Motion till riksdagen
1994/95:Sf608
av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Invandrarpolitiken


1. Inledning
Sverige har historiskt sett och i jämförelse med andra
länder varit ett ovanligt homogent land med ett språk, en
sammanhållen kultur och en nationell identitet. Det har inte
alltid varit så. Under stormaktstiden och därefter hade
Sverige en omfattande kontakt med andra länder och folk
och en betydande invandring ägde rum.
Förlusten av Finland, det framväxande industrisamhället
och välfärdsstaten, den allmänna skolutbildningen och
neutralitetspolitiken, en under lång tid statlig radio och TV --
allt detta bidrog successivt till att ''försvenska'' Sverige.
Enhetlighet har präglat svenskt samhällsliv. Den
socialdemokratiska modellen, som kom att dominera den
politiska utvecklingen, präglades just av kollektivism och
enhetliga lösningar. Den ''svenska modellen'' tillät inte
mycket av mångfald och valfrihet. Nu visar sig den
socialdemokratiska samhällsmodellen otillräcklig för att
möta den internationalisering som är ofrånkomlig på en rad
områden. Inte minst tydligt blir detta när det gäller att
integrera den omfattande invandringen de senaste 20 åren.
I dag finns i Sverige 1,4 miljoner människor med
invandrarbakgrund. Sverige är därmed ett av de mest
invandrartäta länderna i Europa. Bara sedan 1991 har
Sverige tagit emot 200 000 flyktingar, flyende och anhöriga
främst från det forna Jugoslavien.
Den tekniska utvecklingen inom en rad områden, inte
minst inom media, har krympt avstånden och gjort oss i varje
sekund beroende av andra länder. EU-inträdet förstärker
givetvis beroendet men ger också möjligheter till nödvändig
samverkan. Vi utvecklar vår syn på möjligheterna till
samarbete på flykting- och invandrarområdet inom ramen för
Sveriges medlemskap i EU i motion 1994/95:Sf602.
Sådan samverkan erfordras för att klara de stora
migrationsrörelser som sker men också för att förebygga att
migrationsrörelser uppstår.
Sverige kan inte isolera sig från omvärlden. Människor
kommer att söka sig hit och vi måste ha en genomtänkt
uppfattning om hur vi skall hantera invandringen och göra
den till en positiv faktor för samhället.
Det är helt uppenbart att invandringen till Sverige starkt
bidragit till att utveckla vår välfärd, berika vår kultur och
livsstil. I allmänhet har invandrarna integrerats på ett positivt
sätt i det svenska samhällslivet.
De senaste 20 årens invandring har fått en delvis annan
karaktär. Människor lämnar länder som inte ger social och
ekonomisk trygghet, där etniska och religiösa motsättningar
blivit uppenbara eller där ekologiska problem blivit en
mardröm. Många attraheras av levnadsförhållandena i väst
och vill söka sig en bättre materiell framtid. Allt detta
sammantaget ger en ny dimension vad gäller den invandring
vi nu ser och kommer att få uppleva framdeles.
Det är därför naturligt att invandrarfrågor de senaste åren
kommit i fokus på ett helt annat sätt än tidigare.
2. Invandring -- problem eller möjlighet?
Som ovan nämnts har invandringen sett över tiden
huvudsakligen varit positiv för Sverige. De senaste årens
invandring har dock fått en omfattning som tveklöst
tydliggör problem som redan delvis funnits och som nu blivit
alltmer synbara. Det är ett stort åtagande att fasa in alla de
nu tillkomna invandrarna i det svenska samhällssystemet.
För att en lyckad integration skall kunna åstadkommas
måste man börja med att beskriva hindren och problemen.
2.1. Invandringens omfattning
De senaste tre åren har Sverige haft en invandring som
saknar motstycke i vår historia. Sedan 1991 har Sverige givit
uppehållstillstånd till ca 200 000 personer. Inget annat land
i väst har tillnärmelsevis tagit emot så många mätt i
förhållande till folkmängden.
Uppehållstillstånden som givits de senare åren har i
allmänhet grundats på humanitära skäl eller anhörighetsskäl.
Särskilt kan noteras att regeringarna vid ett flertal tillfällen
givit uppehållstillstånd genom s.k. nollställningsbeslut.
Sammantaget har invandringspolitiken varit otydlig.
