Kommunismens fall i Östeuropa har inneburit mycket
stora omvälvningar, både i Sveriges närområde och i andra
delar av världen. Frigörelse från diktatur och förtryck har
öppnat möjligheter att driva krav på nationell och etnisk
integritet.
Men gamla motsättningar har också bringats i dagen.
Konflikter och kriser har följt i spåren med flyktingrörelser
som resultat. Bosnien och Kaukasus är tragiska exempel på
detta. Även i Afrika och Asien genererar lokala och
mellanstatliga konflikter stora flyktingströmmar.
De fasansfulla händelserna i Rwanda sommaren 1994 bär
vittnesmål om var de stora problemen finns och hur snabbt
de kan utvecklas. FN räknar med att drygt 20 miljoner
människor är att betrakta som flyktingar. Till detta kommer
minst lika många som är flyktingar i sina egna länder.
Miljoner människor lever också i flyktingliknande
situationer på grund av miljöförstöring eller ekologiska
obalanser förorsakade av människan eller naturen.
Sverige har under en lång tid profilerat sig som ett land
med en generös flykting- och invandringspolitik. Inget annat
land i Västeuropa har, i förhållande till folkmängden, tagit
emot så många asylsökande och givit så många
uppehållstillstånd som Sverige. 1994 beräknas t.ex upp mot
75 000 personer ha fått uppehållstillstånd. Det är det största
antalet invandrare ett enskilt år som någonsin registrerats i
vårt land. De allra flesta uppehållstillstånd har beviljats på
humanitära grunder eller på grund av anknytning. Till detta
kommer att Sverige är en av de största bidragsgivarna till
FN:s flyktingorgan, UNHCR. Vi är också ett av de länder
som lojalt ställt militär trupp till förfogande för
fredsbevarande insatser.
Sverige skall även fortsättningsvis ha en flykting- och
invandringspolitik präglad av humanitet. Men vi moderater
menar att det är nödvändigt att förändra principerna för
invandrar- och flyktingpolitiken. Förändringar som kan möta
framtiden och som är förankrade i verkligheten. Flyktingars
skyddsbehov skall komma i första rummet.
Internationellt samarbete
Den faktiska årliga invandringen till Västeuropa har ökat
från 0,9 miljoner människor 1985 till ca 3 miljoner 1992.
Alla västeuropeiska länder är i färd med att omdefiniera sin
flykting- och invandringspolitik och en ökad samordning
förutsätts också i EU.
Det är därför inte längre möjligt för något land att längre
bedriva en i huvudsak egen och nationell politik på detta
område. Det är endast i samverkan med andra som frågorna
kan lösas. Det är framför allt med de europeiska länderna
som en sådan samverkan måste ske.
Det svenska medlemskapet i Europeiska unionen är av
avgörande betydelse för att utveckla en europeisk
flyktingpolitik som kan möjliggöra samordnade insatser för
flyktingar och på sikt harmonisera reglerna för asyl och
invandring. Det arbete som pågår inom ramen för det
europeiska samarbetet, och som definierats i Dublin-
konventionen, Edinburg-deklarationen liksom i det s.k.
Schengen-avtalet, är mycket viktigt både för att förverkliga
det gränslösa Europa och för att få en enhetlig hantering av
asylpolitiken. Det är väsentligt att Sverige deltar aktivt för
att detta arbete ytterligare intensifieras och att
konventionerna och deklarationerna antas och
implementeras i medlemsländernas lagstiftning. Sverige kan
spela en viktig roll mot bakgrund av den omfattande
erfarenhet vi har av stora flyktingströmmar.
Utöver det internationella arbete som Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen innebär är det väsentligt
att samarbetet gentemot FN:s flyktingkommissarie utvecklas
ytterligare.
UNHCR (United Nations' High Commissioner For
Refugees) är FN:s flyktingorgan och tillmäts stor betydelse
i det internationella flyktingarbetet. Inriktningen är att
flyktingar i första hand skall repatrieras, d.v.s. förmås att
återvända till sina ursprungsländer så snart detta är möjligt.
UNHCR:s syn på flyktingpolitiken är viktig. Vi vill därför
här kortfattat redogöra för organisationens grundläggande
principer för sitt arbete.
