Utvecklingen av svensk sjukvård under de senaste årtiondena har entydigt gått i riktning mot större insatser av professionell vård. Detta har haft stora fördelar såväl vad gäller kraftigt höjd medicinsk kompetens som minskat tryck på den sjukes anhöriga.
Förutsättningarna för anhöriga att ta ett betydande ansvar för omvårdnaden har naturligtvis minskat i takt med att allt fler kvinnor yrkesarbetar utanför hemmet. Eftersom det tidigare var just kvinnorna som tog i det närmaste hela ansvaret, så har den positiva utvecklingen av kvinnors förvärvsarbete just lett till minskade förutsättningar för anhörig- och närståendevård.
Trots detta så svarar anhöriga och andra närstående fortfarande för långt mer än hälften av de omvårdnadsinsatser som görs i vårt land. För att underlätta för de anhöriga har möjligheter skapats såväl för kontantersättningar (olika former av hemvårdsbidrag) till sjuka och omvårdnadsbehövande som vistas i sina egna hem som vissa möjligheter för kommuner och landsting att anställa den anhörige eller annan närstående. Därutöver har många landsting och kommuner inrättat växelvårdsplatser och på andra sätt sökt underlätta för de närstående att klara det ofta mycket krävande omvårdnadsarbetet.
I början av 1980-talet föreslog en statlig utredning att staten därutöver skulle öppna möjlighet för anhöriga som under en tid avstod från sitt förvärvsarbete för att vårda en sjuk anhörig att få ersättning för inkomstbortfallet. Efter många års försening infördes denna möjlighet -- s k närståendepenning.
Reglerna innebar att en närstående till en mycket sjuk person kan få sådan ersättning under maximalt 30 dagar. Till denna kopplades en rätt till ledighet. I första hand avsågs sjuka i livets slutskede. Naturligtvis var detta en förbättring jämfört med den situation som rådde dessförinnan. Samtidigt bör sägas att såväl den stränga avgränsningen till vilka sjuka som kunde beröras som den korta ersättningstiden inte var uttryck för någon mer betydande generositet gentemot dem som ofta utförde ett tungt omvårdnadsarbete.
Reformen kom heller inte att vålla socialförsäkringssystemet några större kostnader. Så beräknas kostnaden för det senaste budgetåret till knappt 18 miljoner kronor och antalet ersatta dagar till knappt 40 000. Bruttokostnaden per ersatt dag var ca 465:-.
Den ringa omfattningen gör att det är svårt att hävda att kommuner och landsting har sparat in de drygt 100 vårdplatser som den ersatta närståendevården motsvarar. Skulle de ha gjort det, så är det uppenbart att en sådan besparing hade varit långt större än det belopp som utbetalats i form av närståendepenning.
Den föregående regeringen föreslog att rätten till ersättning och ledighet skulle förlängas från 30 till 60 dagar. Detta blev också riksdagens beslut. Förbättringen genomfördes fr o m den 1 juli 1994. Något år dessförinnan hade också villkoren kraftigt förbättrats för närstående till personer som blivit HIV-smittade vid användning av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården. Regeringen beräknar den totala kostnaden för tiden 1 juli 1995 -- 1 juli 1996 för närståendepenning till 27,6 miljoner kronor.
Den enda förändring som regeringen föreslår för kommande år är att närståendepenningen -- i likhet med andra ersättningar förutom arbetslöshetsersättningen -- sänks från 80 % till 75 % fr o m den 1 januari 1997. Vi motsätter oss denna försämring för närståendevårdarna och dem som behöver och deras insatser.
Det är enligt vår mening nu hög tid att se över förutsättningarna och villkoren för närståendevården.
Självklart bör sjukvården och omsorgen utanför hemmen vara av en sådan omfattning och ha en sådan kvalitet att ingen skall tvingas till ett omfattande omvårdnadsarbete i hemmet på grund av brister i vården utanför hemmet. Lika självklart är att närstående som själva önskar göra en betydande insats skall få stöd mycket och hjälp för att klara en sådan insats.
Regeringen bör nu ta upp överläggningar med de båda kommunförbunden för att tillsammans med dem se över hur närståendevården skall kunna underlättas. En fortsatt utbyggnad av växelvårdsplatser bör vara ett inslag. Ett annat viktigt inslag bör vara att utvidga kretsen sjuka vars närstående skall kunna få närståendepenning och rätt till ledighet. Den tid för vilken närståendepenning skall kunna utgå bör avsevärt förlängas.
Enligt vår mening bör ett första steg i en sådan förlängning kunna tas redan från och med den 1 juli 1995. Vi föreslår att tiden då förlängs från nuvarande 60 till 120 dagar. Kostnaden för detta torde med i övrigt oförändrade regler inte överstiga 5 miljoner kronor för 18-månadersperioden fram till den 1 januari 1997.
En större reform bör kunna träda i kraft vid denna tidpunkt, varför vi tills vidare räknar med 15 miljoner kronor ytterligare för åren 1997 och 1998. Som vi ovan nämnt torde de möjliga besparingarna av en utvidgad närståendevård vara långt större än kostnaderna för närståendepenningen. Denna fråga bör tas upp i de av oss föreslagna överläggningarna med de båda kommunförbunden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag att sänka ersättningsnivån i närståendepenningen till 75
%,
2. att riksdagen beslutar att fr.o.m. den 1
juli 1995 förlänga rätten till närståendepenning och den därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande två till fyra månader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överläggningar med de båda kommunförbunden och förbättrade förutsättningar för närståendevård.
Stockholm den 25 januari 1995 Sigge Godin (fp) Bo Könberg (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp) Barbro Westerholm (fp) Kerstin Heinemann (fp)