Invandringspolitiken ses nu över i en statlig utredning. Det
bör dock ihågkommas att situationen i det forna Jugoslavien
utvecklades på ett sätt som ingen kunde förutse.
2.2. Mottagandet
Med de senaste årens mycket stora och spontana inflöde
av asylsökande har ett jättelikt åtagande lagts på
Invandrarverket (SIV). Mottagandet har inte alltid varit av
rimlig kvalitet. Tillfälliga flyktingförläggningar har
upprättats, personal har fått rekryteras på korta kontrakt och
handläggningstiderna har blivit långa. Detta har inneburit
stora kostnader men också irritation och frustration. Det
senaste året har antalet asylsökande minskat och en mer
normal situation inträtt. Det finns därför nu en möjlighet att
i grunden se över de regler som styr flyktingmottagandet och
den organisation som har ansvaret.
Efter att uppehållstillstånd meddelats har kommunerna att
ordna mottagande, svenskundervisning, utbildning m.m.
Avtal upprättas mellan SIV och kommunerna om
kommunplacering av invandrarna. Vissa kommuner, främst
större städer, attraherar och många invandrare lämnar därför
kommunen där placering skett och flyttar vidare till en större
stad. Detta innebär stora påfrestningar för dessa kommuner
som inte då har tillräckliga resurser att ordna
svenskundervisning, praktikplatser m.m. Därtill kommer att
redan de asylsökande har rätt att bo utanför förläggning och
då ofta väljer en större stad.
Från det att den asylsökande kommer till Sverige och till
dess ett inträde i arbetsmarknaden kan bli aktuellt kan det gå
minst 3--4 år, numera oftast längre. Under den perioden är
invandraren helt beroende av bidrag i olika former. Många
har pekat på den klientisering av invandrarna som blir följden
av ett närmast institutionaliserat bidragsberoende.
2.3. Arbetsmarknaden
Arbetslösheten bland invandrarna är i allmänhet högre än
för svenska medborgare. Även under högkonjunkturen på
slutet av 80-talet låg arbetslösheten på 30--50 procent för
vissa invandrargrupper (iranier, irakier, somalier). Under
lågkonjunkturen har utslagningen av arbetskraft varit
betydligt större bland invandrarna än bland infödda svenskar.
Den offentliga sektorn tar inte längre upp lika många
arbetssökande som tidigare.
Strukturförändringarna i näringslivet innebär att mindre
kvalificerade jobb försvinner, att arbetsgivaren ställer högre
krav på de arbetssökande men också att
arbetsorganisationerna förändras så att samverkan och
medarbetarskap blir mer viktigt. Invandrarnas ''kulturella
och sociala inkompetens'' blir ett handikapp.
Åtskilliga invandrare bär med sig traditioner och
kunskaper om eget företagande och många har startat egna
företag, främst inom service och handel. Vanligen rör det sig
om familjeföretag med anställningsformer som inte alltid är
vanliga inom näringslivet.
Det svåraste hindret för invandrare och också andra
grupper av arbetslösa är de höga minimilönerna och de
stelbenta arbetsrättsreglerna. Det finns mängder av
arbetsuppgifter som nu inte utförs därför att arbetsgivarens
kostnader är för stora. Istället hänvisas alltför många till ett
kravlöst bidragsberoende. Dessvärre blir också svartjobb
effekten av vår skatte- och arbetsrättslagstiftning.
Det går i längden inte att subventionera fram de
hundratusentals arbetstillfällen som behövs.
Arbetsmarknaden måste omregleras så att utbud och
efterfrågan kan närma sig varandra.
Att inte göra detta är i längden en farlig politik. Det måste
alltid vara bättre att ha ett jobb än att vara beroende av bidrag
eller statliga insatser. Även om försörjningen ordnas genom
bidrag av olika slag berövar man människor kunskap,
kompetens, erfarenhet och personlig utveckling.
Oberoende av vilken kompetensnivå invandrarna har,
tycks den inte räcka till vid inträde på den svenska
arbetsmarknaden på motsvarande nivåer. Även kvalificerade
och akademiskt utbildade invandrare hänvisas till lägre
betalda jobb. En stor resurs blir outnyttjad i svenskt arbetsliv.
Evaluering av examina sker men går långsamt. Den
akademikerpraktik som infördes under förra
mandatperioden liksom invandrarpraktiken avskaffas nu av
socialdemokraterna.
