Genom bestämmelserna om rehabilitering, som infördes samtidigt som reglerna om sjuklön, har ett ansvar för de anställdas rehabilitering lagts på arbetsgivaren. Denne är skyldig att utreda behovet av rehabilitering, om den anställde är frånvarande en längre tid eller upprepade korta perioder. Detsamma gäller om arbetstagaren begär en sådan utredning. Arbetsgivaren kan vara skyldig att vidta åtgärder på arbetsplatsen för att underlätta rehabilitering. Här anknyter reglerna om rehabilitering till arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön på arbetsplatsen.
Det system för rehabilitering som införts har brister på flera punkter. För det första är det oklart hur långt arbetsgivarens ansvar sträcker sig. Man kan tala om rehabilitering i olika avseenden: medicinsk, social och yrkesmässig rehabilitering är några exempel. Det är emellertid endast den yrkesmässiga som faller på arbetsgivaren, övriga former av rehabilitering är en sak för andra instanser. Ett exempel är att grundläggande medicinska brister i arbetstagarens hälsa är en fråga för de sjukvårdande myndigheterna, inte för arbetsgivaren. Både bland arbetsgivarna och hos försäkringskassorna råder det dock osäkerhet om gränsen för arbetsgivarens ansvar. Därför bör den gränsen noggrant klargöras.
En brist i tillämpningen av reglerna är att behovet av rehabilitering inte utreds så som lagen föreskriver. Flera skäl för detta är tänkbara. En orsak är att rehabiliteringsutredningar är ett främmande moment i ett företag, särskilt i ett mindre företag, där det ofta är företagaren själv som sköter all administration. Företagaren startade företaget därför att han har intresse och en fallenhet för en viss syssla, och det är genom att ägna sina krafter åt denna som företaget vinner framgång. Om det till företagande knyts alltför många förpliktelser, är risken att även lämpade personer drar sig för att bli företagare. I ett större företag, med en personalavdelning, är villkoren annorlunda.
Därför bör ansvaret för rehabiliteringsutredningen ligga hos någon annan än företagaren, förslagsvis hos försäkringskassan. Om det inte anses lämpligt att föra över utredningsansvaret till kassan i alla fall, bör så ske åtminstone för de mindre företagen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att klargöra arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering.
Stockholm den 24 januari 1995 Rune Backlund (c) Inga Berggren (m) Marianne Andersson (c) Bengt Harding Olson (fp) Michael Stjernström (kds) Sten Svensson (m) Kenth Skårvik (fp)