Biståndsinsatser inom ramen för UNHCR inriktas på att
möjliggöra ett återvändande till hemorten. I avvaktan på att
detta blir möjligt, anordnas uppehållsmöjligheter i säkra
zoner i hemlandet och om detta inte går, i närområdet
vanligtvis grannlandet, varvid UNHCR ansvarar för att
flyktingläger upprättas.
Om förhållandena så kräver kan UNHCR verka för att
tillfälliga uppehåll i tredje land möjliggörs. Permanenta
uppehållstillstånd i tredje asylland för större flyktinggrupper
betraktas dock av UNHCR som ett sista alternativ.
Utöver detta har UNHCR som uppgift att också placera
flyktingar i tredje land på permanent basis, s.k. resettlement.
Den strategi som UNHCR använder sig av i form av
stegvisa åtgärder bör stödjas och uppmuntras av Sverige och
övriga medlemsländer. Sverige bidrar redan i dag till en stor
del av UNHCR:s budget. Detta stöd bör fortsätta, även om
det ekonomiska stödet måste fördelas mellan FN:s
medlemsländer på ett rimligt och rättvist sätt. Detta måste
Sverige arbeta för inom ramen för det europeiska samarbetet.
Grunder för flyktingpolitiken
Vår lagstiftning skall präglas av både humanitet och
realism samt utformas så att största möjliga förutsägbarhet
uppnås. Vi vill här betona att asylrätten är självklar.
Skyddsbehovet skall vara avgörande. Den skyddsbehövande
skall alltid få sin sak prövad och garanteras skydd så länge
skyddsbehovet finns. En helhetssyn måste prägla svensk
flykting- och invandringspolitik.
Flyktingrörelser är ett internationellt problem som endast
kan hanteras i samverkan med andra länder eller
organisationer. Sett i detta totalperspektiv är insatser för
flyktingar innanför vårt lands gränser endast av marginell
betydelse, låt vara att det betyder mycket för de enskilda
berörda flyktingarna.
De flesta som erhåller och har erhållit uppehållstillstånd i
Sverige de senaste åren är inte flyktingar, som dessa
definieras i FN:s flyktingkonvention från 1951.
Uppehållstillstånden har oftast beviljats på humanitära
grunder. Så är fallet med t.ex. de tiotusentals bosnier som de
senaste två åren fått uppehållstillstånd i vårt land.
Anknytningsfallen har också stått för en stor del av
invandringen.
Höga kostnader för vår interna invandringspolitik måste
kunna vägas mot de enorma behov av insatser för flyktingar
som finns på många håll i världen.
Vårt lands insatser bör därför i första hand ske utanför
Sveriges gränser och inriktas på att förebygga att
flyktingströmmar uppstår och på insatser i närområdena.
Det kan gälla bistånd för långsiktig utveckling, vid
katastrofer och i samband med repatriering. Särskilt bör
insatser mot miljöförstöring uppmärksammas.
I vårt närområde har Sverige ett särskilt intresse av att
medverka till att utvecklingen i Ryssland och Baltikum får
en positiv inriktning. Avgörande för att detta skall ske är att
en friare handel kan etableras. Sverige bör också aktivt
arbeta för att de tre baltiska staterna skriver under FN:s
flyktingkonvention, vilket för övrigt Ryssland redan gjort.
Lagstiftningen, som i dag huvudsakligen tar sikte på att
reglera förfarandet för enskilda asylsökanden, måste
utformas så att beredskap finns för de situationer som kan
uppstå vid massflykt. Detta är särskilt viktigt när det gäller
vårt närområde, d.v.s Baltikum och Ryssland.
Lagstiftningen skall också ha en förankring hos svenska
medborgare så att en positiv hållning kan uppnås för
flyktinginvandringen hos det stora flertalet svenskar. Vår
lagstiftning måste också, som ovan angivits, samordnas med
vad som gäller övriga europeiska länder.
Fyra grundprinciper
Svensk flyktingpolitik har hittills varit inriktad på bistånd
och nödhjälp till s.k. kallade flyktingproducerande länder
samt på att ge uppehållstillstånd till flyktingar som anses
vara berättigade till det. Uppehållstillstånd har i allmänhet
givits permanent och därefter har en integrering i det svenska
samhället påbörjats.