2.4. Utbildning
Det stora hindret för inträde på den svenska
arbetsmarknaden och också i det svenska samhällslivet i
övrigt är bristande kunskaper i svenska. Därför måste
undervisning i svenska överordnas all annan utbildning.
Många av de sent komna invandrarna har bristfällig
grundutbildning, en del är till och med analfabeter.
Svenska för invandrare (SFI) ges till alla men motivationen
är ibland låg. Kvaliteten på lärarna, men också på hur
undervisningen organiseras, har varit föremål för kritik.
Hemspråksundervisning i skolan har betydelse för den
kulturella identiteten och bör finnas kvar. Handledning i
hemspråket är nödvändig för många elever i den ordinarie
undervisningen. Skolans huvuduppgift måste dock vara att
bibringa eleverna kunskaper i svenska. Undervisning i
hemspråk bör i första hand vara en del av språkprogrammet
eller ges inom ramen för elevernas egna val. Större
invandrarspråk kan ges som B-språk. De nya läroplanerna
ger goda möjligheter till detta. Invandrarföreningar och
studieförbund kan erbjuda hemspråksundervisning utöver
detta. De sverige-finska friskolorna är ett exempel på hur
elever med invandrarbakgrund som så önskar bl.a. kan få mer
av hemspråksundervisning än vad den allmänna skolan ger.
Skolor i invandrartäta områden hanterar barn från många
olika etniska grupper. Med en stor övervikt invandrarbarn i
en klass uppstår problem med svenska språket som i dessa
sammanhang i praktiken är ett minoritetsspråk. Den svenska
som barnen lär sig i sådan skolmiljö riskerar därför att bli
ofullgången och utarmad. Barnen får en dålig start i livet,
samtidigt som fritiden ger dåliga möjligheter för barnen att
använda och utveckla sina kunskaper i svenska. Detta
innebär mycket allvarliga problem, för såväl berörda
individer som samhället i stort.
2.5. Bostäder
Även om många invandrare bor utspridda i Sverige är det
uppenbart att en koncentration har skett till vissa
bostadsområden i storstäderna. Dessa områden har det
gemensamt att de är ett arv av den socialdemokratiska
bostadspolitiken från 60- och 70-talen.
Det är förståeligt att många invandrare söker sig till orter
eller bostadsområden där man har släktingar, vänner eller
etniska band. Karaktäristiskt för de bostadsområden som är
särskilt invandrartäta är dock att där bor människor med
skiftande etnisk bakgrund. Invandrarna har helt enkelt
hänvisats till de bostäder svenskarna har lämnat.
Den yttre miljön är oftast påver och oinspirerande.
Fastighetsägaren återförsäkrar sig hos de sociala
myndigheterna innan kontrakt tecknas. Den kommersiella
servicen är märkbart sämre än i andra bostadsområden med
högre status.
Många invandrare som har möjlighet flyttar vidare till
bättre bostadsområden inte minst med omtanke om barnens
utbildning. Det är uppenbart att insatser för att förbättra de
invandrartäta bostadsområdena måste göras.
2.6. Kostnaderna för invandringen
Som tidigare nämnts har invandringen över tiden varit till
gagn för det svenska folkhushållet.
Arbetskraftsinvandringen betydde mycket för Sveriges
industriella utveckling. Invandrarna från det forna
kommunistblocket har i allmänhet integrerats väl i det
svenska samhället.
De sent komna invandrarna (mitten av 80-talet) har
däremot haft betydande svårigheter. Dessa har
huvudsakligen kommit från länder med annan kulturell miljö
(Afrika, Iran, Irak, Turkiet och Mellersta Östern samt de
senaste åren från det forna Jugoslavien).
Invandrarna, och då särskilt vissa etniska grupper, är därför
jämförelsevis kraftigt överrepresenterade när det gäller
bidragsberoende och arbetsmarknadskostnader.
Sjukskrivningarna är i allmänhet högre och varar under
längre tid.
Särskilt har uppmärksammats att invandrade kvinnor i stor
utsträckning fått förtidspension efter en försäkringskarriär
via sjukskrivning och arbetsskadeförsäkring.
Många invandrare, främst äldre, kan inte i praktiken
tillgodogöra sig utbildning i det svenska språket vilket är en
förutsättning för en karriär inom arbetslivet. Dessa blir i
praktiken socialpensionärer, d.v.s. lyfter kravlöst
socialbidrag till dess att pensionering inträder. Många äldre
anhöriga har inte rätt till pension utan blir helt hänvisade till
socialbidrag för sin försörjning.
