Inledning
Statligt ansvar för studiestödsfinansiering är inte bara en fråga om demokratisk rätt till den högskoleutbildning som finansieras av medborgarna. Det är också mer än grunden för det fria bildningsvalet bortom arbetsmarknadens kortsiktiga efterfrågekrav.
Bristen på högskoleutbildad arbetskraft i Sverige är alarmerande. Vi förmår inte rekrytera tillräckligt många studenter för att motsvara arbetsmarknadens behov. Endast 25 % av gymnasieungdomarna går vidare till högre utbildning, jämfört med över 40 % i t.ex. Danmark och Tyskland.Vi har tappat det kompetenskapital som legat till grund för ekonomisk och social utveckling i den svenska välfärdsstaten. Vi är därför dåligt rustade att möta samtidens utmaning: ett samhälle i ekologisk balans med social rättvisa på grundval av en sund ekonomi.
Insikten om behovet av ökad rekrytering till högskolan har bred politisk förankring, även om de ideologiska strategierna skiljer sig åt. Däremot saknas en helhetssyn på villkoren för hur detta skall förverkligas. Det räcker inte att utöka antalet studieplatser. De privatekonomiska och sociala villkoren för att förverkliga studier måste ses som en självklar del i en rekryteringsoffensiv utbildningspolitik.
Diskriminering inbyggd i dagens system
De lånebaserade studiestödssystem som ersatt varandra under årens lopp har för såväl stat som individ varit kostsamma och svåröverskådliga. Man har inte heller lyckats konstruera ett återbetalningssystem som är förenligt med social rättvisa. De sociala, regionala och könsmässiga orättvisor som råder i samhället återspeglas med all tydlighet i systemets struktur. Den ideale låntagaren förutsätts vara en ung svensk man ur medelklassen, bosatt vid utbildningsorten där han väljer ekonomisk, naturvetenskaplig eller teknisk inriktning på studierna. En sådan person har alla förutsättningar att på kortast möjliga tid genomföra studierna, få ett högavlönat jobb och sedan i jämn och hög takt återbetala skulden. En extrem motpol skulle kunna vara en medelålders invandrad kvinna och ensamstående mor, bosatt i glesbygd, som väljer att vidareutbilda sig till bibliotekarie. Exemplet faller på sin egen orimlighet, men säger något om rekryteringens villkor.
Faktum kvarstår att studiestödssystemet har en gallrande effekt när det gäller rekryteringen och en straffande när det gäller personlig värdering och val av livsbana. Lönenivån för en sjuksköterska eller filosof gör att dessa -- i det nuvarande systemet -- för sin studieskuld tvingas betala större del av den disponibla inkomsten under längre tid än t ex civilingenjören. Lånekostnaden blir totalt större. Dessa problem har uppmärksammats av riksdagen och en kommitté har tillsatts för att utreda det nuvarande studiestödssystemets effekter på bl a jämställdhet och social rekrytering. Men vi ser en tydlig målkonflikt mellan utredningens direktiv och den politik som nu förs. Att ge studielön (beskattat arvode) till den potentiellt starka gruppen naturvetare och teknologer är en selektiv och orättvis form av rekryteringsstimulans. Samtidigt drabbas redan utsatta grupper genom att barntillägget för studerande inom svux och svuxa tas bort. Ökad karenstid för skuldreducering drabbar svårt sjuka studenter dubbelt upp. Den regionala snedrekryteringen riskerar att öka och miljöförorenande bilåkande stimuleras om CSN-kortet försvinner.
Studielön långsiktigt krav
Skuldfällorna i det nuvarande systemets återbetalning accentuerades när uppskrivningsavgiften knöts till marknadsräntan, istället för att följa inflationen. Detta skedde samtidigt som återbetalningssystemet ändrades till 4 % av lönen per år och villkoren för återbetalningsanstånd skärptes. Staten gör sin upplåning hos Riksgälden till oförutsägbara såväl som avsevärda räntekostnader. Varje år är man tvungen att anslå extra medel till studiestödet för att ha råd med den dyra upplåningen; räntesubventionen har blivit större år från år. Systemet innebär att stat såväl som individ sitter fast i en accelererad skuldfälla. Det stora problemet med dagens system är räntorna.
Miljöpartiet de Gröna anser att studiestödskommittén skall ges i uppdrag att analysera studielön som ett alternativ till dagens lånesystem. Förslaget har hittills avfärdats utan egentlig analys.
Nuvarande studiestödssystem
Nej till NT-arvode
Regeringens förslag att tillföra 1,6 miljarder kronor för att inrätta ett särskilt studiearvode för naturvetar- och teknologistudenter anser vi vara ur rättvisesynpunkt förkastligt. Studenter med NT-arvode respektive studenter som genomgått samma utbildningar med studiemedel kommer att konkurrera på samma arbetsmarknad, men med djupt olika ekonomiska grundförutsättningar. Den signal samhället ger om hur värdet av naturvetenskaplig/teknisk utbildning prioriteras i förhållande till humanistisk, anser vi vara rent förkastlig. Dessutom anser vi att regeringens förslag är en alltför kortsiktig lösning av problemets grundorsak, det minskade söktrycket till NT-utbildningar. Regeringen verkar inte ha analyserat problemets grundorsak.
