Utvecklingen av svensk sjukvård under de senaste
årtiondena har entydigt gått i riktning mot större insatser av
professionell vård. Detta har haft stora fördelar såväl vad
gäller kraftigt höjd medicinsk kompetens som minskat tryck
på den sjukes anhöriga.
Förutsättningarna för anhöriga att ta ett betydande ansvar
för omvårdnaden har naturligtvis minskat i takt med att allt
fler kvinnor yrkesarbetar utanför hemmet. Eftersom det
tidigare var just kvinnorna som tog i det närmaste hela
ansvaret, så har den positiva utvecklingen av kvinnors
förvärvsarbete just lett till minskade förutsättningar för
anhörig- och närståendevård.
Trots detta så svarar anhöriga och andra närstående
fortfarande för långt mer än hälften av de
omvårdnadsinsatser som görs i vårt land. För att underlätta
för de anhöriga har möjligheter skapats såväl för
kontantersättningar (olika former av hemvårdsbidrag) till
sjuka och omvårdnadsbehövande som vistas i sina egna hem
som vissa möjligheter för kommuner och landsting att
anställa den anhörige eller annan närstående. Därutöver har
många landsting och kommuner inrättat växelvårdsplatser
och på andra sätt sökt underlätta för de närstående att klara
det ofta mycket krävande omvårdnadsarbetet.
I början av 1980-talet föreslog en statlig utredning att
staten därutöver skulle öppna möjlighet för anhöriga som
under en tid avstod från sitt förvärvsarbete för att vårda en
sjuk anhörig att få ersättning för inkomstbortfallet. Efter
många års försening infördes denna möjlighet -- s k
närståendepenning.
Reglerna innebar att en närstående till en mycket sjuk
person kan få sådan ersättning under maximalt 30 dagar. Till
denna kopplades en rätt till ledighet. I första hand avsågs
sjuka i livets slutskede. Naturligtvis var detta en förbättring
jämfört med den situation som rådde dessförinnan. Samtidigt
bör sägas att såväl den stränga avgränsningen till vilka sjuka
som kunde beröras som den korta ersättningstiden inte var
uttryck för någon mer betydande generositet gentemot dem
som ofta utförde ett tungt omvårdnadsarbete.
Reformen kom heller inte att vålla
socialförsäkringssystemet några större kostnader. Så
beräknas kostnaden för det senaste budgetåret till knappt 18 miljoner
kronor och antalet ersatta dagar till knappt 40 000.
Bruttokostnaden per ersatt dag var ca 465:-.
Den ringa omfattningen gör att det är svårt att hävda att
kommuner och landsting har sparat in de drygt 100
vårdplatser som den ersatta närståendevården motsvarar.
Skulle de ha gjort det, så är det uppenbart att en sådan
besparing hade varit långt större än det belopp som utbetalats
i form av närståendepenning.
Den föregående regeringen föreslog att rätten till
ersättning och ledighet skulle förlängas från 30 till 60 dagar.
Detta blev också riksdagens beslut. Förbättringen
genomfördes fr o m
den 1 juli
1994. Något år dessförinnan hade också villkoren
kraftigt förbättrats för närstående till personer som blivit
HIV-smittade vid användning av blodprodukter inom den
svenska hälso- och sjukvården. Regeringen beräknar den
totala kostnaden för tiden 1 juli
1995 -- 1 juli
1996 för närståendepenning till 27,6 miljoner
kronor.
Den enda förändring som regeringen föreslår för
kommande år är att närståendepenningen -- i likhet med
andra ersättningar förutom arbetslöshetsersättningen --
sänks från 80 %
till 75 %
fr o m
den 1 januari
1997. Vi motsätter oss denna försämring för
närståendevårdarna och dem som behöver och deras insatser.
Det är enligt vår mening nu hög tid att se över
förutsättningarna och villkoren för närståendevården.
Självklart bör sjukvården och omsorgen utanför hemmen
vara av en sådan omfattning och ha en sådan kvalitet att
ingen skall tvingas till ett omfattande omvårdnadsarbete i
hemmet på grund av brister i vården utanför hemmet. Lika
självklart är att närstående som själva önskar göra en
betydande insats skall få stöd mycket och hjälp för att klara
en sådan insats.
Regeringen bör nu ta upp överläggningar med de båda
kommunförbunden för att tillsammans med dem se över hur
närståendevården skall kunna underlättas. En fortsatt
utbyggnad av växelvårdsplatser bör vara ett inslag. Ett annat
viktigt inslag bör vara att utvidga kretsen sjuka vars
närstående skall kunna få närståendepenning och rätt till
ledighet. Den tid för vilken närståendepenning skall kunna
utgå bör avsevärt förlängas.
Enligt vår mening bör ett första steg i en sådan förlängning
kunna tas redan från och med den 1 juli 1995. Vi föreslår att
tiden då förlängs från nuvarande 60 till 120 dagar. Kostnaden
för detta torde med i övrigt oförändrade regler inte överstiga
5 miljoner
kronor för 18-månadersperioden fram till den 1 januari
1997.
En större reform bör kunna träda i kraft vid denna tidpunkt,
varför vi tills vidare räknar med 15 miljoner kronor
ytterligare för åren 1997 och 1998. Som vi ovan nämnt torde
de möjliga besparingarna av en utvidgad närståendevård vara
långt större än kostnaderna för närståendepenningen. Denna
fråga bör tas upp i de av oss föreslagna överläggningarna
med de båda kommunförbunden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka
ersättningsnivån i närståendepenningen till 75
%,
2. att riksdagen beslutar att fr.o.m. den 1
juli 1995 förlänga rätten till närståendepenning och den
därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande två till fyra
månader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överläggningar med de båda
kommunförbunden och förbättrade förutsättningar för
närståendevård.
Stockholm den 25 januari 1995
Sigge Godin (fp)
Bo Könberg (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Kerstin Heinemann (fp)