Kostnaderna för invandringen är således betydande. Vad
som är synligt är kostnader som är direkt kopplade till
invandringen och som syns i budgetarna i stat, kommun och
landsting. Det rör sig dock säkerligen om flera tiotal
miljarder årligen varav en stor del torde kunna ses som en
investering eftersom invandrarna ändå avses kunna bidra till
folkhushållet efter en tid i landet.
Kostnaderna för de långsiktiga åtagandena som vi har för
att lyckas med integrationen är dock knappast möjliga att
beräkna utan beror på vilka insatser vi idag är beredda att
göra. Det enda vi med säkerhet kan säga är att kostnaderna
och påfrestningarna på samhällsekonomin blir betydande om
vi inte lyckas integrera invandrarna på ett rimligt sätt.
2.7. Främlingsfientlighet
Främlingsfientliga stämningar har funnit grogrund även i
vårt samhälle. Den stora invandringen under kort tid, det
uppbrott från den enhetliga välfärdsstaten som vi nu
genomgår, osäkerhet om framtiden, den dåliga
arbetsmarknaden, allt detta bidrar till att människor inte kan
hantera sin livssituation. Alltför många låter sina
aggressioner gå ut över invandrarna.
Också invandrargrupper av främst ungdomar, den andra
generationen, frustreras av att inte bli accepterade, att inte få
tillgång till jobb och karriär. De upplever att de inte tillhör
det samhälle de lever i och samtidigt inte heller har
förankring i den kultur och livsstil som präglar deras, eller
snarare deras föräldrars, ursprungsland.
Många invandrare bär också med sig traumatiska
upplevelser från sina hemländer. Psykiska problem i
kombination med anpassningsproblem till det nya bidrar till
familjesplittring.
Invandrare har generellt sämre hälsa, större arbetslöshet
och sämre boendestandard. Känslan av utanförskap är
utbredd och riskerar att förstärkas i de gettoliknande
bostadsmiljöer som nu utvecklas i en del storstadsområden.
Motsättningar och våld i en omfattning som vi inte sett i
Sverige tidigare är nu dessvärre vardagsmat. Kriminaliteten
har tagit allvarliga former och det är uppenbart att yngre män
med invandrarbakgrund är överrepresenterade i
kriminalstatistiken.
Normer och moral eroderas och lojaliteten till det svenska
samhället urgröps. Det är därför helt nödvändigt att nu skapa
band mellan invandrarna och det svenska samhället. Inte
minst den andra generationens invandrare måste få känna sig
som fullvärdiga medlemmar i den gemenskap som Sverige
utgör.
Den framtida politiken måste nu inriktas på att
åstadkomma detta.
Den osynliga diskrimineringen i arbetslivet har
uppmärksammats. En ny lag mot diskriminering har antagits
av riksdagen under förra mandatperioden. Det är uppenbart
att arbetsgivare vid anställningstillfället också lägger stor
tonvikt vid den sökandes sociala och kulturella kompetens.
Ofta utgår arbetsgivaren ifrån att en sökande med ett
utländskt namn per definition inte besitter sådana egenskaper
i tillräcklig grad och denna sökande sorteras därför bort före
anställningsintervjuerna. Det förekommer därför att yngre
invandrare helt enkelt ändrar sina namn för att inte bli
bortsorterade omgående.
Det är viktigt att arbetsgivarna har en mer öppen attityd.
Om inte denna osynliga diskriminering kan bringas att
försvinna riskerar vi att krav på kvotering av jobb kommer
att resas.
2.8. Det mångkulturella samhället
I den invandrarpolitiska debatten förs ofta fram att vi skall
sträva efter ett mångkulturellt samhälle. Få har dock kunnat
definiera vad det innebär. Den svenska politiken har i stor
utsträckning gått ut på att vi också skall hjälpa invandrarna
med det mångkulturella. Den kulturtolerans och
kulturrelativism som präglat vårt samhällsliv är dock inte
den rätta för att åstadkomma ett väl integrerat samhälle.
Det mångkulturella samhället kan förväxlas med det
mångetniska. Det finns från många håll i världen
erfarenheter av att etniska grupper även i andra och tredje
generationen främst solidariserar sig med värderingar och
kulturmönster från sina hemländer och sätter den etniska
tillhörigheten före samhörigheten med det nya landet.
