Statligt ansvar för studiestödsfinansiering är inte bara en
fråga om demokratisk rätt till den högskoleutbildning som
finansieras av medborgarna. Det är också mer än grunden för
det fria bildningsvalet bortom arbetsmarknadens kortsiktiga
efterfrågekrav.
Bristen på högskoleutbildad arbetskraft i Sverige är
alarmerande. Vi förmår inte rekrytera tillräckligt många
studenter för att motsvara arbetsmarknadens behov. Endast
25 % av gymnasieungdomarna går vidare till högre
utbildning, jämfört med över 40 % i t.ex. Danmark och
Tyskland.Vi har tappat det kompetenskapital som legat till
grund för ekonomisk och social utveckling i den svenska
välfärdsstaten. Vi är därför dåligt rustade att möta samtidens
utmaning: ett samhälle i ekologisk balans med social rättvisa
på grundval av en sund ekonomi.
Insikten om behovet av ökad rekrytering till högskolan har
bred politisk förankring, även om de ideologiska strategierna
skiljer sig åt. Däremot saknas en helhetssyn på villkoren för
hur detta skall förverkligas. Det räcker inte att utöka antalet
studieplatser. De privatekonomiska och sociala villkoren för
att förverkliga studier måste ses som en självklar del i en
rekryteringsoffensiv utbildningspolitik.
Diskriminering inbyggd i dagens system
De lånebaserade studiestödssystem som ersatt varandra
under årens lopp har för såväl stat som individ varit
kostsamma och svåröverskådliga. Man har inte heller lyckats
konstruera ett återbetalningssystem som är förenligt med
social rättvisa. De sociala, regionala och könsmässiga
orättvisor som råder i samhället återspeglas med all tydlighet
i systemets struktur. Den ideale låntagaren förutsätts vara en
ung svensk man ur medelklassen, bosatt vid utbildningsorten
där han väljer ekonomisk, naturvetenskaplig eller teknisk
inriktning på studierna. En sådan person har alla
förutsättningar att på kortast möjliga tid genomföra
studierna, få ett högavlönat jobb och sedan i jämn och hög
takt återbetala skulden. En extrem motpol skulle kunna vara
en medelålders invandrad kvinna och ensamstående mor,
bosatt i glesbygd, som väljer att vidareutbilda sig till
bibliotekarie. Exemplet faller på sin egen orimlighet, men
säger något om rekryteringens villkor.
Faktum kvarstår att studiestödssystemet har en gallrande
effekt när det gäller rekryteringen och en straffande när det
gäller personlig värdering och val av livsbana. Lönenivån för
en sjuksköterska eller filosof gör att dessa -- i det nuvarande
systemet -- för sin studieskuld tvingas betala större del av
den disponibla inkomsten under längre tid än t ex
civilingenjören. Lånekostnaden blir totalt större. Dessa
problem har uppmärksammats av riksdagen och en kommitté
har tillsatts för att utreda det nuvarande studiestödssystemets
effekter på bl a jämställdhet och social rekrytering. Men vi
ser en tydlig målkonflikt mellan utredningens direktiv och
den politik som nu förs. Att ge studielön (beskattat arvode)
till den potentiellt starka gruppen naturvetare och teknologer
är en selektiv och orättvis form av rekryteringsstimulans.
Samtidigt drabbas redan utsatta grupper genom att
barntillägget för studerande inom svux och svuxa tas bort.
Ökad karenstid för skuldreducering drabbar svårt sjuka
studenter dubbelt upp. Den regionala snedrekryteringen
riskerar att öka och miljöförorenande bilåkande stimuleras
om CSN-kortet försvinner.
Studielön långsiktigt krav
Skuldfällorna i det nuvarande systemets återbetalning
accentuerades när uppskrivningsavgiften knöts till
marknadsräntan, istället för att följa inflationen. Detta
skedde samtidigt som återbetalningssystemet ändrades till
4 % av lönen per år och villkoren för återbetalningsanstånd
skärptes. Staten gör sin upplåning hos Riksgälden till
oförutsägbara såväl som avsevärda räntekostnader. Varje år
är man tvungen att anslå extra medel till studiestödet för att
ha råd med den dyra upplåningen; räntesubventionen har
blivit större år från år. Systemet innebär att stat såväl som
individ sitter fast i en accelererad skuldfälla. Det stora
problemet med dagens system är räntorna.
Miljöpartiet de Gröna anser att studiestödskommittén skall
ges i uppdrag att analysera studielön som ett alternativ till
dagens lånesystem. Förslaget har hittills avfärdats utan
egentlig analys.
Nuvarande studiestödssystem
Nej till NT-arvode
Regeringens förslag att tillföra 1,6 miljarder kronor för att
inrätta ett särskilt studiearvode för naturvetar- och
teknologistudenter anser vi vara ur rättvisesynpunkt
förkastligt. Studenter med NT-arvode respektive studenter
som genomgått samma utbildningar med studiemedel
kommer att konkurrera på samma arbetsmarknad, men med
djupt olika ekonomiska grundförutsättningar. Den signal
samhället ger om hur värdet av naturvetenskaplig/teknisk
utbildning prioriteras i förhållande till humanistisk, anser vi
vara rent förkastlig. Dessutom anser vi att regeringens
förslag är en alltför kortsiktig lösning av problemets
grundorsak, det minskade söktrycket till NT-utbildningar.
Regeringen verkar inte ha analyserat problemets grundorsak.
