I budgetpropositionen föreslås en besparing på
studiestödet till gymnasieelever om totalt 474,5 miljoner kr
under budgetperioden juli 1995 till december 1996. Av detta
avser 267 miljoner kr besparingar med anledning av den
föreslagna barnbidragssänkningen och 207,5 miljoner kr en
extra besparing riktad mot gymnasieungdom genom att
studiebidrag lämnas för 9 i stället för som för närvarande 10
månader.
Redan en nedskärning av antalet bidragsberättigade
månader från 12 till 10 månader var fördelningspolitiskt
tveksam. En nedskärning av studiebidraget för
gymnasieelever med ytterligare en månad motverkar
ytterligare en rimlig fördelning mellan olika barnfamiljer.
Oavsett att den treåriga gymnasieutbildningen formellt är
frivillig för eleverna har samhällsutvecklingen i praktiken
gjort den obligatorisk om ungdomarna ska ha en god chans
på framtidens arbetsmarknad. Det ligger också i samhällets
intresse att stimulera och inte motverka att ungdomar från
alla samhällsgrupper utnyttjar de möjligheter den treåriga
gymnasieutbildningen ger. Dessa tankar ligger också i linje
med de synpunkter den socialdemokratiska riksdagsgruppen
framförde i sin motion om studiestödet, januari 1994, då man
bland annat anförde att det fanns skäl att familjepolitiken tog
över ansvaret för stödet till de äldre tonåringarna.
Därmed är det rimligt att samhället ser likartat på
ungdomarnas möjligheter till studiestöd och barnens
möjligheter till barnbidrag. Starka skäl talar för att stödet till
gymnasieeleverna inordnas i det familjepolitiska stödet.
Om det ska göras en åtskillnad mellan barn i grundskola
och ungdomar i gymnasiet bör detta göras mot bakgrund av
att såväl Konsumentverkets som Socialstyrelsens
beräkningar visar att kostnaderna för en tonåring är betydligt
högre än kostnaderna för ett yngre barn.
Så beräknas kostnaderna för en treåring till 1 140
kronor per månad (exklusive barnomsorg, där
kostnaderna normalt står i relation till familjeinkomsten)
medan 11-åringen beräknas kosta familjen 1 740
kronor per månad och en pojke i 15-18-årsåldern
beräknas kosta 2 290
kronor. Till dessa skillnader kommer att det är svårt
för familjerna att avstå från ett eget rum till en tonåring
medan en barnfamilj i en pressad situation kan välja att låta
yngre barn dela rum några år.
För familjer med goda inkomster och stabil ekonomi spelar
ett inkomstbortfall om ett par tusen kronor per ungdom och
år ingen avgörande roll. Däremot är risken stor att ekonomin
blir hårt ansträngd hos en lågavlönad tonårsfamilj med ett
par ungdomar i gymnasiet, som med de förändringar av
studiestödet som genomförts och planerats de senaste åren
förlorar cirka 7 000
kronor om året. Särskilt hårt drabbas de familjer med
inkomster under 125 000
kronor som dessutom går miste om tidigare två, nu tre
månader med extra tillägg.
Det finns en risk för att alltför snäva ramar för
gymnasieelevernas familjer kan leda till avhopp från
gymnasieskolan med framtida ökade kostnader både för
individen och samhället som följd. Problemet förstärks av att
ungdomar utan goda kontakter har små möjligheter till
sommarjobb eller andra egna inkomster på dagens
arbetsmarknad.
Vi föreslår därför översyn av gymnasieelevernas
ekonomiska situation. Regeringen bör därvid se över det
samlade familjepolitiska stödet och beakta de
samhällsförändringar som innebär att gymnasieutbildningen
i praktiken blivit obligatorisk för ungdomarna. Självfallet
kan möjligheterna att beakta ungdomarnas egna inkomster
och förmögenheter vara med vid en sådan översyn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av det ekonomiska stödet till
gymnasieungdom.
Stockholm den 23 januari 1995
Inger Lundberg (s)
Ulrica Messing (s)