Traditionella motsättningar med andra etniska grupper kan
därför bli ''inbyggda'' även i det nya hemlandet.
Det finns bland invandrarna stundom kulturella och
religiösa mönster som går på kollisionskurs med svenska
värderingar. En del anpassningsmönster, livsstilar och
attityder provocerar och upprör. Att förneka detta faktum är,
som vi ser det, att bedra sig själv.
För oss moderater är det naturligt att förespråka ett
samhälle med tolerans och mångfald. Men samhället måste
vara enat kring grundläggande normer och värderingar, i
skolan, i synen på jämställdheten, i arbetslivet och i
samvaron människor emellan.
3. Vår grundsyn
Vi anser att frågan om invandrarnas integration är en av de
viktigaste utmaningar som vårt samhälle står inför. Det är ett
åtagande av stor dimension. Åtgärder för att främja
integrationsarbetet måste få genomslag på en rad områden.
För att möjliggöra en bra utveckling för landet måste vår
ekonomi komma i balans. Det som är grundläggande bra
politik för landet är också grundläggande bra för
invandrarna. Moderata samlingspartiet har i andra motioner
anvisat hur en riktig ekonomisk politik bör utformas.
Det är i första hand genom generella åtgärder som ett
förändringsarbete bör bedrivas. Men invandrarnas utsatta
situation och de påfrestningar som den stora invandringen
fört med sig leder till att vi också på en rad områden föreslår
åtgärder som är mer direkt inriktade på att förbättra
invandrarnas situation. Alla åtgärder är inte av den arten att
de kan konkretiseras eller mätas i pengar utan får ses som
förslag till en nödvändig förändring av inriktningen av den
nu förda politiken.
Med huvudsaklig utgångspunkt från de ovan beskrivna
problemområdena vill vi föreslå följande.
3.1. Invandringens omfattning
Omfattningen av den framtida invandringen måste ses
över. En långsiktig planeringsram bör vara styrande men
samtidigt måste en flexibilitet finnas för att kunna hantera
spontanflyktingar som kan komma att söka uppehåll vid
oförutsedda yttre händelser.
Planeringsramen måste utformas så att hänsyn tas till de
ekonomiska förutsättningarna att integrera invandrarna.
Denna ram bör kunna fastställas och bör inrymma flyktingar,
humanitärflyktingar, kvotflyktingar samt anhöriga.
3.2. Mottagande
Invandrarverket bör delas upp i en migrationsmyndighet
och en ''introduktionsmyndighet'' som ansvarar för att
förläggningsverksamhet bedrivs och integrationsinsatser på
ett tidigt stadium sker. Vi utvecklar vår syn på detta i motion
1994/95:Sf602.
Invandrarföreningar och andra ideella organisationer ges
ett mer operativt ansvar för invandrarnas mottagning och
integration. Avtal kan upprättas mellan invandrarföreningar
eller andra ideella organisationer och
''introduktionsmyndigheten'' och kommunerna. Åtskilligt
av det som kommunerna och SIV i dag utför skulle kunna
utföras av invandrarna själva om deras organisationer fick ett
förtroende och ansvar. Integrationsarbetet skulle då kunna
ske mer på invandrarnas egna villkor och mindre som ett
utflöde av svensk social ingenjörskonst.
Det är önskvärt att se över lagstiftningen i syfte att ge de
ideella organisationerna det spelrum som erfordras för att
engagera invandrarna själva i integrationsarbetet.
I samband med det stora mottagandet av bosniska
flyktingar användes faddrar för första gången i större skala.
De positiva erfarenheterna som finns från denna verksamhet
bör sporra till uppföljning. Detta är något som lämpar sig väl
för ideella organisationer att ansvara för.
Särskilda insatser görs för att avlasta de större
kommunerna som nu genom andrahandsomflyttning får
högre kostnader.
3.3. Eget ansvar
Vi anser att den invandring som skett och nu sker skall ses
som en möjlighet och inte bara ett problem. Om man enbart
betraktar varje invandrare och flykting som en klient och
bidragstagare i stället för en framtida lönearbetare och
skattebetalare leder politiken fel.
Den enskildes potential liksom dennes värdighet måste tas
tillvara.