Dagens ungdom gör i ökad utsträckning humanistiska och samhällsinriktade yrkesval. Undersökningar visar att hög lön, status och materiell välfärd som värderades högt under 80-talet ger vika för värden som relaterar till livskvalitet och ekologisk medvetenhet. Först när detta perspektiv präglar också NT-utbildningarnas innehåll kan vi vänta oss ökad tillströmning av studenter, som också bär på det utvecklingsperspektiv samhället behöver!
CSN-kortet
Studenternas reserabatter är en viktig del av det studiesociala stödet. Ett avskaffande får kännbara konsekvenser för många studenters ekonomi. Studenterna har redan fått bära en del av regeringens besparingspolitik i och med att indexregleringen av studiemedlen upphört. Att ta bort bidraget till CSN-kortet kommer med största sannolikhet att innebära rejält försämrade rabatter och ökade resekostnader för studerande som inte är bosatta vid studieorten. Att avgiftsbelägga kortet är inte ett realistiskt alternativ. Mycket få studerande på gymnasieskolan skulle ha råd att köpa kortet och CSN:s förhandlingsunderlag skulle bli svagt. Antagandet är högst rimligt, eftersom studenternas tågresande fördubblades när avgiften för kortet togs bort för ett antal år sedan.
En av grundtankarna i 1993 års högskolereform var att studenternas möjlighet att välja lärosäte skulle få större betydelse. Den nuvarande resurstilldelningen bygger också till stor del på antalet helårsstuderande man förmår rekrytera till respektive lärosäte. Om kortet försvinner sätts systemets principer ur spel. Studentens ekonomiska bakgrund riskerar att ta över det fria utbildningsvalet. Att behålla kortet är en förutsättning för att studenten ska vara något sånär konkurrensneutral i förhållande till utbildningssystemet, om man så vill. Viktigaste argumentet på lång sikt är dock den stimulans CSN-rabatten utgör för att välja det miljövänliga tåget. Alternativet för de flesta pendlande studenter blir med stor sannolikhet samåkande i överlastade, trafik- och miljöfarliga bilar.
Studiestöd under sjukdom
Eftersom merparten av dem som fått studieskuldsreducering efter sjukskrivning inte försenats nämnvärt i studierna, anser regeringen att karenstiden för studieskuldsavskrivning ska höjas från 14 till 30 dagar. Regeringen stödjer sig på CSN:s enkätundersökning av studenternas sjukskrivning och skuldreducering 1989/90. CSN menar att försäkringskassan bedömer arbetsoförmåga och inte studieoförmåga, vilket leder till att många får skuldavskrivning trots att de klarar att studera.
Miljöpartiet de Gröna anser att förslaget inte angriper problemet. En ökning av karenstiden drabbar de 16--28 % av de sjukskrivna studenter (1989/90) som fått reducering och faktiskt måste gå om eller helt avbryta utbildningen. Problemet handlar istället om att försäkringskassans bedömningar av arbetsoförmåga till skillnad från studieoförmåga inte är tillräckligt kvalificerade. De som fått skuldreducering efter sjukskrivning trots att de kunnat studera bör självfallet inte kunna utnyttja systemet till att få rabatt. RFV bör få i uppdrag att se över metodiken för bedömning av studieoförmåga.
Behåll barntillägget i svux/svuxa
Regeringens förslag att ta bort barntillägget i det särskilda vuxenstudiestödet och i det särskilda vuxenstudiestödet för arbetslösa bekräftar den outtalade elitisering som präglar regeringens utbildningspolitik. Man talar om behovet av hög utbildningsnivå bland befolkningen. Men det ideologiskt motiverade rättvisekravet att det av medborgarna finansierade utbildningsväsendet skall vara tillgängligt för alla har begravts i studiestödskommittén. Under tiden passar regeringen på att renodla bidragssystemet så att det i praktiken stänger dörren för alla dem som försöker skaffa sig en andra chans till ett värdigare, tryggare och mer meningsfullt liv. Motivet sägs vara att barntillägget i studiemedels- och utbildningsbidragssystemet redan avskaffats. Argumentet var då att studiefinansieringssystemet inte skulle ta hänsyn till problem som bör lösas inom familjepolitikens ram. Men kompensationen uteblev då såväl som nu. Regeringen hänvisar än en gång till den socialpolitik där man som bäst håller på att skära i de bidrag som är avgörande för just de grupper svux/svuxa är avsedda för. Enligt Folkbildningsrådet skulle mellan 30 och 40 % av kursdeltagarna på vissa folkhögskolors allmänna och för högskolan behörighetsgivande linjer aldrig ha kunnat påbörja studierna utan barntillägget i svux- /svuxastudiestödet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att som tilläggsdirektiv ge Studiestödskommittén i uppdrag att förutsättningslöst analysera studielön som alternativ till dagens lånesystem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förslaget att arvodera naturvetare och teknologer inte skall genomföras,
3. att riksdagen beslutar att 85 miljoner kronor per år anslås till studenternas reserabatter (CSN-kortet) under innevarande budgetperiod,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att karenstiden för reducering av studieskuld vid sjukskrivning bör behållas oförändrad,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att RFV bör ges i uppdrag att se över de lokala försäkringskassornas metodik vid bedömning av studieoförmåga,
6. att riksdagen beslutar att 280 miljoner kronor anslås under innevarande budgetperiod för att bibehålla barntillägget inom svux/svuxa.
Stockholm den 24 januari 1995 Ragnhild Pohanka (mp) Marianne Samuelsson (mp) Birger Schlaug (mp) Gunnar Goude (mp) Ewa Larsson (mp)