En flykting- och invandringspolitik bör nu skapas som mer
medvetet betonar skyddsaspekten och återvändande i stället
för en integration med livstidsperspektiv. Detta skall gälla
såväl för enskilda asylsökande som för större grupper.
Svensk flyktingpolitik bör mot denna bakgrund ha följande
inriktning.
1. I första hand skall förebyggande insatser göras i
potentiella krisområden. Det handlar om fredsbevarande
åtgärder, bistånd, övervakning, diplomatiska ansträngningar,
bevakande av mänskliga rättigheter, allt detta i samverkan
med FN, EU eller andra internationella organ.
2. Om människor ändå måste lämna sina hemområden bör
skydd för flyktingarna etableras redan inne i krisområdet i
form av s.k. säkra zoner eller på annat sätt. Inriktningen skall
vara att åstadkomma ett snabbt återvändande.
3. Om flyktingarna inte kan kvarstanna i sina hemländer
utan söker sig till grannländer, upprättas tillfälliga
flyktingläger som drivs och finansieras i samverkan med
UNHCR eller andra organ.
4. Om trycket på grannländerna blir för stort eller om andra
omständigheter föreligger kan FN/UNHCR begära att tredje-
asylländer, t.ex. Sverige, tar emot flyktingar tillfälligtvis
eller för en längre period. Målet för mottagandet skall vara
att uppmuntra och stödja återvändande av flyktingarna när
omständigheterna så erbjuder.
I praktiken blir en kombination av dessa åtgärder aktuella
men det är viktigt att arbeta efter en medveten och
sammanhållen strategi.
Vad gäller ett utökat användande av tillfälliga
uppehållstillstånd har detta diskuterats de senaste åren. Den
förra borgerliga regeringen införde också en möjlighet att
använda tillfälliga uppehållstillstånd vid massflykt.
Vi vill också poängtera att FN:s flyktingkommissarie
Ogata så sent som i november 1994 inför
Generalförsamlingen i New York underströk UNHCR:s
policy att tillfälliga uppehållstillstånd skall användas för att
på så sätt markera skyddsbehov och betona
repatrieringsperspektivet.
Tillfälliga uppehållstillstånd skall i ökad utsträckning
också kunna användas om sökandes identitet är oklar, om
sökandes vandel framstår som tveksam eller om en
bedömning ger vid handen att ett snart återvändande kan
vara möjligt.
Skydd och återvändande
Huvudlinjen är att betona skydd och återvändande. Detta
gäller för alla flyktingar som kommer till Sverige.
En del flyktingar kommer aldrig att kunna återvända till
sina hemländer av olika anledningar och de skall därför
beviljas permanenta uppehållstillstånd från början. Detta
gäller bl.a. s.k. kvotflyktingar.
Stimulanser och biståndsinsatser av olika slag för frivilligt
återvändande bör komma till stånd. Särskilda
repatrieringsprogram bör utvecklas, gärna i samarbete med
mottagarländerna. Att repatriering är möjlig och kan ske på
frivillig väg visar Chile, Uruguay och Grekland. Under de
perioder som dessa tre länder styrdes av icke-demokratiska
regeringar flydde många till bl.a. Sverige. Efter
demokratiseringar i länderna har stora grupper återvänt. Det
finns t.ex. i dag mycket få medborgare från Uruguay kvar i
Sverige.
Vem skall få asyl?
Uppehållstillstånd skall beviljas dem som har starka
skyddsbehov. Utöver detta skall uppehållstillstånd också ges
om uppenbara humanitära skäl föreligger.
Uppehållstillstånd beviljas också större grupper av
personer som flyr akut från konflikter, krig, miljökatastrofer
och liknande. Ett förenklat prövningsförfarande bör införas
vid dessa situationer.
De facto- samt krigsvägrarbegreppet bör utmönstras ur den
svenska lagstiftningen. Den utredning som den nya
regeringen tillsatt som specifikt skall se över just
flyktinglagstiftningen bör få i uppgift att närmare studera
detaljerna kring dessa principer. Internationella erfarenheter
bör då också beaktas.
Anhöriga
Anhöriga skall kunna erhålla uppehållstillstånd men
reglerna skärpas.