Därför bör invandrarna själva ges ett större ansvar för sin
egen framtid och integration. För att undvika ett
passiviserande bidragsberoende bör den enskilde genom
aktiva handlingar själv ta ansvar för sin introduktionsperiod.
Genom ett system med lån liknande studielånesystemet för
studenter får den enskilde invandraren själv ansvara för sin
introduktion genom att bruka sin egen sparsamhet, fantasi
och ambition. Genom att invandraren själv får bära sina egna
kostnader ökar motivationen att snabbt komma in i
integrationsprocessen. Invandraren får en värdighet i sin
tillvaro och kan dessutom i större utsträckning påverka sin
egen situation.
Det finns både problem och möjligheter med en sådan
inriktning och en närmare utredning behövs.
Invandrarutredningen bör därför få direktiv att pröva
förslaget.
3.4. Arbetsmarknaden
Invandrarnas tillträde till den svenska arbetsmarknaden är
av helt avgörande betydelse för en framgångsrik integration
i det svenska samhällslivet.
Minimilöner och de stelbenta arbetsrättsreglerna är hinder
för att fler arbetstillfällen tillskapas. Det är därför nödvändigt
att reformera arbetsrätten och ge arbetsgivare och
arbetstagare friare möjlighet att överenskomma om
lönenivåer och provanställningsperioder. Utbud och
efterfrågan måste kunna få mötas i friare former.
Grundläggande lagstiftning eller avtal för att skydda
arbetstagaren måste givetvis finnas.
Diskriminering i arbetslivet måste bekämpas och den
nuvarande lagen måste därför fortlöpande utvärderas och
eventuellt skärpas.
Stimulanser till egenföretagande bör utvecklas ytterligare.
3.5. Utbildning
Kunskaper i det svenska språket är en avgörande
förutsättning för en lyckosam integration. Undervisning i
svenska måste därför prioriteras. SFI-undervisningen måste
garanteras hög kvalitet både vad gäller lärarresurser och
organisation. Reglerna bör vara sådana att studieavhopp
undviks. Det är viktigt att nya invandrare snabbt får en
gedigen grund i svenska. Det gäller både kvinnor och män.
Hemspråksundervisningen kan erbjudas inom ramen för
elevernas egna val, skolornas utrymme för egna
bedömningar samt inom skolans språkprogram.
Hemspråksundervisningen begränsas och studiehandledning
ges efter behov.
Särskild uppmärksamhet riktas mot invandrartäta skolor
för att säkerställa god undervisning i svenska.
I den moderata partimotionen om utbildning utvecklas
detta ytterligare.
3.6. Återvandring
Sverige har hittills inte haft en genomtänkt politik för
återvandring. Permanenta uppehållstillstånd och
integrationsinsatser med livstidsperspektiv har gällt för den
svenska politiken.
De flesta som invandrat har naturligen haft förhoppningar
om att kunna återvända och åtskilliga har också gjort det när
förutsättningar funnits. Andra har inte velat eller haft
möjlighet att ta steget som det innebär att återvända eftersom
osäkerhet om försörjning eller svårighet att få ett tillräckligt
bra jobb i hemlandet förelegat. Bindningar till det nya
hemlandet försvårar också att genomföra en återvandring
som många innerst inne drömmer om.
En återvandring kan vara ett bra alternativ för den enskilde
men också för hemlandet som ofta har behov av människor
med kunskaper och kompetens. Därmed kan också bidrag till
utveckling bli resultatet.
Stimulanser och insatser för återvandring bör därför
utvecklas. Har permanenta uppehållstillstånd meddelats bör
frivilliga återvandringsprogram tillskapas i kombination
med biståndsinsatser.
Återvandringsperspektivet skall finnas med under
introduktionstiden och om möjligt också som ett konkret
alternativ i introduktionsarbetet.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ram för mottagande av flyktingar
och anhöriga,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mottagning av flyktingar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de ideella organisationernas
möjligheter att ta ansvar för integrationsarbetet bör öka,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
möjligheten att ersätta bidrag med lån i enlighet med vad
som anförs i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar av
arbetsmarknadspolitiken,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadspolitiken,3
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återvandring.

Stockholm den 16 januari 1995

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Gustaf von Essen (m)

Leif Carlson (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Inger Koch (m)

Ulf Kristersson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)
1 Yrkande 5 hänvisat till AU.
2 Yrkande 6 hänvisat till UbU.
3 Yrkande 7 hänvisat till BoU.