt
för flyktingar som vistats länge i Sverige och själva önskar
återvända,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att invandrare med akademisk
eller annan yrkesutbildning skall erbjudas att få sin
utbildning från hemlandet kompletterad i Sverige,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunala
''diskrimineringsombudsmän'',
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot rasistiska
organisationer, i enlighet med FN:s konvention mot
rasism,1
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillvaratagande av
hantverkskunskaper bland invandrarna.
Stockholm den 19 januari 1995
Rose-Marie Frebran (kds)
Inger Davidson (kds)
Chatrine Pålsson (kds)
Fanny Rizell (kds)
Tuve Skånberg (kds)
1 Yrkandena 13 och 22 hänvisade till JuU
2 Yrkande 17 hänvisat till SoU