Uppehållstillstånd skall ges make/maka eller
sammanboende, beroende barn under 18 år samt
undantagsvis annan anhörig om särskilda behov föreligger
(''sista länk''). Vid varje ansökan om anhöriginvandring
skall en behovsprövning ske. Det innebär att myndigheterna
skall väga den sökandes behov av att få uppehållstillstånd i
Sverige. Ett exempel kan vara när en nära anhörig, som har
familj kvar i hemlandet, söker om uppehållstillstånd. Det är
i ett sådant läge inte självklart att behovet att ge
uppehållstillstånd är tillräckligt.
Anhöriga som inte tillhör kärnfamiljen kan beviljas
förlängda besöksvisa upp till sex månader varvid
huvudmannen ansvarar för försörjningen.
Årligen kan också regeringen fastställa en viss kvot för
permanenta uppehållstillstånd för anhöriga. Arbetsföra
anhöriga bör då kunna visa att möjlighet till egen försörjning
finns.
Kvotflyktingar
I UNHCR:s läger finns människor som inte kan repatrieras
och inte heller kan integreras i första asylland. För dessa
återstår endast alternativet att med UNHCR:s hjälp söka
permanent uppehåll i tredje land. Sverige bör tillhandahålla
en generös och utökad kvot som ställs till UNHCR:s
förfogande och i samverkan med UNHCR ta emot flyktingar
från dessa läger. En asylprövning kan ske på plats och en
överföring kan ske utan väntan i svensk förläggning.
Permanenta uppehållstillstånd bör för dessa personer ges
från början.
Sverige har en världsledande habilitering och
rehabilitering av handikappade. Dessutom finns i vårt land
en stor kompetens vad gäller rehabilitering av tortyrskadade.
Vi anser därför att handikappade och tortyrskadade
flyktingar särskilt skall uppmärksammas vid urval av
flyktingar. Skälen till detta är flera. För det första är dessa
grupper ofta lågprioriterade av mottagningsländerna. Få
länder vill bära den kostnad det innebär att rehabilitera en
handikappad flykting. Sverige har dock, som vi ser det, en
skyldighet att visa sin solidaritet med dessa som är hårdast
drabbade. För det andra rimmar ett ökat mottagande av
handikappade och tortyrskadade flyktingar väl med de
principer som vi presenterat i denna motion och som bör
utgöra grunden för vår flyktingpolitik -- humanism.
Tydliga regler för asylsökande
En ansökan om asyl skall lämnas antingen utanför landet
på ambassad eller vid gränsen. En asylsökande skall alltid
få sin sak prövad. Ansökningar som bedöms vara ogrundade
skall omgående medföra avvisning.
Dokumentlöshet vid ankomsten skall leda till i avvisning
om inte den sökande kan lämna en trovärdig förklaring till
varför dokument saknas. Sanktionsregler för icke
samarbetsvilliga asylsökande skall införas. Den som inte på
ett trovärdigt sätt kan styrka sin identitet skall heller inte
beviljas svenskt medborgarskap.
Skärpta bötesbestämmelser för fraktbolag som
transporterar dokumentlösa skall införas.
Fingeravtryck skall generellt tas på varje asylsökande och
Sverige skall delta i det internationella samarbetet inom
ramen för EU när det gäller utbyte av fingeravtryck och
andra identitetshandlingar (Eurodac).
Vi kan inte acceptera de ibland orimligt långa väntetider
som förekommer i dag. Därför måste prövningen av
ansökningar om uppehållstillstånd och överklaganden ske
inom lagfästa tidsgränser. I första instans skall prövning ske
i särskild asylprövningsnämnd. Asylprövningsnämnden bör
ha en fristående ställning med inslag av
lekmannamedverkan. Immigrationsmyndighetens
handläggare skall vara föredragande. Regeringen bör ges i
uppdrag att utreda frågan om de närmare detaljerna rörande
asylprövningsnämnd.
I andra instans prövas ärendet i den nuvarande
Utlänningsnämnden.
Muntlig förhandling skall kunna begäras. Begäran om att
få överskrida tidsgränser skall handläggas av domstol.
Rätten till ''ny ansökan'' skall endast föreligga i mycket
begränsad omfattning.
Vem får bli svensk medborgare?
Medborgarskap skall beviljas den som söker, om den
sökande vistats minst sex år (mot i dag fem) i landet med
permanent uppehållstillstånd. Har den sökande haft tillfälligt
uppehållstillstånd under del av vistelsetiden skall två år av
denna tillgodoräknas som kvalifikationstid.