Dagens ungdom gör i ökad utsträckning humanistiska och
samhällsinriktade yrkesval. Undersökningar visar att hög
lön, status och materiell välfärd som värderades högt under
80-talet ger vika för värden som relaterar till livskvalitet och
ekologisk medvetenhet. Först när detta perspektiv präglar
också NT-utbildningarnas innehåll kan vi vänta oss ökad
tillströmning av studenter, som också bär på det
utvecklingsperspektiv samhället behöver!
CSN-kortet
Studenternas reserabatter är en viktig del av det
studiesociala stödet. Ett avskaffande får kännbara
konsekvenser för många studenters ekonomi. Studenterna
har redan fått bära en del av regeringens besparingspolitik i
och med att indexregleringen av studiemedlen upphört. Att
ta bort bidraget till CSN-kortet kommer med största
sannolikhet att innebära rejält försämrade rabatter och ökade
resekostnader för studerande som inte är bosatta vid
studieorten. Att avgiftsbelägga kortet är inte ett realistiskt
alternativ. Mycket få studerande på gymnasieskolan skulle
ha råd att köpa kortet och CSN:s förhandlingsunderlag skulle
bli svagt. Antagandet är högst rimligt, eftersom studenternas
tågresande fördubblades när avgiften för kortet togs bort för
ett antal år sedan.
En av grundtankarna i 1993 års högskolereform var att
studenternas möjlighet att välja lärosäte skulle få större
betydelse. Den nuvarande resurstilldelningen bygger också
till stor del på antalet helårsstuderande man förmår rekrytera
till respektive lärosäte. Om kortet försvinner sätts systemets
principer ur spel. Studentens ekonomiska bakgrund riskerar
att ta över det fria utbildningsvalet. Att behålla kortet är en
förutsättning för att studenten ska vara något sånär
konkurrensneutral i förhållande till utbildningssystemet, om
man så vill. Viktigaste argumentet på lång sikt är dock den
stimulans CSN-rabatten utgör för att välja det miljövänliga
tåget. Alternativet för de flesta pendlande studenter blir med
stor sannolikhet samåkande i överlastade, trafik- och
miljöfarliga bilar.
Studiestöd under sjukdom
Eftersom merparten av dem som fått
studieskuldsreducering efter sjukskrivning inte försenats
nämnvärt i studierna, anser regeringen att karenstiden för
studieskuldsavskrivning ska höjas från 14 till 30 dagar.
Regeringen stödjer sig på CSN:s enkätundersökning av
studenternas sjukskrivning och skuldreducering 1989/90.
CSN menar att försäkringskassan bedömer arbetsoförmåga
och inte studieoförmåga, vilket leder till att många får
skuldavskrivning trots att de klarar att studera.
Miljöpartiet de Gröna anser att förslaget inte angriper
problemet. En ökning av karenstiden drabbar de 16--28 % av
de sjukskrivna studenter (1989/90) som fått reducering och
faktiskt måste gå om eller helt avbryta utbildningen.
Problemet handlar istället om att försäkringskassans
bedömningar av arbetsoförmåga till skillnad från
studieoförmåga inte är tillräckligt kvalificerade. De som fått
skuldreducering efter sjukskrivning trots att de kunnat
studera bör självfallet inte kunna utnyttja systemet till att få
rabatt. RFV bör få i uppdrag att se över metodiken för
bedömning av studieoförmåga.
Behåll barntillägget i svux/svuxa
Regeringens förslag att ta bort barntillägget i det särskilda
vuxenstudiestödet och i det särskilda vuxenstudiestödet för
arbetslösa bekräftar den outtalade elitisering som präglar
regeringens utbildningspolitik. Man talar om behovet av hög
utbildningsnivå bland befolkningen. Men det ideologiskt
motiverade rättvisekravet att det av medborgarna
finansierade utbildningsväsendet skall vara tillgängligt för
alla har begravts i studiestödskommittén. Under tiden passar
regeringen på att renodla bidragssystemet så att det i
praktiken stänger dörren för alla dem som försöker skaffa sig
en andra chans till ett värdigare, tryggare och mer
meningsfullt liv. Motivet sägs vara att barntillägget i
studiemedels- och utbildningsbidragssystemet redan
avskaffats. Argumentet var då att
studiefinansieringssystemet inte skulle ta hänsyn till
problem som bör lösas inom familjepolitikens ram. Men
kompensationen uteblev då såväl som nu. Regeringen
hänvisar än en gång till den socialpolitik där man som bäst
håller på att skära i de bidrag som är avgörande för just de
grupper svux/svuxa är avsedda för. Enligt
Folkbildningsrådet skulle mellan 30 och 40 % av
kursdeltagarna på vissa folkhögskolors allmänna och för
högskolan behörighetsgivande linjer aldrig ha kunnat
påbörja studierna utan barntillägget i svux-
/svuxastudiestödet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att som tilläggsdirektiv ge
Studiestödskommittén i uppdrag att förutsättningslöst
analysera studielön som alternativ till dagens lånesystem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förslaget att arvodera
naturvetare och teknologer inte skall genomföras,
3. att riksdagen beslutar att 85 miljoner kronor per år anslås
till studenternas reserabatter (CSN-kortet) under
innevarande budgetperiod,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att karenstiden för reducering av
studieskuld vid sjukskrivning bör behållas oförändrad,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att RFV bör ges i uppdrag att se
över de lokala försäkringskassornas metodik vid bedömning
av studieoförmåga,
6. att riksdagen beslutar att 280 miljoner kronor anslås
under innevarande budgetperiod för att bibehålla
barntillägget inom svux/svuxa.
Stockholm den 24 januari 1995
Ragnhild Pohanka (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Gunnar Goude (mp)
Ewa Larsson (mp)