Vi anser att kraven för att erhålla svenskt medborgarskap
bör stramas upp och i större utsträckning än i dag
harmonisera med vad som är brukligt i våra europeiska
grannländer. Därför anser vi att en person som skall erhålla
svenskt medborgarskap skall ha kunskaper i svenska.
Undantag kan dock göras för äldre invandrare.
Förutsättningen för att få svenskt medborgarskap skall,
förutom de villkor som nämnts ovan, vara styrkt identitet.
I dag är det omöjligt att frånta någon ett medborgarskap,
även om det erhållits på falska grunder. Detta anser vi är en
orimlig bestämmelse. Om ett medborgarskap erhållits på
falska grunder skall det kunna återtas.
Avvisning
Avvisning skall ske i samarbete med den avvisade och på
ett så värdigt sätt som möjligt. Polisen, som är den
verkställande myndigheten vid avvisning, skall vara första
mottagare av avvisningsbeslutet och snabbt kunna inleda
förfarandet. Om risk bedöms för avvikande skall polisen
kunna disponera särskilda förläggningar där avvisade får
vistas till dess att avvisning kan ske.
Vad gäller utvisning av utländska medborgare som begått
brott i Sverige införde den borgerliga regeringen nya regler
som gör det lättare för domstolar att döma till utvisning.
Numer räcker det t.ex. med att en utlänning döms till
fängelse, oavsett straffets längd, för att en utvisning skall
vara möjlig. Vi anser att detta är positivt. De nya
bestämmelserna har dock ännu inte fungerat tillräckligt
länge för att en ordentlig utvärdering skall kunna göras. Vi
menar att regeringen bör få i uppdrag att följa utvecklingen
på detta område. Vår grundinställning är dock att brott skall
rendera utvisning, med de förbehåll våra internationella
åtaganden begränsar oss till.
Ersätt Invandrarverket!
Invandrarverkets funktion är i dag otydlig. Dess uppgifter
är både att utreda rätten till uppehållstillstånd och ansvara för
mottagande. Detta har inneburit att Invandrarverket lätt får
en dubbelroll som riskerar att skapa trovärdighetsproblem.
Därför menar vi att Invandrarverket bör avskaffas och delas
upp i en immigrationsmyndighet och en myndighet för
mottagande och integration.
Regeringens roll är att upprätthålla långsiktighet och
konsistens. De senaste årens adhoc-beslut är olyckliga
eftersom asylsökande riskerar att behandlas olika.
Frustration och osäkerhet hos anställda i berörda
myndigheter blir följden. Senare års regeringsbeslut har
också fått mycket vittgående ekonomiska effekter, detta utan
att riksdagen kunnat påverka besluten.
Vi har i denna motion visat att flyktingpolitiken, sett ur ett
helhetsperspektiv, är långt viktigare än invandringspolitiken
eftersom flyktingproblemen är så stora runt om i världen.
Med givna resurser måste vår strävan vara att hjälpa så
många flyktingar som möjligt.
Mot den bakgrunden måste inriktningen av flyktingarbetet
präglas av en helhetssyn. Flykting- och invandringsfrågorna
bör därför samordnas med frågorna om de mänskliga
rättigheterna och biståndspolitiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det europeiska samarbetet på
flyktingområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om UNHCR:s roll i flyktingarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundprinciperna för och
inriktningen av svensk flyktingpolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskap för
massflyktssituationer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om repatriering,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anhöriginvandring,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvotflyktingar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handikappade och tortyrskadade
flyktingar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regler för asylsökande,
11. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
inrättande av en asylprövningsnämnd i enlighet med vad som
anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regler för erhållande av svenskt
medborgarskap,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en uppdelning av Statens
invandrarverk,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning av flykting- och
invandrarfrågor med frågor om de mänskliga rättigheterna
och biståndspolitiken.
Stockholm den 12 januari 1995
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)
Gustaf von Essen (m)
Leif Carlson (m)
Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)
Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)
Göte Jonsson (m)
Inger Koch (m)
Ulf Kristersson (m)
Bertil Persson (m)
My Persson (m)
Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)
Anna Åkerhielm (m)